jagochalladomandra

Förra helgen var en riktigt underbar helg, tillsammans med flera av mina allra finaste vänner!
Tre stycken Dalmasar var nere och hälsade på samt hämtade en gammal husvagn hos mig!

Då detta är så fina och högst älskade människor slöt därför ytterligare ett gäng upp med oss för en liten träff hemma hos mig för att passa på att träffa Dem!
Vi blev tolv stycken vänner som åt och drack gott och som pratade och umgicks natten lång!
Samtidigt som en sån helg är fullkomligt utmattande för mig så är den underbar att bära med sig i hjärta och sinne efteråt!

Efter en så fin helg med människor som man älskar kan det kännas ganska tomt...

Denna helgen har jag och min dotters pappa varit på ett uppdrag, inte fullt så roligt...
Vi har röjt och sorterat lite bland hans mammas/Sannas farmors/ min kära väns saker...
Hon avled så väldigt hastigt och oväntat i våras och succesivt måste man tillslut ta tag i en del grejer kring alla hennes saker vilket är tungt på många vis... både mentalt och fysiskt.
Samtidigt tror jag att det kan vara lite av en terapi då det är mycket känslor kring varje liten sak och detalj... då jag fortfarande inte kan ta till mig att hon är borta.

Men nog stod hon där bakom mig och övervakade...
Jag trodde att det var Sannas pappa som var siluetten som stod bakom mig medan jag röjde ur ett skåp och jag pratade tills jag undrade varför han inte svarade och precis i det ögonblicket steg han in från altanen.
Självklart var hon där och såg till att allt gick rätt till.
Varför skulle hon inte varit där!
Jag blev inte förvånad, absolut inte!
Jag satt med ett leende och visste att jag skulle sova gott i hennes säng med henne vakande hos mig och jag hade rätt, jag kommer inte ihåg när jag sov så gott sist.

Idag är jag trött... så oerhört trött...

Det är lätt kaosartat här hemma med alla saker som ska tas om hand och sorteras och jag känner att jag måste försöka fixa detta imorgon plus att jag skulle behöva prioritera att städa lite...
Jag skulle så gärna vilja lägga mig i solen och njuta men vet inte om jag har ro till det när allt är så överhängande.
Jag skulle i och för sig behöva vila... och om jag tror rätt kommer jag att bli tvungen till det!

Min lilla Molle är som ett "litet" klistermärke nu när jag var borta en hel natt!
Han slänger sig bakåt mot mig i soffan och gör en landning med alla sina kilon rakt över mig och slocknar!
Där har han total koll på mig så att jag inte får för mig att försvinna ifrån honom igen!
Denna helt ljuvliga pojke är så full av kärlek, han är ren okomplicerad kärlek liksom resten av mina fantastiska svansbarn!
Som jag älskar dem och som jag saknar dem och min finaste Sanna när jag är iväg...
Kanske är det lite patetiskt men för mig är det lycka att älska några så otroligt starkt att man vill dela varje levande sekund tillsammans med dem!
Hur många mil man än är ifrån dem så tar man samma hänsyn som om de vore helt nära intill och man förväntar sig att de finns utanför toalett dörren när man öppnar den... att de ska upp i sängen, komma upp i soffan... att man har mattiderna så inrotat i huvudet att det känns som att man har glömt något.

Många frågar: "Men är det ändå inte lite skönt att vara utan dem ett litet tag... slippa ta hänsyn?"
Nej, det är inte skönt någonstans!
Jag saknar dem varje sekund och känner mig tom och orolig... jag önskar verkligen att jag kunde ha dem med mig överallt!
Att det finns människor som i n t e saknar sina djur när De reser iväg förvånar mig då jag själv har så starka känslor för mina egna svansbarn!

Nu ska jag ut en sista sväng med mina godingar innan vi smyger upp och bäddar ned oss under täcket!

Som vanligt vill jag be Er att vara snälla mot varandra!
Omtänksamma och fulla av empati och medkänsla utan lögner som förstör och förtär!
Var rädda om det Ni har och ta vara på Dem Ni älskar!
Utnyttja aldrig och ge av Er själva!
Visa kärlek!
Kärlek är det finaste som finns och det är helt gratis!

Kramar om och håller om Er i värme en stund!

Kärlek!

Namaste!

//Mina

Klockan har slagit över midnatt och jag är sååå glad över att sista dagen på vår diet är imorgon!
Detta har varit väldigt kämpigt, främst för att detta absolut inte på många vis gynnade mina sjukdomar så jag har förutom hunger och sug mått väldigt, väldigt dåligt.
Samtidigt tror jag att det är bra att avgifta kroppen på diverse toxider men Ni anar inte hur mycket jag tänker frossa på Torsdag! 

På tal om sug.. idag dök en av mina fina vänner upp med en stor skål av smultron till mig som jag har tänkt att baka paj av till helgen till några av mina fina vänner.
Men inte nog med detta så hade hon två storpack med Lakrisal med sig också!
Alla som känner mig det minsta vet att jag är en sucker på Lakrisal!
Jag kommer mest troligt att ligga helt sockerstinn i en vecka efter Torsdag då jag även har tänkt att göra hemmagjord glass!
Denna gången på laktosfri grädde... så att det inte blir så tokigt som förra gången!

 

*******************************************

Ibland är det knappt uthärdligt... men på något vis finns det så mycket kärlek omkring mig att jag helt enkelt bara uthärdar... sekunder blir till minuter, blir till timmar... ibland blir det lite bättre och tillräckligt bra att jag kan låtsas existera likt alla andra, även om jag går som på tå!
Smyger omkring lite hukande och känner efter... hur känns kroppen? Hur känns huvudet? Magen? 
Alltid rädd för ett växande illamående, kallsvettningar och yrsel!
Smärtan är oftast lättare förutom när den går över den där hårfina gränsen, när det bara blir för mycket!

Jag hatar när folk får se mig när jag mår som sämst...
Det är liksom inte jag... det är en liten spillra, en blöt fläck som ligger där och jag försöker ställa mig utanför min kropp för att fly en stund.
Det känns som att min kropp sviker mig när jag aldrig kan lita på henne!
Hon har konstant värk precis över allt, benen viker sig och fötterna stukar sig och har stukats så många gånger att hjärnan inte hinner registrera och räta upp foten då ledbanden blivit så uttöjda...
Händerna fumlar och kan inte greppa... tappar och välter!
Huvudet är luddigt och har svårt att se genom dimman av tankar, ljud och intryck... glömmer, är förvirrat och drabbas allt som oftast av migrän...
Magen krampar och låter mig tillbringa timme efter timme på toaletten i smärta...
Sedan denna totala utmattning... att bara tänka en tanke eller att sätta en fot framför den andra... när man konstant känner sig bakfull springandes ett maratonlopp!
Tittar jag mig dess utom omkring ser jag att alla redan har sprungit förbi mig och man känner sig så otillräcklig och ensam!

Men... det där är ju inte jag!
Jag vill verkligen inte att folk ska se mig sån och därför är det viktigt för mig att alltid se frisk ut när jag möter någon... men samtidigt vill jag ju att De ska veta mina begränsningar.
Så jag antar att jag är lite tvetydlig där.

Dessa förbannade, jävla begränsningar som innesluter mig i en liten box utan min vanliga spontanitet!
Men varför det är viktigt är för att folk inte ska begära mer av mig än vad jag kan leverera... för jag v i l l leverera tro mig, alldeles för mycket och då jag själv har svårt att inse mina begränsningar vore det så skönt om någon annan förstod mig bättre än vad jag själv gör.
Om någon var mer rädd om mig... än vad jag själv är...

Varför är det så lätt att piska sig själv och att intala sig själv att man inte duger till?
Att man alltid begär så mycket mer av sig själv?
Jag vill ju så mycket... men klarar så... lite.

Natten är svart, ljuset har stilla flytt och vi går med säkerhet mot en mörkare tid igen så ta tillvara på ljuset i någon månad till.
Ta även tillvara på all kärlek Ni har omkring Er i form av familj och vänner!
Var riktigt rädda om varandra och var ärliga!
Fånga varandra men var även rädd om Er själva!
Livet är bräckligt, skört och ibland allt för kort... ta tillvara på varandra med allt vad det innebär!

Älska hett och innerligt!
Visa Er kärlek, ge beröm när någon förtjänar det.. låt människor växa under Era ord, inte tvärs om!
Krama varandra, ge varandra värme och läkning!

Kärlek!

Namaste

//Mina

 

Det är tredje dagen av sju på en soppdiet där man en del dagar även får äta viss frukt och grönsaker och den enda frukten i kylen är just äpplen.
Jag kan ju rada upp si så där ett hundratals saker som jag är mer sugen på än just soppa och äpple...

Nej, jag har ingen vidare karaktär och min kropp skriker efter påsen med Lakrisal som ligger ute i köket, flottig mat som pizza och självklart choklad och glass!

Här räknar man inte dagar utan mer timmar då dagarna går så sakta, sakta!
Jag hade nöjt mig med ett knäckebröd - drypande av smör och ost - just nu men det vore ju jäkligt löjligt och dumt att bryta dieten då jag antar att man bör vara strikt om det ska hända något.

Jag skulle gärna tappa si så där fem kilo och få loss lite slagg och gifter från kroppens system men jisses så drygt och smärtsamt detta är!
Det är ju direkt pinsamt!

Som jag beundrar Er som kämpar Er ned i vikt mer än några ynka kilon, Ni är helt fantastiska, det måste vara fruktansvärt på många vis då kroppen vänjer sig vid både det socker och fett som vi drar i oss.

Vi äter faktiskt nyttigt annars också - förutom att jag är en riktig sockergris... och gärna fikar gott när jag får chans till det- så att ändra kosthållningen till nyttigare än vad vi redan äter i matväg är knappast möjligt. 
Men att äta nyttigt till att äta en diet som tar ifrån en alla slags utsvävningar är helvetiskt för någon som älskar mat så mycket som jag gör!

Det är så märkligt för det spelar ingen roll hur mycket man än äter av denna speciella soppa så tar det inte många minuter innan magen ropar "HUNGRIG!!!" igen och det är faktiskt oerhört frustrerande för det är verkligen inte gott att äta samma, samma, samma sak hela tiden!
Man tröttnar förvånandevis väldigt kvickt på det.

*****************

Idag var jag och min dotters pappa på kyrkogården och lämnade en vacker bukett med solrosor till finaste "farmor" Lotta som idag skulle fyllt 69 år...
Så tidigt Du gick ifrån oss min fina vän... Du är så otroligt saknad!

Dalarna är något så otroligt vackert!

I Torsdags bar det iväg norr ut mot undersköna Dalarna för att hälsa på några helt fantastiska, kärleksfulla och generösa vänner!
Med i bilen satt ytterligare några av mina finaste vänner och bilresan gick därför både snabbt och ganska så smärtfritt.

Med denna stora maskin vibrerande under mig styrdes den genom byar fyllda av gamla timmerhus... dessa hus fyllda av flera århundranden av minnen, speglande sig ned i Siljan eller någon annan av alla hundratals glittrande sjöar!
Utsikten var många gånger hissnande och hela landskapet med alla pitoreska byggnader, fähus och härbrän rörde mina ögon till tårar.

Tomas var så rar som tog mig på turer med sin Triumf!
Jag älskar att åka hoj plus att man känner sig närmare naturen... även om min nacke höll på att gå av medan jag försökte insupa och hinna med att se allt som vi ibland gled förbi och ibland mer rusade förbi!
Det kan inte bli fel med så goa människor tillsammans, jag njöt och trivdes till fullo!
Väl hemma möttes jag av så mycket kärlek att jag blev helt gråtmild!
Ingen kärlek är så oskuldsfull, ren och vacker som den kärlek man får från sina djur!
Det var så gott att få krama på min dotter och att få krypa ned under täcket den natten tillsammans med min lilla svansflock igen!
Och efter några nätter saknar och längtar jag starkt efter både min Sanna och svansbarn något så innerligt!
Jag är tacksam över att det finns så mycket kärlek som väntar på mig här hemma!