jagochalladomandra

I min blogg ventilerar jag mina känslor och tankar samt skriver om vad som händer i mitt liv... Då jag är medial dyker det även upp inlägg om det men även om sjukdomar, glädjeämnen, självklart mina och andras djur. Jag är direkt och jag har åsikter som jag absolut dryftar och som inte alltid faller alla på läppen! Jag önskar Er alla kärlek och mina sista rader brukar oftast handla om just kärlekens kraft och att vi måste tänka på och ta hand om varandra!

Med sorg och glädje tätt intill...

Publicerad 2018-02-22 17:43:52 i Allmänt,

Jag hinner inte och har inte riktigt ork eller fokus till att blogga längre...
Men visst kan jag ändå gå in och uppdatera Er lite ang vad som händer och vad som har hänt och om hur mina tankar går just nu i detta skede i mitt liv!

I oktober fick Aicha vandra över regnbågsbron för att bl.a möta sin älskade Foxy, Emmy och Fifi...
Aicha kom liten och trasig hit när hon var strax under året...
Hon kom från det solvarma Spanien när det här var grått, rått och kallt.
Allt var främmande och ytterst märkligt för henne men hon knöt omgående an till vår väna, rara Fifi som fick visa henne vägen genom detta nya liv!
Hon blev hennes trygghet och mentor innan hon själv fick axla det ansvaret med andra brokiga, trasiga själar som kommit in i våra liv.

Likt Bambi på hal is gick hon sina steg över parkettgolvet släpandes med filtar och stora badlakan efter sig upp till soffan.
Hon hamstrade detta, mat och leksaker då detta var något hon aldrig förr ägt och som betydde så mycket för henne.
Med sin lilla nos försökte hon "buffa mig" för objektet som hon skulle gömma bakom mig...

Hon har gett oss så många skratt denna vackra flicka och varje natt har hon legat som en liten kamin under täcket... hon var så speciell och så enkel på många sätt.
En så klok och varm flicka var hon och älskad av så många!

Aicha blev närmare 17 år vilket är en hög ålder men nog gör det lika ont ändå, hur förberedd man än må vara....
Hon har funnits där likt en självklarhet så länge och Alexandra minns knappt ett liv utan Aicha.
Vi saknar henne så fruktansvärt men vi vårdar hennes minnen så ömt tillsammans med Dem som också gått före henne!



Vår soldyrkande flicka!



Ung och yster över stock och sten i skogen!

 
En ung Aicha på semester i Värmland.

 
Partners in crime!
Aicha och Foxy <3

***************************************************************************************************
Under detta året så har två nya individer kommit in i vårt liv!
Två fantastiska Rumänska flickor!

När jag såg Saffran - som då hette Rubi - sa jag till mina kollegor på DogRescue "Ta hem henne, jag tar henne i jour!"
Hon var i så dåligt skick att vi var rädda för att hon inte skulle klara sig någon längre tid om hon inte omgående kom där ifrån.
Saffran hade suttit flera år i ett sk dödsshelter så när hon kom in till vårt shelter i Butimani var hon oerhört mager, full av ärr och oläkta sår.

När Saffran kom till Sverige kunde jag bära hennes magra kropp från terminalen och ut till bilen, hon vägde då ca 15 kg.
Idag väger hon ungefär det dubbla.
 
Det fanns så mycket att vara rädd för och hon fick vara åtskiljd från resten av flocken under cirka två veckor innan vi tillslut kunde ha alla tillsammans.

Ganska omgående bestämde vi att Saffran skulle stanna hos oss!
Hon läkte både mentalt och fysiskt medan hon njöt av sitt nya liv med allt vad det innebar med omtanke, kärlek, att vara mätt, värme... att vara accepterad och skyddad av en trygg flock.

Saffran är en av De absolut trevligaste och lättaste individer som jag har haft hos mig och som jag har haft äran att arbeta med.
Hon är varm, intelligent, inkännande, rolig, påhittig och väldigt "talande"!


Så här såg min älskade Saffran ut vid ankomst...



Endast någon månad efter hemkomst.

 
En riktigt glad tjej!

 
Några månader därpå kom då nästa så kallade jourhund...
Vid det här laget var jag redan retad av mina kollegor om vilket fail till jourhem jag var och De började slå vad om att jag nog skulle behålla Molly - numera vid namn Signe.
Jag stod på mig att det skulle jag verkligen inte...

Signe hittades tillsammans med sin bror som liten valp på en "skrot-tipp" invid en byggarbetsplats.
De var var så fruktansvärt skrämda/skygga och man fick börja med att "mata in Dem".
Signe hade en stor skada över halva sidan av ansiktet, en skada efter att hon fått en tegelsten kastat på sig...

När Signe kom hit visade hon redan omgående ett tydligt intresse för resten av flocken, hon visade sig undergiven och fjäskade så redan efter ett dygn kunde hon integreras med resten av våra underbara individer.

Detta är en livsglad flicka som hade mycket rädslor vid ankomst, något som fortfarande ligger och lurar likt spöken i hennes sinne...
Nu fick hon äntligen leva ut sin valptid med lek och bus!
Mycket av pälsen var jag tvungen att skala ned som senare växte ut till ett mjukt fluffigt moln!
Denna tös har en stark egen vilja, busig som få och något så otroligt rolig även om de flesta av mina gråa hår beror på henne!
Charmigare flicka finns nog inte!
Ja... Ni gissade rätt, liksom även mina kollegor gjorde... Signe stannad här hon också!



Signe och hennes bror - som nu bor i Skåne - när De matas in.
Två små smutsiga bebisar...




Man ser här hur insjunken Signes ansikte är på ena halvan.
När hon röntgades såg vi att en benflis låg lös så det blev operation.
Vår veterinär i Rumänien är otroligt skicklig, en av europas bästa.
Över lag så är veterinärerna där nere väldigt skickliga då De får ta sig an skador som vi aldrig kommer i närheten av här i Sverige och som där är vardagsmat...



Signe efter operationen.



Signe glad och lycklig hemma i trädgården endast en kort tid efter hemkomst.



Så vacker, vår lilla "Sniskan".



Så spännande och kul med leksaker när man aldrig förr haft någon.

 
Signe varm och trygg!
I hennes och Saffrans favoritfåtölj som man turas om med att ligga i...
Sanna är numera bannlyst från denna supersköna relaxfåtölj! *Skrattar*

I övrigt trampar vi på och jag försöker att se positivt på både nuet och framtiden, något jag lyckas bra med!
Det är lätt att falla ned i en slags självömkan när man är sjuk annars och det vägrar jag.
Jag har vad jag behöver, jag känner kärlek och omtanke!
Nu ser jag fram emot vårsolens bleka strålar då jag redan har börjat att förså lite fröer!
Som det är nu har jag sått diverse olika chilisorter, paprika, aubergin, ngr blommor, kronärtskocka - som inte ens är rätt zon tyvärr men jag hoppas på en varm sommar för en gångs skull - citrongräs, ramslök... hm, jag tror att det är vad jag hittills har lyckats så.
Det känns som att man kommer lite närmare våren när man stoppar ned fingrarna i jorden och försiktigt lägger ned frön under den svarta mullen, detta även om ett tungt täcke av snö gömmer stora delar av vår natur just nu.
Men när väl vårsolen bestämmer sig för att titta fram smälter det snabbt undan och bäckarna kan åter porla under smälltvattnets påfyllnad.

Ja, jag förnekar inte att jag längtar efter värmen och ljuset!

Var riktigt rädda och snälla mot varandra och Er själva!
Behandla varandra med kärlek, varsamhet och respekt!

Namasté

Kärlek!

/Mina


Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Marina

En blogg om mig och min familjs liv, våra och andras djur. Träning av djur och deras ägare, diabetes, andlighet mm, mm

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela