jagochalladomandra

I min blogg ventilerar jag mina känslor och tankar samt skriver om vad som händer i mitt liv... Då jag är medial dyker det även upp inlägg om det men även om sjukdomar, glädjeämnen, självklart mina och andras djur. Jag är direkt och jag har åsikter som jag absolut dryftar och som inte alltid faller alla på läppen! Jag önskar Er alla kärlek och mina sista rader brukar oftast handla om just kärlekens kraft och att vi måste tänka på och ta hand om varandra!

En bra dag!

Publicerad 2011-04-26 18:25:23 i Allmänt,

Under påsk var vi uppe hos goda vännerna i Habo!
Det är alltid underbart att komma dit och att installera oss på vårt eget lilla loft men samtidigt har jag också en ångest över att inte vara tillräklig på så många vis.
Jag vill inte vara till besvär!
Jag vill inte vara en bromskloss!
Så jag försöker frenetiskt att hålla humöret uppe och att försöka hålla mig uppe så mycket det är möjligt men ofta sviker min kropp mig och jag är tvungen att lägga mig flera timmar mitt på dagen.


Vårt fina loft!

I Söndags infann sig helt plötsligt förnyade krafter...
Jag var mycket stillasittande och var ngr timmar för mig själv när jag plötsligt kände mig rastlös... rastlös på ett sånt sätt då hela kroppen vill göra något!
En känsla jag hade glömt!
Jag kände mig glasklar och kroppen mådde bättre än på väldigt länge!
Jag levde varje minut!
Jag tog till mig varje ljud, upplevelse och intryck som for förbi mig och jag kände faktiskt att jag levde!

Jag är så tacksam för den dagen för då betyder det att det finns en gnista där under som fortfarande pyr.
För även om dessa dagar hör till sällsyntheten - jag kommer faktiskt inte ihåg när jag senast mådde så pass bra - så måste jag fånga dem, minnas dem och bevara dem likt en vacker skatt i mitt hjärta, nära nog att kunna plocka fram dem när helt jag behöver.
För nog kommer jag att behöva påminnas om att dessa dagar fortfarande finns och om hur jag levde!

Min sambo har märkt en stor förändring sedan jag började att ta mina B12-sprutor, det är roligt!
Jag försökte förklara för honom på vilket sätt de förändrar mig och hur jag känner när effekten avtar men det är väldigt svårt.
När jag tar mina sprutor känner jag mig klarare och kan sortera ut ljud från varandra, jag har lättare för att föra en konversation och för att lyssna, jag blir inte fullt lika irriterad av att ha flera ljud omkring mig.
Jag är mer medveten helt enkelt!
Medveten om vad som sker omkring mig och inte fullt så desorienterad.

Det är verkligen inte helt lätt att beskriva känslor, det är är ju ur ett så personligt perspektiv.
Men jag är hur som helst glad att även Micke ser och märker en skillnad, det känns riktigt bra!

En bra dag!
Japp! Den lägger vi in i minnesbanken och vandrar vidare på livets väg!

Var rädda om varandra!
Kommentarer (1)

Bröllopstankar och tävling!

Publicerad 2011-04-14 16:43:20 i Allmänt,

http://www.tlcsverige.se/tavling

Nu i sommar hade jag och Micke planerat att gifta oss i vår trädgård på Nabben...
Det blev ju inte så pga av olika, tråkiga anledningar.
Som ni vet var vi tvungna att gå ifrån vårt Nabben för att vår ekonomi fullkomligt kraschade för oss och där med kunde vi heller inte planera vårt bröllop även om det skulle vara ett enkelt sådant med endast de närmsta vännerna och våra familjer.
Men som kvinna vill man ändå vara så vacker man bara kan på denna stora dag och tyvärr kostar det på vare sig man väljer en vacker brudklänning eller en läcker kostym.

Idag känns det mer som en avlägsen dröm att jag någonsin ska få stå brud med den man jag älskar innan jag blir gammal och grå... jag vill inte vara gammal och dammig när jag gifter mig!
Jag vill att min pappa ska leda mig mot Micke där han står och väntar på mig under bågnande blommor...
Det kan tyckas gammalmodigt och väldigt ofeministiskt att låta sin far lämna över bruden men jag ser det inte så...
Jag tycker att det är vackert och min pappa är verkligen min råmodell när det gäller män och jag vill att han ska vara delaktig.

Jag har anmält mig till en tävling och även om jag troligtvis kommer att vara en bland många tusen som kommer att medverka så har jag ju hur som helst lika stor chans som alla andra.
Någon gång måste väl även jag få vinna en tävling?
http://www.tlcsverige.se/tavling
I denna tävling kan man vinna sin dröm-brudklänning och det vore helt fantastiskt!

För att över huvud taget orka med mitt eget bröllop vet jag inte hur jag ska gå till väga då jag vill att kvällen ska bli så minnesvärd och riktigt ösigt kul som möjligt är och jag vill absolut bli helt underbart packad på endast riktigt god bubbel!
Men då får jag nog ställa ut en divan eller liknande som jag kan ligga i under kvällen, sippandes bubbel med jordgubbar och choklad som tilltugg kan se ut över mina nära och kära som stuffar omkring till lite latino!
Nä, jag kommer förhoppningsvis på ett sätt som gör det möjligt för mig att hänga på i festligheterna jag också... om den dagen någonsin blir av vill säga.

Jag vet inte varför tankarna på bröllop är så starka... fast det är klart att jag gör!
Jag har ju äntligen funnit den man jag vill leva resten av mitt liv med även om vårt liv från dag ett har varit ett strul utan dess like!
Men jag älskar!
Jag älskar min Micke i med och motgångar och trots de brister som vi alla människor har...
Och jag hoppas att han älskar mig lika villkorslöst... i sjukdom... jag hoppas han orkar leva med mig trots min sjukdom och alla de brister som jag har.


Tänk om jag vann!
Det vore så otroligt roligt!
Vilken fest vi skulle ha mina vänner!!

Kramar till er alla!
//Marina
Kommentarer (2)

Buhuuuu!!!

Publicerad 2011-04-12 15:54:52 i Allmänt,

Jag ligger i soffan och stålsätter mig för att ge mig själv en injektion med B12...
Nålen är lång och tjock, inte alls som de små, fina nålar som Alexandra hade till sina sprutor innan hon fick sin pump.
Jag är spruträdd... men jag vet också hur viktigt det är att jag börjar ta dessa injektioner, de kan hjälpa mig att tränga bort hjärnluddet så att jag blir mer medveten och lite piggare..
Fasen, jag ligger här och skakar medan tårarna trillar... samtidigt är jag så innerligt trött fast jag har sovit i stort sett hela dagen.
Skit, skit, skit!
För hoppningsvis kommer jag att vänja mig vid nålarna till slut och kanske är det just den här första som är den värsta?
Att våga hoppa! Att våga ta steget!
Jag måste våga...
Jag sneglar lite på sprutan och jag ryser...
Jag tror jag får vänta lite, kanske kan Micke ge mig det stöd som jag behöver när han kommer hem... för jag är faktiskt rädd.
Fånigt kan man tänka men här styr inte förnuftet utan något jag inte överhuvudtaget rår över.
Jag hoppas dock att förnuftet kan styra mig så pass att jag faktiskt vågar sätta nålen till slut.
//Marina
Kommentarer (3)

Utmattad

Publicerad 2011-04-07 22:08:24 i Allmänt,

Igår var jag både hos min läkare och psykolog vilket innebar 2,5 timmars samtal...
Den tiden gjorde mig fullkomligt luddig i hela huvudet och jag hade svårt att hänga med i samtalet.

Väl på väg ned till järnvägsstationen - en väg jag vandrat otaliga gånger - var jag helt dissorienterad och var tvungen att illamående stanna upp ibland för att försöka fokusera mig.

Framme vid stationen blev rädslan stor när den välbekanta känslan av bortdomning sipprade ned över ansiktet och ut i armarna, när ögonen hotade att falla ihop och illamåendet växte sig större och större... då jag vet att jag blir helt förlamad om det går längre än så, instängd i en liten bubbla utan att över huvudtaget kunna röra mig eller förmedla mig.

Jag släpade mig fram till tågvagnen och in till ett säte där jag gråtfärdig slog mig ned.
Med blodsmak i munnen och med krypningar i hela kroppen tog jag mig hem och föll ihop i soffan... helt utmattad.


Idag vadade jag mig fram mellan alla dammråttor som jag skulle städat bort igår... vilket jag på grund av omständigheterna inte kunde.

Jag dammsugade och svabbade av nedervåningen samt röjde upp i köket som har en förmåga att samla på sig disk hur mycket man än plockar, torkar och diskar.
Jag lyckades även sätta en färgning i dotterns hår, snabbt innan... för det visste jag ju så väl...

Sedan var det dax för nästa illamående/utmattningsattack.
Jag ligger fortfarande, flera, flera timmar senare i soffan och kroppen värker som eld liksom de trötta tårar som bränner bakom mina ögonlock...
Armarna orkar jag precis - men mödosamt med många pauser - att lyfta till tagentbordet som ligger mot mina ben då jag kände att jag ville skriva av mig lite.

Ska det behöva vara så här?
Samma visa dag efter dag...
Hur mycket orkar man?
Jag känner mig så fruktansvärt liten i ett ömkligt innehållslöst liv och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde förändra det lite för att ibland kunna nära om inte min kropp så i varje fall min själ.

Man går med en konstant längtan av att få bidra med något med att få finnas till så mycket mer för de sina...

Jag är faktiskt rädd för att totalt tuppa av, helt ensam bland människor jag inte känner... bland totala främlingar som kanske inte ens vill mig väl och som absolut inte förstår vad som händer.

Jag är faktiskt livrädd!

Det går inte att förklara den totala övergivenhet som faller över en och den totala brist på kontroll när man känner att kroppen inte svarar och man vet att man när som helst måste lämna över sig själv till de runt omkring... oavsett.. och förlita sig på att de kan hantera situationen.

Precis i början när jag går in i det tillståndet kan jag fortfarande höra alla ljud och röster runt mig samtidigt som resten av kroppen är helt avstängd.
Sedan ebbar de sakta ut och allt, precis allt försvinner...

Denna gången gick det "bra", jag kom hem... men vad händer nästa gång eller gången där på?

Var rädda om varandra!

Marina
Kommentarer (0)

Om

Min profilbild

Marina

En blogg om mig och min familjs liv, våra och andras djur. Träning av djur och deras ägare, diabetes, andlighet mm, mm

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela