jagochalladomandra

I min blogg ventilerar jag mina känslor och tankar samt skriver om vad som händer i mitt liv... Då jag är medial dyker det även upp inlägg om det men även om sjukdomar, glädjeämnen, självklart mina och andras djur. Jag är direkt och jag har åsikter som jag absolut dryftar och som inte alltid faller alla på läppen! Jag önskar Er alla kärlek och mina sista rader brukar oftast handla om just kärlekens kraft och att vi måste tänka på och ta hand om varandra!

Tålamod i processen.

Publicerad 2019-02-24 00:26:06 i Allmänt,

Under vintern har jag inte haft vare sig styrka eller energi till något nytt projekt men när min syster önskade sig i 50-årspresent av mig att jag skulle måla om hennes byrå/skrivbord, då kunde jag helt enkelt inte säga nej.
 
Jag fick samla mig och dela upp det under flera dagar, processen blev längre än brukligt men jag blev till slut klar och jag hoppas att min fina syster blir nöjd över förvandlingen. 
Det blev i sedvanlig Marina-Style och om man tycker om de möbler som jag tidigare målat så gillar man nog även detta... hoppas jag.
 
Det är självklart meningen att det ska se slitet och använt ut... det kanske är bäst att poängtera det.
 
 
 
Jag kommer inte ihåg vad det var jag hade målat den gången en kvinna försökte att häckla mig med en kommentar om att hon tyckte att det såg ut som ngt gammalt jag hittat i en container. 
Vad hon inte förstod var att det var en av de absolut finaste komplimanger hon kunde gett 😂
Jag tackade henne och uttryckte min glädje väldigt tydligt och ödmjukt vilket roade väldigt många. 
 
 
 
Självklart älskar inte alla den stilen precis som att jag mycket hellre hade valt en annan kulör än vitt på denna byrå men då min syster ville ha just vitt så fick det bli så. 
 
 
Även om jag då tillsatte väldigt mycket patina för att ge möbeln karaktär
 
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
 
I natt har jag sprungit upp och ned likt en Jojo då Alice har haft diarré. 
Det blev inte mycket sömn... 
Hon har även varit lite dålig under dagen så hoppas verkligen att det har lagt sig för henne så att vi alla får lite välbehövlig sömn inatt.
 
 
Om jag får sova lite inatt kanske jag orkar åka till stan och köpa lite vårlökar och mer fröer och såjord. 
Jag har ställt krukor med fröer på alla ställen i huset som jag möjligt kan få Dem att gro men jag har fler fröer som ska ned innan jag är klar... hur det nu ska gå till. 
Det är hur som helst oerhört belönade när det börjar att gro och än mer belönade om de faktiskt överlever tills man kan plantera ut dem. Det är detta som får mig att härda ut under vintern, hoppet om våren som växer till sig i krukorna. 
 
Hoppas att Ni alla har haft en fin Lördag och att Ni får en fortsatt fin helg/Söndag när Ni vaknar imorgon. 
 
Var snälla mot varandra  💞
Kärlek 💞 
 
//Mina
 

Den röda tråden...

Publicerad 2019-02-22 02:00:00 i Allmänt,

Jag kommer ihåg... 
 
För evigheter sedan, eller i varje fall över ett halvt liv sedan hade jag precis flyttat ihop med mannen som blev far till min dotter. Jag var nog 21 eller 22 år ung... 
 
Min farmor och farfar var på besök och min farmor frågade min dåvarande sambo som var tre år äldre än mig:
"Vad vill Du bli när Du blir stor?"
 
Jag kommer ihåg hur hysteriskt roligt vi tyckte att det var, vi tyckte ju att vi var så vuxna, så stora... världsvana. *ler*
 
Min dotter är i samma ålder nu och den frågan är högst relevant i början av en ung kvinnas arbetsliv...
Idag tycker jag att det är en helt naturlig fråga och inte alls rolig.
Men då jag flyttade hemifrån redan som 16-åring tyckte jag som sagt att jag var väldigt vuxen och vad var då inte min 3 år äldre sambo? 
 
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess med yrken, barn och sjukdomar. 
Jag tror aldrig att min farmor fick något svar på frågan den dagen. Hade hon där emot frågat mig när jag var riktigt liten hade jag svarat "Tarzan" 
Japp, mitt mål var att bli Tarzan och om inte det gick så i varje fall Robin Hood... 
 
När jag blev lite äldre, runt nio år ville jag bli arkeolog. 
Jag vet detta då jag hittade väldigt gammalt skolmaterial där vi skulle skriva om just önskat framtida yrke.
Motiveringen var att jag såg fram emot att se en dödskalle titta upp mot mig... Eh... Jo, det var för mig vad det yrket handlade om.
Jag var nog modigare då än nu... eller något... Morbid är det första ord som kommer för mig. 
 
I nästa fas ville jag bli veterinär och skulle ambitiöst gå den långa vägen genom jordbruksgymnasiet
Det var då jag på allvar började känna av mina sjukdomar och att det inte var normalt att må som jag gjorde, att få så ont att jag blev sängliggande med värk och feber.
Och där med fick jag avsluta utbildningen. 
 
Där efter började en tid av många olika arbeten .. 
Pga min värk var inget arbete hållbart i längden... 
Så tvingade arbetsförmedlingen mig tillslut att läsa in min gymnasiekompetens på folkhögskolan.
För då inget syntes på röntgen var jag ju enligt Dem inte heller sjuk... hon var varken trevlig, sympatisk eller empatisk den kvinnan som jag hade som handledare. 
 
Problemet när man är så ung är att man försöker och vill vara till lags så tillvida att man förgör sig själv. 
 
Även om jag tillslut gick ut den utbildningen som klassetta så var jag sjuk så mycket att försäkringskassan stängde av mig. 
De skyllde på att jag var sjuk av så många olika skäl... 
Ja, hade jag då vetat att jag hade både svår fibromyalgi och MEcfs så hade det varit lättare att förklara... men det gick så långt att jag till och med ifrågasatte mig själv... och givetvis ledde det till en högre press på mig själv. 
Det var på den utbildningen jag träffade Alexandras pappa. 
Han som min farmor frågade om framtiden. 
 
Även om vi inte höll ihop i så många år så ledde det till min bästa "bedrift"  det finaste jag kunnat önska mig... 
Min underbara dotter... min glädje, mitt liv. 💞
 
Jag tror att allt som händer oss i livet har en mening och att det tar oss vidare på en speciell väg
Vi lär oss även av de värsta stunderna och vi utvecklas även genom det... 
Varje människa som kommer in i våra liv gör det av en anledning och även om vi inte just då förstår det som brukar det komma till oss med tiden och med lite perspektiv på det hela. 
 
När man tittar tillbaka leder varje person och händelse vidare till något... 
 
Detta var inte livet jag önskade mig när jag ville bli Tarzan, arkeolog eller veterinär... 
Ingen önskar att bli sjuk men så länge som jag kan göra något gott och bra samt känner den kärlek som jag gör omkring mig tar jag vara på just det fina och goda. Min dotter, våra djur, mina vänner och familj men även mitt ideella arbete som är oerhört viktigt för mig och som får mig att känna mig som en del av livspusslet. 
 
Den röda tråden slingrar sig vidare genom livet, in i framtiden.
 
Kärlek 💞 
 
Namast'e
 
//Mina
 
 

Reneés brygga

Publicerad 2019-02-20 21:56:00 i Allmänt,

Ligger här och tittar på Reneés brygga.

Kvinnorna Wahlgren är med idag och som hälften av alla kvinnor i detta land känner man igen sig i så mycket av vad De säger... alltid.

Många undrar ju säkert varför en så vacker kvinna som Pernilla inte har skaffat sig en ny man i sitt liv men som jag känner igen mig i vad hon säger...

Man orkar verkligen inte ge sig in i det igen...
Att bry sig om, värna och älska en annan människa för att se när det smulas sönder framför en av lögner och ett beteende som man inte alls är acceptabelt.
Jag har varit i destruktiva förhållanden och jag har levt under lögner som har uppdagats allt för sent...
Det är klart att man blir bränd...

Jag trodde att jag skulle bli lite sugen efter något år men nu efter fyra år som singel känner jag mig fortfarande helt osugen när jag tänker på att släppa in en annan man eller kvinna i mitt liv.
Jag blir trött av bara tanken... jag vill inte riskera den lycka jag faktiskt känner nu, en lycka som är djup och trygg, inte något som bara är en falsk dröm för bara ett tag.
 
 

Idag har jag suttit ute i solen och druckit kaffe medan jag har lyssnat på vårfåglarnas sång.
Jag vet inte om man kan tro att det faktiskt är våren som är här... men jag njuter om det så bara är ett kort besök.
Trädgården är som vanligt en lervälling vilket är väldigt trist men det är inte mycket att göra åt...

Ha det underbart och var riktigt rädda om Er!

Kramar om, varmt och mjukt!

Kärlek!

Namasté

//Mina


Hackat is...

Publicerad 2019-02-07 00:21:10 i Allmänt,

Här ligger jag tillbakalutad i soffan omringad av mina fina svansbarn...
Ibland kan jag känna mig lite sorgsen och otillräcklig och då kan det räcka med att titta på mina fina lyckopiller till djur för att jag ska känna en sån otrolig tacksamhet.
Tacksamhet över att just jag kom i Deras väg och att vi valde varandra.

Saffrans klo börjar äntligen att läka och hon behöver ingen påse på tassen ute längre.
Det är ju så otroligt svårt att få till det när man lindar Saffrans tass då hon har dubbla baksporrar som står åt två olika håll.
Det är då lätt att man gör illa hennes sporrar istället så hennes "lindning" har varit högst provisorisk med strumpa och polsterbinda.
Hon har varit så tålmodig och duktig under hela tiden, hon är en så otroligt vacker själ.

Idag fick jag ställa mig och hacka loss is mellan grindarna i slussen... det var inte lämpligt med min kropp men jag var tvungen om jag ens skulle kunna ta mig utanför dem utan att göra sönder dem.
Det har kommit rätt mycket snö för att sedan även komma snöblandat regn... och regn och lite minusgrader på det så det är fullkomligt livsfarligt ute.

Men så mitt i Februari har mina små pelargoner,lobelia, chili mm börjat gro och det känns ändå lite som ett ljus och hopp om våren.

Jag är glad så länge som det ligger snö kvar i trädgården eller att det är så pass kallt att det är frostnupet och rent...

Jag försöker hitta tillbaka till lite energi och skapandet som följer med det men vintern gör mig totalt dränerad och kroppen hänger inte alls med.
Min syster har fyllt femtio så jag har lovat att måla en byrå åt henne så småningom men även om det kräver lite kraft så kräver det inte så mycket engagemang i själva möbeln då hon vill ha den i vitt slitage.
Min fina moster har jag sedan länge lovat komma och måla en större möbel åt också och jag vill verkligen detta så innerligt och ska försöka uppbåda någon slags energi och inspiration för det skapandet.

I helgen ska jag sjunga på ett dubbeldop och det känns så där då min röst inte är vad den har varit...
Min hals har dess utom inte återhämtat sig efter insluensan som bet sig fast under månader i min kropp...
Jag måste gå till läkaren så småning om hur som helst med min hals då den inte har känts bra under flera år.
Det känns som att jag har en klump i halsen som jag inte kan svälja ned och det skulle kunna vara en inflammation av struphuvudet... annars vet jag inte riktigt vad det kan vara men det har pågått under några år och är väldigt frustrerande.

MIn fina väninna Nettan har fått ett jobb som hon trivs så otroligt bra på och som verkligen har förändrat hennes liv på många sätt och vis, jag är så glad för hennes skull.
Även min fina Linda har också fått ett nytt jobb, ett jobb som har inneburit en del utmaningar men som bara går bättre och bättre.

Just nu trampar jag vatten och håller näsan över vattenytan fram tills att solen, våren och livet återvänder.
Tills dess kryper jag ihop i min lilla bubbla och bara existerar så gott jag bara kan.

Det är så gott att vi har vår stora soffa där alla svansbarnen kommer plats och kan sprida ut sig.
De njuter verkligen av att kunna vara riktigt nära mig allihop och jag njuter av att känna Deras små kroppar intill mig.
Att höra Deras djupa andetag är direkt meditativt och väldigt lugnande...
Jag kan verkligen inte i ord förklara hur mycket jag älskar Molle och mina flickor, De är så fantastiska och känsliga.
De visar mig så mycket i sin närvaro och De känner så mycket och starkt att mitt hjärta vrider sig i plågor samtidigt som ögonen fylls och svämmar över utöver mitt ansikte.
Men De är i trygghet nu även om rädslor och ångest ligger väldigt ytligt och lätt kan triggas av något ljud eller synintryck som De kopplar ihop med ett trauma.
Jag leder dem framåt med min kärlek och tilliten De visar är rörande stor.

Jag säger det än en gång, något jag inte kan upprepa tillräckligt många gånger.
Folk tror att det är så väldigt komplicerat att rehabilitera en trasig själ och många vill även påstå det att vara något väldigt extravagant...
Jag är ingen speciell person med oanade, dolda krafter...
Om Du är inkännande, kravlös, mjuk, har tiden och tålamodet att vänta ut... och om Du har villkorslös kärlek, respekt och mycket sunt förnuft så kan Du absolut ta Dig an en vilsen, skadad själ under Dina vingar. 
Men om man är minsta lilla för hård, forcerar fram ett önskat beteende och ställer krav så kan man otroligt lätt totalt förstöra en så skör individ.

Min älskade Signe lägger sin lurviga tass över min arm och söker min blick intensivt.
Hon vill ut nu så jag får stänga ned min skärm och återgå till henne och resten av flocken en stund innan vi kryper ihop inför natten.

Var nu snälla mot varandra, det är så otroligt mycket våld och hat där ute...
Det märker man så tydligt på alla hårda kommentarer på sociala medier där folk sitter bakom sina datorer och verkligen om och om igen bevisar sin okunskap och dumhet genom glåpord och personliga angrepp.

Kom ihåg att det är alltid Dig själv Du kan förändra.
Vakna varje dag och försök att vara den bästa version av Dig själv som Du bara kan!

Namasté
KÄRLEK!

Kramar; Mina






När hjärtat aldrig slutar gråta...

Publicerad 2018-11-26 00:06:00 i Allmänt,

Var ifrån ska jag då hämta kraft om inte inom mig själv?
Men när själen känns så där extra trasig och hjärtat inte kan sluta gråta... Ja, då är det svårt.
 
Som jag tidigare berättat så bryter man ihop ibland...
Det blir helt enkelt för mycket och alla dessa ögon följer mig...
Dessa blickar av undran,förhoppningar, rädsla och kärlek som jag måste vända ryggen till och gå.
 
Jag drömmer om Dem, jag bär Dem i mina tankar hela dagarna...
Jag kan förnimma Deras päls under mina fingrar, Deras vibrerande tilltufsade kroppar som törstar så efter värme, trygghet och kärlek.
Något jag så gärna vill ge Dem alla...
 
Visst glädjs jag över De hundar vi hittar hem till samtidigt som rädslan alltid finns över att jag har missat något eller att jag totalt har missbedömt människorna...
Men än en gång, visst glädjs jag över De som landar i trygghet och värme... men min tanke stannar ändå hos De som är kvar.
De som är kvar i kylan...
Alla dessa individer har ett så fruktansvärt trasigt förflutet, kantat med trauman vi aldrig ens kan föreställa oss...
 
Jag önskar så att jag kunde sträcka ut mina armar så brett att alla dessa så trasiga, lidande själar kunde rymmas i min famn och att jag kunde hålla Dem så, ge Dem kärlek och kunna lova att allt ska bli bra.
 
Det gör väldigt ont just nu...
Jag försöker att andas mellan mina tårar men det känns som en sten ligger över mitt bröst.
 
Ibland orkar jag helt enkelt inte... men jag fortsätter ändå och på något mirakulöst vis klarar jag mig till andra sidan.
 
Ibland känns allt bara så svart... och jag skriker ett långt ljudlöst skrik i en värld som inte alls förstår och som är så kall, så fruktansvärt kallt, orättvis och ond.
 
Jag längtar verkligen så innerligt efter dessa så fina hundar som ger mig all den kärlek De bara kan uppbåda när jag träffar Dem.
 
Idag är det tungt... och jag känner så tydligt minnet av ett par små hundtassar som vägrar att släppa taget om min hals medan jag tittar in i ett par gnistrande, mandelformade ögon som fullkomligt skrek till mig: "Ta mig med Dig! Lämna mig inte."
Men jag var tvungen att lossa de små tassarnas grepp om min hals och vända min blick åt ett annat håll medan jag svalde den stora klump som växte sig allt större i min hals.
 
Idag gråter mitt hjärta och jag tittar på mina svansbarn där De sover mjukt i soffan, varma, mätta och trygga, överösta av kärlek...
Mina älskade flickor och prins... Som jag älskar Er! <3 Tack för att jag får vara Er och Ni är mina! <3
 
Kärlek och omtanke! <3
 
//Mina
 
 

Trasiga själar!

Publicerad 2018-10-24 23:27:03 i Allmänt,

Att arbeta med traumatiserade hundar är så otroligt givande...

Det kan låta märkligt men det trasiga som jag ser i Deras ögon kan jag relatera till och jag vill inget hellre än att tända livsgnistan i Deras ögon och få Dem att förstå att livet från och med just här och nu ska innebära endast trygghet, kärlek och ömhet.
 

När man arbetar med individer likt detta krävs det att man är inkännande och att man har mycket förståelse, tålamod och tid.
Det krävs egentligen inte mycket mer än så!
Folk har en benägenhet att komplicera saker och ting och De älskar att forcera för att De i det på något vis har ett behov av att bevisa och visa upp något som De kanske inte ens är...
 

Jag kan bli så förtvivlad ibland när jag läser vissa inlägg i olika hundgrupper... så tillvida att jag i stort sett har gått ur dem alla.
När folk börjar beklaga sig över att en valp som i stort sett just har landat fortfarande kissar inne och man skönjer irritationen som finns där så tydligt då vill jag bara gråta.
Men... så har man då inte alls tagit reda på vad som krävs när man skaffar sig en levande varelse?

När jag tar emot intresseanmälningar ger jag många följdfrågor och mycket handlar om tid och tålamod.
Alla uppskattar inte dessa frågor då De anser att vem som helst ska kunna skaffa hund oavsett hur mycket man arbetar och oavsett vad dessa hundar behöver...
För dessa hundar är i ett behov av så otroligt mycket tid och att man har en kompetens och tanke bakom det hela när man tar sig an hunden ifråga... 
Folk har svårt för att rannsaka sig själva och romantiserar ofta skälet till att "adoptera" en hund... och sedan ger De sonika upp när det inte passar Dem längre eller när saker och ting inte blev som De önskade.
För Gud förbjude kan man ju inte lyssna på allt vad tex jag har sagt eller läst igenom all den information som vi skickar.
Nu är jag ändå väldigt tydlig så i 99% blir det faktiskt väldigt bra men då har jag också sållat bort 99% av alla intressen och telefonsamtal före det.
Det är ett stort ansvar!

Många säger att De är rädda om mig och att jag ska slita ut mig...
Jag är uppriktigt rörd över Deras omtanke och ja... jag sliter ut mig på många sätt och vis men detta är inte bara vad jag gör och utan även vad jag är som människa...
Det är så viktigt för mig att trots mina sjukdomar göra något som faktiskt spelar en större roll och som ger mig en livsmening!

Jag pratar mycket om kärlek och att göra världen ljusare...
Kanske upprepar jag mig mycket angående det och många av Er orkar nog inte lyssna längre...

Så här är det...
Jag känner att jag har kunskapen och möjligheten att rent praktiskt göra något för dessa hundar, jag kan tyvärr inte bidra med mycket pengar men om jag hade haft den ekonomiska möjligheten hade jag även hjälpt till där...

En del har inte tiden men har istället möjligheten att donera till det arbete som jag och mina kollegor idkar och tro mig, det är så välkommet och går till något väldigt bra.
Jag hade en så kallad födelsedagsinsamling på Facebook och jag blev så otroligt glad över de dryga 6000 kr som jag genom mina vänner samlade in där! <3

Vi alla borde göra vad vi kan för det som vi brinner för...
vare sig det gäller att arbeta för "Rädda barnen", "Barncancer" eller vad det än må vara..
Men visst finns det väl något hos alla som man ömmar lite extra för?

För lite drygt ett år sedan kom Saffie och sedan även Signe till mig från Rumänien.
De är två helt underbara individer och jag älskar Dem något så otroligt mycket!
De är lyckliga, busiga, kärleksfulla, uttrycksfulla flickor med så mycket att ge!
Under kärlek och kravlöshet har De blivit trygga flickor som vågar ta för sig i vår ganska stora flock!

 

När Signe var liten fann man henne och hennes bror i en tipp bredvid en byggarbetsplats.
De var livrädda och höll sig undan den rescue som försökte rädda Dem...
Byggarbetarna var inte snälla mot De små valparna och en siktade och träffade Signe i huvudet med en tegelsten så att benen i hennes lilla skalle sprack...
När man till slut fick in De små utsvultna, smutsiga valparna opererades Signe av en fantastiskt skicklig veterinär.
Man var tvungen att avlägsna lösa benflisor så att inte de skulle vandra upp i hjärnan på henne.

På grund av denna skada är Signes ansikte snett och hennes ena öga är endast en liten glipa men hon är ändå sötare än socker.
M e n på grund av detta är hantverkare i sina arbetskläder väldigt hotfulla och hon skyddar sitt hem och sin flock med näbbar och klor... framför allt sin lilla näbb.
Hon skäller ut Dem och håller sig en bit ifrån tills De vänder ryggen åt henne... då passar hon på att nypa Dem lite i rumpan.
Minnet hon har är så påtagligt och smärtsamt och hon värnar om det ljus och kärlek hon nu har!

 

Arbetsbyxor är ju ganska kraftiga vilket är tur och De hantverkare som jag har haft här har varit hundvana och har även haft mycket förståelse tack och lov.
Jag hoppas att hon kan komma över även detta till slut när hon märker att dessa killar är riktigt fina och snälla mot henne.

 
Som jag tidigare har skrivit om har jag även placerat en underbar liten pojke hos en av mina finaste väninnor!
Och det blev ju så bra!
Hennes lilla tik fick en lillebror som hon älskar och hjälper framåt i livet!
Han är oerhört tajt med sin matte och lillmatte men nu har han även släppt in mig i sin sfär vilket jag är så lycklig över!
Jag kunde knappt vänta på att få pussa hans mjuka nos men då han var likt en piraya fanns det liksom inget skäl att köra fram ansiktet!
Tillslut föll hans lilla mur och även jag kan gosa, kela och lyfta hans lilla kropp!
Vilken kärlek!

Lev och lär i kärlek!
Var rädda om Er själva och om varandra!

Kärlek! <3

Namasté
//Mina

Hösten kom i Augusti...

Publicerad 2018-08-15 19:01:00 i Allmänt,

Augusti... det var då sommaren tog slut...

Jag hade hoppats på ytterligare en månad av gassande sol men nu är hösten så påtaglig på så många sätt och vis.
Regn, höststormar, luften... nämnde jag regn? 
Som detta påverkar mitt mående, jag känner mig bräcklig likt porslin, minsta lilla och värken får mig formligen att gnissla tänder.

Glädjen över att strosa runt och skörda mina grödor finns fortfarande kvar.
Morötter, rödbetor, polkabetor, potatis, vaxbönor och gurkor kan man plocka i stort sett varje dag!
MIna chilisar är lite klena och jag tror att jag kommer bli tvungen att ta in dem under blomsterlampa för att de ska få chansen till att mogna. Jag har ett överflöd av olika sorter men de tar sån tid på sig att mogna.

 

Mina persiljerötter och kålrötter tar tid på sig att växa på sig och pumporna lär jag få vänta på då de fortfarande blommar...
Brysselkålen vet i sjuttan om det kommer ngn "frukt" på...

Jag måste rekommendera Er till att odla frilandsgurka nästa år, det är verkligen så häftigt att gå och plocka sina egna gurkor!

I sommar har jag bara njutit, det enda som jag egentligen har gjort rent praktiskt förutom att vara hemma är att jag var en sväng i Dalarna hos min fina väninna Linda och då passade jag även på att hälsa på två hundar som jag har placerat i trakten omkring.
Linda har även varit nere hos mig och det sköna med henne är att det är så okomplicerat när vi träffas.
Vi kompletterar varandra och ser varandras begränsningar och möjligheter.
Allt flyter på, det är som att ha två extra armar...
Vi är som en förlängning av varandra i allt vi gör i en tyst överenskommelse och konversation, i en oerhörd samklang.

Sedan var ju jag och min väninna Nettan iväg uppe på Arlanda och hämtade lilla Milton.
Milton kommer från vårt (DogRescues) hägn i Rumänien och Nettan öppnade sitt hem för honom.
Mille älskar sina nya mattar och sin nya syster Pixie, det går så bra och han är helt bedårande.
Man förvånas konstant över dessa traumatiserade hundars anpassningsförmåga och Deras vilja att lita på människan trots det helvete som just människan tidigare har utsatt Dem för.
De är helt fantastiska och det är en ynnest att få förtroendet av Dem att få hjälpa Dem att hitta tillbaka till livet igen!
 
 
 
 
 
Något som har gjort mig riktigt lycklig i år är att Alice har mått så otroligt bra!
Trots denna värme som vi har haft så har Alice varit väldigt pigg, lekfull och busig!
I och för sig så har både hon och Lilly badat mycket i bassängerna och där med kunnat svalka sig när De så har önskat men hennes leder har verkligen inte alls påverkat henne, hon har varit rörlig likt en unghund.
Saffran, Signe och Molle har ju på sin höjd använt våra poolar som stora vattenskålar... det vore ju livsfarligt att bada.
Molle gick faktiskt i poolen en gång och lade sig då till och med i den... Fast då var den i och för sig tömd! 😂 Då kan man spela lite cool!
 
 
Men värmen har inte påverkat Dem så hårt ändå!
De har kunnat gå in eller lagt sig i skuggan... jag har använt kylhalsbanden och vätt handukar och fuktat dem med. 
Jag har för Deras skull sovit hela sommaren nere i vardagsrummet då vi har vår ac där, mitt sovrum är likt ett terrarie med det stora fönstret som vetter mot söder. Så nästa år vill jag försöka införskaffa någon form av portabel ac till sovrummet.

Men nu är hösten här och det påverkar mitt mående något oerhört...
Jag känner mig skör likt glas.
Idag är en skitdag och jag försöker verkligen ta en dag i taget...
Jag intalar mig själv " det är så här idag - acceptera, ta hand om Dig själv, det kommer bättre dagar"...

Sommaren är ju "min" årstid och jag får lite ångest över tanken att behöva vänta så lång tid tills nästa sommar men självklart måste jag bara göra det bästa av situationen...
Förhoppningsvis kommer vi att ha det behagligare med att vi har en ny luftvärmepump, så vi kommer nog att vara lite varmare och då slipper jag vara så påpaltad vilket är skönare för min kropp då tyngden av kläder påfrestar mina leder och muskler.
Det kommer att ordna sig... vi får bulla upp med värmeljus och bra filmer att krypa upp och mysa till.


Var riktigt rädda och snälla mot varandra!
Kärlek till Er! <3
Namaste!

Sol och värme!

Publicerad 2018-07-13 16:08:11 i Allmänt,

Hela hösten, vintern och en del in i våren går jag i konstant längtan till sommaren, solen och värmen.
De sista årens somrar har varit nedslående med regn och kyliga dagar och besvikelsen har varit total.
 
Det är få som kan förstå den ångest som jag upplever då...
Därför jublar hela min själ över denna sommar som vi hittills har fått.
En sommar där solen har fyllt mina celler och själ med värme och glädje.
Varje dag är underbar att möta tillsammans med mina svansbarn. 
Dörren kan stå öppen och mina fötter kan jorda sig och känna energin flöda upp i kroppen.
 
 
 
På sommaren mår min kropp så mycket bättre och jag kan pyssla kreativt med saker som inte kräver så mycket av mig.
Exempel på detta är planteringar och sådd av blommor och odlingar av diverse grönsaker.
Jag har turen att ha några väldigt nära vänner och min dotter som gärna hjälper mig när det gäller tyngre saker som jag inte borde/ska/kan göra så att jag ändå får möjlighet att njuta av resultatet.
 
 
Det är självklart alltid väldigt frustrerande när man önskar göra saker som kostar mer än vad min lilla ekonomi tillåter.
Det som ligger på topp på önskelistan just nu är ett golv till min solvägg. 
Ett golv där hade varit så skönt och praktiskt då där nu bara är jord, något som dammar när det är torrt och som på vår, höst och blöta vintrar är en konstant, stor gyttjepöl.
 
Men mina små resurser måste gå till mina djur.
 
Så mycket glädje dessa svansbarn ger mig, De är som levande lyckopiller som överöser mig med kärlek, lek och bus.
I år har vi två stycken barnpoolar som faktiskt två av våra fem hundar har lärt sig att älska med den svalka som de ger.
Genom detta får man många skratt och dör med också positiv, vacker energi.
 
 
Jag gör inte mycket men njuter i det lilla över att bara vara och att omge mig av kärlek och personer som genuint bryr sig om mig, min dotter och våra djur.
Det räcker för mig, jag behöver inte så mycket och finns där ngn önskan så handlar det om  att göra det mer trivsamt och vackert i trädgården eller i vårt hem. 
Detta är viktigt för mig då jag är hemma så mycket.
Nu får man ju försöka göra det bästa av vad man kan hitta och vad man har...
 
Jag är så tacksam över vad jag har och jag försöker förvalta det på bästa vis. 
Livet är vad man gör utav det, hur man väljer att se på det och vilka vägar man väljer.
Livet har begränsningar för en del av oss och det är först när man accepterar det som man kan välja att göra något bra även av det.
Jag väljer att inte titta bakåt då jag väljer att se det som jag har gått igenom som lärdomar och jag behöver inte straffa min själ genom att genomlida det om och om igen.
Det har varit!
Nu är jag här, precis här och nu, det är här jag kan göra en förändring, en verkan för något bra och fint. 
Det förändrar ingenting genom att älta och det förändrar heller inte Dem som har skadat Dig.
Låt Karma sköta sitt och släpp allt det svarta för att släppa in ljuset. 
 
Många har på olika sätt svikit mig genom livets gång...
Angående en del vet jag inte riktigt vad som hände, ibland hjälper det inte att vara sig själv, ärlig och snäll... De kräver mer och De hittar och tror sig veta fel som inte ens existerar.
Jag ser det som Deras förlust.
Var rädda om Er och ta ingenting för givet!
Njut av vad Ni har och dela det med andra och gläd Er av tanken att göra njutningen och glädjen bredare.
Släpp in ljus och kärlek!
Släpp bitterhet, hat och mörker, Ni förtärs och blir bittra, ångestfyllda martyrer.
 
Kärlek!
Namast'e
//Mina
 

Andas...

Publicerad 2018-04-05 16:29:24 i Allmänt,

Vissa dagar vill jag bara stänga av...
Det hade varit bekvämt att ha en fjärrkontroll där jag kunde pausa världen så att jag fick chans att komma ikapp både själsligen och fysiskt. .
Idag orkar jag knappt stå på benen och det är så mycket jag borde göra.
 
Granen står kvar på altanen och påsar med julkulor ligger under bordet...
Jag vill städa ur inför våren...
Jag vill kunna glädjas över att våren äntligen börjar ta fäste men det är så svårt när trädgården blir en enda sörja då vill jag bara gråta. 
Senare i vår hoppas jag ha råd till att lägga ett soldäck så att man slipper sätta ned stolarna i lera...
Det kan bli lite snårigt dock då jag börjat gå hos en kiropraktor 2 gånger per månad.
 
Jag känner mig ändå optimistisk då denna kiropraktor är ytterst duktig och han har lyckats få min väninnas dotter på fötter efter att hon varit sängliggande i nära två års tid på grund av smärta.
 
Han såg mina problem och gick verkligen igenom hela min kropp.
Han såg åtta stora "fel" som han tror sig kunna hjälpa mig med och därmed hjälpa mig med en bättre livskvalitet.
Förhoppningsvis kan detta hjälpa min smärtproblematik till en viss del, domningar, min yrsel och min migrän.
Om det hjälper mig att bli bara någon liten procent bättre skulle min lycka bli total!
 
Nog om det...
När man arbetar ideellt i den mån man orkar med bla placering av hundar innebär det både sorg, besvikelse och ren lycka...
Det är inte hundarna i sig som gör det hela problematiskt utan människorna runt omkring som gör att jag blir fullkomligt utmattad.
Människor är så komplicerade och finner och letar efter problem innan De ens uppkommer...
Sånt som jag tycker borde vara sunt förnuft existerar inte alls hos en del.
 
Vad folk inte förstår är att jag och mina kollegor arbetar med detta ideellt. 
Varje minut som dessa personer tar i anspråk är min tid, energi och kraft som jag skulle kunnat göra något helt annat av. 
För mig är det därför viktigt att den tiden leder till något bra så att det var värt att lägga energi på.
Tyvärr är det ju inte alltid så...
 
Varje hund som jag har ansvar över att finna hem till känner jag starkt för även om jag inte ens har träffat Dem.
Jag tar allt omkring Dem väldigt personligt.
 
Men idag är en sån där dag...
En dag då yrseln är väldigt påtaglig och orken runnit av mig i små pölar... 
Jag kan inte släppa tanken på alla "måsten" som följer mig likt hundskit under skon... svår att bara skrapa loss utan att odören fortfarande hänger kvar.
 
Jag såg en blogg idag där en fb-vän skrev att hon fått brev från mammografin att De önskade göra ytterligare en undersökning... Det är ett sånt brev som man verkligen inte vill ha.
 
Själv kände jag en knöl i mitt ena bröst för ngr månader sedan. Jag höll tyst om det då jag inte ville oroa någon innan jag visste något säkert och därför blev jag väldigt förvånad när jag mötte en av mina finaste väninnor i väntrummet på bröstmottagningen. Även hon hade känt en knöl... Ibland ter sig livet väldigt märkligt!
 
Hon var så fin och höll min hand under båda biopsierna och sedan åkte vi hem tillsammans och stöttade varandra fram tills att De ringde upp med våra provsvar samma dag.
Min väninna kunde andas ut då inget elakartad fanns att finna.
Fast att De tagit två biopsier på mig hade De fått för lite vävnad så en tid skulle skickas till mig inom sex veckor.
 
Efter nio veckor av oro ringde jag tillbaka och undrade över varför ingen tid skickats.
Efter olika samtal och turer fick jag så småningom en ny tid för ngn vecka sedan.
 
Även jag kan andas ut... det var en bindvävsknuta.
 
En knöl kan verkligen ställa livet på ända...
Hur hade min framtid sett ut om det hade varit cancer?
Jag har väninnor som har genomgått en helvetestid.
Starka, fantastiska kvinnor!
Hade jag varit lika envis och stark?
Mest troligt hade jag det, man har inget val!
 
Var rädda om Er själva och alla omkring Er.
 
Var snälla, omtänksamma och ta ingen annans tid för givet.
 
Lev i kärlek! <3
 
Namast'e 
 
 

Koffeinbegär!

Publicerad 2018-03-05 03:51:00 i Allmänt,

Idag fick jag försöka ruska liv i kropp och sinne utan kaffe...
Vattnet var avstängt i hela byn pga av ett rörbrott.
När vattenverkets hemsida efter några timmar förklarade att en vattentank ställts ut vid macken förstod jag att det skulle dröja ett bra tag innan vattnet skulle komma igång. 
Lätt hysterisk hade jag då redan tömt nattens varmvattenflaska i hundarnas vattenskål och serverat torrfoder tillsammans med rismjölk till Dem alla...
Kaffet lös fortfarande med sin frånvaro.
 
Middagsbjudningen fick ställas in för mina föräldrar och jag fick ringa en vän som hade möjlighet att kasta sig i bilen hit med flera rejäla dunkar vatten.
 
Medan han gjorde det fixade och trixade jag ihop en tårta som tack.
Och när vattenskål var påfylld och kaffebryggaren puttrande gav ifrån sig den ljuvligaste av dofter kunde jag äntligen känna en viss harmoni.
 
 
Och behöver jag säga att monstret inom mig till sist kunde stävjas och begynnande huvudvärk hävas när jag fullkomligt hällde i mig den första koppen kaffe?
 
Klockan halv nio ikväll kunde vi höra att det försiktigt började att strila ifrån kranen i köket.
Lyckan över att efter drygt 12 timmar kunna tvätta händerna - utan våtservett - att kunna spola, skölja disk osv kändes enormt lyxigt och inte alls öika självklart längre.
 
Jag går och lägger mig med vetskapen om att det fortfarande finns vatten i ñågra av dukarna där nere...
 
Var rädda om varandra!
Hjälp varandra och var snälla!
Kramar om!
 
Kärlek!
 
Namast'e 
 
//Mina

Med sorg och glädje tätt intill...

Publicerad 2018-02-22 17:43:52 i Allmänt,

Jag hinner inte och har inte riktigt ork eller fokus till att blogga längre...
Men visst kan jag ändå gå in och uppdatera Er lite ang vad som händer och vad som har hänt och om hur mina tankar går just nu i detta skede i mitt liv!

I oktober fick Aicha vandra över regnbågsbron för att bl.a möta sin älskade Foxy, Emmy och Fifi...
Aicha kom liten och trasig hit när hon var strax under året...
Hon kom från det solvarma Spanien när det här var grått, rått och kallt.
Allt var främmande och ytterst märkligt för henne men hon knöt omgående an till vår väna, rara Fifi som fick visa henne vägen genom detta nya liv!
Hon blev hennes trygghet och mentor innan hon själv fick axla det ansvaret med andra brokiga, trasiga själar som kommit in i våra liv.

Likt Bambi på hal is gick hon sina steg över parkettgolvet släpandes med filtar och stora badlakan efter sig upp till soffan.
Hon hamstrade detta, mat och leksaker då detta var något hon aldrig förr ägt och som betydde så mycket för henne.
Med sin lilla nos försökte hon "buffa mig" för objektet som hon skulle gömma bakom mig...

Hon har gett oss så många skratt denna vackra flicka och varje natt har hon legat som en liten kamin under täcket... hon var så speciell och så enkel på många sätt.
En så klok och varm flicka var hon och älskad av så många!

Aicha blev närmare 17 år vilket är en hög ålder men nog gör det lika ont ändå, hur förberedd man än må vara....
Hon har funnits där likt en självklarhet så länge och Alexandra minns knappt ett liv utan Aicha.
Vi saknar henne så fruktansvärt men vi vårdar hennes minnen så ömt tillsammans med Dem som också gått före henne!



Vår soldyrkande flicka!



Ung och yster över stock och sten i skogen!

 
En ung Aicha på semester i Värmland.

 
Partners in crime!
Aicha och Foxy <3

***************************************************************************************************
Under detta året så har två nya individer kommit in i vårt liv!
Två fantastiska Rumänska flickor!

När jag såg Saffran - som då hette Rubi - sa jag till mina kollegor på DogRescue "Ta hem henne, jag tar henne i jour!"
Hon var i så dåligt skick att vi var rädda för att hon inte skulle klara sig någon längre tid om hon inte omgående kom där ifrån.
Saffran hade suttit flera år i ett sk dödsshelter så när hon kom in till vårt shelter i Butimani var hon oerhört mager, full av ärr och oläkta sår.

När Saffran kom till Sverige kunde jag bära hennes magra kropp från terminalen och ut till bilen, hon vägde då ca 15 kg.
Idag väger hon ungefär det dubbla.
 
Det fanns så mycket att vara rädd för och hon fick vara åtskiljd från resten av flocken under cirka två veckor innan vi tillslut kunde ha alla tillsammans.

Ganska omgående bestämde vi att Saffran skulle stanna hos oss!
Hon läkte både mentalt och fysiskt medan hon njöt av sitt nya liv med allt vad det innebar med omtanke, kärlek, att vara mätt, värme... att vara accepterad och skyddad av en trygg flock.

Saffran är en av De absolut trevligaste och lättaste individer som jag har haft hos mig och som jag har haft äran att arbeta med.
Hon är varm, intelligent, inkännande, rolig, påhittig och väldigt "talande"!


Så här såg min älskade Saffran ut vid ankomst...



Endast någon månad efter hemkomst.

 
En riktigt glad tjej!

 
Några månader därpå kom då nästa så kallade jourhund...
Vid det här laget var jag redan retad av mina kollegor om vilket fail till jourhem jag var och De började slå vad om att jag nog skulle behålla Molly - numera vid namn Signe.
Jag stod på mig att det skulle jag verkligen inte...

Signe hittades tillsammans med sin bror som liten valp på en "skrot-tipp" invid en byggarbetsplats.
De var var så fruktansvärt skrämda/skygga och man fick börja med att "mata in Dem".
Signe hade en stor skada över halva sidan av ansiktet, en skada efter att hon fått en tegelsten kastat på sig...

När Signe kom hit visade hon redan omgående ett tydligt intresse för resten av flocken, hon visade sig undergiven och fjäskade så redan efter ett dygn kunde hon integreras med resten av våra underbara individer.

Detta är en livsglad flicka som hade mycket rädslor vid ankomst, något som fortfarande ligger och lurar likt spöken i hennes sinne...
Nu fick hon äntligen leva ut sin valptid med lek och bus!
Mycket av pälsen var jag tvungen att skala ned som senare växte ut till ett mjukt fluffigt moln!
Denna tös har en stark egen vilja, busig som få och något så otroligt rolig även om de flesta av mina gråa hår beror på henne!
Charmigare flicka finns nog inte!
Ja... Ni gissade rätt, liksom även mina kollegor gjorde... Signe stannad här hon också!



Signe och hennes bror - som nu bor i Skåne - när De matas in.
Två små smutsiga bebisar...




Man ser här hur insjunken Signes ansikte är på ena halvan.
När hon röntgades såg vi att en benflis låg lös så det blev operation.
Vår veterinär i Rumänien är otroligt skicklig, en av europas bästa.
Över lag så är veterinärerna där nere väldigt skickliga då De får ta sig an skador som vi aldrig kommer i närheten av här i Sverige och som där är vardagsmat...



Signe efter operationen.



Signe glad och lycklig hemma i trädgården endast en kort tid efter hemkomst.



Så vacker, vår lilla "Sniskan".



Så spännande och kul med leksaker när man aldrig förr haft någon.

 
Signe varm och trygg!
I hennes och Saffrans favoritfåtölj som man turas om med att ligga i...
Sanna är numera bannlyst från denna supersköna relaxfåtölj! *Skrattar*

I övrigt trampar vi på och jag försöker att se positivt på både nuet och framtiden, något jag lyckas bra med!
Det är lätt att falla ned i en slags självömkan när man är sjuk annars och det vägrar jag.
Jag har vad jag behöver, jag känner kärlek och omtanke!
Nu ser jag fram emot vårsolens bleka strålar då jag redan har börjat att förså lite fröer!
Som det är nu har jag sått diverse olika chilisorter, paprika, aubergin, ngr blommor, kronärtskocka - som inte ens är rätt zon tyvärr men jag hoppas på en varm sommar för en gångs skull - citrongräs, ramslök... hm, jag tror att det är vad jag hittills har lyckats så.
Det känns som att man kommer lite närmare våren när man stoppar ned fingrarna i jorden och försiktigt lägger ned frön under den svarta mullen, detta även om ett tungt täcke av snö gömmer stora delar av vår natur just nu.
Men när väl vårsolen bestämmer sig för att titta fram smälter det snabbt undan och bäckarna kan åter porla under smälltvattnets påfyllnad.

Ja, jag förnekar inte att jag längtar efter värmen och ljuset!

Var riktigt rädda och snälla mot varandra och Er själva!
Behandla varandra med kärlek, varsamhet och respekt!

Namasté

Kärlek!

/Mina


Foxy...

Publicerad 2017-03-02 22:02:06 i Allmänt,

För cirka en månad sedan var jag med om ett av de värsta upplevelserna i mitt liv...
Min helt underbara lilla Foxy var med om en tragisk olycka och tyvärr fanns det inget att göra för henne mer än att låta henne somna in.

Min Foxy kom till oss på Föreningen Hundskyddet genom ett grovt vanvårdsfall...
Hon och de övriga tre Chihuahuor som hämtades från fruktansvärda förhållanden var i uselt skick men ändå var de så positiva samtidigt som de var så osäkra och rädda.
Jag föll pladask för Foxy och hon fick bli min!
Foxy var hos mig i drygt 11 år och skulle blivit 12 år i Maj... 

Det finns inte en person som Foxy har träffat och som inte blivit totalt charmade av hennes underbara karizma och energi.
Sedan att hon var den sötaste lilla flicka man kunde lägga sin blick på gjorde inte saken sämre...
Hon var verkligen så 'älskad och är fortfarande... hon var verkligen så fin och så otroligt rolig.
Hon var vår lilla clown!

Det går inte i ord att utrycka vår sorg över denna 1,7 kilos lilla flicka som lämnat ett så stort hål och tomrum efter sig!

 
 
 
Du kommer alltid att vara i våra hjärtan och Din vackra själ kommer att vara med oss!

Jag älskar Dig så innerligt och saknar Dig så mer än vad ord kan beskriva...
Tack vår lilla ängel att vi fick låna Dig den tiden Du var hos oss! <3


Be blessed!

Namasté

Kärlek <3

//Mina

Digestive

Publicerad 2017-03-02 20:44:00 i Allmänt,

Just nu Buzzar jag väldigt goda Digestivekex från Göteborgkex.
De är smart förpackade och inplastade två om två och därmed väldigt lätta att stoppa med sig i fickan på tex promenaden.

Riktigt goda och fullproppade med fibrer och annat gott! 

#havremålbuzz #Göteborgsdigestive #buzzador

 


Tid

Publicerad 2016-12-01 04:08:29 i Allmänt,

Jag har inte funnit energin till att blogga och inte heller känt att behovet har pockat på under en väldigt lång tid...
Livet knallar på och jag flyter med!
Jag har dock kommit till en insikt som spelar stor roll och som känns som en viktig aha-upplevelse för mig.
 
I snart två år har jag varit singel och dessa två år har gått i en våldsam fart!
Mycket på grund över att jag faktiskt aldrig har mått så bra mentalt som jag har gjort under dessa två år någonsin!
Jag har hunnit reflektera över livet samtidigt som jag även har kunnat ta hand om mig själv på ett helt annat vis än förr.
 
Jag har varit på lite dater med flera jättefina personer och helt omedvetet har jag kanske sökt en tvåsamhet utan att inse att jag faktiskt varken har en längtan, tid eller ett behov av det... utan mer sett det naturligt som en del i vad omgivningen förväntar sig samt att jag självklart varit smickrad.
 
Det skulle vara rent orättvist att ta in en person i mitt liv som inte skulle få en naturlig plats och som jag inte skulle ha tid med då jag inte är beredd att vare sig riskera min egen hälsa eller den knappa tid som jag orkar vara med mina redan existerande vänner, familj och svansbarn.
 
Jag har ju en konstant ångest över att inte hinna/ha energi till att prata med och träffa mina vänner...
En av mina absolut mest älskade väninnor bor inte ens en mil bort och henne har jag inte träffat på över ett halvår...
Som tur är har mina vänner högsta förståelse då De vet hur jag mår men ändå gnager den där otillräckligheten i bröstet hela tiden ändå...
Jag är välsignad med många oerhört fina vänner och det är något jag inte tar för givet utan är oerhört tacksam över.
 
Det är skönt att komma till vissa insikter... något man gör kontinuerligt genom livet.
Det är viktigt att lyssna på sin intuition - vår guide som försöker leda oss på rätt väg - och detta har jag gjort.
Jag kände mig lite vilsen ett tag tills jag verkligen satte mig ned och var både realistisk och gick in i mitt hjärta och lyssnade till min innersta röst.
 
Det känns skönt och befriande att göra ett val!
Jag vill fortsätta att fokusera mig på mig, min dotter, mina djur och - i all den mån jag orkar och kan - mina vänner och familj.
För hur det än är känner jag mindre press och känner mig inte fullt så värdelös - som vi kroniskt sjuka kan göra - när jag lever ensam.
Jag blir mer kravlös och snällare mot mig själv och där med också gladare. 
 
Jag känner att jag ska avsluta detta året med ett löfte om att fortsätta vara snällare mot mig själv och att stanna upp då och då och lyssna till vad jag vill och vad som är bäst för mig och mina närmsta och att inte rucka på det, både för min egen skull men även för andras...
 
Visst... Jag är bränd sedan mina tidigare förhållanden och närhet får mig att vilja krypa ur skinner men det är ändå inte det primära i detta beslut även om det självklart också ligger till en del i grunden i brist på tillit... M E N den huvudsakliga orsaken är helt enkelt att det inte skulle vara rättvist för någon av parterna av just de skäl som jag ovan nämner och jag motar gärna fan i dörren om det krävs.
 
Som det tidigare har varit i mitt liv så har jag trillat in i det ena förhållandet efter det andra... mycket av svaghet och ett inbillat behov snarare än av kärlek.
Och det ena har varit mer destruktivt än det andra på olika plan...
Jag har blivit sviken, lurad och till och med näst intill mördad...
Självklart sätter detta sina spår och lämnar djupa sår men jag har valt att förlåta både Dem och även mig själv - för att jag tillät mig utsättas för det - för att kunna blicka framåt och gå vidare.
Livet är allt för vackert för att älta det som en gång har varit och jag ser det som att dessa "erfarenheter" har format mig och med perspektiv på det och många års terapi har det även gjort mig starkare om mer synisk.
 
Jag är en rik människa då jag har en familj och många vänners kärlek och hjälp även om jag är fattig som en kyrkråtta rent ekonomiskt. 
Men då jag aldrig varit bortskämd gör man det bästa av situationen och jag njuter av det jag har och fortfarande förmår. 
Visst mina diagnoser gör mig ruskigt begränsad till skillnad från friska människor men detta är ju min vardag och jag måste göra den så vacker och levnadsvänlig som den bara går att göra och det tycker jag att jag lyckas bra med när jag tar rätt beslut. 
 
Detta är självklart ett beslut just i nuläget... om två år till kanske jag längtar efter något helt annat och mina beslut kanske är helt omprioriterade . 
 
 
Var rädda om Er!
Lyssna till Er inte röst och blicka framåt!
Livet är så kort, ta vara på varje ljusglimt och fastna inte i mörkret!
 
Kärlek!
 
Namaste!
//Mina
 

Midsommar 2016

Publicerad 2016-07-02 21:06:21 i Allmänt,

Det blir glest mellan mina inlägg, det känns som att min tid krymper då jag försöker fördela min energi på bästa vis.

Vi har glidit förbi en av våra största högtider, en högtid som jag firade tillsammans med några av mina absolut finaste vänner.
Finaste vännerna från Dalarna kom ned redan på Onsdagen och stannade fram till Söndagen vilket givetvis var helt fantastiskt.
Resten av gänget dök upp och allt från Torsdagen tills Midsommarafton (Fredagen) och en del åkte på Midsommardagen medan andra stannade tills på Söndagen.

På Torsdagen hade vi hällregn hela dagen, kvällen och natten och vi kunde väl aldrig ana och tro att himlen skulle spicka upp som den gjorde lagom till Fredagen!
Det var inte bara fint väder, det var även så varmt att vi kunde sitta ute hela natten!
(Sedan återgick det till det normala - regn - på Söndagen igen )
Jag kan inte komma ihåg när man sist kunde göra det en midsommar, det var verkligen helt fantastiskt!
Vi - jag och min Linda - hade planerat för att behöva duka in oss på verandan men istället kunde vi sitta ute i solen! 
Maten blev så god och drinkarna flödade i god takt, vi hade verkligen så trevligt även om jag saknade två av mina vänner som fick förhinder.
En på grund av en bruten tå och en annan pga sjuk dotter... De vet att De var saknade!

Linda och Molle gosar!
Grabbarna bröt!
Hela gänget utom jag och Alexandra! 
Tomas försöker se lite cool ut! :) 
Tre vackra damer!
Uffe och Alice!

Denna sommaren får jag träffa min fina dalkulla många gånger vilket känns så himla bra då det alltid är lika sorgligt när vi skiljs. 

Vädret denna sommaren hittills är ganska lätt att beskriva... 
Vi hade sol några dagar varpå jag lyckades få en ganska fin solbränna men då senaste månaden i stort sett har regnat bort har jag nästan återgått till mitt vanliga vinterbleka... och shortsen tillsammans med bikinin hänger ledsna på kroken i sovrummet. 
Inte en endaste gång har jag varit och ens doppat tårna i sjön eller i havet, jag som längtar så efter långa, sköna stranddagar med fika, sol och bad.
Det är ju det som hör sommaren till och det blev allt för få dagar även förra året... jag behöver det för att ladda batterierna inför höst och vinter. 
Gode, käre värld, jag behöver det NU!
Jag har hunnit med lite loppisar och utförsäljningar så nu har jag mycket skoj att måla och göra om!
Trapphallen uppe ska göras om till tv-rum så nu åker gästsängen ut där ifrån och byts istället till en soffa skön nog att sova i.
Jag tänkte att då det är så pass kallt här i detta lilla skrutthus på vintern kan man ju faktiskt till fördel ha ett litet mysrum/tv-rum där uppe istället under de kallaste vinterdagarna.
Soffa är fixat så även bord - som ska målas om - och matta men jag behöver nog leta efter antingen två fotpallar eller en mindre fåtölj med fotpall.

Altanen blev mysig även i år och där tillbringas mycket tid!
Särskilt då vädret inte tillåter så mycket trädgårdshäng men även när knott och mygg blir lite väl närgångna på kvällarna.

Hoppas att Ni alla oavsett väder har en fin sommar tillsammans med människor som värnar om Er och som älskar Er!

Kärlek

Namaste

//Mina 

Äntligen lite värme!

Publicerad 2016-05-09 01:07:40 i Allmänt,

Solen och värmen kom så tillslut!
Allt blir successivt grönare och grönare omkring oss och vitsipporna ligger som vita hav i full blom!

Själv njuter jag av solen och får efter en operation inte göra så mycket alls...
Jag får inte lyfta och i vanliga fall tänker man inte på hur mycket man bär eller måste lyfta undan men i nuläget har jag blivit tvungen att tänka till då minsta ansträngning kan innebära att mina stygn går upp.
Jag kan ju i vanliga fall inte anstränga mig särskilt mycket på grund av min värk och pga hur dålig det gör mig men detta gör mig rastlös.
Bjuder på en bild av mig i den snygga operationsoutfiten.
Operationen höll totalt på att sätta käppar i hjulet för mig...
En konsert var inplanerad sedan en ganska lång tid tillbaka och då det var ett av mina absoluta favoritband som skulle spela ville jag verkligen inte missa det.

Turligt nog mådde jag faktiskt väldigt bra efter ingreppet.
Då jag verkligen fasade över hur jag skulle må när jag vaknade upp både gällande illamående och smärta - min värk i muskler och leder - var De noga med att ge mig tabletter mot illamående och väldigt noga med hur jag låg med nacke, ben och höfter osv. innan jag sövdes så när jag vaknat till mådde jag faktiskt fantastiskt bra!
Det vill säga jag hade inga andra men gällandes mina diagnoser/sjukdomar och hade faktiskt inte ens så ont efter mitt ingrepp som jag förstått att De flesta har. 
Men detta tror jag har med att göra att min kropp är så van vid att ha så ont och där emot är ganska smärttollerant.
Jag måste tillstå att både läkare och sköterskorna var helt underbara, en stor elloge till Dem!
 

På konserten hittade jag ett barbord att luta mig emot där jag stod och försökte att inte "digga"/röra mig så mycket.
Denna konsert var lätt en av de två bästa jag har varit på!
Royal republic är helt fantastiska och Deras utstrålning och energi på scenen är oslagbar!
Jag är verkligen så glad att jag inte missade denna spelning även om jag - givetvis - blev totalt kass efteråt... men ibland är det så värt det,.. för att få den där själsliga boosten som är svår att nå när man behöver begränsa sitt liv hela tiden.
 
Jag och min vän Jeanette har varit på en loppis som jag helt klart måste åka fler gånger till!
Oj, vilka fina fynd jag gjorde!
Inte nog med detta så var det halva priset på allt denna dagen!
Jag köpte en så fin lampa, ett bord och en pigtittare att måla om, en fogsvans mm, mm...
Jag hittade även två riktigt fina presenter till Alexandras pappa som han blev riktigt glad över!
Det är så kul när man ser något som man med ens förknippar med en annan person och som De någon gång nämnt att De vill ha!
Det är så kul att kunna ge vänner presenter och det är kul att kunna unna sig något fint utan att gräva allt för stora hål i plånboken.

Igår fann rastlösheten mig och då jag inte kan klippa gräset som växer allt för fort... satt jag och retade mig på vår fula entre.
Jag hämtade därför lite färg och penslar och målade vår bajsbruna ytterdörr och dörren till verandan...

Efteråt kan säga att jag kom på varför jag har hållit mig till att måla möbler... det där var inte vidare gynnsamt för min värk men jag är så nöjd över resultatet.
Jag får där emot låta någon annan måla vidare på - den halvfärdiga - väggen till vänster om altandörren så att det blir lite fräschare.
Den ser halvfärdig ut med panel som inte går hela vägen ned... men det kommer nog hur som helst se väldigt mycket bättre ut om jag målar allt vitt.
Rutan skulle jag ju absolut behöva byta ut då det är en stor och lång spricka i den, något som redan fanns där när vi flyttade hit och som är... ihoptejpad! Hm..?
 
Trappan ska jag rengöra när jag mår bättre och när jag får anstränga mig lite mer och då med ett speciellt, svanmärkt medel som är framtaget av några fina vänner till mig.
Jag är så stolt över att De kunnat ta fram detta fantastiska medel!
Det ska bli kul att se före och efterbild på det.
Det är lätt att hantera och det blir så rent och fint utan att man behöver anstränga sig!

Även plastmöblerna ska få sig en rengöring de också då alg har blommat upp på dem under vintern så de är mer gröna än vita just nu!

Sedan måste verandan sommarstädas men det får jag hjälp med av dottern så att jag slipper allt för mycket efterdyningar utan faktiskt också kan njuta av det hela efteråt. 

Fler planerade fix är bland annat att måla i varje fall ett av uthusen och detta har mina fina vänner i Dalarna lovat att göra när De kommer ned och hälsar på!

Jag hoppas att mina nya rosenbuskar och de andra växterna som jag har planterat verkligen tar sig då jag inte har förgrott något alls detta året.
Jag hittade aldrig energin och när jag såg vad väder och vind orsakat för skador på växthuset gick musten ur mig!
Det vore verkligen jättekul om de tog sig och blommade redan denna sommaren!


För två år sedan var jag tvungen att släppa taget om min vackra flicka Emmy....

För mig är hon lika levande nu som då... hon kommer alltid att finnas som en del av mitt hjärta, hon var det absolut finaste och den vackraste själ jag träffat!
Jag kommer alltid att sakna Dig min vackra flicka och det går inte en dag utan att jag tänker på Dig!
Den dagen för två år sedan var min absolut värsta upplevelse någonsin... Du dog i mina armar och avgrundsvrålet jag hörde kom från mina egna läppar.
Världen blev mörkare... trasigare och mer smärtsamt utan Dig vid min sida och efter det blev jag aldrig totalt hel, jag lämnade en del hos Dig för att lättare hitta Dig den dag vi möts igen!
Jag älskar Dig så innerligt!
Tack för att Du fanns vid min sida i tio år av Dina tretton!
Tack för allt min underbara flicka!
<3

Kärlek!

Namaste

//Mina








Många tankar...

Publicerad 2016-04-18 18:54:20 i Allmänt,

Mycket tankar...
Våren är lite känslig för mig och jag har ofta mina dippar då jag vill mer än vad jag mäktar med och då knackar ångesten gärna på dörren...
 
Saken blir inte lättare när det nästan alltid blir ett överflöd av omplaceringshundar vid denna tid på året, det gör ont i både hjärta och själ när behovet är större än efterfrågan...
Att man har sina mer känsliga perioder där man inte kan slå ifrån sig vissa intryck är otroligt jobbigt och att jag då är aktiv på diverse olika fb-sidor för djur i nöd gör knappast saken bättre eller lättare... hjärtat känns tungt som sten och de små insättningar som jag gör för att hjälpa känns meningslösa och futtiga. 
Jag önskar att jag kunde göra så väldigt mycket mer...
 
Inte nog med dessa känslor så är det ett år sedan på Lördag som min vän och min dotters farmor avled och om några veckor är det två år sedan min vackraste flicka och själsfrände vandrade över regnbågsbron...
Min älskade Emmy som jag saknar Dig... alltid, varje dag, varje minut.
 
Men jag längtar efter värmen... värmen och solen som ändå innebär lite mer livsenergier och även om jag inte mäktar med allt "det där" så mår min kropp bättre.
Och... jag tror nog faktiskt att denna vår och sommar kan komma att bli riktigt bra och till och med lite spännande.
 
I år har jag inte förgrott några fröer över huvud taget... det känns väldigt trist.
Men jag ska hur som helst så lite grönsaker och sätta potatis... 
 
Idag är det kallt och regnigt, ett riktigt ruskväder... till och med Molle frös den lille stackaren!
 
Men jag tar fasta på vad en vän sa till mig, om våren är kall och regnig brukar sommaren bli riktigt fin så det håller jag tummarna riktigt hårt för.
Hoppas på många grillkvällar både här, vid havet och i Dalarna!
 
Nu har jag krupit ned under en filt i soffan och kurar här tillsammans med mina fantastiska svansbarn som värmer mig både mentalt och fysiskt.
 
Var riktigt rädda om varandra!
Se varandra och lyssna till varandra och var ärliga mot varandra!
 
Namaste
 
Kärlek
 
//Mina
 
 

Så skriver jag lite...

Publicerad 2016-03-23 18:04:03 i Allmänt,

Jisses, det var evigheter sen sedan som jag skrev något...
Jag har inte känt någon inspiration men heller inte känt att jag har haft något att skriva om... när det egentligen faktiskt är det motsatta m e n ibland är vissa saker lite för personligt att skriva om.
 
Sedan jag skrev senast har jag hunnit med en operation på min Molle och jag har även varit upp till sköna Dalarna och mina underbara vänner där uppe.
Det är så mysigt att tillbringa tid med vänner som allt bara känns så där skönt, naturligt och lätt...
God mat och dryck, bastu och bubbelbad... rena hälsokuren om det inte vore för den långa resan fram och tillbaka.
Att ha så kärleksfulla och fina vänner så långt bort suger faktiskt... det är riktigt jobbigt att hela tiden sakna och längta.
Jag är verkligen så tacksam över att jag träffat Dem De tillför så otroligt mycket. 
Det är sällan som man klickar så med någon och finner så mycket likheter i som jag har gjort med min fina väninna där uppe.
 
Min lurviga fleecetröja stinker rök och det gör mest troligt även mitt hår...
Jag har stått ute i solen och eldat skräp så jag luktar likt en bränd korv hela jag!
Japp, idag skiner minsann solen men imorgon - skärtorsdag -  ska vädret vända för en tid framåt igen.
Hoppas det blir totalt igenmulet med massor av dimma så att folk (läs idioter) skiter i att skrämma våra djur och förstöra vår natur genom att skicka upp raketer och smällare. 
 
Här görs inte många knop under påsk!
Vi kommer att mysa med lite god påskmat och även luncha med mor och far någon av dagarna.
Jag vägrar att pynta för bara några dagar när man inte har några småbarn längre men maten kan man ju inte bara strunta i även om jag kanske borde.
 
När jag var på sjukhuset hos gyn var jag tvungen att ställa mig på vågen då jag skulle fylla i uppgifterna inför operationen själv...
Hm, jag brukar ju inte väga mig och när jag varit tvungen har läkarna fått titta medan jag blundat hårt... mhm... josåatte... nu gick det inte att förtränga de allt för höga siffrorna på vågen och sköterskan tyckte inte att det var okej att dra av tio kilo för kläderna. Meh!!!
 
Dags att bli nyttigare... eller rättare sagt, dags att slopa alla söt och godsaker... eller kanske inte så ofta hur som helst.
Ingen beach 2016 här inte! Nope, jag kommer att gömma mig i trädgården!
Ni som känner likadant är varmt välkomna att hänga här med mig och svansbarnen!
Jag får väl vara tacksam över att det faktiskt finns De människor som tycker att man är vacker trots valkar och former... häng... och rynkor men själv känner jag mig som en strandad val trots alla fina komplimanger.
 
Nu med våren, värmen och solen hoppas jag hitta tillbaka till lite mer energi så att jag kan få uppstädat i trädgården!
Jag har för första gången på flera år faktiskt inte ens förkultiverat några fröer... jag har inte haft någon som helst lust även om jag vet att jag kommer att ångra mig. Fast... när jag såg att taket på mitt växthus hade rämnat blev jag bara så trött. Jag kan omöjligt köpa ett nytt växthus varje år, det funkar verkligen inte!
Som jag önskar mig ett "riktigt" växthus... eller helst ett orangeri "ler" - man ska ju sikta högt - där man kan ha diverse träd så som olika citrus, persikor mfl... där skulle jag också ha bord, stolar, takkrona mm... tänk så mysigt! Jo, man får faktiskt drömma lite!
 
Jag är hur som helst så underbart lyckligt lottad!
Efter läkarbesöket här om dagen mådde jag så väldigt dåligt både mentalt och fysiskt men då fanns det vänner som var beredda att stötta mig och ta hand om mig lite... jag vet att alla inte har den ynnesten och jag är så tacksam, det betyder mer än både orangeri och växthus.
 
Till skillnad från för ngr år sedan så ser jag ljust på livet... 
Jag har lärt mig en hel del på denna resan och att fokusera på det som är viktigt och fint är så oerhört viktigt...
Att släppa allt det onda och jobbiga bakom mig, förlåta och gå vidare för att koncentrera mig på det som tillför det vackra och värdefulla... och med facit i hand så har ju även mycket av det jobbiga tillfört positiva saker... så som tex min fina väninna i Dalarna hade jag aldrig träffat om jag inte gjort mig bekant med en före detta person i mitt liv och för det är jag innerligt tacksam.
 
Jag önskar Er alla ett liv fyllt av kärlek, ärlighet och trygghet!
 
Namaste
 
//Mina
 
 

Gamla vänner...

Publicerad 2016-02-04 01:59:14 i Allmänt,

De stackars fåglarna luras till vårsång...
 
Det finns dagar - som idag - då det känns som att det vore vår... men det vore korkat att tro att våren har anlänt den tredje februari.
Vissa småfåglar verkar dock tro detta och drillar sina vackraste serenader.
Vädret har svårt att bestämna sig och under några dagar har man haft både kyla, regn, snö och soliga, vårlika dagar.
 
Jag har fikat med vänner som jag inte träffat på många år och samtalen har varit både trevliga och sorgligt igenkännande...
Det är spännande att återta kontakten med personer som man inte sett på så länge. Spännande och intressant att se vad De har utvecklats till för människor och vad De har för värderingar på livet... för visst formar livet oss med alla våra upplevelser.
En del stärks medan andra sakta bryts ned för att sedan förhoppningsvis med lite hjälp kunna resa sig upp och se ljuset där framme igen.
Det är så otroligt viktigt att stötta och finnas där för varandra... att lyfta varandra och att dela med oss av våra olika erfarenheter. 
 
Vi har alla våra olika resor och vi är alla en del av livshjulet, frågan är hur vi förvaltar våra olika upplevelser och vilka vägar vi väljer att gå.
 
Jag ser fram emot att åter igen få lära känna dessa människor under en helt annorlunda och ny tid i mitt liv... och jag tror att vi kommer att få mycket utbyte av varandra.
 
Ofta önskar jag att veckorna var längre och att jag hade mer energi/ork till att träffa alla De underbara människor/vänner som jag har omkring mig.
Då min kropp inte mäktar med så mycket måste jag väldigt praktiskt och med eftertanke planera in mina besök och allt annat också för den delen...
Jag får hela tiden påminna mig själv om att friska människor hinner med mycket mer under en dag eller vecka och att jag inte kan/får begära mer av mig själv än så här för då är det lätt att jag halkar tillbaka i mitt mående och med det får alla de symptomer som jag hela tiden bävar för och som jag strängt försöker hålla ifrån mig.
 
Kärlek till Er alla där ute!
Var rädda om varandra!
Sträck ut en hand när Ni har möjlighet och var rätt och slätt rättvisa och snälla mot varandra!
 
Kramar!
 
Kärlek <3
 
Namaste
 
//Mina
 
 

E-cigg is the shit!

Publicerad 2016-01-24 02:31:42 i Allmänt,

Sedan några veckor sedan tipsade inte en utan två av mina finaste vänner mig om e-cigg.
Det lät nästan för bra för att vara sant när De beskrev hur De helt gått över från vanliga cigaretter till detta.
Jag kände att jag var bara tvungen att testa och slängde mig ut på Deras hemsida och beställde tillsammans med ytterligare en vän.
Döm av min förvåning om hur lite vanliga cigaretter jag röker nu!

Vad som är bra är att man kan dra ned på nikotinmängden successivt genom att köpa med mindre och mindre nikotinmängd tills man helt slutat röka... eller ivarje fall att man till slut rökar nikotinfri e-cigg.
Det som är lite negativt är att man röker mer då det bara är vattenånga som kommer ut så förpestar man ju inte för omgivningen genom att röka inne... något man aldrig skulle få för sig att göra med vanliga cigaretter om inte under en fläkt i så fall.

Förutom att man inte får i sig tjäran mm som en cigarett innehåller så är det också väldigt mycket billigare... och det finns i en uppsjö av smaker.
Det finns säkert massor av nackdelar om dessa också men inget som jag själv kan se just nu!
Jag hyser inga större förhoppningar just nu om att jag ska bli helt rökfri då jag inte känner motivation för att bli det men vem vet?
Jag håller det öppet hur som helst!

Molle har skadat sig på framknäets trampdyna... mest troligt på skaren.
Han märkte det inte förrän jag lade om det och då blev han så klart väldigt olycklig och med ens väldigt handikappad och trebent.
Skaren kan vara väldigt vass och farlig för en yster liten pojke med mycket spring i benen!

Jag sitter i värmen och i den apelsinfärgade glöden av min fotogenkamin och tittar ut på ett snöigt landskap... 
Snön hänger tung över ledningar och grenar och alla lykstolpars lampor bär små yviga mössor.
Jag verkligen insuper dessa vykortsvackra bilder då det ska bli 
mildgrader imorgon och hur mycket jag än avskyr kyla så finns det inget jag avskyr mer än slask, regn och all smuts och gegga som kommer ur det.
Jag tycker att det kan vara si så där -2 till -5 grader fram till våren när solen kan smälta bort snön och låta marken torka upp under dess värmande strålar...

Jag måste tömma min bränntunna som är full till bredden av aska något jag har tänkt att hälla i mina olika rabatter... 
Nja, inte allt kanske men en hel del!
Jag är så oerhört korkad att jag inte räknat med all denna aska men jag måste verkligen fixa detta ganska omgående då jag har en hel del att bränna, bland annat ett väggskåp som jag absolut inte vill ha och som passar sig bäst i just denna tunna tillsammans med allt annat skräp!
Detta har jag inte gett en tanke men såg det när jag skulle ta fram ett stearinljus och kände bara att det där borde jag skickat på tippen för ett år sedan.
Jag har så mycket finare skåp med så mycket bättre energier att sätta upp på väggen än det där!

Jag väntar nyfiket på tossorna som jag har beställt till småhundarna och Molle!
De lär inte behövas nu på ett tag men vem vet när kylan smäller till på allvar igen så de är bra att ha till hands hur som helst!
Har man frysfisar får man se till att de håller sig varma!
Jag ska gräva fram dem alla för en natt kiss!
Alla utom Alice - som ligger på sin fäll - ligger inbäddade under sina olika filtar och snarkar så skönt men får förpassas ut till kylan innan vi bäddar ned oss på allvar i sängen för natten!

Var rädda om Er och var riktigt snälla mot varandra!
Far inte med lögner och hot utan var bara genuina och fyllda med empati och kärlek!

KÄRLEK <3

Namaste!

//Mina


 

Om

Min profilbild

Marina

En blogg om mig och min familjs liv, våra och andras djur. Träning av djur och deras ägare, diabetes, andlighet mm, mm

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela