jagochalladomandra

I Lördags var vi på stort partaj!
Festen gick i 50-talstema och alla var riktigt ärtiga och snygga i sina utstyrslar.
Min Micke hade säkert en halv tub brylcreme i håret och myggjagarna till de vita strumporna var verkligen pricken över i.et.
Själv hade jag lagt mina prickar på klänningen, en svart halterneckklänning med cerisa, stora "dots", den är fin, väldigt fin även om mina armar kändes enorma i den!
Alla tjejer var så tjejiga i sina lika men ändå olika kreationer och tolkningar och männen som var lite så där Travolta coola!

Dagarna före festen var jag riktigt nervös, inte över festen i sig utan för att jag inte skulle må tillräckligt bra för att kunna gå...
Att jag sedan skulle må väldigt dåligt en tid efteråt det visste jag och det var jag beredd på men oron över att missa ännu något roligt... jag vill ju så gärna.

Dagen kom och jag mådde inte bra... jag bet mig hårt i läppen och tänkte minsann inte låta den här j-a sjukdomen vinna över mig igen.
Jag andades djupt, svalde mina tårar och åkte till min mamma som skulle göra en håruppsättning på mig.
Jag fortsatte att andas och tänka på annat, jag och mamma såg på film med Alexandra när hon var liten och jag slappnade av och mycket av värken och domningarna kom just från anspänningen och nervositeten och en hel del av det släppte så småningom och jag kunde hand i hand med min Micke gå till festen.

Sömmen på strumpbyxorna satt rakt och även om det inte lyckades bli några lockar i mitt mjuka, tunna, Nordiska hår satt det hur som hellst en tidsenlig toffs högt upp på huvudet och guppade när vi gick fram mot festlokalen.

Musiken var så klart Rock n´roll och efter tipspromenad och mat snurrade alla de vida kjolarna runt som färgglada parasoll på dansgolvet.


En barndoms vän var på festen och vi träffas väldigt sällan då hon arbetar utomlands tillsammans med sin man för FN.
Jag högaktar henne för det arbete hon gör för utsatta kvinnor runt om i världen och hon är både klok, rolig och vacker på alla sätt och vis.

Vi umgicks mycket under kvällen och hon är verkligen unik denna underbara kvinna...
När vi skiljdes åt stannade hon upp och tog sig för en minut ur festandan och vände sina stora ögon mot mig och fokuserade mig allvarligt.
Hon sa ord till mig jag aldrig ska glömma och som jag alltid kommer att bära med mig under livets olika skeenden...

Det låter väldigt teatraliskt men sanningen var den att världen stannade upp för en sekund och jag har sällan blivit så rörd och så berörd av någon människas ord.

Kanske lyckas jag smälta dessa ord hela vägen en dag, kanske kan jag tro på dem fullt ut men tills dess kommer jag att suga på dem som en riktigt god karamell som man inte vill ska ta slut...
Inte kunde jag tro att någon hade sparat ord likt dem till mig!

Det är få människor som så innerligt kan dela med sig och lyfta andra människor på det sättet som hon gjorde med mig denna sena natt i Juni och jag lägger min gåva tätt intill hjärtat så att jag kan plocka fram den emellanåt, glipa lite på pappret, tjyvkika och le.
Jag hoppas att jag en gång kan se vad hon ser hos mig och jag vill så gärna ta till mig det som en ren sanning men det är svårt...
Jag hoppas även att fler ser mig om inte precis just på det unika vis så på ett liknande vis, att de ser vad jag hela mitt liv har strävat efter...

Sussie, jag lovar dig att jag ska försöka ta tag i en av de saker som du tyckte att jag skulle börja göra och som jag har påbörjat så många gånger men aldrig orkat avsluta.
Ja, jag ska börja skriva och du blir en av de absolut första som ska få läsa vad jag skrivit...

Tack för att du lyssnade på mig och tack för att du hörde mig!
Tack för att du tittade på mig och tack för att du såg mig!

Var rädda om varandra och berätta för varandra hur mycket var och en betyder för er och hur mycket ni älskar dem... ord behöver bli sagda, ta inte varandra för givet, det är vi så duktiga på själva.