jagochalladomandra

Detta är Molle!

Han har ett namn och han lever i allra högsta grad och han lever ett vackert och kärleksfullt liv i sin underbara, lekfulla, friska kropp!
Han är en så rar, glad och påhittig kille, han är smart och just därför väldigt rolig att arbeta med, Molle är en helt underbar, egen liten individ!
Denna pojke kom till mig för tre månader sedan som en liten 8-veckors valp för att omplaceras och jag tog honom under mina vingar.
Många tycker inte att Molle ska leva!
Många tycker att valpar likt Molle ska dö!
Uppfödarna är kärleksfulla, underbara människor som såg att jag hade större chans än Dem att hitta det ultimata hemmet till Molle och De visste att jag skulle ta mig tid... 
Många har förutfattade meningar om valpar/hundar likt detta...
Jo, Ni förstår... Molle har ett handikapp som han inte ens själv är medveten om!
Molle hör inte, han är döv!

Dessa människor tycker nämligen att "skräp" - ja, De kallar visst individer som Molle detta - likt detta ska avlägsnas! Avlivas! Dödas!!
Varför ska inte en hund med handikapp få chansen till ett bra liv?
Ja... jag förstår i viss mån varför människor likt De tror att hundarna ifråga med handikapp likt detta inte skulle kunna få ett bra liv och det är ju för att just dessa människor inte är inkännande nog och inte kan läsa av en hund för att själva klara av att fostra en så pass känslig individ... men det innebär ju inte att andra människor som är duktiga på hund och som har en innerlig kärlek skulle klara av det!
Molle är snart ett halvår och han lever i allra högsta grad!
Han är fullt frisk och människor stannar på gatan och på tåg/buss för att prata och kela med denna helt underbara, sociala, glada och vackra pojke!
Detta är min kärlek och mina tårar rinner i ren frustration över människors dumhet, egoism och idioti...

Jag är samtidigt så stolt över denna unika pojke och över hans personlighet och varma sätt!
Han kom till mig när jag var som bräckligast och han har gett mig så mycket...
Efter mycket tankar och även motstånd från ett par andra har jag bestämt mig för att behålla honom... han ska inte vidare, vi ska inte splittras... han har sin trygghet här hos oss och i vår flock!
Här blir han älskad lika villkorslöst som den kärlek han ger oss!

 

Här får han vara precis den han är och jag är så stolt över att vara hans matte!

Detta är min Molle!

Kärlek!

Namaste

//Mina

 

Jag och min dotter har haft lite av en filmhelg!
Igår såg vi på filmen "In to the woods" och den kan jag absolut rekommendera även om Johnny Depp bara var med i si så där fem minuter! Den var hur som helst annorlunda och mysig med allehanda sagofigurer!

Idag har vi sett på "Horrible bosses" - både ettan och tvåan - och de var hysteriskt roliga båda två!

Så där har Ni några bra filmer att mysa upp Er framför!

Imorgon ska Molle hälsa på sin mamma och bror!
Det ska bli så roligt att se honom tillsammans med sina prickiga släktingar och var ifrån han har fått sina fina egenskaper och drag ifrån.
De har även hästar som jag har tänkt passa på att slå armarna om och bara känna Deras underbara muskulösa kroppar och värme under mina händer!
Då jag sedan många år tillbaka blev tvungen att lägga ridningen på hyllan... ngt som smärtar något oerhört så får jag ändå passa på att röra lite vid dessa helt magnifika själar.
Jag hoppas jag kan återkomma med lite fina foton!

 

Att det är Mars har väl ingen kunnat undgå med tanke på alla väderomslag som sker. 
Vi har haft några underbart varma, soliga vårdagar för att sedan slå om till regn, frost och till och med lite snö!
Inte var Ni väl så tokdumma att Ni trodde att vårvärmen redan slagit till för att stanna?

Som sagt, det är Mars så vi kan vänta oss det värsta av vädergudarna!

 

Så fort vi åter igen får en ny period av värme har Alexandras pappa lovat mig att vi ska hämta ett lass med jord så att jag kan sätta upp mina pallkragar och förbereda bäddar till mina fröer och plantor.
Det blir även att köpa några säckar med gödsel då jag behöver vända in det i de gamla bäddarna också!
Fröerna som jag har planterat i små krukor här inne har redan börjat växa och gro!
Man kan nästan med blotta ögat se hur de kämpar sig upp genom myllan!

Som Ni ser gör jag reklam för Grizzly zoo!
Jag älskar verkligen den butiken och vill verkligen att så många som möjligt ska gynna Dem och särskilt då den butik som finns i Borås!
Personalen där är helt underbara plus att De sponsrar oss på Hundskyddet!
Grizzly zoo har det mesta till katt och hund och har märken så som Hurtta men även ett prisvärt märke som heter Rukka.
Jag har köpt både selar och halsband av båda dessa märken till mina hundar.
Jag kan rekommendera dem båda men som sagt Rukka är väldigt prisvärt.
Halsbandet kan man använda som "fast" halsband eller som "stryp" och selen är i härligt mjukt neopren!

 

 

 

Jag tänkte vara ute i god tid och beställa lite bikinis så sagt och gjort så gjorde jag detta här om dagen!
På La redoute hittade jag en fin bikini-bh och en hel väldigt fin bikini!
Det är enkelt och skönt att beställa på nätet men tyvärr så passade inte bikinin då det är svårt att anpassa en bikini i storlekar S, M eller L till olika kupstorlekar märkte jag!
Så trist när man har lite större byst, jag hade verkligen önskat att den passade!
Se så fin!!

Dumma bröst! De stod rätt upp och hystades högt upp till hakan med endast ett skylande av endast bröstvårtorna!

Hur som helst kan jag rekomendera Er med mindre bröst att köpa den då den verkligen var urfin så passa på nu med de erbjudande som La redoute har nu!

 

När jag gick upp så kände jag mig som ett ursketet äpplamos... det vill säga inte speciellt fräsch!
Efter att jag gett mina underbara svansbarn lite i magen svepte jag därför in i duschen för att få bort den klibbiga hinna på kroppen som nattens värk och frossa gett mig.
Jag lät musklerna slappna av under en varm strilande stråle innan jag klev ur...
När jag torkat mig skulle jag ladda kaffebryggaren men kollade igenom samtal och sms innan...
"Jag är hos Dig vid 12"
Fuck! Klockan var 11.45 och en av mina fina vänner var på väg för att hjälpa mig lite i trädgården!

Även om jag vet att värktabletter inte gör någon verkan hoppades jag ändå att lite av värken kunde lindras så det var väl ungefär vad jag hann med innan det knackade på dörren.

Söta människan hade med sig presenter till mig!
Fyra glaslyktor och tre ugglor som jag i smyg suktat efter!
"Se no evil, hear no evil, speak no evil"

Igår kväll - natt - ett tag innan jag gick och lade mig fick jag känning till migrän och dum som jag var hoppades jag att detta skulle klinga av om jag bara gick och lade mig men... nej, det gjorde det aldrig.
Det blev så pass illa att jag inte kunde eller orkade gå upp och ned för trappan för att hämta ngn/ngr tablett/tabletter.
På morgonen när lilla Molle behövde komma ut och kissa var jag ändå tvingad att ta mig upp ur sängen och ned och passade då på att ta en tablett.

När jag svalt den och Molle kissat återgick vi till sängen men jag kunde fortfarande inte sova och migränen lade sig inte, utan snarare eskalerade så efter ytterligare en timme fick jag gå upp och ta ytterligare en tablett.

Jag stapplade halvt om halvt blundande ned för trappan och famlade mig illamående fram till skåpet. 
Jag hann aldrig att somna men vilade och kände den värsta värken avta så sakteliga.
Väl på benen igen låg den och lurade där bakom hörnet hela tiden, lite, lite molande...
När det började blixtra lite i ögonvrån tog jag en tredje tablett och så har det varit hela dagen... men inatt ska jag preparera mig innan jag lägger mig.

När jag mådde lite bättre de där timmarna fortsatte jag måla på ett skåp som jag ska ha som bokskåp!
Jag tror att det kommer att bli riktigt fint när det blir klart!
Det roliga är att jag nästan är lika täckt av färg som möblerna jag målar när jag är klar! 
Tur att det är färg som lätt tvättas av!

När jag var och hämtade posten i brevlådan här utanför idag kom en man gående.
Jag hejade - så där som man gör här ute på landet - och han log och hejade tillbaka och strax där på var han borta!
Ofta ser jag Dem så tydligt att jag inte inser förrän efter en stund att det inte var en levande person... man blir lite snopen!
Jag har aldrig sett honom förr, kanske kommer vi att heja på varandra igen och kanske stannar han då och pratar lite!

Nä, detta blir ett kort inlägg för nu börjar det "surra" och värka i mina tänder och käke, ett tecken på att huvudvärken snart smäller till med full kraft!
Jag ska ta två tabletter och ta med min svansbarnen upp och hoppas på en god natts sömn... hoppas kan man ju alltid!

Var rädda och omtänksamma med varandra!
Visa varandra hänsyn och kramas mycket!
Kramar är en riktigt bra medicin!

Kärlek! <3

Namaste

//Marina 

Så hamnade jag i den här lilla frågestunden igen: Var har empatin tagit vägen?

I en grupp som jag är medlem i på Facebook kom tiggeri på tal så som det gör ganska frekvent lite här och var nu mera.
Folk som tycker att man ska förbjuda tiggeri... eller i detta fall så var det bara en person men det räckte för att jag ska få ont i magen och bli så ledsen att jag börjar gråta.
Folk kommer med så taskiga argument och så empatilösa kommentarer att man blir fullkomligt mörkrädd!
Jag skäms över hur egoistiska människor är och över Deras brist på att sätta sig in i andra människors liv och lidande.

"Jag är inte rasist men..."
Nä, eller hur!
Hur djupt skulle DU sjunka för att sätta Dig utanför en affär och tigga?
Hur svulten skulle DU och Dina eventuella barn vara innan Du skulle be främlingar om pengar?
Hur länge skulle Dina barn gå utan hela skor och kläder och hur länge skulle Din el vara avstängd... hur länge skulle Du vara bostadslös innan Du i köldgrader skulle sätta Dig på den kalla asfalten och ta emot smädelser, arga och till och med äcklade blickar... till inga blickar alls... för om De inte tittar på Dig finns Du ju inte!
När och hur lång tid skulle det ta innan Du svalde all Din stolthet??

Varför ska vi INTE hjälpa människor i nöd? Det kunde lika gärna varit DU! 
Nej, vi kan inte hjälpa alla men vi KAN försöka!

Jag kan inte ge mycket men när jag kan så ger jag en liten slant och om inget annat så behandlar jag Dem som De människor De är!
Jag SER Dem!

Hur blev människan så självisk att vi börjar beklaga oss över det där extra klivet vi får ta när vi ska gå in i en butik eller när vi är på väg till jobbet... ett kliv över en annan människa!
"Ååååh, det är så jobbigt! De är överallt!"
Skäms! Patetiska j-a bortskämda varelser!
Ja,visst fan är det jobbigt!
Men av den orsaken att det är så in i h-e sorgligt att någon människa s k a behöva tigga!

Det är fan så sorgligt att fattigdom existerar men det hjälper inte att gömma undan eller förbjuda tiggeri... fattigdomen försvinner inte genom förbud men kanske genom omtanke och kärlek!
Jag känner ett vemod så stort och jag blir så tung i hjärta och bröst när man om och om igen möter "Vi och De-tänket"... 

Jag vill inte heller höra Era äckliga bortförklaringar... eller Ert rättfärdigande av Er själva och Era tankar och beteende!
När Ni ska förklara hur snälla Ni är och att Ni hellre ger pengar till "våra hemlösa" eller till blablablabla... och att Ni minsann är så snälla och kärleksfulla såååå... *skakar på huvudet*
Men i så fall undrar jag vad som gick fel... varför inte försöka dra linan hela vägen ut? Varför inte vara snäll mot alla?

Ni som följer mig och min blogg och Ni som verkligen privat känner mig vet att jag förespråkar kärlek och empati väldigt starkt och för mig är det därför väldigt svårt att förstå hur och varför man inte värnar om allt och alla... jag blir oerhört starkt påverkad och ledsen över hur kallt vårt samhälle är och hur många helt enkelt skiter i hur andra mår eller har det.

VAR rädda om varandra!
Värna om ALLA omkring Er!
Ta ingen för givet och visa kärlek och omtanke!
Var helt enkelt snälla... 

Kärlek <3

Namaste

//Marina

Jag mår inget vidare...
Vädret växlar lika fort som man hinner blinka!
Sol, snö, regn... allt gärna på en och samma dag!
Det sätter sig i kroppen och jag vill bara sova... en konstant molande huvudvärk gör sig påmind bland all annan värk.

Just nu blickar jag framåt och hoppas på en vacker vår... jag ser fram emot det där lilla som att kunna sitta ute och dricka kaffe.
Visst är det nästan lite magiskt första gången man drar fram utemöblerna efter vintern!
Några plädar till hundarna att ligga på och en pläd under rumpan och en runt kroppen sitter man och kisar mot den vårbleka solen och bara njuter. Händerna håller ömt runt en kopp med kaffe som svalnar allt för fort och man känner hur solen smeker den vinterbleka huden över kinderna samtidigt som vinden fortfarande är lite för kall. Varje dag sneglar man mot björkens små musöron för att se om de vuxit och man - läs jag - njuter av att se hur gräsmattan börjar breda ut sig över trädgården... något man har svårt att se framför sig just nu.
Just nu ser allt sorgligt grått och tragiskt ut och hela trädgården är gråbrun av all lera!
Världen är inkapslad som i en grå film av smuts!

I dagsläget måste jag nu mera planera in mina "lediga" dagar för att orka existera... dvs. dagar när jag inte träffar någon annan än min dotter.
Det är märkligt nog så många mer som vill komma och hälsa på mig nu när jag är singel och jag får tyvärr tacka nej ofta för att orka med vardagen. Det är trevligt och rart så jag klagar inte men jag blir väldigt trött i både kropp och själ av för mycket umgänge och av för mycket att hålla reda på.

Kanske känner De att man är mer tillgänglig, mer fokuserad på Dem då jag har lite svårt med fokus när det blir för mycket runt omkring mig! 

Man måste ju hur som helst planera vardagen på ett annat vis nu men det har gått ganska bra än så länge, jag antar att man blir tvungen att skapa sig rutiner för att på bästa sätt fixa det. Tror jag måste få in en - eller två-"städ och tvättdag". Detta hade jag alltid när Alexandra var liten plus att jag över lag städade näst intill ihjäl mig... inget man kan klandra mig för att göra nu. Hur gärna jag än vill så kan jag inte uppbåda energi till det mer än vad jag gör... därför krävs just nu lite mer planering känner jag.
Städdagar och även en shoppingdag... och där emellan vilodagar och restrerande dagar kanske man kan ta emot besök om man orkar.

Jag blir så frustrerad när jag inte får något gjort, jag vet inte var jag ska börja...
Plus att samma röriga syn möter mig när jag sticker ut huvudet!
Mickes "chef" och "vän" valde ju att använda vår trädgård som en soptipp eller avlastningsställe och det ligger fortfarande fullt med takpannor staplade över hela infarten och framför husvagnen så att inte heller den kan flyttas på. Där ligger också saker som Micke har ställt undan som ska till skroten... så lite kortfattat kan man säga att jag har ett skrotupplag på tomten! Detta är något som hyresvärden har legat på angående att det ska bort fortast möjligt så det känns lite jobbigt!

När jag får hem min lilla vespa underlättar ju den mycket om man ska iväg och handla lite eller om man vill hälsa på ngn... det blir både billigare och man slipper hålla koll på tågtider. Den är skön att ha på sommaren om man vill sticka iväg och ta sig ett dopp i ngn av sjöarna!

Jag vägde den lilla prickiga när jag var hos mor och far i Fredags och nu väger han ca 21-22 kg.
Jag kan inte fatta att denna lilla pojke vägde fem kilo när han kom till mig ngr veckor innan jul!
Han är en s t o r bebis nu, för bebis är han absolut fortfarande!
Det är en så go kille och han gör mig så glad!

Jag måste köpa råttfällor... faktum är att Alexandras pappa lovade köpa med sig det till mig när han kommer hit nästa gång! 
Det går inte att blunda för det faktum att vi med all säkerhet har en mindre armé i väggarna och en del låter som mindre flodhästar.
De blir inte ens rädda när man bonkar i väggarna... de enda som blir rädda är mina ynkliga hundar, särskilt Lilly!
Så nu måste jag tyvärr sätta upp lite fällor!
Även inne på altanen där det har bott en mus hela vintern och den förstör och använder filtar och kuddar som toalett det lilla äcklet!

Så är det då en ny vecka framför oss... en vecka närmare våren och värmen kanske! 

Var rädda om varandra och visa varandra kärlek!

Kramar

Kärlek

Namaste

//Marina

Trött som en gnu öppnar jag kylskåpet och jag förstår först inte vad det är för brun sörja som droppar ned och ut över hyllorna och ned i fruktlådan och vidare ner över frysen in under... in under listerna.
"Men vad faaaan!"
Korken har visst inte skruvats på riktigt på chokladdrycken från Oatley så en si så där halvliter ligger som en sjö både inne i kylen och runt mina fötter. 
Jag blir lite förvirrad under en stund och vet inte riktigt vad jag ska göra utan följer rännilen med blicken innan jag finner mig!
Tillslut får jag in alla nyfikna svansbarn i vardagsrummet - tio väldigt förnärmande ögon - och fatt i en rulle med papper och disktrasan. 
Havremjölk kan bli nästan lite seg att torka upp... märkte jag!
Hur som helst!
Dagen kan ju bara bli bättre! Eller?

Idag har valpen inte tänkt sova... nej, idag har Molle jättekul hela tiden!
Det finns så mycket att bita och äta på! Livet är verkligen skitkul och man kan springa och hoppa! Upp på alla bänkar och hitta saker! Mmmm, en valp kan hitta på mycket... väldigt mycket! Man blir lätt stressad av att sitta på toaletten när man har en yster valp som vägrar att sova!
Aj som F-N! Där rök en bit av fingertoppen!
Den jäkla potatisskalaren bet mig!

In med fingret under kallt vatten och jag står en stund med lätt fascination över hur slasken färgas röd och att blodet inte alls har tänkt att hejda sig! Jag börjar fnissa lite hysteriskt över de små fingerplåster som jag tror vi har någonstans! Med halva toarullen runt fingret går jag igenom skåpet för att finna en kompress som jag tror mig ha sett och innan jag hittar den har jag lyckats blöda igenom pappret också!
Till slut med en stor "tut" runt fingret kan jag fortsätta med maten.

Med tuten lite gallant i luften vispar jag iväg med hela påsen av quornfärs så att det flyger quorn över hela köket och ut över hela bänken...
Det går bra idag! Jäääättebra!
Jag ljuger inte om jag söger att jag har testat 20 gånger idag både genom internetbanken och genom deras hemsida. 
GAH! Jag blir tokig!
Det var väl rrrrroligt då! *Suckar djupt*

Tänkte att jag skulle satt i en toning i håret nu ikväll men nä-ää så roligt ska vi i n t e ha det! 
Jag vill inte ens tänka på hur det skulle kunnat bli!
Nu sover valpen... min underbara Molle suckar lite i sömnen, troligtvis ganska nöjd över sina hyss denna dag! ;) Goa, knasiga pojke!

Var rädda om varandra där ute!
Se det vackra hos varandra och uppmuntra och stötta alla runt omkring Er!

Glöm inte att kramas mycket och länge och varför inte hånglas lite när man ändå håller på??
Kanske inte med vem som helst men med den där som man verkligen håller kär!
Mer hångel åt folket!

Kärlek! <3

 

Namaste!

 

Allt omkring mig är fortfarande lite rörigt men jag börjar samtidigt att landa i min vardag och uppskatta den egentid som jag får tillsammans med min dotter.
Jag håller på att försöka reda upp hemmet lite och tar en dag i taget samtidigt som jag funderar på hur jag vill ha det så att det blir hållbart.

Äntligen har jag fått ett eget sovrum vilket känns helt lyxigt varje gång jag går och lägger mig!

Där sängen tidigare stod i vardagsrummet står nu köksmöblerna som jag målar/klär om.
Det blev ett stort lyft och jag kommer nog även att måla om mitt stora ekskåp så att det matchar bord och stolar.
Jag önskar att jag hade en liten container att slänga fullt med skit i för att skapa utrymme till saker som i nuläget står/ligger framme.

Till våren kommer ett gäng och hjälper mig med staket och omorganisering av trädgård samt uppsättning av kök! Yey!!!
Det kommer väl aldrig att bli tipp topp här då jag inte har kraft att hålla det i det skicket, det finns annat att lägga energi på som berikar mitt liv.

 

Imorgon får jag hem ett stort golv-vitrinskåp som jag ska måla om och ha som ett bokskåp!
Frågan är var jag ska göra av mina andra skåp... men det ordnar sig då jag behöver förvaring!

Molle växer och gror och han är kärleken personifierad, jag är helt såld på denna pojke!

Mitt känsloregister har gått igenom i stort sett alla nyanseringar för utom att skrika och bråka då det inte riktigt finns i mig...
Det har varit mycket tårar på grund av att jag känner mig så vansinnigt sviken av någon jag har valt att lita på under så många år.
Jag vet dock att jag kommer att komma ur detta hel också men det ä r mycket praktiska saker som gör att jag blir väldigt stressad över hela situationen.
Jag vet att jag är en bra människa och jag hoppas att jag till slut finner ballans i mitt och min dotters liv!
Kanske kommer det in någon mer människa i mitt liv som förstår mig bättre och som älskar hela mig trots sjukdomar och dålig ekonomi... någon som även älskar mina fyrbenta ungar och som uppmuntrar mig att nå mina mål!
Jag längtar efter att få bli ... uppvaktad, uppmärksammad och lite bortskämd!
Det är inget som jag någonsin har blivit...
Nu menar inte jag att denna någon ska överösa mig med dyra presenter! Det fins faktiskt andra saker som smäller högre än så! Att någon faktiskt lägger tid på mig!

Det är på något vis en mer harmonisk energi här inne nu, man behöver inte trippa på tå och det är skönt!
Jag hittar fler och fler fördelar!

Jag hoppas av mitt hjärta och själ att Ni känner Er kompletta och hela, att Ni känner Er uppskattade för precis De Ni är!

Vi är alla värda att få känna oss värdefulla, vackra och underbara!
Vi har alla olika skal, förutsättningar och möjligheter men en sak har vi gemensamt och det är att den enda person som Ni verkligen kan förlita Er på är just Er själva! Därför är det också viktigt att inte svika just Er själva genom att göra saker som Ni inte alls önskar eller vill! Det har jag gjort under hela mitt liv men nu har jag slutat med det!
Jag har varit tillgänglig för alla utom mig själv!
Jag har uppmärksammat och hållt om alla andras hjärtan förutom det viktigaste av alla... mitt eget!
Nu börjar mitt nya liv!

Precis här väljer jag nu att göra mitt avstamp till ett helt nytt och förhoppningsvis helt sagolikt liv!
Jag vet att jag skriver om detta mycket... jag försöker nöta in det hos Er som läser min blogg! *ler*
Släpp Er ilska och ge varandra kärlek!
Le mycket och kramas ofta!
Hjälp varandra att härda ut, världen är hård och kall och endast vi kan förändra den... och det är med Dig själv Du kan börja!
Ha överseende med människor... Du vet inte Deras bakgrund och orsaken till Deras reaktioner!
Visa empati och kärlek till Dina medmänniskor!
Ta ingen för givet, alla är värda att tas på allvar!

Kärlek!
Namaste!
Marina

Lite hummande sitter jag i min meditation idag och försöker finna färgen röd för att rota mig!

Ned med rötterna djupt i myllan och stå stadig och stark!

Ja, livet är ju lite annorlunda mot vad det har varit och jag håller mig sysselsatt både mentalt och fysiskt för att inte tänka på vad, när och varför allt gick fel...
Jag försöker intala mig själv att jag skiter i vilket men jag är en ratad och försmådd kvinna... bortvald... åtsidosatt!

Hur ska jag någonsin kunna släppa in någon ny man/kvinna i mitt liv?
Hur ska man våga lita på någon igen... tänk om jag i så fall skulle träffa ytterligare en människa som inte vågar kommunicera och som gör val bakom min rygg... jag vet faktiskt inte om jag skulle fixa det en gång till!
Jag lade hela min tillit i detta förhållande och värnade om det och försökte att skydda det... det är sån jag är!

Varför skulle ens någon vilja dela sitt liv med mig?
Det är inte många som vill dela säng med fem hundar...
Vem vill ha en fattig sjukpensionär?
... och för att vara riktigt krass och ärlig, vem vill leva med en tråkig och sjuk människa?
Nej, jag måste inte förverkliga mig genom en annan människa men nog vore det trevlig att leva och bli gammal med någon man älskar!

Jag försöker förnya och radera för att kunna gå vidare!
Nu måste jag få ordning omkring mig och i mitt huvud... jag vill ha lugn och ro... och jag skulle som jag tidigare skrivit så innerligt vilja känna mig trygg!

 

Ja, ja!
Jag vill se positivt på framtiden, det kommer att bli bra, jag ska ge mig fan på att det ska bli bra oavsett hur jag mår!

Personen som Micke nu bor hos är en person som tyckte att jag var så usel som inte kunde hjälpa till mer ekonomiskt!

Det sitter djupt de orden!
Han ansåg att lika väl som att jag ligger med min laptop på magen och skriver kunde jag arbetat på ett kontor genom att ligga på en soffa!

Han vet mycket väl hur dåligt jag mår över just den biten, att inte kunna bidra mer... att verkligen inte k u n n a arbeta!

Han vet hur sjuk jag är och det var för att vara medvetet och utstuderat elak som han sa så och då han uppenbart varit ute efter att såra mig och att förstöra mitt och Mickes förhållande under en lång tid så mår han nog jäkligt gott nu!

Men som sagt life goes on, and on, and on...
Det kommer att ordna sig! Visst jag är lite bitter just nu och med tankar tillsammans med bitterhet... ilska!

Jag ska få ordning på allt och all skit ska bort!
ALL skit som det företag som Micke arbetar för har dumpat på m i n tomt ska BORT!
Allt skrot och all annan skit ska b o r t så att jag på allvar kan gå vidare i m i t t liv... jag behöver få gå vidare för hur bra det än har gått denna månad så mår jag i hjärtat inte bra!
Inget är som det ska... allt känns upp och ned på vänt, stökigt och snurrigt!
Tänk om man kunde backa lite... spola tillbaka si så där drygt sju år tillbaka i tiden och redan då se varnade tecken och ta dessa tecken på allvar!

Sju år... åt helvete!

Ta hand om Er alla mina hjärtan! <3
Var rädda om Er själva och De omkring Er!

ÄLSKA

 

Namaste

//Marina

Veckorna går sin gilla gång... livet fortsätter att ticka på och jag andas!
Att leva med en konstant oro över mig hela tiden gör mig fullkomligt utmattad då tankarna inte för en stund vill lägga sig till ro!

I Fredags kom min underbara Nina hit och hälsade på och bara var... vi är duktiga på det tillsammans, att bara vara och njuta av varandras sällskap. Vi tänker så lika och då är det lätt att trivas tillsammans!
På kvällen hade jag och Alexandra lite av en Harry Potter-maraton... vi såg de två sista filmerna vilket absolut blir några timmar! Det var länge sedan vi tittade på dem och de är ju helt fantastiska om än väldigt sorgliga!
Jag är verkligen avundsjuk på alla De som inte har vare sig läst böckerna eller sett filmerna, de är verkligen helt outstandning, de går inte att jämnföra med något annat!

Igår - Lördag - kom Alexandras pappa hit och körde mig så att jag kunde handla vilket är oerhört tacksamt!
Han är verkligen en klippa och ställer upp på mig och vår dotter så mycket han kan och har möjlighet till!

På Onsdag kommer en man från stället jag hyr huset från hit för att göra någon form av besiktning...
Det känns som att De letar efter saker och tecken för att få riva huset!
Visst huset har blivit eftersatt under många år men det mesta är rent estetiskt och något jag tillsammans med mina vänner kan fixa till själva! 

Det är så jäkla frustrerande att aldrig få landa!!!
Det är som ett vattenfall av ren dynga har kastats över mig... en kaskad av skit som aldrig upphör!

Jag förespråkar kärlek och empati till alla omkring mig och försöker också leva på just det viset med hela tiden en strävan efter att bli en bättre och bättre människa... ändå har det aldrig blivit riktigt bra.
Jag kan inte minnas ett ögonblick i mitt liv där jag kännt mig genuint trygg... har det inte varit brist på pengar så har det varit hotfulla människor, svek och så många andra orosmoment!
Så många gånger har jag tänkt "nu vänder det" men den där nedförsbacken som man hoppats på efter kröken har aldrig dykt upp!
Jag tycker att jag är värd så mycket mer... jo, jag tycker faktiskt det!
Nu får det vara slut! Kanske är det så att människor tror att jag är så stark att jag kan ta besvikelse efter besvikelse, svek efter svek men jag är inte stark...

Vad är det då som får människor att tycka att det är okej att köra över mig? Lura mig?
Ja, det är lite fånigt att över huvud taget älta och fundera men jag kan inte sluta då jag söker svaret på hur jag skulle kunna förändra mitt förhållningssätt till människan!
Samtidigt kan jag inte sluta vara eller dölja den jag är... Marina.

Jag har många underbara och helt fantastiska vänner som älskar just "Marina"... så varför skulle jag låtsas vara någon jag inte är?
Det tog många, många år att acceptera mig själv så pass som jag idag gör!
Jag har aldrig kännt att jag har passat in.. men jag har slutat försöka passa in och kommit fram till att det är inget jag måste anstränga mig till! Jag är den jag är precis som varje individ i övrigt är just - förhoppnings vis - bara sig själva! Så länge som man värnar om varandra och accepterar varandras olikheter... och ärligt talat, man måste inte älska eller vara älskad av alla!

Okej... så på Onsdag borde väl domen då falla...
Får vi bo kvar eller inte?
Håll nu tummar, tår, tassar... be en bön, skicka ljus och kärlek... tänk på mig!

Kärlek!

Namaste

//Marina

"Se framåt, tänk positivt, allt kommer att ordna sig..."
Det är mitt mantra och jag känner att det m å s t e ordna sig!
Min pappa ringde mig idag - jag har undvikit i den mån det har gått att tala med honom och mamma - orolig så klart och det går inte att stilla en förälders oro hur mycket man än försöker och hur positiv man än försöker göra skäl av att vara.

 

Jag tycker lite synd om mina föräldrar!

Då De först i efterhand fick reda på hur dåligt jag mådde i mitt förra förhållande vet jag att De hoppades att allt verkligen på allvar skulle ordna upp sig för mig nu... och sedan rämnar ändå allt!

 

Jag kan bara själv sätta mig in i det hela om jag vänder på det och att det var min dotter detta hände... det spelar ingen roll hur gamla vi blir så är vi ändå någons barn och som förälder vaktar man och oroar man sig över sina barn livet ut!
Jag sitter ju liksom inte i den bästa av sitsar... som sjukpensionär tjänar man ju inte storkovan precis och med tanke på hur tidigt jag blev det är det inte många tusenlappar som sätts in på kontot varje månad.
Nu klassas ju även Alexandra som vuxen så många bidrag som man kan söka med barn i familjen bortfaller då De anser att en vuxen till i hushållet ska kunna dra in pengar och arbeta...
Ja, det måste ju det... det är liksom det enda alternativet!
Men det svider att bli ratad och lämnad på detta viset, det är liksom inte alls okej!

Håll alla tummar, tassar, tår och allt annat som man kan hålla att jag i varje fall får bo kvar i huset, det skulle ju underlätta att slippa oroa sig över det.
Innan jag vet det kan jag heller inte söka några bidrag...

 

Jag har betalningsanmärkningar, ja, jag medger det men det gäller inga hyresanmärkningar utan endast radiotjänst som jag nu har lagt på autogiro.

 

Det är inget som jag är stolt över men det är som det är...

 

Då varken jag eller min dotter har körkort önskar vi att det finns buss eller tågkommunikationer i närheten.
Borås med omnejd, gärna mot Gbgs-hållet och en billig hyra...
Håll gärna utkik, det vore högst uppskattat!

Ta vara på varandra och på det som var och en av Er är duktiga på och mäktar med!
Var rädda, riktigt rädda om varandra!
Livet går så fort... se vilka som vill Dig väl och som genuint värnar och tar hand om Dig!
Se vilka som finns där när Du som mest behöver det!
Ta hand om dessa personer och byt inte ut Dem för att Du önskar förnyelse...
Det finns kompisar... bekanta och det finns vänner!
Det är De där riktiga vännerna Du ska vårda!

 

 De som aldrig vinner något på att hjälpa Dig och att finnas till hands... inte mer än att De glädjs med Dig och bara vill Dig av kärlek väl.

 

De kan sitta bredvid Dig tysta och bara vara... Du måste inte spela clown och underhålla Dem och De måste inte göra det samma för Dig!

 

De talar inte ned Dem Du lever med och De försöker inte rasera, dupera och manipulera och ej heller muta Dig!

De bara älskar just Dig!


Kramar om Er unika, underbara vänner som jag har!
<3
Kärlek
<3
Namaste

Så idag fick jag äntligen lite energi till att ta ned adventsstjärnorna som hängde i uterummets fönster och ack så tomt och mörkt det blev!
Jag saknar mina stjärnor och ljusstakar, jag älskar dess mysiga, milda sken som lyser upp den mörkaste av årets årstid. 

 

Jag har inte haft någon direkt lust till något nu den sista tiden, inte ens till att måla några möbler...
Jag försökte hitta inspiration idag till att lera lite med den stengodslera som jag fått av en vän men det ville sig inte riktigt! Jag tänkte göra mig en gargoyle... allt för att få någon som hellst skydd, vilket jag helt klart verkar lida brist på!

Men... like a Fenix I will rise!

 

Som jag beundrar mina föräldrar som varit gifta i 54 år!
De är helt fantastiska och min underbara far ger fortfarande min mamma blommor varje vecka, visst är det så vackert och romantiskt!

Visst har De med all säkerhet haft det jobbigt många gånger men De har löst det och De har kämpat för v a r a n d r a och alltid hittat tillbaka till vad De en gång fastnade hos i varandra.

Helt plötsligt känner jag mig skitgammal för att bilda nya drömmar och minnen med en ny livskamrat, tanken gör mig lite trött!
Detta är självklart inget som i nuläget är någon prioritet och inget jag är i behov av just nu men tids nog vill jag självklart ha någon vid min sida men denna gång på helt andra villkor.

 

Just nu vill jag bara att alla bitar ska falla på plats med hus, bidrag osv. samt att Micke hämtar sina och barnens saker så att jag kan starta ett nytt kliv och lägga detta bakom mig...

Barnen kommer jag ju fortfarande att ha kontakt med genom Jenny - barnens mamma - tack och lov även om det inte blir så ofta...

Jag har följt Dem under sju år och sett Dem växa upp...

 

Fast Maja hade jag ju inte mycket att säga till om i och för sig!

Micke ville ha en kattunge efter Almira och bar med sig henne hem helt enkelt, själv ville jag inte ha en katt till...

Men hon är en lika älskad familjemedlem som alla andra så klart och hon och Saga är så fästa och gosiga vid varandra!

 

Jag älskar ju alla mina svansbarn något oerhört och lika mycket, de ä r verkligen mina barn!

Tanken skulle aldrig ens slå mig!

Utan dem är jag inte hel men med facit i hand hade jag ju inte haft så många om jag varit ensamstående pga den ekonomiska biten...
Men nu är det som det är!

De är mitt ansvar och min kärlek!

Ingen har sagt att livet är rättvist och tur är väl det för livet är allt annat än just det men vet Ni vad?
Jag har varit med om så mycket att jag även kan städa upp denna skit, räta på mig och gå vidare tillsammans med min dotter och mina älskade djur!

Var nu riktigt rädda om varandra, ta Ert ansvar i Era handlingar och värna om varandras känslor!
Livet kan vara så hårt, hjälp varandra att dämpa de fall som sker...

Berätta för Dem Ni älskar hur mycket De betyder för Er och vilket avstamp De gör i Era liv!

Kärlek!

Namaste

//Marina

 

 

Första helt ensamma dagarna efter att Micke lämnat mig...
En hel helg utan min dotter och ensam... eller njae, inte helt ensam förståss då jag har alla mina fina svansbarn som tröstar mig!
Min fina vän och kollega Kathrin kom hit på Fredagen och höll mig sällskap ett par timmar.
Med sig hade hon sliskigt god fika och vi satt och pratade om allt och inget så som bara väninnor kan... det kändes skönt!
När hon sedan åkte blev huset tyst, mörkt och kallt... tomheten lade sig åter kring mitt hjärta som en kall kramande klo. 
Där låg jag sedan i min ensamhet och tyckte väldigt synd om mig själv och kände mig så där övergiven och ratad som en lämnad kvinna bara kan...
Natten blev lång och jag sov som högst två timmar... vad man ältar i sin ensamhet och vad våt en kudde kan bli av tårar.

Under Lördagen när valpen äntligen somnat om och jag själv kommit in i ett slummer knackar någon på dörren... sedan fönstret. Utanför stod mina fina vänner Tuula, Thomas och Nina från Göteborg! Själv kände jag mig som ett åkerspöke... för lite sömn och med en olidlig värk!
Tuula hade bakat fika och De hade med sig choklad och blommor och även ingredienser som Thomas bakade pizza av! Vilken omtänksamhet!
När De gick... blev allt så där märkbart tyst igen.

Jag lade mig i soffan och lade upp lite av den goda pizzan på en tallrik medan jag började titta på en film!
En bit in i filmen hände det som jag varje dag bävar... min kropp stängde ned!
Tack och lov så var jag i trygghet och jag låg ned..
När jag vaknade till igen var det dags för ett annat slags skov fast på toaletten... så valpen fick ett gott tuggis medan jag själv kallsvettig och skakande satt på toaletten i kramper.
Nu var det lättare att somna... i total utmattning kröp jag till sängs och bäddade ned mig själv och drog svansbarnen tätt intill...

Idag kom min fina dotter hem igen... nu är huset fyllt, med henne flyttar kärlek och hopp in!

Det är inte bara saknaden av vad man har haft... eller kunde haft om vi båda hade kämpat...
utan det är även en stor oro då jag inte vet om jag får bo kvar!
Ja... det är en märklig historia det här och det är så mycket som har hänt under så kort tid.
Jag är så evinnerligt trött på allt just nu... 
Jag skulle också bara vilja kunna fly!
Tänk så lätt!!!

Ta min tandborste och kudde och bosätta mig hos en vän där jag slipper ta ansvar och stoppa huvudet i sanden.

Som att vara på kollo... som att vara 14 år...
Nej, det skulle jag självklart inte göra även om möjligheten fanns.

Jag är vuxen och bär ett ansvar över mina handlingar och jag är en mamma och matte så självklart skulle jag inte bete mig på det viset.

Nu ska jag ta min bittra kropp och göra mina kvälls/nattbestyr för att sedan sova lite!

Var rädda om varandra och ta hand om varandra!
Ta ansvar över Erea handlingar och hur Ni behandlar Era medmänniskor!

 

Kärlek

Namaste

Idag skulle jag röjt och plocka undan alla julsaker men jag fick väl ned kanske hälften...
Jag orkar verkligen ingenting!
Hjärnan går på högvarv och jag kan inte helt slappna av vilket innebär att jag inte orkar med ens hälften av det lilla jag gjorde innan.
Men det kommer ju att vända när jag får ordning på saker och ting!

Livets karusell snurrar på och emellanåt snurrar det så fort att vi inte hinner med och vi vill bara hoppa av...

De flesta av oss stannar dock kvar och uthärdar den yrsel och illamående  som det för med sig... kanske spyr man upp en del skit och efter det mår man kanske till och med ganska bra och hänger med ett tag till....

Ibland går det så där lagom fort och man sitter på precis den platsen man önskat... medan andra gånger snurrar det så där långtråkigt trist...

 

Jag är tacksam att Micke fanns hos mig när jag som mest behövde någon... jag var fullkomligt l i v r ä d d när jag tog klivet in i vår rellation.
Jag var ett nervvrak... idag är jag mycket starkare även om jag inte känner den känslan just nu!

Så småningom ska jag försöka röja upp lite här i huset... ngt vi gemensamt skulle gjort...
Jag ska skapa mer luft och jag ska göra en stor rening så att jag får bort alla dåliga energier!
Energier har en benägenhet att sätta sig och påverka oss och om även jag ska kunna få en nystart är det viktig att börja så rent som möjligt plus att jag i mitt hjärta måste förlåta.

Just nu är jag inte riktigt beredd till det men jag vet att jag kommer att göra det då jag vill ha sinnesfrid och jag vill att vi alla ska må så bra vi kan i denna situation som är helt bisarr och märklig.

Jag kräver inte mycket... jag vill ju bara för helvete någon gång i mitt liv få känna mig riktigt trygg!
Jag kräver inte omvälvande saker, resor och dyra presenter!
Tro mig, jag nöjer mig med väldigt lite då jag aldrig varit van vid något annat!

Men jag önskar så att bara få känna den där absoluta tryggheten och lugnet... och OM jag väljer att ingå i en rellation igen så vill jag villkorslöst vara älskad för den jag är med min sjukdom, mitt inre och mitt skal...
Kan jag inte då få en klippa, stor och stark att luta mig mot? Det vore så skönt...
Någon som tog mig i sina armar och kunde hålla det löftet om att allt kommer att ordna sig, allt kommer att bli bra... någon jag vågar lägga hela mitt hjärta och själ hos!

Nej, nej! Det är inget jag i nuläget strävar efter, jag letar inte efter någon utan när kärleken kommer i min väg så gör den helt enkelt det. 
Jag kan bara hoppas att den kärleken är livslång och ärlig vare sig den innefattar en man eller kvinna... just nu känner jag en s t o r förkärlek för det kvinnliga könet! 
Inte alls lika komplicerade och väldigt mycket lättare att förstå sig på... Ni förstår.. vi p r a t a r med varandra, ett ord som inte är särskilt bekant i den manliga ordlistan.

Ta hand om varandra alla Ni vackra, omtänksamma människor där ute!

Life is a bitch... sometimes she sucks!

Kärlek!

Namaste!

 

 

 

 

Ja, det har hänt så mycket att jag inte vet i vilken ände jag ska börja i...
Men efter sju år så blev jag plötsligt singel.

Mycket känslor virvlar dagligen förbi... tomhet, oro, besvikelse, sorg...
Efter att ha byggt upp ett liv tillsammans med någon som man hoppades bli gammal med innebär att man i sina planeringar inte endast har innefattat sig själv så nu står jag här med fler svansbarn än vad jag annars skulle haft och med fler utgifter än vad jag egentligen mäktar med men då dessa individer tillsammans med min dotter är min plattform, mitt allt finns det inte på kartan att de ska göra annat än stanna hos mig!

Då jag är sjukpensionär är det lätt att räkna sina inkomster och det går fort så det kommer att bli kärvt, väldigt kärvt så det är inte endast vissheten om att inte längre vara älskad och behövd som gör ont utan även en stor rädsla för framtiden.

 

Min kropp har gått i försvar för sin egen överlevnad och jag går på reserven... jag är så trött.

Tack och lov har jag i denna kris så väldigt många underbara vänner omkring mig, vänner som stöttar och älskar mig, vänner som bara finns där och håller min hand.
Jag kan inte i ord beskriva min tacksamhet över detta, jag hade inte mäktat med utan Er, det är helt sant!

Det finns alltid ett pris att betala och det finns alltid någon som får betala det priset och denna gången var det jag.
Jag menar inte att Micke inte sörjer för det gör han självklart på sitt vis men detta var hans beslut vilket ändå gör det hela lättare för honom. Han är inte heller låst på det vis som jag är angående bostad på grund av djuren plus att han har körkort.. något som jag tyvärr inte har.

När man blir lämnad så känner man sig ratad och man börjar fundera på vad man har gjort för fel...
Är jag för ful?

Är jag tråkig på grund av min sjukdom... för det vore ju inte så märkligt om man tyckte det...

Har jag på något vis varit elak?

 

Att krypa upp i soffan tillsammans eller att berätta om något speciellt har hänt... ja, vi är vanedjur men vi är även väldigt anpassningsbara - tack och lov - så jag kommer väl att vänja mig vid denna förändring så småningom.

Jag får låta den chock och sorg som jag känner lägga sig för att sedan hitta kraft och starta ett nytt liv, ett liv som gör mig hel.

Var rädda om varandra och stäng inte in Era känslor, prata med varandra innan det är försent!
Ta hand om varandra och var snälla... värna om alla på Er väg!
Gör mig en tjänst.... när Du läser detta och om Du har en man eller kvinna som Du håller kär... ta henne/honom i famn, kyss henne/honom och säg i uppriktighet:

"Jag älskar Dig! Tack för att Du vill dela Ditt liv med mig!".
Vi behöver säga det och vi behöver höra det... vi måste få känna oss behövda och älskade!

Kärlek

Namaste

//Marina

Jag är SÅ nära att ge upp och att sluta mitt ideella arbete, jag orkar snart inte mycket mer!
Jag har lovat att bedöma en tik på Söndag för att mest troligt ta in henne... men efter det, jag vet faktiskt inte! Jag känner mig knäckt, ledsen och så jävla naiv!

Ni behöver varken spekulera eller kommentera då jag bara vill skriva MINA känslor och det upprör visst en del personer!

Gör något ovanligt!
LYFT varandra! Gör inget i syfte att såra och skada någon!
Ta hand om alla och envar omkring Er och se till Deras bästa, det är inte så förbannat svårt och ger så väldigt mycket mer.
Jag har lovat mig själv att aldrig gå ner på människors usla nivåer men ack vad det drar i mig ibland!
Skillnaden är väl bara den att jag faktiskt inte VILL skada någon!

Jag är verkligen sååå trött, det känns som att jag bara försöker, försöker och försöker för absolut ingenting... som att trampa vatten!

Detta år har varit jobbigt på många olika vis...
Det som har hållit mig uppe är framgångarna med en del individers mående som har varit hos mig och som jag har arbetat med, sånt värmer ju alltid.

I nuläget känner jag mig dock totalt söndersliten, en del vet exakt hur De ska göra för att trampa till så där lite extra på en person och det spelar då ingen roll hur mycket man har offrat och ställt upp för personen i fråga.
Denna historia är helt ofattbar och Ni skulle både gråta och häpna över det hela!
Jag hoppas slippa gå ut med det men det verkar inte bättre än att jag för att skydda att andra inte råkar ut för samma sak tillslut måste dela denna historia med Er.

Man kan skada människor på olika vis då det finns många sätt att vara riktigt elak på... jag lovar, jag har varit med om en hel del både fysiskt och mentalt genom livet och det vet Ni som verkligen känner mig men detta är det mest gemena och utstuderat elaka någon har betett sig mot mig.
Tyvärr är det inte bara jag som hamnar i skottgluggen utan mer sårbara individer än jag själv!

Jag har tålt en hel del och jag har stått ut med väldigt mycket och den senaste tiden har jag verkligen försökt i stress att hålla ihop mig själv.
Egoism är något av det fulaste jag vet och när personer visar den sidan av sig själva där De inte ser sin egen del i saker och ting utan bara vänder allt till sin egen fördel och vänder och vrider på saker och ting som andra skriver/säger/gör vill jag bara kräkas.
"Jaha, Du skriver så... då menar Du DET och svartmålar mig!"
Jag lovar, det spelar ingen roll hur man bemöter det och hur saklig man är så finner De ngt smaskigt mellan raderna ändå...

Jag är så trött på att hjälpa personer som inte är ett skit tacksamma utan som endast i egoistiskt syfte utnyttjar mig... och jag är så in i helvetes jävla trött på hur korkad jag är som går på blunder efter blunder...

Men som sagt sparka på mig, gör gärna det men låt det INTE gå ut över Dem jag älskar vare sig det är djur eller människor.

Många har frågat mig den senaste tiden varför jag har varit så ledsen och mått så dåligt och jag har knipit käft och sagt att det är rent personligt - vilket det till en viss gräns VAR - och inget jag vill prata om och till en del har jag lindat in det och skyllt på mig själv men när jag blir behandlad så totalt respektlöst förstår jag inte varför jag skulle skydda och vara respektfull tillbaka.
Hade folk bara vett i att hålla sina löften hade det varit väldigt annorlunda!
Att man sedan ska hänga med i andra människor skarpa svängar är visst ngt som sak vara hel naturligt också... jag undrar om De hade respekterat samma snäva kurvor om De satt i min bil...?

VAR rädda om varandra men ta inte skit då en del sätter i system i att utnyttja andra... 
Jag är ledsen att det blev ett så dystert och negativt inlägg men ibland brister man då det ligger och puttrar för att tillslut brissera!
Och Ni som har för vana att läsa mellan raderna... sluta genast med det och RANNSAKA Er själva!

Nu kommer många att skriva och undra om De har gjort något fel... det har hänt förr. Fina, känsliga personer som tror att De råkat göra ngt mot mig fast De är totalt oskyldiga!

Livet är inte alltid vad man gör det till... det är faktiskt inte det för detta förtjänar jag INTE!

Jag älskar, lever och lär... fortfarande och jag måste bli bättre på att skydda mig själv och De mina!

Namaste

Idag är luften krispig liksom gräset under mina fötter!
Asfalten är hal av froststjärnor som har bitit sig fast och som glittrar under solens strålar!

Svansbarnen verkade glatt överraskade över både solen och underlaget och det märks att de trivs när allt inte är så vått!
Nu åker täckena på de mest frusna töserna.

Igår var jag och köpte mig fattig på färg och var även iväg hos en väninna och hämtade div möbler att laga och måla om!
Jag har öppnat upp en grupp på Facebook där jag och två vänninor säljer saker som vi på någotvis har restaurerat eller gjort.
Sök gärna in till denna grupp!

https://www.facebook.com/groups/1568268873404425/?fref=ts

 Att hon sedan har två helt underbara svansbarn gör inte saken sämre precis, hennes varghundar gör mig varm i hjärtat och jag njuter av att se deras rörelser...
Lizzy blev livrädd för dem medan min Lilly vid första anblicken bara blev lite chockad men sedan var helt lugn. Prinsessan Lizzy morrade och skällde i falsett och försökte vara kaxig fast hela hon genomsyrades av den osäkerhet som hon så väl försöker dölja bakom en fasad som kan vara svårt att se om man inte har ögon för det.
Lilla dockan som så lätt blir missförstådd!

Greta - min jourhund - eller fröken Fläck som jag kallar henne (dalmatiner) gjorde sig till och kråmade sig samt visade sig undergiven dessa ponnystora hundar.
Greta är en stor Dalmatinertik men i jämförelse såg hon ut som en liten råtta och nådde dem typ till knäna!

I huset fanns även en kvinna som var så naturlig och som hade en så ... ja, just naturlig tillhörighet till huset som stommen sig självt.
Hon fanns hela tiden där i periferin, lugnt betraktande och varken påträngande för mig som seende eller för De som bor där.

Av Lena fick jag bl.a ett fullt fungerande golvur som ska bli superkul att måla, jag ska bara fundera ut vad för slags färg som den gifter sig bäst med.

Idag är jag så trött att det fortfarande in på eftermiddagen svider i ögonen av brist på sömn och jag skvalpar i mig den ena kaffekoppen efter den andra.

Nästa helg är det första advent och jag skulle verkligen vilja få lite ordning här hemma tills dess men hur hittar man energi till det när man aldrig har någon?
Jag ska hur som helst måla en av ljusstakarna som är tråkigt furufärgad.

Snart fyller även min älskade dotter 18 år... 
Jag kan inte förstå att jag snart har en vuxen dotter, det känns som helt nyss när jag låg på BB med denna lilla sköra docka på min arm och hur jag då slogs av en kärlek så stor som inget annat för denna perfekta lilla varelse som jag burit inom mig under så många månader.
Jag har än idag svårt att ta till mig att jag har uppfostrat en så fin dotter... att hon liksom är... min!

När jag är uppe på natten och mäter hennes blodglucos och ser hennes mörka ögonfransar dölja hennes sovande ögon kunde hon lika gärna varit ett litet barn då jag känner samma beskyddarinstinkt nu som då.

 

Ska man behöva oroa sig hela livet för sitt/sina barn?
Är det vad livet går ut på?
För orolig är jag så det räcker och blir över...

Visa hur viktiga var och en av De människor Ni har i Ert liv är för Er och berätta hur myciet Ni uppskattar och älskar Dem! Låt Dem känna sig behövda och älskade!

Kärlek!

Namaste 

Marina

Tora strök försiktigt bort en hårslinga från Minas ansikte medan hon fortsatte badda hennes ansikte och nacke. Minas andning började så sakteliga återgå till det normala och Tora sträckte sig efter vattenglaset som hon räckte till ett par skakiga händer.

- Allting har sin tid… allt måste inte fram just nu… idag. Det gör ont när man låter trauman se ljuset. Sånt som man faktiskt önskar att man kunde gömma… men det göms aldrig riktigt Mina, det ligger där och gror och blir större och större tills det upptar hela ens tankar och kropp.

- Men just därför måste jag ju berätta… jag vill berätta för Dig och Cecilia.
Hon strök bort några tårar och torkade sig under näsan med ärmen.

- Ja, och det ska Du få göra, men inte allt på en och samma gång! Det skär sönder Dig!
Cecilia satte sig på huk bredvid dem båda på badrumsgolvet.

- Om Du har synat min städning av toaletten nu så kanske vi skulle flytta oss in till soffan så Du får lägga Dig lite?
Cecilia gav Mina en kyss på pannan och räckte henne handen och svingade sig lätt upp på benen igen. Mina kände efter någon sekund då hon för allt i världen inte ville kräkas över någon av dessa fantastiska kvinnor. Hon var glad att hon hunnit fram till toalettstolen innan maginnehållet tömdes ut i en kaskad.

*********************************** 

Nedbäddad i soffan och med en stor kopp specialtea i händerna låg mina och lyssnade radions behagliga bakgrundsmusik och två kvinnors kärleksfulla gnat ute i köket.

Hon log medan hon lät en stor klunk av det starka, söta teet värma sig ned genom bröstet.
Det var länge sedan hon känt sig så skyddad och omhuldrad och hon lät blicken svepa över det lätt övermöblerade rummet.

På varje kvadratcentimeter av väggarna hängde färgglada målningar av blommor, fantasidjur och yppiga kvinnor. De var tilltalande på ett vilt och lite ohämmat sätt och svåra att slita blicken från. De var lätt hypnotiserande och Mina kunde tänka sig vilka drömmar hon skulle kunna få av dem och bara tanken gjorde henne lätt röd över kinderna.

I taket och i alla fönster hängde glasdroppar och kristaller vilka fångade upp minsta lilla solljus och kastade tillbaka skimrande regnbågar över väggarna vilket gav tavlorna liv…

Kristaller och hemlighetsfulla skrin stod på stora ekskänkar och alla möbler var målade i olika färger och Mina kände sig som att hon ramlat ned i samma hål som Alice gjorde när hon kom till underlandet. Hon sneglade mot bordet och förväntade sig nästan att se en kaka med texten ”ät mig”. Hon sippade lojt på sitt tea och viftade på sina fötter under en filt i djupröd sammet på ena sidan och teddy på andra.

Ett mjukt sommaregn smekte utsidan av fönstret och solen hade inte riktigt bestämt sig för om han skulle vila bakom molnen eller skapa regnbågar. Ett lågt muller lät höras i fjärran och Mizzy kom inspringande med oroliga ögon och lade sig under bordet. Mina sträckte ned handen till henne och smekte hennes vackra ansikte.
”Vill Du komma upp till mig?”
Hon klappade bredvid sig och inom loppet av en nanosekund hade hon en hund stor som en kalv över hela sig… 

Det enda som stack fram under filten var en stor svart nos, Mina skrattade och stånkade på en och samma gång. Liza tittade nyfiket in bakom dörrposten med smulor i hela skägget men vände sig raskt om och struttade in till kvinnorna i köket istället.

Rummet lades sakta i skugga och regnet tilltog med ett smattrande över taket på verandan.
Cecilia kom framdansande ute i hallen och drog igen dörren med en smäll.
”Oj!! Förlåt, väckte jag Dig?”
”Nej, jag hade inte somnat…”
Skuggorna lekte över väggarna och Mina kunde inte hur gärna hon än ville hålla uppe sina ögonlock. Hon såg som i en dröm när när Cecilia tog några steg in i rummet, registrerade att hon tittade ned i muggen för att sedan böja sig fram och smeka Mina över kinden innan hon svepte ut ur rummet igen.

 

När Mina vaknade igen tog det en stund innan hon förstod varför hela soffan skakade.
Stackars Mizzy var så rädd att hon satt hela rummet i gungning…
Silvervita blixtrar slog hål på himlavalvet och åskan där på skrek sitt ursinne över marken nedan. Det var vackert och skrämmande på en och samma gång!
Mina satte sig upp och spände öronen… det var inte bara åskans dova muller som hördes utifrån, utan också höga, uppspelta röster.

Hon lade tillbaka täcket över Mizzy och smög fram till fönstret och tittade ut!
Tora och Cecilia sprang tillsammans med Liza galopperandes efter sig under träden och över det blöta gräset. Deras skratt ekade och klingade över trädgården och de såg så fria och helt bekymmerslösa ut! Mina stod leende och betraktade Dem bakom gardinen men leendet frös när hon märkte skuggan och det bleka ansiktet bakom ett av de knotiga päronträden.
Lika tydligt som ljudet av åskan kände hon andetag mot sin hals och en röst som tydligt väste till henne…
”Han kommer…”
Mina hoppade ofrivilligt baklänges och vände sig in mot rummet… skuggorna levde sitt liv och berättade sina egna berättelser över väggarna. Mizzy satt upp i soffan och morrade dovt medan hon fokuserade blicken mot något för Mina helt osynligt. 

Dörren flög upp med en smäll och med den stormade De båda kvinnorna och Liza in.
Frustande av skratt och blöta in på bara kroppen stod De i hallen medan en liten sjö av vatten sakta växte fram under dem. Liza ruskade sig så en kaskad av vatten stod om kring henne och lämnade mörka fläckar över de kalkfärgade väggarna vilket fick De båda kvinnorna att skratta ännu mer! Tora fiskade fram en stor handduk ur ett skåp och började frottera den stora hunden som dansade och krumbuktade sig under hennes händer.
”Har Du sovit gott?”
Det var Cecilia som frågade och Minas puls började återgå till det normala igen.
”Vem var det?”
”Vad menar Du?”
Cecilia tittade frågande på Mina och Tora tittade upp från hund och handduk.
”Vem var det som stod tillsammans med Er i trädgården?”
”Det var ingen mer än jag, sköna Liza och denna smått tokiga gamla dam som fnattade omkring i regnet!” Cecilia pekade menande på Tora som i gengäld daskade till henne på armen.
”Jag s å g ju att det stod någon vid det stora päronträdet!!”
”Äsch… Du måste sett fel! Brrrrr, nu tänder vi upp kakelugnen och vedspisen så gör vi något gott att äta!” Cecilia slog teatraliskt ut med armarna medan Tora hängde upp handduken på en krok och sträckte på sig.
”Ja, det ska bli mat men först måste i varje fall denna gamla damen ta på sig lite torra kläder!”
Hon log stort mot Mina och tittade sedan över axeln på henne.
”Hur är det med Mizzy? Jag tror minsann vi får hitta på något till henne så att hon blir lite lugnare.”
Mizzy som hade lagt sig ned i soffan igen gnydde ynkligt och suckade samtidigt som hela kroppen riste.

Marina Billhage Copyright © 2014.03.15

 

 Kärlek

Okej... detta kan tyckas vara ett i-landsproblem men för mig är det faktiskt ganska skitjobbigt!
Jag pendlar i vikt något vansinnigt!

För ett tag sedan hade jag storlek 36/38 och nu när jag har sålt av många utav mina large-kläder så kryper jag uppåt och med allt vad det innebär med lår, mage och kärlekshandtag...

 

Lite lustigt det där ordet, "kärlekshandtag".
Om någon skulle få för sig att grabba tag i dem skulle denna någon vara död inom loppet av en nanosekund... eller önskat att De var det och då spelar det ingen roll hur jäkla kärleksfullt De skulle tafsa där.

Det är inte roligt när kläderna krymper, smiter åt och kryper upp både här och där.
Det är heller inte roligt när det skvalpar över lite var stans...

För x antal år sedan gick jag från stl 34/36 till stl 44 inom loppet av två månader!
Det har med min sjukdom att göra...
Ja, ja, ja... jag duger som jag är, man ska inte fixera sig vid sin vikt osv. osv. men saken är den att jag mår förbaskat dåligt när jag ligger över storlek 36/38, både mentalt och fysiskt plus att det är sjukt tråkigt när kläderna inte sitter som de ska och jag inte har råd att köpa nya.

Jag ser ut som en rullsylta i min vinterjacka och det börjar bli svårt att sätta sig i mina byxor utan rädsla över att höra ett olycksbådande "riiiitch"... och vad som ramlar ut då... ja, det vill inte jag se och jag vill även högst gärna bespara resten av världen det också.

Enda fördelen som jag kan se med detta är att Lizzy som alltid placerar sig på min mage ligger väldigt mjukt och skönt och det är väl därför hon ligger där antar jag.

 

Men till något helt annat.
Jag har fått lite av ett nytt intresse, något jag kan pilla och pyssla med och som inte tar för mycket krafter om jag kan tygla mig till att avvakta och göra lite åt gången. 

Det är så roligt och det hade varit ändå roligare om jag hade haft mer pengar då allt kostar pengar... pengar, pengar, pengar! Bla, bla, bla!
Men det är verkligen så kul och det känns som att livsgnistan fladdrar till lite extra när jag hittar saker som är kul och som jag mäktar med.

Jag har alltså börjat att måla som jag visat i tidigare blogginlägg.
Det är så kul att äntligen få skapa lite igen... det är verkligen så roligt att få den där mentala kicken och även om jag kanske blir väldigt trött efteråt så glädjs jag ofta över resultatet.

Här kommer lite bilder på vad jag har målat: