jagochalladomandra

Ett kort inlägg om lite känslor...

Jag har ont över det här med tiggare, hemlösa och flyktingar...
Fast jag har ont av det för att det gör ont i hela min själ och hjärta... jag har dvs inte ont av Dem!
Jag önskar att jag hade så mycket mer pengar så att jag kunde ge till alla som behöver!

Jag skulle ned till Gbg här om helgen och när jag mellanlandar i Borås och kommer in på centralen möter jag Dem... De som inte ha något och vars magar är tomma!
En kvinna kom fram til mig och sa på knagglig engelska att hon var hungrig...
Jag såg att hon satt tillsammans med en vän som inte ens ville möta min blick utan satt och tittade ned på sin slitna kjol.
Jag köpte mat till Dem... 
Sedan ser jag en man i flipflops utan strumpor... och jag som frös i mina vinterconverce... jag öppnade min övernattsväska och gav honom mina strumpor.

När jag sedan flydde ut genom dörrarna och ut i kylan för att gå till bussen kom en kvinna emot mig... hon visade upp en tom hylsa till en diabetesspruta.
Då dog jag en stund! 
Tänk om min dotter inte skulle ha insulin!!!
Det vore helt förödande!
Skulle jag skita i mötet och springa till apoteket och hämta insulin?
Nej... jag gjorde faktiskt inte det och sedan dess har mina dagar hemsökts av denna unga kvinna...

Jag satte mig tung i bröstet på bussen mot Göteborg och då kom tårarna!
De gick inte att stoppa och de forsade ned över mina kinder samtidigt som ett guturalt ljud av hulkningar sökte sig upp genom halsen!
Tårar över alla dessa människor i nöd som människor inte ens möter blicken på... dessa näst intill osynliga människor som fryser, är hungriga och står utanför samhället!
Människor... som Du och jag som helt enkelt har det väldigt svårt!

Väl nere i Göteborg sprang jag förbi - samtidigt som jag rabblade en ursäkt - en Romsk man som sålde tidningar och snek in på ett litet café där jag med tårarna fortfarande stilla droppandes gömde mig med en kopp kaffe likt en fegis tills mina vänner skulle möta mig.

Dagen där på när jag skulle hem och väntade på bussen gick även där en kvinna med en mugg framhållen mellan sig och alla människor...
De flesta vände bort blicken och fortsatte att prata med sina vänner som om det inte berörde Dem... vilket det mest troligt inte heller gjorde.

Självklart tömde jag min plånbok på de ynka pengar jag hade... kanske skulle de räcka till lite middag!
Jag bryr mig inte om om det skrynkliga, bleka foto som var fasttejpat på muggen var skälet till att hon tigger...

Man tigger inte för att det är roligt.... man tigger för att man måste och då har man lagt hela sin stolthet åt sidan, det sista vi människor gör.

Vad skulle det krävas av Dig för att Du skulle börja tigga?
Väldigt mycket kan jag tänka mig...
Ha då det i åtanke nästa gång och även om Du kanske inte ger något varje gång så möt Deras blick och visa att Du ser Dem!

Kärlek

Namaste

//Marina

Ett år, sex månader och fyra dagar...
Det känns som att det var igår...
Som jag saknar Dig!
Jag kan fortfarande inte tänka på Dig utan att tårarna börjar trilla utefter mina kinder och inte utan att klumpen i bröstet växer sig så stor att det känns som att den ska spränga sig ut genom mina revben... halsen knyter sig så det svider och jag vill bara skrika!

Ja, jag vill verkligen bara skrika... och det har jag gjort!
Inte för att det kan ge mig Dig tillbaka till mig utan för att det känns skönt...så jag skriker mig hes tills halsen är ett sår och tills en annan smärta tar över den svidande klumpen.
Jag skriker medan tårarna växer till en stor blöt fläck över min tröja, tills de totalt förblindar mig...
Vår kärlek var så djup och innerlig, jag kan omöjligt släppa taget och det gör så ont... det gör så in i helvetes, jävla ont!

Jag vill kunna krypa upp bakom Dig och känna Din doft, Din värme och närhet!
JAG SAKNAR DIG!!!!
Dina underbart, mörka vackra ögon... Så fina mjuka kinder med de tre vitgråa pälsstråna på vänstra sidan...
Din pussvänliga nos och mun!
Som jag har pussat denna underbara mun och gnidit min näsa mot den sammetslena pälsen runt nosen...  Det underbart smålockiga, näst intill kreppade pälsen vid öronen...som jag lite disträ alltid lyckades sno in mina fingrar i...
Och tassarna, de där stora, vackra tassarna som passade så fint just i min hand!
Lockarna mellan tårna och mellan trampdynorna som det tog emot att klippa då det såg ut som små rara tofflor!
De sötaste öronen som vippade i takt med Din gång... som jag älskade att gå bakom Dig och se Din högt burna, yviga svansplym, Dina små "byxor", Din blanka, lena päls och dessa så otroligt söta, vippiga öron...
Du Din spjuver försökte dyka ned i alla vattendrag eller allt som var minsta tillstymmelse till att vara vatten... och ibland fick Du och ibland lyckades Du ändå om jag inte var uppmärksam nog!
Varenda liten muskel kände jag, varenda liten rörelse betydde något för mig och talade till mig!
Jag visste Dig... jag kunde Dig!
I min kärlek hade jag lagt allt på minnet... i kärlek kunde jag njuta av att bara titta på Dig i all evighet.
Liksom Du totalt läste av mig... vi var ett!
Den dagen Du försvann var jag förlorad... min älskling, mitt hjärta sprack itu den kvällen, hur ska jag någonsin bli hel igen?
"Tiden läker alla sår..."
Det är inte sant... man lär sig bara på något märkligt vis att leva med smärtan så att den tillslut mildras men
detta sår är så djupt... jag tror det är beständigt... det blöder och det smärtar så djupt!

Ibland ser jag Dig... Du lägger huvudet på sned och Dina vackra ögon glänser...
Och jag känner Dig... Din nos mot min hand och Din värme mot min kropp...
Men jag kan inte ta Ditt huvud mellan mina händer och pussa Ditt vackra, helt perfekta ansikte...
Jag kan inte hålla Dina tunga, varma tassar...
Ibland kommer det bara över mig så hårt, så brutalt och så primitivt!
Det går inte att hålla ifrån sig... det känns som det var igår... det känns verkligen som det var så nyss, smärtan är så intensiv.

Emmy... Du är min och jag är Din för alltid!

Kärlek

Namaste

//Mina