jagochalladomandra

Idag är luften krispig liksom gräset under mina fötter!
Asfalten är hal av froststjärnor som har bitit sig fast och som glittrar under solens strålar!

Svansbarnen verkade glatt överraskade över både solen och underlaget och det märks att de trivs när allt inte är så vått!
Nu åker täckena på de mest frusna töserna.

Igår var jag och köpte mig fattig på färg och var även iväg hos en väninna och hämtade div möbler att laga och måla om!
Jag har öppnat upp en grupp på Facebook där jag och två vänninor säljer saker som vi på någotvis har restaurerat eller gjort.
Sök gärna in till denna grupp!

https://www.facebook.com/groups/1568268873404425/?fref=ts

 Att hon sedan har två helt underbara svansbarn gör inte saken sämre precis, hennes varghundar gör mig varm i hjärtat och jag njuter av att se deras rörelser...
Lizzy blev livrädd för dem medan min Lilly vid första anblicken bara blev lite chockad men sedan var helt lugn. Prinsessan Lizzy morrade och skällde i falsett och försökte vara kaxig fast hela hon genomsyrades av den osäkerhet som hon så väl försöker dölja bakom en fasad som kan vara svårt att se om man inte har ögon för det.
Lilla dockan som så lätt blir missförstådd!

Greta - min jourhund - eller fröken Fläck som jag kallar henne (dalmatiner) gjorde sig till och kråmade sig samt visade sig undergiven dessa ponnystora hundar.
Greta är en stor Dalmatinertik men i jämförelse såg hon ut som en liten råtta och nådde dem typ till knäna!

I huset fanns även en kvinna som var så naturlig och som hade en så ... ja, just naturlig tillhörighet till huset som stommen sig självt.
Hon fanns hela tiden där i periferin, lugnt betraktande och varken påträngande för mig som seende eller för De som bor där.

Av Lena fick jag bl.a ett fullt fungerande golvur som ska bli superkul att måla, jag ska bara fundera ut vad för slags färg som den gifter sig bäst med.

Idag är jag så trött att det fortfarande in på eftermiddagen svider i ögonen av brist på sömn och jag skvalpar i mig den ena kaffekoppen efter den andra.

Nästa helg är det första advent och jag skulle verkligen vilja få lite ordning här hemma tills dess men hur hittar man energi till det när man aldrig har någon?
Jag ska hur som helst måla en av ljusstakarna som är tråkigt furufärgad.

Snart fyller även min älskade dotter 18 år... 
Jag kan inte förstå att jag snart har en vuxen dotter, det känns som helt nyss när jag låg på BB med denna lilla sköra docka på min arm och hur jag då slogs av en kärlek så stor som inget annat för denna perfekta lilla varelse som jag burit inom mig under så många månader.
Jag har än idag svårt att ta till mig att jag har uppfostrat en så fin dotter... att hon liksom är... min!

När jag är uppe på natten och mäter hennes blodglucos och ser hennes mörka ögonfransar dölja hennes sovande ögon kunde hon lika gärna varit ett litet barn då jag känner samma beskyddarinstinkt nu som då.

 

Ska man behöva oroa sig hela livet för sitt/sina barn?
Är det vad livet går ut på?
För orolig är jag så det räcker och blir över...

Visa hur viktiga var och en av De människor Ni har i Ert liv är för Er och berätta hur myciet Ni uppskattar och älskar Dem! Låt Dem känna sig behövda och älskade!

Kärlek!

Namaste 

Marina

Tora strök försiktigt bort en hårslinga från Minas ansikte medan hon fortsatte badda hennes ansikte och nacke. Minas andning började så sakteliga återgå till det normala och Tora sträckte sig efter vattenglaset som hon räckte till ett par skakiga händer.

- Allting har sin tid… allt måste inte fram just nu… idag. Det gör ont när man låter trauman se ljuset. Sånt som man faktiskt önskar att man kunde gömma… men det göms aldrig riktigt Mina, det ligger där och gror och blir större och större tills det upptar hela ens tankar och kropp.

- Men just därför måste jag ju berätta… jag vill berätta för Dig och Cecilia.
Hon strök bort några tårar och torkade sig under näsan med ärmen.

- Ja, och det ska Du få göra, men inte allt på en och samma gång! Det skär sönder Dig!
Cecilia satte sig på huk bredvid dem båda på badrumsgolvet.

- Om Du har synat min städning av toaletten nu så kanske vi skulle flytta oss in till soffan så Du får lägga Dig lite?
Cecilia gav Mina en kyss på pannan och räckte henne handen och svingade sig lätt upp på benen igen. Mina kände efter någon sekund då hon för allt i världen inte ville kräkas över någon av dessa fantastiska kvinnor. Hon var glad att hon hunnit fram till toalettstolen innan maginnehållet tömdes ut i en kaskad.

*********************************** 

Nedbäddad i soffan och med en stor kopp specialtea i händerna låg mina och lyssnade radions behagliga bakgrundsmusik och två kvinnors kärleksfulla gnat ute i köket.

Hon log medan hon lät en stor klunk av det starka, söta teet värma sig ned genom bröstet.
Det var länge sedan hon känt sig så skyddad och omhuldrad och hon lät blicken svepa över det lätt övermöblerade rummet.

På varje kvadratcentimeter av väggarna hängde färgglada målningar av blommor, fantasidjur och yppiga kvinnor. De var tilltalande på ett vilt och lite ohämmat sätt och svåra att slita blicken från. De var lätt hypnotiserande och Mina kunde tänka sig vilka drömmar hon skulle kunna få av dem och bara tanken gjorde henne lätt röd över kinderna.

I taket och i alla fönster hängde glasdroppar och kristaller vilka fångade upp minsta lilla solljus och kastade tillbaka skimrande regnbågar över väggarna vilket gav tavlorna liv…

Kristaller och hemlighetsfulla skrin stod på stora ekskänkar och alla möbler var målade i olika färger och Mina kände sig som att hon ramlat ned i samma hål som Alice gjorde när hon kom till underlandet. Hon sneglade mot bordet och förväntade sig nästan att se en kaka med texten ”ät mig”. Hon sippade lojt på sitt tea och viftade på sina fötter under en filt i djupröd sammet på ena sidan och teddy på andra.

Ett mjukt sommaregn smekte utsidan av fönstret och solen hade inte riktigt bestämt sig för om han skulle vila bakom molnen eller skapa regnbågar. Ett lågt muller lät höras i fjärran och Mizzy kom inspringande med oroliga ögon och lade sig under bordet. Mina sträckte ned handen till henne och smekte hennes vackra ansikte.
”Vill Du komma upp till mig?”
Hon klappade bredvid sig och inom loppet av en nanosekund hade hon en hund stor som en kalv över hela sig… 

Det enda som stack fram under filten var en stor svart nos, Mina skrattade och stånkade på en och samma gång. Liza tittade nyfiket in bakom dörrposten med smulor i hela skägget men vände sig raskt om och struttade in till kvinnorna i köket istället.

Rummet lades sakta i skugga och regnet tilltog med ett smattrande över taket på verandan.
Cecilia kom framdansande ute i hallen och drog igen dörren med en smäll.
”Oj!! Förlåt, väckte jag Dig?”
”Nej, jag hade inte somnat…”
Skuggorna lekte över väggarna och Mina kunde inte hur gärna hon än ville hålla uppe sina ögonlock. Hon såg som i en dröm när när Cecilia tog några steg in i rummet, registrerade att hon tittade ned i muggen för att sedan böja sig fram och smeka Mina över kinden innan hon svepte ut ur rummet igen.

 

När Mina vaknade igen tog det en stund innan hon förstod varför hela soffan skakade.
Stackars Mizzy var så rädd att hon satt hela rummet i gungning…
Silvervita blixtrar slog hål på himlavalvet och åskan där på skrek sitt ursinne över marken nedan. Det var vackert och skrämmande på en och samma gång!
Mina satte sig upp och spände öronen… det var inte bara åskans dova muller som hördes utifrån, utan också höga, uppspelta röster.

Hon lade tillbaka täcket över Mizzy och smög fram till fönstret och tittade ut!
Tora och Cecilia sprang tillsammans med Liza galopperandes efter sig under träden och över det blöta gräset. Deras skratt ekade och klingade över trädgården och de såg så fria och helt bekymmerslösa ut! Mina stod leende och betraktade Dem bakom gardinen men leendet frös när hon märkte skuggan och det bleka ansiktet bakom ett av de knotiga päronträden.
Lika tydligt som ljudet av åskan kände hon andetag mot sin hals och en röst som tydligt väste till henne…
”Han kommer…”
Mina hoppade ofrivilligt baklänges och vände sig in mot rummet… skuggorna levde sitt liv och berättade sina egna berättelser över väggarna. Mizzy satt upp i soffan och morrade dovt medan hon fokuserade blicken mot något för Mina helt osynligt. 

Dörren flög upp med en smäll och med den stormade De båda kvinnorna och Liza in.
Frustande av skratt och blöta in på bara kroppen stod De i hallen medan en liten sjö av vatten sakta växte fram under dem. Liza ruskade sig så en kaskad av vatten stod om kring henne och lämnade mörka fläckar över de kalkfärgade väggarna vilket fick De båda kvinnorna att skratta ännu mer! Tora fiskade fram en stor handduk ur ett skåp och började frottera den stora hunden som dansade och krumbuktade sig under hennes händer.
”Har Du sovit gott?”
Det var Cecilia som frågade och Minas puls började återgå till det normala igen.
”Vem var det?”
”Vad menar Du?”
Cecilia tittade frågande på Mina och Tora tittade upp från hund och handduk.
”Vem var det som stod tillsammans med Er i trädgården?”
”Det var ingen mer än jag, sköna Liza och denna smått tokiga gamla dam som fnattade omkring i regnet!” Cecilia pekade menande på Tora som i gengäld daskade till henne på armen.
”Jag s å g ju att det stod någon vid det stora päronträdet!!”
”Äsch… Du måste sett fel! Brrrrr, nu tänder vi upp kakelugnen och vedspisen så gör vi något gott att äta!” Cecilia slog teatraliskt ut med armarna medan Tora hängde upp handduken på en krok och sträckte på sig.
”Ja, det ska bli mat men först måste i varje fall denna gamla damen ta på sig lite torra kläder!”
Hon log stort mot Mina och tittade sedan över axeln på henne.
”Hur är det med Mizzy? Jag tror minsann vi får hitta på något till henne så att hon blir lite lugnare.”
Mizzy som hade lagt sig ned i soffan igen gnydde ynkligt och suckade samtidigt som hela kroppen riste.

Marina Billhage Copyright © 2014.03.15

 

 Kärlek