jagochalladomandra

Idag var det jeans och boots som gällde och även den tunna skinnpajen åkte på när jag följde med min sotter för att möta hennes pappa inne i stan idag.

Jag tänkte köpa lite olika vaxdukar som jag sett i Ö&B´s reklamblad till ett bra pris. Det var två stycken som jag var intresserad av, en rosa med vita prickar och en likadan svart men när jag kom dit fanns det inga med det mönstret över huvud taget. Det fanns bara ytterst fula mönster och färger, så vansinnigt irriterande när jag ändå tagit mig in till stan! Detta är inte första gången som Ö&B gör reklam för något som De inte har i sitt sortiment. Innan Ö&B var jag på Rusta för att köpa en likadan matta som jag köpte för ett tag sedan men självklart fanns de inte kvar längre... inte heller de fula kuddar som jag sett väldigt billigt. Ja, fula! *ler* Jag skulle ändå haft fina överdrag över så det spelade liksom ingen roll hur de såg ut!

Jag kom hem helt tomhänt och utan dessa fynd som jag hade förväntat mig... ytterst tråkigt!

Sannas pappa var rar och bjöd oss på Thaimat så något positivt förde det ju med sig trots allt! 

 

 

Väl hemma hade jag tänkt att ta tag i lite "måsten" men ack vad jag bedrog mig och än en gång ack så dåligt jag känner min kropp! 

 

Det står totalt stilla... det måste vara lätt då jag vet att jag kommer att vara trött redan efter första besöket, det blev lite dubbelbokat nämligen.

Hela Söndagen lär bli viloläge... det är bara att "gilla" läget!

Jag ser ändå på det hela positivt då jag hoppas att både dag och kväll ska bli riktigt mysiga!

Vi kommer sitta ute med tända lyktor och terassvärmen påslagen under fleecefiltar och njuta så länge som det är möjligt att sitta ute! Jag känner att man får passa på innan det blir ännu kallare ute, det är ändå något speciellt med att kunna sitta ute... särskilt när man är en äcklig rökare som mig!

Men det är även mysigt för hundarna att samtidigt kunna sprätta runt i trädgården medan vi sällskapar och frotterar oss!

 

 

Var riktigt rädda om varandra!

 

 

 

 

Mina hundar tror nog att mormor och morfar heter "Korv" för det är just vad de får varje gång de komer dit.

Emmy - min gammeltjej - och Foxy är så trevliga att resa med, de är så lugna och vana så att de bara hänger med och promenaden från stationen upp till "korv" går väldigt fort!

Foxys små ben går likt trumpinnar och hon springer skrattande i förväg!

Väl framme rusar hon in och drar upp sina små läppar till ett riktigt fjäskigt leende för att smöra mor och far att skära upp så många korvbitar som bara kommer plats i en liten Chihuahuamage!

Emmy kör den lite coolare stilen då hon vet att det vankas korv oavsett om hon fjäskar eller inte!

 

För några veckor sedan var det ljust ute vid denna tiden och nu ligger mörkret likt en mantel om oss och över naturen som snart börjar förbereda sig för att gå i vila.

Jag börjar förlika mig med att hösten nalkas och börjar känna en viss vila i det!

Sommaren har varit fantastisk och jag är så lycklig över att vi äntligen fick en sommar rik på sol och värme, något man har längtat och nästan tappat tron över under många år. 

 

Där arbetade jag ett tag när jag gick ur skolan och där arbetade min far under en lång tid.

Bakom färgeriet ligger skogen och en bit upp i den ligger det en tjärn/damm som färgeriet använde som "slaskhink" på den tiden när man fortfarande inte riktigt brydde sig om vadsom hamnade i naturen... dvs när det fortfarande var lagligt att låta naturen ta ansvar över kemikalier...
Denna damm var direkt obehaglig att skåda tills helt nyligen!

Man kunde känna en unken doft långt innan man nådde den och dammen var djupt brun med en hinna över sig... totalt död.

I vintras började man med en rening av dammen och stora maskiner stod där för att suga upp allt vatten och slam och sedan ett tag tillbaka är den nu på nytt fylld med vatten även om vattennivån inte är så hög ännu!

När dammen stod tom på vatten såg man hur djup den faktiskt var vilket var lite intressant!

Jag vågar fortfarande inte låta mina svansbarn bada där även om det säkert skulle vara helt okej... det borde ju faktiskt vara det.
Tänk vad mysigt om man kunde bada där... kanske ska jag ringa till kommunen och höra om De tror att vattnet kan vara så pass tjänligt.

 

Men... jag blev väldigt konfunderad över dess egentliga användning - som jag då trodde var att glassa omkring i efter duschen, på morgonen osv... - då den är helt öppen bak...

Jo, den har liksom världens sprunn på baksidan vilket gör det ganska osexigt när jag skrider fram i denna silkeskreaktion och mina breda mormorstrosor blottas på en och samma gång!

Värre ändå om jag kommer rakt ut från duschen med endast min födslodräkt under och ex tappar något så att jag måste böja mig ned för att plocka upp... nej, den synen kan jag gott bespara alla.

 

 

Varför har De sytt upp den så där konstigt?? Vad ska det vara bra för?

Men jag menar WTF ska man då med ett par trosor till över huvud taget till om det inte finns någon gren?

Har man så jäkla bråttom att ha sex så att man inte hinner/orkar sparka av sig trosorna?

 

Jag såg ju inte detta enorma sprunn först utan kände att det drog lite kallt om arslet och bak på låren när jag gick ut på altanen för en kvällscigarrett så där lite lagom nonchalant och sexigt... eller inte!

 

Jag tror inte att jag kommer att använda denna kimono så där våldsamt ofta... om jag inte köper ett par matchande pyjamasbyxor i siden till kanske.

Det kanske faktiskt till och med är så att detta inte är en morgonrock-kimono!

Det slog mig nu att det kanske är meningen att man ska ha den som... jag vet inte vad men kanske som en lång tunika eller liknande och dra ihop den med ett bälte?

Fast... å andra sidan förstår jag fortfarande inte det med slitsen i så fall, jag får nog klia mig lite i huvudet angående detta ett tag till och eventuellt återkomma med en bild...

Ha, ha, ha! Skulle inte tro det! Nu kunde jag riktigt se framför mig hur Era smådjävlar dök fram bakom Era öron! "Ja, visa oss! Vi vill se Dina mormorstrosor!"

Ja-aa, väldigt mycket hellre ett par rejäla Sloggi än ett par string utan gren... det blir ju liksom inga trosor kvar då ju! :O

 

 

Finns visst liknande behå också... och hur snyggt är DET då???

Och där faller ju också användningsområdet helt bort!

Det skulle se ut som två stycken långfranska med en garnering av tyll och spets vid sidan av... och hur sexigt är det??

Nä, köper jag en Bh så förväntar jag mig också att den ska leva upp till någon form av förväntning, jag vill hur som helst inte behöva fösa undan och leka Moses genom att dela på dem stup i kvarten för att se vart jag går och vill jag trixa med något så föredrar jag en boll.

 

 

 

 

 

 

Jag är en nattuggla!

Jag känner frid och lugn i natten och när hon nyfiket blickar ned på mig från himlavalvet kan jag nästan rysa av välbehag!

Himlen är betagande och levande med sina mörka moln som dansar i den mörka sommarnatten och man kan inte låta bli att betrakta naturens skådespel och faccineras... 

Jag satt en stund ute på min sköna veranda och kopplade på en av mina terassvärmare som värmer förvånandsvärt skönt med tanke på dess ringa storlek. Svansbarnen satt nyfiket framför det varma, röda skenet och följde rörelserna i denna lilla rara skapelse medan jag leende satt bredvid med mina fötter lojt upplagda på bordet, givetvis klädda i mina mjuka, sköna tofflor... jag har bosatt mig i dessa tofflor, de är underbara!

 

 

Innefrån huset ljuder min dotters fnitter, det går en film på tv.n som faktiskt är ganska rolig men som jag redan har sett en gång!

Jag ska äta lite sallad - ja, jag vet att det är mitt i natten - och sedan ska jag bädda ned mig i sängen likt en liten kåldolm och titta på ett avsnitt av Dexter innan jag förhoppningsvis somnar riktigt gott!

Faktum är att jag har såna där "insomningstabletter" till hands men *svär ljudligt* jag mår så fruktansvärt illa dagen efter och har en bitter, metallisk smak i munnen hela dagen därpå och om jag vill må så där kan jag lika gärna hälla i mig ett gott Rioja eller liknande... det somnar man häftigt bra på också faktiskt plus att man mår så fantastiskt mycket bättre vid själva intagandet... det vill säga, själva proceduren är så väldigt mycket trevligare. Men då jag optimistiskt hoppas på en god natt och då jag inte vill må sämre än vanligt imorgon föredrar jag att lägga mig utan någon form av gift i kroppen... au naturell! *ler*

 

Joho, det ska jag visst, det har jag bestämt och tankens kraft är riktigt stark emellanåt så vi kan väl helt enkelt ta i hand och komma överens om att det är så enkelt?

 

Jag tog mig en stund idag och läste delar av mina egna blogginlägg tillbaka några år - narcisistiskt? - det var faktiskt väldigt intressant och då menade jag inte själva läsningen i sig även om till och med jag faktiskt fängslades av vissa inlägg... men det som gjorde det hela intressant och fängslande för mig är att läsa och se hur mycket jag har vuxit... nej, fel ord... förändrats... inte rätt det heller...

Jag gömmer mig inte vare sig bakom någon annan eller bakom tabletternas slummer... jag vågar till och med sörja den stackars flicka som forit så illa och jag kramar henne hårt samtidigt som jag tröstar henne och vänder hennes blick framåt mot det som livet har att erbjuda i form av kärlek och vänskap, för alla vill oss inte illa även om speciellt en människa har försökt att rent fysiskt knäcka och slutligen ta livet ifrån "oss". Mitt förra "Jag" var låst i sin rädsla och gick skakandes av ångest genom livet utan att våga leva... det är tragiskt och det är sorgligt men idag har hon/jag brutit sig fri och slängt bojorna som fjättrat henne en så lång tid.

Jag kan se det genom att läsa början av min blogg och vad kan jag säga? Det är faktiskt intressant!

 

 

Vände och vred på mig till långt fram på morgonkvisten, det var stört omöjligt att sova...

Var enda veck på lakanet sved i huden och armbågarna från min kära sambo gjorde knappast saken bättre plus att han drog sina timmerstockar på detta...

Det blev inte många timmar och med morgonljuset vaknade en fluga som fann mig högst intressant och dess surrande och små kittlande fötter över min hud gjorde mig näst intill galen.

När Micke och barnen - som skulle iväg på morgonen - gick upp, halvsov jag men vaknade när barnen passade på att kivas och gapa på varandra så fort pappa gick ut till bilen.

Nej, det blev inte många timmars sömn och jag mår riktigt dåligt...
Jag blickar ut mot solen och grönskan där utanför och hoppas att min kropp känner sig lite bättre om några timmar och att jag slutar skaka och kan räta ut mina krokiga fingrar!,

Jag hade knappt ork att kissa idag... det kan låta konstigt men musklerna att pressa ut det sista funkade inte riktigt så jag fick hänga över mina ben och vänta på att kroppen bara gjorde sitt.

Att borsta håret kan man bara glömma en dag som denna, om jag får upp armen så bränner det som eld efter bara ngr sekunder och det är det liksom inte värt, då är jag hellre ruffsig. Även tänderna får vänta lite då jag inte har kraften att borsta och att hålla uppe armen den tid som det tar. Men tänderna brukar jag trots allt försöka lida mig igenom då det är något jag absolut inte får slarva med.

 

*Jag fryser och drar min filt närmare om min stela kropp...* Det känns som att huvudet är fyllt av "fluff" och min koncentration är näst intill obefintlig... jag ska be Alexandra gå ut till skåpet och hämta en dubbel dos med Behepan och en spruta.

 

Jag är så glad över att jag har min fina, omtänksamma dotter... hon lär få slava lite framför spisen idag då jag inte kommer att ha energi till det och om jag hittar lite energi i någon bortglömd depå tänker jag inte lägga det på att laga mat det är en sak som är säker.

Nej, då har jag sex stycken fina flickor att lägga den energin på, mitt prio ett!

 

Hade inte Alexandra varit hemma hade jag inte ätit någon frukost... och om sömn är det viktigaste så är mat som är lika med energi näst intill lika viktigt. Jag måste ha rutiner på mitt matintag och äta ofta, då mår jag bäst men det är inte alltid man har ork och kraft att ens tugga så jag borde köpa någon form av proteinshake att ha hemma för att snabbt få i sig näring och energi.

 

Vårda varandra ömt och försiktigt med allt vad det innebär och berätta hur mycket Ni betyder för varandra!

Ta varandra ej för givet och glädjs varje minut Ni får vara med Dem Ni älskar och bryr Er om, det är tid Ni aldrig kan ta igen!

 

 

Marina

 

 

 

 

Idag fick vi då äntligen hem vårt kyl/frys *höjer upp händerna i luften* tack och lov!

Ut med den gamla och in med den nya!

Rara grannen Martin var över och hjälpte Micke att få det på plats medan jag tog mig en kopp kaffe tillsammans med hans sambo!

 

Jag har ätit en halv kaka idag... jäkligt bra *skakar på huvudet*!

Klockan är 21.15 när jag äter frukost/lunch/middag/kvällsmat!

Det är ju lite bök när man inte har haft tillgång till vare sig kyl eller frys och Micke kom just hem från affären...

Jag har inget ork över huvudtaget... det är ju superviktigt att med mina diagnoser äta regelbundet för att över huvud taget hålla någon slags energinivå uppe!

 

En del av dem börjar ju bli lite till åren och det är ju riktigt bra för i stort sett allt så det är värt att testa tycker jag!

De tyckte väl inte att det var speciellt gott... för att vara ärlig tyckte de att det var riktigt äckligt men som jag sa till dem att det skiter jag högaktningsfullt i och de får lov att vänja sig för detta gör väldigt gott!

 

Mickes tre barn kom hem nu ikväll och de var sprudlande när De berättade om den första/de första skoldagen/skoldagarna i munnen på varandra! De berättade om väskor, pärmar, block, skolsalar osv.

Allt var givetvis väldigt spännande!

 

 

Kramar om!

 

 

Upp i ottan för att sällskapa med Sanna på morgonen och vinka av henne!

Där efter bums ned i sängen, titta på ett avsnitt "Dexter" och sedan sova i flera timmar... Jag fick sedan tvinga mig upp vid lunchtid och försöka skaka liv i både kropp och knopp.

 

Naturligtvis kände jag att jag var tvungen att göra någon slags nytta så nästan i samma öginblick och andetag som jag drog mig upp ur sängen så haffade jag gräsklipparen!

Det blev 1/4 av gräsmattan som fick sin frisering och jag hoppas att jag orkar med en sväng imorgon också för jäklar i min låda vad gräset växer!

Jag hörde en herre på macken här om veckan som sa att det var så skönt nu då man inte behövde klippa gräset nästan alls längre då det inte växer något längre...

Gräset i MIN trädgård skjuter i höjden bara genom att man tittar på det! 

Det har tagit fart och blivit riktigt frodigt... super kul verkligen!

Efter gräsfighten blev jag helt slut och jag fullkomligt badade i svett... en kall dusch satt så gott men sedan fick jag landa i soffan där jag drack en smoothie och pratade ett tag i telefon innan min vackra dotter kom hem efter sin första skoldag för terminen.

 

Idag dödade jag en majskolv, jag fick ångest... p.g.a min nyfikenhet var jag tvungen att kolla om de var mogna genom att skala en... men den var ju bara ett litet foster ännu, så sorgligt!

Kommer de någonsin att hinna mogna innan Kung Bore knackar på dörren??

 

Sedan har vi den pyttelilla tobaksplanta som jag fick av en väninna och som inte växte, inte växte, inte växte och VÄXTE och blev JÄTTESTOR!

Jag blev helt förvånad och glad och väldigt överraskad då plantan inte alls ser ut som jag trodde och nu väntar jag med spänning på att den ska börja blomma!

 

 

Imorgon är det skolstart... sommaren övergår till den årstid som jag faktiskt älskar men jag hade velat ha lite mer sommar för denna sommar har varit så vacker och mitt jag har mått så mycket bättre än vad jag brukar...

 

Luften är något krispigare och nätterna är friska och kyliga... snart kommer träden att likt en symfoni spela med sin stråke på alla våra känslospektrum över sin palett av färger. I allt det vackra färgspel kommer ett vemod över oss då vi blickar in i en tid av mörker och kyla. Jag älskar hösten men avskyr vad som följer därpå... vintern! En årstid där jag konstant fryser och mår vämjelikt. Varje klädesplagg skaver och tynger mot min känsliga hud och mina ömma muskler... sa jag att jag verkligen avskyr vintern?

 

Men varför gå händelserna i förtid..? Det är bara det att jag konstant har ångest över kung Bores framfart och önskar att jag var en björn som kunde gå i ide under dessa hemska månader.

 

Jag ska börja samla in fröer inför nästa vår och jag hoppas även snart att jag kan skörda mina majskolvar... är inte riktigt säker på när man ska göra det!

Hur ser man att de är mogna utan att liksom öppna självaste paketet?

Jag ska även skörda alla mina kryddor och hänga på tork... eller kanske sätta på låg värme i ugnen, det borde väl funka? Nog för att det är mysigt och ser så där lite rustikt och lantligt ut att hänga upp dem så innebär det också att de mitt i all mysighet blir väldigt dammiga till slut och det vet i sjutton om det är så gott!

 

Jag är så där vidrigt sugen och skulle kunnat göra något drastiskt för att få sätta tänderna i riktigt mörk choklad!

Sanna har just serverat mig en kopp kaffeoch i min våta dröm ligger där även en stor, chokladkaka vid sidan om koppen!

Om frysen hade fungerat hade jag mest troligt haft frysta hallon och skulle kunnat göra en god paj men det sket ju sig grovt också... det verkar hur som helst som att vi får vår nya kyl och frys på Fredag, tack och lov! Man är inte så lite låst utan...

 

Nu börjas det igen... 

Det skulle kunnat betraktas som en vardag men jag föredrar att se det som ett onödigt ont! ( Här är ta mig fasen koppen så j-a halvfull som den bara går att vara! ;) Patetiskt? ja, visst... )

För då jag inte somnar förrän väldigt sent varje natt och jag inte k a n lägga mig tidigare då jag måste kolla min dotters blodglucos varje natt och sedan ska gå upp klockan sju... det rimmar liksom inte med mina sjukdomar. Jag behöver en lång sammansatt sömn för att fungera någorlunda och det är det tillsammans med värmen som har varit skillnaden i sommar... och som har bidragit till att jag har haft möjlighet att må något bättre.
Jag måste alltid gå och lägga mig i ca fyra timmar när Sanna har gått till skolan för att jag ska orka med resten av dagen och kvällen. Mycket av mina dagar går bort i sömn... det är som det är och det är bara att anamma och göra det bästa av situationen men än en gång... jag verkligen bävar för vintern!

 

Ta hand om varandra och älska varandra! 

Helt varma och goa är de i mina tofflor!

Kroppen är inte så go där emot... hela den är i uppror och jag får springa på toaletten stup i kvarten då magen även reagerar så fort kroppen blir "trött"!

Jag är så kär i mina tofflor, det känns som att ha små moln runt fossingarna!

 

Jag bjöd på pestosallad och vitlöksbröd samt pannacotta till kaffet!

Det var länge sedan jag festade loss men igår sjöng och skrattade vi ända fram till klockan sju på morgonen!

Några var klyftiga nog att gå och lägga sig lite tidigare... jag hörde inte till Dem!

 

Klockrena presenter så skräddarsydda just för mig!

Jag fick två stycken rosa terassvärmare!!!

Jo, det är sant! Precis just sådana som jag hade tittat på här om veckan och de är så fina!

Som om att inte det skulle räcka fick jag en stor påse fyllt med fleecefiltar - Aicha är insvept i en av dem på fotot ovan - OCH Shepherd-tofflor!!!

Det kunde ju inte bli bättre än så!

Varma fötter, varm terass och varma ryggar! 

 

Det är inget vidare... inte nog med att min kropp skriker argt åt mig så är jag även helt hes... det är vidrigt när det blir så ansträngande att prata!

Det är inte bara vi tvåfotingar som är trötta idag utan våra svansbarn är näst intill i koma, även De fick ju agera nattugglor. Det hade varit lätt för dem att trippa in och lägga sig då dörren var öppen under hela tiden men de var självfallet tvungna att hålla koll på mamma och det kan ju vara lite tröttsamt!

När Lilly och Foxy kom hem -- de har varit hos min rara syster - var det puss och kramkalas!

 

Allt för få timmars sömn... jag är nanig!

Jag tror jag ska göra mig en kopp kaffe och dela en pannacotta med min Micke!

Det blev två stycken över sedan igår och Sanna får givetvis en av dem!

Det är näst intill syndigt gott!

 

Ett besök av min väninna/kollega Kathrin och en sväng i affären samt lite efterrätts-tillverkning infor morgondagen!

Det var vad jag orkade idag och jag som behövde göra så mycket inför morgondagens middag men det får väl gå som det går och det går säkert bra... fast jag vill ju gärna ha lite bättre planering.

Planering gör att jag håller ihop men samtidigt mår man ju inte bra över att ha för mycket kontroll heller...

så jag försöker emellanåt att vara lite mer "layed back... *ler* och det går väl så där!

Det blev inget gräsmatteklipp idag men det är väl inte hela världen antar jag!

 

Ingen som har varit hemma hos mig ser nog någon speciell planering men tro mig, kontroll och planering har blivit näst intill lite väl viktigt för mig och minsta steg utanför planeringen kan bli väldigt kaotiskt... i mitt huvud om inget annat!

Sedan vore det självklart en fördel om jag kunde inse mina begränsningar i mina planeringar vilket inte är så förbannat lätt då jag aldrig vet från dag till dag hur mycket jag orkar.

Nu när det har blivit kallare ute har det åter igen börjat bli tuffare för kroppen att röra sig och hålla ihop... så jag trodde lite mer om mig själv idag, mycket mer tyvärr.

 

Jag ska göra en rabatt endast avsett för Hosta

Jag fick en stor och jättefin planta av Kiki förra hösten som har vuxit tills sig ännu mer och tagit över i stort sett hela rabatten och sedan har jag ett par små som inte verkar trivas där de står så jag får modellera om lite!

Det kan nog bli fint med ett stort Hosta-land tror jag! Där de har möjlighet att breda ut sina vackra, breda blad!

Tänk... vilken väntan det är varje år för att se blommor och övriga växter ta sig eller inte ens dyka upp... det är en förväntan och snart också åter igen en oerhörd väntan.

Vår trädgård är ju väldigt "ny" och nästa år vill jag ha så mycket mer och fler plantor att plantera ut, jag vill även ha fler pallkragar att plantera grönsaker, potatis o.dyl i då min enda lilla pallkrage blev överfylld detta år.

Och jag vill sååå innerligt stängsla in resten av vår trädgård tillsammans med övriga baksidan. Där finns vinbärsbuskar och krusbär, något jag inte direkt kommer åt nu vilket är väldigt opraktiskt. Det var meningen att jag skulle stängslat in det nu i sommar men jag har inte haft någon som har kunnat hjälpa mig.

 

De flesta skulle totalt idiotförklara både mig och Micke där vi ligger i en 1,40 säng med fem hundar och två stycken katter runt omkring/på/över oss och jag kan hålla med om att en större säng hade suttit fint för mina svansbarn vill jag verkligen ha bredvid mig, de är underbara!

 

Det blir ingen sommarklänning imorgon vad det ser ut som, jag hade sett fram emot att få bära min fina vita klänning men det ser ut som att det blir något mer påklätt så som ett par jeans... Så mycket för sommarfest!

En sommarfest som blev en höstfest! 

Så blir det... vi var ju tvungna att flytta fram festen några veckor för att det skulle passa så många av oss som möjligt!

 

 

Var rädda om varandra!

 

 

 

 

Abeba har tagit ett Vm-guld åt Sverige! Fantastiskt!
Led dock med henne när reportrarna skulle ställa frågor till henne och helt utan tanke ställer så komplicerade frågor till henne att hon ömsom inte förstår och ömsom inte kan svara.
Hela hennes uppenbarelse lyste hur som helst av ren och skär glädje!

 

Idag har solen lyst stark och stor över våra lantliga vyer och jag skyndade mig att hänga ut en tvätt samtidigt som jag lite skeptiskt sneglade upp mot skyn!

Jag skyndade mig även att kasta mig handlöst över gräsklipparen för att klippa ned en snutt på gräsmattan innan himlen bestämmer sig att öppna sig över oss igen! Så även där sneglade jag lite misstänksamt upp mot den blå himlen!
Vi får hålla tummarna för att det är uppehåll även imorgon så att jag kan klippa lite till!

 

 

Jag höll på att glömma tvätten ute och var ute strax innan 21 och hämtade den, jag blev lite förvånade när det redan börjat skymma...

Mysigt? Sorgligt?

Lite både och, det blir så påtagligt att sommaren har gått mot sitt slut samtidigt som det är lite mysigt att tända upp både inne och ute med ljuslyktor och värmeljus.

 

Mörkret tar över mer och mer och vi går mot en kallare tid, naturen börjar så sakta att förbereda sig precis som även vi tillslut måste. Luften har förändrats, den är högre och den känns mer syrerikt, hösten är vacker men jag vill hålla fast vid sommaren om så bara ett litet tag till.

Jag har ju gått med raggsockar inne i stort sett hela sommaren, detta pga att mina fötter väldigt fort kyls ned vare sig det är 18 eller 30 grader inne. Just nu ligger två par i tvätten då garnet inte ens syntes på grund av all Alice-ull... man skulle skaffat sig nakenhundar... man skulle fastnat för den rasen och de individerna. Men nej, jag förälskar mig bl.a i ett vitt pälsmonster!

 

 

Jag tror att de flesta har sina favoritraser och det har givetvis jag också men när det gäller mina flickor var det inte rasen/raserna jag fastnade för utan för just dessa underbara individer!

Mina flickor är inte på något vis felfria och flera av dem har jag konstant fått arbeta med då de har haft mycket i ryggsäcken men för mig är de bäst! Likt en mjuk och varm handske passar de just mig! Mjuka, känsliga, intelligenta flickor... mina flickor!

 

Kramar om Er alla mjukt och innerligt!

 

 

 

 

 

Under de fina sommarveckorna nu i sommar har jag mått för hållandevis bra... jämnförelsevis... och jag hamnade näst intill i chock när mitt vanliga mående gjorde sig påmind med det kallare och mer ostadigare vädret.

Är det så här jag ska må fram tills nästa - förhoppningsvis lika vackra - sommar?

Hur ska jag orka? Hur har jag orkat?

På detta så är snart även sommarlovet och med det vilan över...

 

 

Det är inte tip top här hemma - långt ifrån - men när var det det sist?

Det går inte att hålla så fint som jag önskar när man mår som jag gör plus att jag har lärt mig att prioritera saker som är viktigare än så... jag hoppas att mina vänner förstår det.

Deras sockar och kläder lär vara fulla med "Alice" då det inte hjälper hur mycket man städar under dessa roliga fällperioder!

Jag kan slå vad om att Emmy börjar tokfälla när som helst också och det är till och med snäppet värre!

Min fina väninna Kiki gav mig en torktumlare förra året men tyvärr så hände nog något med den under flytten för den funkar inte och en torktumlare är just det rätta verktyget när man har fällande djur.

Det går inte att få bort allt hår på något annat vis än så... vare sig det gäller kläder, lakan eller filtar!

Jag får försöka hålla ögonen öppna efter en billig - helst gratis - tumlare, en mindre variant som kommer plats på toa.

 

 

Jag känner mig lite snuvad på alla ljumma Augustikvällar, jag trodde att det skulle regna ett par dagar för att sedan återgå till den härliga värme som vi hade men ack vad jag bedrog mig.

Om någon av Er sitter på en eller två sådana där gamla infravärme som man sätter upp i taket och om Ni inte använder dem så tar jag tacksamt emot dem för att förlänga min altanperiod.

De flesta föredrar ju sådana där terassvärmare på fot och gör sig av med de gamla hederliga som man fäster uppe i taket... men jag vill mycket hellre ha just de då de inte tar upp en massa plats.

 

Om lite drygt en månad fyller jag år och för två år sedan den första oktober när jag fyllde jämt var det högsommarvärme och vi satt ute till långt in på natten! Fast å andra sidan var det just i September som vi hade en sommarvärme att tala om... sommarmånaderna var kalla och råa.

Så missförstå mig för allt i världen inte!

Jag är lyrisk över att vi fick så fin sommar som vi har fått och att årstiderna verkar stämma överens bättre än vad de gjort på länge!

 

Ta väl hand om varandra där ute i kylan!

Värm varandra med kramar och uppmuntrande ord!

 

Jo, efter flera timmar så lyckades jag med hjälp av Marita att få in en egen header här på bloggen!

Men den skulle självklart varit längre... jag får se om jag kan lista ut hur sjutton jag ska få den längre eller ivarje fall centrerad!

 

Ena stunden sken solen för att i nästa ögonblickgömma sig och låta regnet fullkomligt skölja bort oss!

I nästa ögonblick kikade han fram där bakom molnen igen för att troligtvis kikna av skratt när alla soldyrkare stack ut huvudet för ytterligare en kalldusch och även hagel!

Stora och smattrande studsade de mot fönstret!

 

Jag ska ta mig en varm dusch och massera min skalp för att sedan krypa ned under täcket!

Nya tag imorgon med denna något irriterande header...

 

Var rädda om varandra!

Kramar om var och en av Er!

 

Som förhoppningsvis ska bli en ny header...

Alla barnen följde med utan Sanna som hellre satt hemma vilket jag absolut kan förstå.

Till Rasmus stora glädje fanns det fotbollar där och till Deras alla glädje fanns det playstation över en projektorduk så efter maten bänkade sig barnen där så klart!

 

Micke var i himlen då han fick smaka flertalet whiskysorter och även flera olika ölsorter, själv mådde inte jag så väldigt dåligt när värden frågade om jag ville ha något istället för Whisky och fick Amarulla i ett glas som heter duga, inga små fjuttiga likörglas här inte och när flaska bestämt ställdes bredvid mig blev jag inte jätteledsen!

God mat och gott sällskap, det var en riktigt bra kväll det enda som var tråkigt var vädret och att vi inte kunde sitta ute då det faktiskt var riktigt kallt... Men vad sjutton, vi har haft en underbar sommar oavsett!

 

Just nu är jag inne i en "vadjagavskyrmänniskorsomintekantaansvarperiod"... och ja, det gäller givetvis ang de hundar som jag hjälper till att omplacera.

Jag önskar att jag kunde skryta om att det alltid till 100% går bra men tyvärr är inte så fallet, inte när man arbetar utifrån familjerna... och särskilt inte när De har så vansinnigt bråttom.

Av någon underlig anledning är det näst intill alltid de raserna som det redan är väldigt käsligt kring och som många gånger redan har forit runt...

Ibland tror jag inte att det spelar någon roll hur tydlig man är i beskrivningen av dessa hundar... "Jag trodde att det skulle räcka med..." "Men jag visste inte..." Folk vill helt enkelt inte ha några som helst besvär och De vill verkligen inte ha ansvar när man lätt kan lägga över det på någon annan.

 

Just nu är jag så stukad och så oerhört trött att jag bara vill dra täcket över huvudet efter att jag har spolat ned mina telefoner i toaletten och ställt mig på balkongen och kastat ned datorn med all min kraft.

Det känns inte som att det spelar någon roll vad jag gör... det blir inte bra ändå!

Ja, ja jag vet att väldigt många djur har fått hem med hjälp av mig men när det går illa för några tar det ner all glädje och mina tankar cirkulerar runt just det hela tiden och inget annat... det gör ont, det gör faktiskt riktigt ont!

Jag känner mig kränkt och lurad och hela mitt hjärta värker för dessa djur... dessa helt oskyldiga missförstådda individer som bara vill bli älskade och sedda utan massor med krav! 
De vill bara få växa under tillit, respekt och kärlek utan att man forcerar fram ett önskat beteende!
De önskar bara trygghet innan de kan växa och lära sig förstå vad vi önskar av dem... för vi människor kan vara oerhört otydliga!

 

Jag vet inte hur många gånger jag har bett folk att rannsaka sig själva "Reder jag ut detta" "Har jag kunskap nog att axla detta?" "Har jag och kommer jag alltid att ha tiden som krävs?" "Har jag back up om något händer mig?"

Allt för många gånger hoppar man över dessa ganska - för mig - självklara frågor och blundar inför fakta och ser bara det man vill se och då är det klart att man kan bli lite chockad när verkligheten uppenbarar sig likt en stor käftsmäll! Men för hunden blir smällen så mycket tyngre än så... väldigt mycket tyngre! Det är verkligen inte rättvist!

Inte lämnar vi tillbaka våra spädbarn när man tröttnat på att byta blöjor, ömma bröstvårtor och tröjor fulla med kräks? Inte i h-e söker vi nytt hem till våra trotsiga tvååringar? Inte byter vi bort våra femåringar som för femtielvte gången välter ut mjölk över hela soffan? Och inte säljer vi våra tonåringar när De sparkar hål i dörren eller ropar okvädesord åt oss??? 
MEN våra djur... borde De då inte ha samma värde? Har man inte även ett ansvar gent emot dem och deras mående? Betyder de då ingenting? All den villkorslösa kärlek som de har gett Dig? Alla de varma pussar av total tillit... 

 

 

Var rädda om varandra!

Jag menar verkligen att Ni ska vara riktigt, riktigt rädda om varandra!

 

 

Jag är med på en fb-sida för bloggare som är över 35 år och jag blir både ledsen och bestört över hur många bloggare i den åldern som lider av diverse kroniska sjukdomar men inte bara det utan väldigt många som kämpar mot cancer och som har döden flåsande i hälarna!

Jag vill bara skrika!! Jag vill sparka och jag vill kasta sten på denna förbannade sjukdom som tar så många fina liv och som låter folk kämpa till det yttersta... inte bara De som bär denna tingest inom sig utan alla familjer som ständigt bär en liknande klump inom sig fast denna klump består av oro...

 

Men alla dessa kroniska sjukdomar och handikapp är även de överväldigande... vad många vi är som lider och som ligger med var sin laptop på magen och spyr galla ut i våra bloggar för De som vill och tar sig tid att läsa...

För mig är det lite dubbla känslor, samtidigt som jag vill att folk ska vara medvetna om mina sjukdomar så vill jag inte att det är de som de i första hand tänker på när de nämner mitt namn.

Även om jag emellanåt beskriver mitt mående i min blogg så vill jag heller inte överskölja mina läsare med endast det negativa i mitt liv, jag vill att De ska se mig, Marina och inte bara mina sjukdomar... 
Jag är Marina, jag är inte Fibro, Me, överrölighetssyndrom, Ibs, Skolios osv, osv... 

Nej, detta är ngt som innefattas i mitt liv och som jag och De runt omkring mig måste och bör ta hänsyn till men jag är en kvinna med färdigheter, röst och hjärta, med kunskaper och lite för mycket vilja för hennes eget bästa!

 

 

Detta är oerhört viktigt för mig att man gör skillnad på vad jag är och vad jag råkar lida av... 

 

Men jag blir verkligen så otroligt sorgsen över hur många vi är som på ett eller annat vis är sjuka... men kanske är det därför vi har möjlighet att blogga? Kanske är det därför vi har tid?

 

Med tanke på hur dålig jag var igår så borde jag legat nedbäddad idag också men istället bar det iväg till djurparken.

Detta var något som vi hade planerat och jag vet i och för sig mycket väl hur dålig jag blir av att gå på djurparken men det ger ju ändå något rent mentalt att med trevligt sällskap vandra i vacker miljö och betrakta alla dessa fantastiska djur även om det i vissa fall även känns lite vemodigt.

En del av djuren har det riktigt bra så som exempelvis björnarna med sitt vattenland medan andra har det trångt och dystert, något jag verkligen hoppas att De med tiden kommer att åtgärda.

 

 

Jag tycker nog att jag höll mig vid ganska gott mod trots allt även om jag det sista hade svårt att hålla ballansen.

När min kropp blir väldigt dålig säger den ifrån på många sätt och vis, smärtan givetvis men även med yrsel, illamående och att magen kollapsar.

Ni som läst föregående bloggar vet vad jag har inne på min toalett och Ni kan då bara tänka Er min ångest när jag blir sittandes där inne i 40 minuter!

 

 

När vi ändå var inne i stan passade jag på att slinka in på Rusta för att köpa lite myggljus och fina servetter tills nästa helg då vi ska ha lite folk hemma.

Jag blev lite sugen på de terassvärmare som de har för endast 199 kr men jag vill helst ha de gamla, vanliga som man fäster uppe i taket... tror jag.

Jag köpte även en plastmatta till köket som jag nu i efterhand förstår var ett ganska löjligt köp om man inte har en antiglidmatta under, något jag vet att jag har liggandes någonstans... någonstans... frågan är var.

 

Nu ligger jag i soffan tillsammans med fyra av sju svansbarn bredvid mig och det svider och bränner i hela kroppen samtidigt som jag knappt kan hålla mina ögon öppna...

 

Var nu riktigt snälla mot varandra och ta hand om varandra!

 

 

 

Skit!! 

Jag ligger som ett paket insnurrat bland täcken i min säng...

Kroppen skriker och kvider och det känns som att mina muskler dras samman av någon osynlig kraft till små korta testar... Det svider till och med i min skalp!

tröttheten är överhängande och jag skulle kunna sova en livstid om det var möjligt... Jag har bara varit vaken i tre timmar och jag mår illa så trött är jag, varje rörelse ger mig yrsel och i mitt huvud sitter någon och använder det likt ett slagverk. 

Ja, det är en sån dag idag... 

Dotter huserar omkring ute i köket och ska laga lite mat till oss, kanske får jag då lite mer kraft. 

Jag tror att någon har använt mina fötter till nålsdynor, jag orkar inte titta efter men jag är ganska säker. 

Mina fingrar krafsar likt klor på telefonens tangenter och det blir hela tiden fel, så frustrerande.

Bredvid mig ligger fyra stycken varma och mjuka svansbarn i olika storlekar och form, mina älskade lyckopiller! 

 

Jag skulle vilja duscha... Helst skulle jag vilja ha ett varmt skumbad men det är lite komplicerat utan ett badkar. Så en varm dusch hade varit skönt men jag orkar inte stå upp och mina armar klarar inte av att tvätta min kropp och absolut inte mitt hår...jag hoppas jag mår lite bättre senare. 

 

Jag hoppas att imorgon är en bättre dag och jag hoppas att det kanske finns rullstolar att hyra på djurparken, det är planerat en tripp dit imorgon. Jag får lite ångest, tänk om jag är lika dålig imorgon! 

 

Kramar om Er alla lite mjukt och försiktigt!!

 

Marina

Pga dålig internetanslutning kommer detta blogginlägg ngn vecka sent.

 

Måndag... Jag har just haft ett godisregn för mina svansbarn ute i trädgården som idag ligger fuktig efter gårdagens regn. 

Igår kväll kom jag hem efter en skön helg i Varberg tillsammans med min dotter och hennes farmor, mina pälsklingar blev milt sagt väldigt gäldas när jag kom hem och lite förvånande blev min fosterhund som kvinna bara haft ett kort tag helt hysteriskt lycklig och har sedan dess inte vikt tum från min sida samtidigt som han hela tiden pussar på mig. Alla mina töser håller koll på var jag befinner mig, lite rädda att jag ska försvinna igen... Mina raringar! 

 

Just nu ligger jag i en av solstolarna och har fullt sjå att hålla dem alla ifrån att hoppa upp i mitt knä, det är varmt nog som det är ;)

 

Gräset växer och frodas... jag kommer att bli tvungen att klippa en del av det idag om jag ska behålla något gott samvete men jag får avvakta till lite senare när det inte är riktigt så hett ute. 

Jag måste säga att gräsmattan är riktigt grön och vacker trots all sol som har stekt över den denna sommar! Kanske för att vi inte helt frenetiskt klipper ned den millimeterkort dagligen. 

 

I helgen badade jag i det underbara havet, jag lät henne omfamna mig och njöt av hennes beröring! 

Jag och Sanna betedde oss likt små barn och det var härligt!!! Mindre härligt efteråt men det är det värt!

Men käre värld vad turister det är i Varberg i sommartider man får nästan slå sig fram på strandpromenaden! Blir man inte näst intill påkörd av någon irriterad bilförare så får man hoppa i diket för en seeqwayen elsparkcykel. 

*********************************************************

Det var vad jag hann skriva den dagen innan internetanslutningen inte riktigt ville samarbeta med mig längre. Jag fick skriva PPM men såg nu att det låg kvar och lägger därför ut det ;)

Att vara medial kan vara ömsom spännande men också ibland faktiskt ganska skrämmande... jo, jag blir faktiskt rädd ibland och ibland kan det vara svårt att skilja på om det är en levande person jag har framför mig eller om det är någon från andra sidan då De ibland står där lika tydligt framför mig som vem som helst.

Det är just i situationer likt det som jag ofta blir rädd... eller skrämd helt enkelt!

 

När man kommer ut på trappan, tar ett kliv ut på verandan och lyfter blicken och det sitter någon där i soffan... ja, då hoppar hjärtat upp i halsgropen vare sig det är min Micke som sitter där ute eller om det är någon som inte längre är i livet.

 

Många tror att man inte blir rädd då det är så naturligt och så är det ofta men inte alltid, det är inte roligt att möta en främling inne på toaletten mitt i natten vare sig De är i livet eller inte och att se en lång kö av skuggor som ringlar sig från mig och ut genom väggen och vidare ut på andra sidan kanske inte är direkt skrämmande utan endast sorgligt och lite av en tyngd över skuldrorna.
Som ett annat medium sa till mig: "Du har likt en motorväg av andar fram till Dig!" och så är det tyvärr... 

 

 

Jag fightas tämligen alltid med att lita på min intuition, något jag jag ibland kommer på mig själv att fortfarande vara dålig på... jag gör som andra litar på det mest förnuftiga och jag borde ju ha lärt mig genom åren att det finns inget förnuftigt med livet i sig själv, den tar ut sina svängar helt okontrollerat utan att fråga om rätt eller fel.

 

När jag "öppnar upp" och till exempel sätter mig i en park ser det ut som att alla går med varsin person bredvid sig, en grå "ängel", en "grå" sökare... en "grå" som pockar på uppmärksamhet eller som bara finns där...

Men så har vi De som på någotvis har en högre energi än dessa "grå" och som ser ut som Du och jag... dvs. lika tydliga att jag luras att tro att De lever på denna sidan, att De lever och det är då jag kan bli skrämd.

För som sagt vem vill vandra ut i köket för att se att det står en helt främmande man där...

 

Annars kan De som sagt uppenbara sig på lite olika vis... en del skimrar, en del är lite avslappnat grå och en del finns där likt en svart skugga... Vissa förnimmer jag genom en doft, en känsla eller en röst... det är väldigt olika och svårt att förklara.

 

 

Jag ser mycket djur för likt i det verkliga livet söker de upp och följer mig även när de vandrat vidare... kanske känner de en speciell närhet, en känsla och förståelse som de inte kan uppfatta från något annat ställe... 

 

Detta är inte något som jag brukar tala speciellt mycket om... folk brukar utbrista: "Men varför har Du inte sagt något?"
Varför skulle jag tala om något som är högst naturligt för mig bara helt apropå?

Det är precis som att någon skulle säga: "På tal om inget så kan jag laga cyklar!" 

Det vill säga, det är inget jag behöver ta upp med någon om jag inte tycker att det finns en nödvändighet att göra det... det är ju något som tids nog helt naturligt vill komma på tal ändå precis som att om mina barns cyklar går sönder kan den personen med det handlaget berätta för mig att det är något som denne skulle kunna hjälpa mig med.

 

Det är ofta när folk är sjuka, har ont eller liknande som detta brukar komma på tal då jag brukar fråga om jag får lov att skicka healing eller heala Dem och då brukar samtalet rinna vidare in på mina mediala "färdigheter"... naturligt!

 

Kan jag hjälpa så hjälper jag självklart vare sig om det är någon som vill komma i kontakt, rena ett hus, heala eller tala med ett djur...

Många anser att jag ska "göra något av det"... dvs göra mig en profit på att hjälpa andra men det är något jag inte alls är intresserad av då jag inte vill tjäna pengar på det som ofta är någon annans olycka. Jag tar hellre en fika eller en middag som "betalning" i så fall! Jag har aldrig varit någon vidare affärskvinna och det är inget jag har arbetat för att bli heller, mitt samvete skulle inte klara det.

Jag är heller inte intresserad av vad andra anser ;) och blir lite smått stött över att allt ska vara så fokuserat på pengar... det känns lite skitigt tycker jag.

 

Det finns otroligt många riktigt duktiga medium som med all säkerhet anser att jag gör helt fel och att jag på detta viset kan bli utnyttjad men å andra sidan har jag aldrig gjort någon reklam för mig själv och jag hjälper endast folk i min omgivning.

 

Tänk vackra tankar, tankens kraft är stark!

 

 

Kvinnoproblem? Nej, självklart inte endast men det hör väl mer till vanligheten att vi står med hårfärg upp till armhålorna och försöker få det jämt över håret utan att träffa både väggar, handfat och golv så som panna, öron hals... ben, fötter... 

Jag tror att jag lyckades ganska bra idag förutom någon liten fläck i pannan men hela badrummet är traumatiserat av mina färgningar, det syns spår lite här och var.

Det vita dasslocket, den lika vita skåpsdörren...golvet som turligt nog är i en melerad blå färg som kanske var modern någon gång på 80-talet men jag betvivlar att det var det ens då.

 

 

Det gick i en våldsam fart att lägga i färgen idag då jag stod högröd i ansiktet av ångest för någonstans inne i badrummet bor en gigantisk 8-bening!

För några dagar sedan skulle jag plocka bort en vissnad pelargon från en av mina urnor ute i kvällningen, plötsligt ser jag en rörelse invid min hand och jag trodde att det var en groda och hoppade si så där en halvmil bakåt när jag insåg att det var en megastor 8-bening... beige, avlång men dubbelkropp!

Den urnan har jag inte petat i sedan dess och jag har med hökblick tagit mina steg runt den!

 

Min mor var på besök ett par dagar efter denna traumatiska upplevelse och jag berättar om incidenten för henne. Efter en liten stund så sitter denna mastodontäckelpäckel på väggen på altanen!

Min modiga, superkvinna till mamma förpassade den till ett liv på andra sidan och jag jublade då jag i min enfald trodde att det bara fanns ett exemplar av detta äckel!

 

Efter endast några timmar kommer nämligen min dotter ut från badrummet tämligen blek i ansiktet med en beskrivning av en stor, beige, avlång 8-bening som satt i taket inne i badrummet.

För att rädda min dotter tog jag ett tag om dammsugaren och klevade in (läs smög) in i badrummet... men den var ej att finna! Så nu finns detta monster n å g o n s t a n s i vårt badrum! Där inne vistas varken jag eller min dotter i onödan nu mera! HU!

 

 

Var rädda om varandra!

Där De nu bor bodde en gammal barndomsvän till mig och hans familj innan De sålde sitt hus och flyttade i årsskiftet.

De var superrara och enkla människor som var lätta att prata med... 

 

Medan jag pratade med Dem märkte jag vilken oerhört asocial människa jag är, visst har det mycket med mina sjukdomar att göra och att jag faktiskt inte längre orkar vara så social som jag önskar men det hela blev så väldigt påtagligt när De berättade hur fort De aklimatiserat sig i detta lilla samhälle och med De människor som bor här... för det är inte helt lätt att komma in i gemenskapen här i denna lilla by då man alltid kommer att vara en utböling så länge som man inte sedan generationer tillbaka är född här.

Jag och min familj umgås inte med någon alls här och detta paret berättade om div människor och tillställningar som De redan varit på samt att De ska på den annalkande cykelfesten... något som jag i och för sig inte skulle klara av men heller aldrig blivit bjuden till.

 

Jag tycker det var rart av Dem och lite vågat men vad har man egentligen att förlora?!

Nu hade ju Ulle och Jonas - som bodde där förr - berättat för Dem att Micke hjälpt Dem mycket med huset och De önskar rådfråga Micke ang några fönster.

 

Här i denna lilla by är jag ju bara "hon med hundarna" och Micke är "Micke snickarn"... jag har mina fantastiska vänner som jag värdesätter högt och jag söker inte efter nya vänner men visst kan det vara mysigt att känna n å g o n här, någon att poppa över på en kopp kaffe till, låna socker, ta en promenad tillsammans med eller liknande.

 

Detta paret verkade hur som helst jätterara även om jag som sagt kände mig lite snopen... men det är ju faktiskt så att allt är vad man gör det till. De är sociala och vill umgås med mycket folk medan jag är en trött och sjuk stackars medelålders hundmamma som är glad om jag orkar vara "med" en hel dag utan att helt tappa greppet och bli liggandes med yrsel, illamående, frossa o.dyl... 

Jo, jag vet att det är skillnad men jag kan inte låta bli att tafsa lite på avundsjukan :( 

Det är jobbigt att vilja så mycket och hela tiden bli påmind om allt man inte mäktar med... jag har under en lång tid försökt förlika mig med min situation och någonstans trott att jag kommit till en acceptans men jag tror aldrig att man helt och fullt kommer dit hän... det märkte jag nu!

 

Jag är i grund och botten en väldigt social människa men jag har inte ork att vara det längre... jag har inte kraft och ibland bränner det hål i min själ! Medvetenheten om att det faktiskt är så och något jag är tvingad till att försaka om jag ska orka mig igenom mina dagar.

 

Idag har min mamma och systerdotter varit här några timmar och nu är jag helt slut!

Jag får försiktigt dela upp min uppmärksamhet och tid på Dem jag älskar men ibland får man ställa in allt man har planerat.

 

 

Leende kan jag konstratera; "Japp, sol!"
Det känns lättare att sätta sina ömma fötter på golvet och smärtsamt ta sig ur sängen när solen skiner, det gör faktiskt det!

De dagar som det har varit lite mulet och regnigt har jag också välkomnat genom att utnyttja dessa dagar att mysa upp mig i soffan/sängen för då väderomslagen även gör min värk värre så får man göra det bästa av situationen.

 

Sedan i Måndags har jag varit ensam med mina svansbarn fram tills idag - Fredag - då min älskade dotter kom hem och när jag är ensam och om jag är extra dålig har jag svårt att finna energi till att laga mat då jag måste lägga den energin på det som är viktigare nämligen mina underbara djur.

Så vissa dagar har jag bara ätit skräp... dvs godis och kakor.

 

Igår fick jag besök av två fina kompisar.
Jimmy behövde få sin abstinens av hund lite tillfredställt och då är det ju det rätt ställe att åka till Marina!

Då Alice fäller något kopiöst bad jag Dem att inte ta på sig några svarta kläder men nu är det ju faktiskt så att päls dras till kläder oavsett färg så de var ganska vitpälsade båda två när De åkte här ifrån då man inte kan låta bli att gosa finaste Alice som tror att hon är en liten knähund och gärna klättrar upp i just någons knä för att få sin kärlek besvarad.

 

Maria hade med sig en av mina absoluta favoritfikabröd, flottmunkar... åh, det är ju så otroligt gott och man kan omöjligt bara äta en! (Eller dvs j a g kan omöjligt bara äta en...)

Saken är den att hon hade med sig tio stycken och vi var tre... och hon lämnade kvar restrerande till mig... som var ensam hemma.

 

 

Då både Maria och Jimmy lite väluppfostrat och sunt bara åt var sin kan man ju ganska snabbt göra en uträkning om hur många det blev kvar... ja, använd gärna fingrarna om Ni vill!

När Maria och Jimmy åkte hem passade jag på att klippa en fjärde del av trädgårdens gräs, jag försöker ta lite i taget och där efter rasade jag så klart och ingen färdig mat hade jag och inget pålägg... men jag hade en påse full av munkar!

Jag är inte stolt men framåt natten hade jag vräkt i mig varenda en så om jag väger några kilon extra idag får jag skylla på att Maria var allt för generös!

 

Men ibland är det nog sunt att få frossa lite tror jag... av något skäl blir jag alltid lite "frossig" - oavsett om jag inte just rasat ihop - när jag är ensam och så mycket som jag har varit ensam det sista kommer jag väl att bli placerad på bordet likt en julgris i December.

 

Jag fick sällskap i duschen igår också... en oinbjuden gäst stod helt plötsligt alldeles nära mig inne i duschen, närheten var påtaglig då dess näsa stötte mot mitt ben och när jag tittade ned stod lilla fosterhunden Nero och kisade upp mot mig genom duschstrålen så det var bara att schamponera honom också så idag var det en rejäl genomborstning som krävdes av denna lilla fluffiga prins.

Han gör verkligen allt för att konstant få vara mig riktigt nära!