jagochalladomandra

Veckorna går sin gilla gång... livet fortsätter att ticka på och jag andas!
Att leva med en konstant oro över mig hela tiden gör mig fullkomligt utmattad då tankarna inte för en stund vill lägga sig till ro!

I Fredags kom min underbara Nina hit och hälsade på och bara var... vi är duktiga på det tillsammans, att bara vara och njuta av varandras sällskap. Vi tänker så lika och då är det lätt att trivas tillsammans!
På kvällen hade jag och Alexandra lite av en Harry Potter-maraton... vi såg de två sista filmerna vilket absolut blir några timmar! Det var länge sedan vi tittade på dem och de är ju helt fantastiska om än väldigt sorgliga!
Jag är verkligen avundsjuk på alla De som inte har vare sig läst böckerna eller sett filmerna, de är verkligen helt outstandning, de går inte att jämnföra med något annat!

Igår - Lördag - kom Alexandras pappa hit och körde mig så att jag kunde handla vilket är oerhört tacksamt!
Han är verkligen en klippa och ställer upp på mig och vår dotter så mycket han kan och har möjlighet till!

På Onsdag kommer en man från stället jag hyr huset från hit för att göra någon form av besiktning...
Det känns som att De letar efter saker och tecken för att få riva huset!
Visst huset har blivit eftersatt under många år men det mesta är rent estetiskt och något jag tillsammans med mina vänner kan fixa till själva! 

Det är så jäkla frustrerande att aldrig få landa!!!
Det är som ett vattenfall av ren dynga har kastats över mig... en kaskad av skit som aldrig upphör!

Jag förespråkar kärlek och empati till alla omkring mig och försöker också leva på just det viset med hela tiden en strävan efter att bli en bättre och bättre människa... ändå har det aldrig blivit riktigt bra.
Jag kan inte minnas ett ögonblick i mitt liv där jag kännt mig genuint trygg... har det inte varit brist på pengar så har det varit hotfulla människor, svek och så många andra orosmoment!
Så många gånger har jag tänkt "nu vänder det" men den där nedförsbacken som man hoppats på efter kröken har aldrig dykt upp!
Jag tycker att jag är värd så mycket mer... jo, jag tycker faktiskt det!
Nu får det vara slut! Kanske är det så att människor tror att jag är så stark att jag kan ta besvikelse efter besvikelse, svek efter svek men jag är inte stark...

Vad är det då som får människor att tycka att det är okej att köra över mig? Lura mig?
Ja, det är lite fånigt att över huvud taget älta och fundera men jag kan inte sluta då jag söker svaret på hur jag skulle kunna förändra mitt förhållningssätt till människan!
Samtidigt kan jag inte sluta vara eller dölja den jag är... Marina.

Jag har många underbara och helt fantastiska vänner som älskar just "Marina"... så varför skulle jag låtsas vara någon jag inte är?
Det tog många, många år att acceptera mig själv så pass som jag idag gör!
Jag har aldrig kännt att jag har passat in.. men jag har slutat försöka passa in och kommit fram till att det är inget jag måste anstränga mig till! Jag är den jag är precis som varje individ i övrigt är just - förhoppnings vis - bara sig själva! Så länge som man värnar om varandra och accepterar varandras olikheter... och ärligt talat, man måste inte älska eller vara älskad av alla!

Okej... så på Onsdag borde väl domen då falla...
Får vi bo kvar eller inte?
Håll nu tummar, tår, tassar... be en bön, skicka ljus och kärlek... tänk på mig!

Kärlek!

Namaste

//Marina

"Se framåt, tänk positivt, allt kommer att ordna sig..."
Det är mitt mantra och jag känner att det m å s t e ordna sig!
Min pappa ringde mig idag - jag har undvikit i den mån det har gått att tala med honom och mamma - orolig så klart och det går inte att stilla en förälders oro hur mycket man än försöker och hur positiv man än försöker göra skäl av att vara.

 

Jag tycker lite synd om mina föräldrar!

Då De först i efterhand fick reda på hur dåligt jag mådde i mitt förra förhållande vet jag att De hoppades att allt verkligen på allvar skulle ordna upp sig för mig nu... och sedan rämnar ändå allt!

 

Jag kan bara själv sätta mig in i det hela om jag vänder på det och att det var min dotter detta hände... det spelar ingen roll hur gamla vi blir så är vi ändå någons barn och som förälder vaktar man och oroar man sig över sina barn livet ut!
Jag sitter ju liksom inte i den bästa av sitsar... som sjukpensionär tjänar man ju inte storkovan precis och med tanke på hur tidigt jag blev det är det inte många tusenlappar som sätts in på kontot varje månad.
Nu klassas ju även Alexandra som vuxen så många bidrag som man kan söka med barn i familjen bortfaller då De anser att en vuxen till i hushållet ska kunna dra in pengar och arbeta...
Ja, det måste ju det... det är liksom det enda alternativet!
Men det svider att bli ratad och lämnad på detta viset, det är liksom inte alls okej!

Håll alla tummar, tassar, tår och allt annat som man kan hålla att jag i varje fall får bo kvar i huset, det skulle ju underlätta att slippa oroa sig över det.
Innan jag vet det kan jag heller inte söka några bidrag...

 

Jag har betalningsanmärkningar, ja, jag medger det men det gäller inga hyresanmärkningar utan endast radiotjänst som jag nu har lagt på autogiro.

 

Det är inget som jag är stolt över men det är som det är...

 

Då varken jag eller min dotter har körkort önskar vi att det finns buss eller tågkommunikationer i närheten.
Borås med omnejd, gärna mot Gbgs-hållet och en billig hyra...
Håll gärna utkik, det vore högst uppskattat!

Ta vara på varandra och på det som var och en av Er är duktiga på och mäktar med!
Var rädda, riktigt rädda om varandra!
Livet går så fort... se vilka som vill Dig väl och som genuint värnar och tar hand om Dig!
Se vilka som finns där när Du som mest behöver det!
Ta hand om dessa personer och byt inte ut Dem för att Du önskar förnyelse...
Det finns kompisar... bekanta och det finns vänner!
Det är De där riktiga vännerna Du ska vårda!

 

 De som aldrig vinner något på att hjälpa Dig och att finnas till hands... inte mer än att De glädjs med Dig och bara vill Dig av kärlek väl.

 

De kan sitta bredvid Dig tysta och bara vara... Du måste inte spela clown och underhålla Dem och De måste inte göra det samma för Dig!

 

De talar inte ned Dem Du lever med och De försöker inte rasera, dupera och manipulera och ej heller muta Dig!

De bara älskar just Dig!


Kramar om Er unika, underbara vänner som jag har!
<3
Kärlek
<3
Namaste

Så idag fick jag äntligen lite energi till att ta ned adventsstjärnorna som hängde i uterummets fönster och ack så tomt och mörkt det blev!
Jag saknar mina stjärnor och ljusstakar, jag älskar dess mysiga, milda sken som lyser upp den mörkaste av årets årstid. 

 

Jag har inte haft någon direkt lust till något nu den sista tiden, inte ens till att måla några möbler...
Jag försökte hitta inspiration idag till att lera lite med den stengodslera som jag fått av en vän men det ville sig inte riktigt! Jag tänkte göra mig en gargoyle... allt för att få någon som hellst skydd, vilket jag helt klart verkar lida brist på!

Men... like a Fenix I will rise!

 

Som jag beundrar mina föräldrar som varit gifta i 54 år!
De är helt fantastiska och min underbara far ger fortfarande min mamma blommor varje vecka, visst är det så vackert och romantiskt!

Visst har De med all säkerhet haft det jobbigt många gånger men De har löst det och De har kämpat för v a r a n d r a och alltid hittat tillbaka till vad De en gång fastnade hos i varandra.

Helt plötsligt känner jag mig skitgammal för att bilda nya drömmar och minnen med en ny livskamrat, tanken gör mig lite trött!
Detta är självklart inget som i nuläget är någon prioritet och inget jag är i behov av just nu men tids nog vill jag självklart ha någon vid min sida men denna gång på helt andra villkor.

 

Just nu vill jag bara att alla bitar ska falla på plats med hus, bidrag osv. samt att Micke hämtar sina och barnens saker så att jag kan starta ett nytt kliv och lägga detta bakom mig...

Barnen kommer jag ju fortfarande att ha kontakt med genom Jenny - barnens mamma - tack och lov även om det inte blir så ofta...

Jag har följt Dem under sju år och sett Dem växa upp...

 

Fast Maja hade jag ju inte mycket att säga till om i och för sig!

Micke ville ha en kattunge efter Almira och bar med sig henne hem helt enkelt, själv ville jag inte ha en katt till...

Men hon är en lika älskad familjemedlem som alla andra så klart och hon och Saga är så fästa och gosiga vid varandra!

 

Jag älskar ju alla mina svansbarn något oerhört och lika mycket, de ä r verkligen mina barn!

Tanken skulle aldrig ens slå mig!

Utan dem är jag inte hel men med facit i hand hade jag ju inte haft så många om jag varit ensamstående pga den ekonomiska biten...
Men nu är det som det är!

De är mitt ansvar och min kärlek!

Ingen har sagt att livet är rättvist och tur är väl det för livet är allt annat än just det men vet Ni vad?
Jag har varit med om så mycket att jag även kan städa upp denna skit, räta på mig och gå vidare tillsammans med min dotter och mina älskade djur!

Var nu riktigt rädda om varandra, ta Ert ansvar i Era handlingar och värna om varandras känslor!
Livet kan vara så hårt, hjälp varandra att dämpa de fall som sker...

Berätta för Dem Ni älskar hur mycket De betyder för Er och vilket avstamp De gör i Era liv!

Kärlek!

Namaste

//Marina

 

 

Första helt ensamma dagarna efter att Micke lämnat mig...
En hel helg utan min dotter och ensam... eller njae, inte helt ensam förståss då jag har alla mina fina svansbarn som tröstar mig!
Min fina vän och kollega Kathrin kom hit på Fredagen och höll mig sällskap ett par timmar.
Med sig hade hon sliskigt god fika och vi satt och pratade om allt och inget så som bara väninnor kan... det kändes skönt!
När hon sedan åkte blev huset tyst, mörkt och kallt... tomheten lade sig åter kring mitt hjärta som en kall kramande klo. 
Där låg jag sedan i min ensamhet och tyckte väldigt synd om mig själv och kände mig så där övergiven och ratad som en lämnad kvinna bara kan...
Natten blev lång och jag sov som högst två timmar... vad man ältar i sin ensamhet och vad våt en kudde kan bli av tårar.

Under Lördagen när valpen äntligen somnat om och jag själv kommit in i ett slummer knackar någon på dörren... sedan fönstret. Utanför stod mina fina vänner Tuula, Thomas och Nina från Göteborg! Själv kände jag mig som ett åkerspöke... för lite sömn och med en olidlig värk!
Tuula hade bakat fika och De hade med sig choklad och blommor och även ingredienser som Thomas bakade pizza av! Vilken omtänksamhet!
När De gick... blev allt så där märkbart tyst igen.

Jag lade mig i soffan och lade upp lite av den goda pizzan på en tallrik medan jag började titta på en film!
En bit in i filmen hände det som jag varje dag bävar... min kropp stängde ned!
Tack och lov så var jag i trygghet och jag låg ned..
När jag vaknade till igen var det dags för ett annat slags skov fast på toaletten... så valpen fick ett gott tuggis medan jag själv kallsvettig och skakande satt på toaletten i kramper.
Nu var det lättare att somna... i total utmattning kröp jag till sängs och bäddade ned mig själv och drog svansbarnen tätt intill...

Idag kom min fina dotter hem igen... nu är huset fyllt, med henne flyttar kärlek och hopp in!

Det är inte bara saknaden av vad man har haft... eller kunde haft om vi båda hade kämpat...
utan det är även en stor oro då jag inte vet om jag får bo kvar!
Ja... det är en märklig historia det här och det är så mycket som har hänt under så kort tid.
Jag är så evinnerligt trött på allt just nu... 
Jag skulle också bara vilja kunna fly!
Tänk så lätt!!!

Ta min tandborste och kudde och bosätta mig hos en vän där jag slipper ta ansvar och stoppa huvudet i sanden.

Som att vara på kollo... som att vara 14 år...
Nej, det skulle jag självklart inte göra även om möjligheten fanns.

Jag är vuxen och bär ett ansvar över mina handlingar och jag är en mamma och matte så självklart skulle jag inte bete mig på det viset.

Nu ska jag ta min bittra kropp och göra mina kvälls/nattbestyr för att sedan sova lite!

Var rädda om varandra och ta hand om varandra!
Ta ansvar över Erea handlingar och hur Ni behandlar Era medmänniskor!

 

Kärlek

Namaste

Idag skulle jag röjt och plocka undan alla julsaker men jag fick väl ned kanske hälften...
Jag orkar verkligen ingenting!
Hjärnan går på högvarv och jag kan inte helt slappna av vilket innebär att jag inte orkar med ens hälften av det lilla jag gjorde innan.
Men det kommer ju att vända när jag får ordning på saker och ting!

Livets karusell snurrar på och emellanåt snurrar det så fort att vi inte hinner med och vi vill bara hoppa av...

De flesta av oss stannar dock kvar och uthärdar den yrsel och illamående  som det för med sig... kanske spyr man upp en del skit och efter det mår man kanske till och med ganska bra och hänger med ett tag till....

Ibland går det så där lagom fort och man sitter på precis den platsen man önskat... medan andra gånger snurrar det så där långtråkigt trist...

 

Jag är tacksam att Micke fanns hos mig när jag som mest behövde någon... jag var fullkomligt l i v r ä d d när jag tog klivet in i vår rellation.
Jag var ett nervvrak... idag är jag mycket starkare även om jag inte känner den känslan just nu!

Så småningom ska jag försöka röja upp lite här i huset... ngt vi gemensamt skulle gjort...
Jag ska skapa mer luft och jag ska göra en stor rening så att jag får bort alla dåliga energier!
Energier har en benägenhet att sätta sig och påverka oss och om även jag ska kunna få en nystart är det viktig att börja så rent som möjligt plus att jag i mitt hjärta måste förlåta.

Just nu är jag inte riktigt beredd till det men jag vet att jag kommer att göra det då jag vill ha sinnesfrid och jag vill att vi alla ska må så bra vi kan i denna situation som är helt bisarr och märklig.

Jag kräver inte mycket... jag vill ju bara för helvete någon gång i mitt liv få känna mig riktigt trygg!
Jag kräver inte omvälvande saker, resor och dyra presenter!
Tro mig, jag nöjer mig med väldigt lite då jag aldrig varit van vid något annat!

Men jag önskar så att bara få känna den där absoluta tryggheten och lugnet... och OM jag väljer att ingå i en rellation igen så vill jag villkorslöst vara älskad för den jag är med min sjukdom, mitt inre och mitt skal...
Kan jag inte då få en klippa, stor och stark att luta mig mot? Det vore så skönt...
Någon som tog mig i sina armar och kunde hålla det löftet om att allt kommer att ordna sig, allt kommer att bli bra... någon jag vågar lägga hela mitt hjärta och själ hos!

Nej, nej! Det är inget jag i nuläget strävar efter, jag letar inte efter någon utan när kärleken kommer i min väg så gör den helt enkelt det. 
Jag kan bara hoppas att den kärleken är livslång och ärlig vare sig den innefattar en man eller kvinna... just nu känner jag en s t o r förkärlek för det kvinnliga könet! 
Inte alls lika komplicerade och väldigt mycket lättare att förstå sig på... Ni förstår.. vi p r a t a r med varandra, ett ord som inte är särskilt bekant i den manliga ordlistan.

Ta hand om varandra alla Ni vackra, omtänksamma människor där ute!

Life is a bitch... sometimes she sucks!

Kärlek!

Namaste!

 

 

 

 

Ja, det har hänt så mycket att jag inte vet i vilken ände jag ska börja i...
Men efter sju år så blev jag plötsligt singel.

Mycket känslor virvlar dagligen förbi... tomhet, oro, besvikelse, sorg...
Efter att ha byggt upp ett liv tillsammans med någon som man hoppades bli gammal med innebär att man i sina planeringar inte endast har innefattat sig själv så nu står jag här med fler svansbarn än vad jag annars skulle haft och med fler utgifter än vad jag egentligen mäktar med men då dessa individer tillsammans med min dotter är min plattform, mitt allt finns det inte på kartan att de ska göra annat än stanna hos mig!

Då jag är sjukpensionär är det lätt att räkna sina inkomster och det går fort så det kommer att bli kärvt, väldigt kärvt så det är inte endast vissheten om att inte längre vara älskad och behövd som gör ont utan även en stor rädsla för framtiden.

 

Min kropp har gått i försvar för sin egen överlevnad och jag går på reserven... jag är så trött.

Tack och lov har jag i denna kris så väldigt många underbara vänner omkring mig, vänner som stöttar och älskar mig, vänner som bara finns där och håller min hand.
Jag kan inte i ord beskriva min tacksamhet över detta, jag hade inte mäktat med utan Er, det är helt sant!

Det finns alltid ett pris att betala och det finns alltid någon som får betala det priset och denna gången var det jag.
Jag menar inte att Micke inte sörjer för det gör han självklart på sitt vis men detta var hans beslut vilket ändå gör det hela lättare för honom. Han är inte heller låst på det vis som jag är angående bostad på grund av djuren plus att han har körkort.. något som jag tyvärr inte har.

När man blir lämnad så känner man sig ratad och man börjar fundera på vad man har gjort för fel...
Är jag för ful?

Är jag tråkig på grund av min sjukdom... för det vore ju inte så märkligt om man tyckte det...

Har jag på något vis varit elak?

 

Att krypa upp i soffan tillsammans eller att berätta om något speciellt har hänt... ja, vi är vanedjur men vi är även väldigt anpassningsbara - tack och lov - så jag kommer väl att vänja mig vid denna förändring så småningom.

Jag får låta den chock och sorg som jag känner lägga sig för att sedan hitta kraft och starta ett nytt liv, ett liv som gör mig hel.

Var rädda om varandra och stäng inte in Era känslor, prata med varandra innan det är försent!
Ta hand om varandra och var snälla... värna om alla på Er väg!
Gör mig en tjänst.... när Du läser detta och om Du har en man eller kvinna som Du håller kär... ta henne/honom i famn, kyss henne/honom och säg i uppriktighet:

"Jag älskar Dig! Tack för att Du vill dela Ditt liv med mig!".
Vi behöver säga det och vi behöver höra det... vi måste få känna oss behövda och älskade!

Kärlek

Namaste

//Marina