jagochalladomandra

Det är 2012 och det var verkligen länge sedan jag skrev nu...
Men livet knatar på i samma spår med samma konstanta värk och det problem som mina sjukdomar för med sig.
Idag var det väldigt svårt att tvätta håret, armarna ville inte ända upp till huvudet och när jag sedan skulle skölja ur allt skum var det samma sak igen vilket påminner mig om att jag måste ha ett duschfäste som sitter högre upp.

Imorgon ska jag in på psykologisk sjukgymnastik och om ett par veckor ska jag in i en av grupperna vilket jag inte kan påstå att jag ser fram emot.
Hon är ganska fantastisk min sjukgymnast... jag vet inte hur hon gör men hon lyckas alltid trycka på de rätta knapparna men hon ger mig också nya verktyg att arbeta med, saker jag absolut aldrig tänkt på.
Ja, det är väldigt intressant det där.

Jag håller på att plocka bort alla julsaker!
Det tar tid, jag tar lite i sänder, så mycket som jag orkar helt enkelt.
"Gamla Marina" hade tagit allt på en gång för att sedan må fruktansvärt dåligt... jag börjar helt klart inse mina begränsningar.
Och ärligt talat, vad F gör det om det står en överpyntad gran ett par veckor extra inne i vardagsrummet?
Vem mer än jag skulle störa sig på det?
Och om de möjligtvis skulle störa sig på det så skit samma!
Nu är det ju så att jag kanske inte tycker att det är "skit samma" men det känns lite skönt att säga det och jag vet att jag b o r d e tycka så!
Liggandes här i soffan ser jag även några ulliga dammråttor lite här och var och jag erkänner att en asmatiker skulle få det väldigt svårt om h*n steg in innanför våra dörrar just nu.
Men saken är den att min kropp inte mäktar med att dammsuga idag så de får fint ligga kvar, rulla runt eller vad de nu önskar göra tills jag eller till och med någon annan tar tag i dammsugaren.
Jag blickar bort mot matbordet... det är översållat av adventljusstakar och annat som hör julen till, det är också ett m å s t e när jag har kraft till det.

Snart kommer Alexandra hem från skolan och tystnaden som är så lugnande för både kropp och själ kommer brytas.
Alice sitter redan och blickar ut mot järnvägen för att få se tåget rulla in och Alexandra skutta över rälserna till vårt hus.
Det är på något sätt helt när hon är hemma, det känns inte rätt när hon inte är med mig.

Förra veckan var vi på Öppet hus på det gymnasie som Alexandra valt som första val.
Vilken fantastisk skola det verkar vara!
Hoppas, hoppas att hon kommer in där, det borde inte vara några problem i och för sig men man kan aldrig vara helt säker.

Förra helgen var jag och Alice hos min vän Ann och hennes lilla hund Bai-Lee.
Det är så skönt att få åka iväg så ibland, få lite avslappnad vuxentid tillsammans med någon som verkligen ser mig och hur jag mår då även hon är sjuk... förståelse är så viktigt.
Jag träffar ju nästan aldrig någon längre utan jag ligger kraftlös och ensam i min soffa så att ibland få möjlighet att bara ligga och prata om allt och inget med en riktigt god vän betyder så mycket.

Denna gången gjorde vi inget annat än att sitta och prata då vår bådas energinivå var väldigt låg.
Vi har slutat med de stora planer som vi haft när jag ska komma på besök då vi aldrig mäktar med att göra allt som vi så innerligt och gärna vill.
Vi vill måla, gå långa promenader och fota...
Man behöver minst en hel helg för att göra något av detta för det tar minst ett dygn att ställa om sig.
Sedan vet man ju aldrig ändå...

Var rädda och kärleksfulla mot varandra!

Ja, jag vill förtydliga ett par saker!
När jag började omplacera hundar för många år sedan nu så var det någon enstaka då och då, detta för att folk sökte upp mig och de märkte hur bra jag var med deras hund och hur illa det gick när de själva hade hand om den. Jag försökte då hjälpa dem och visa hur jag gjorde, tränade och var med mina hundar och när det inte fungerade - för att de inte gjorde så... de hade helt enkelt tröttnat - då hjälpte jag dem att hitta en fin familj till deras hund.

Detta pågick under många år tills jag började arbeta för en organisation med säte i Stockholm, började jag mer aktivt att arbeta med just omplacering.
Detta var för ca tio år sedan.
Jag hade telefontid där jag tog emot intresseanmälan och de som ringde för att de ville omplacera sina hundar samt försökte skaffa jourhem till de olika individerna.
De flesta hundar var kvar i sina respektive hem tills vi hittade ett nytt hem till dem eller, om vi hittade något, var de i ett så kallat jourhem.

Under ett fåtal tillfällen agerade jag själv så kallat jourhem då jag under den tiden bara hade min Labradordam Fifi och lilla Aicha samt bodde i ett hus som var 450 kvm stort. De hundar jag då tog in var i dåligt skick och fick stanna hos mig ofta en väldigt lång tid, en var hos mig i sex månader innan den var i så gott skick att jag kunde lämna den vidare. För de som tror att man tjänar pengar på att omplacera ska jag berätta något nu. Jag har väldigt svårt för detta med pengar och när jag räknat på vad jag hade lagt ut kunde jag absolut inte med att ta ut de pengarna så jag förlorade pengar varje gång jag hade en hund hemma.
För en del tog jag inte ens något som helst något för mina omkostnader då jag bara så innerligt ville hitta rätt hem!!

När min älskade Fifi gick vidare över regnbågsbron, över till andra sidan kom det in en Schäferflicka till mig... det blev ögonblicklig kärlek för oss båda. Det slutade med att jag behöll min Emmy! Jag, min dotter och våra två hundflickor flyttade till en lägenhet och efter några år i denna organisation avslutade jag mitt engagemang och började istället arbeta under en förening som dels fanns närmare men som också tilltalade mitt hjärta dess då mer.

Här fick jag idka ett arbete med hundar som farit mycket illa, jag hade över huvudtaget ingen hund hemma hos mig utan omplacerade utifrån familjerna och tog emot samtal samt svarade på lite mail. De övriga hundarna satt hos min kollega och i det hundstall som hon hade till förfogande. En dag fick vi in fyra stycken små Chihuahuor, de var i ett fruktansvärt skick och fick genomgå en hel del tid hos veterinär innan vi kunde omplacera dem... jag köpte ut en av dem ur föreningen, min Foxy.
Efter några år i denna förening kände vi båda att det blev för mycket med de obehagliga människor och samtal som vi fick ha med att göra, vi kände oss psykiskt dränerade och beslöt att lägga föreningen i träda.
Jag pustade ut!
I samma vevaflyttade vi ut till min Micke, ut till skogen med bara hagar, skog och lugn...
Men det varade inte någon lång tid då telefonen fortsatte att gå varm. Jag vände mig då till en av mina absolut finaste vänner som har ett företag med hunddagis, pensionat samt omplacering för hundar. Jag frågade om jag fick hjälpa till med att omplacera hundar då jag ville att det skulle gå rätt till med avtal osv.
Nu kunde jag vidarebefodra hundarna upp till min vän.
Vid samma tid som vi än en gång blev tvungna att flytta, nu ned till ett litet samhälle, hände det något oerhört tragiskt i min väns familj och helt plötsligt blev han stående helt ensam med barn, hus, företag, djur mm
Han fick anställa ytterligare en person nere på sitt hunddagis för att kunna ta hand om markservicen hemma och fick även dra ned på omplaceringsverksamheten.... detta var i Maj 2011. Då började jag ta emot hundar som av något skäl inte klarade av att stå i hundstall. Känsliga hundar och samtidigt tillräkligt lätta för mig att ta hand om. Då min sambo också har ett stort hundintresse har vi nämligen tillsammans fem stycken hundar i olika storlekar, en underbart vänlig och trivsam flock, våra små flickor...
Självklart klarar jag inte av alla dessa hundar själ då jag succesivt blivit sämre och sämre även om jag försökt att blunda för det så är det nu ett faktum. Jag och Micke delar på ansvaret och han och Alexandra får emellanåt ta hand om alla promenader då jag helt enkelt inte kommer ur soffan.
När min vän hamnade i denna svåra situation kom han helt plötsligt inte åt sin hemsida och den blev aldrig uppdaterad och då han är totalt oteknisk beslöt jag att hjälpa honom.
Jag är absolut inte teknisk men det finns hemsidesidor där man väldigt lätt kan bygga en egen hemsida vilket jag gjorde.
Jag kan sköta hemsidan liggandes i soffan och även besvara mail från denna position samtidigt som jag gör något bra.
Jag kan ge kärlek i tonvis till de omplaceringar som landar här innan vi finner ett nytt hem till dem och det värmer även mitt eget hjärta... Jag har även hjälpt människor att behålla sina hundar som de har tänkt att omplacera genom att ge dem rätt verktyg att arbeta med.
Så till
 alla er som tror att jag har madrassen fylld med pengar kan jag berätta att madrassen är så urholkad som den bara kan bli, det ekar i den. Jag mår så mycket bättre bättre när jag får hjälpa människor och djur, när jag får göra något fint istället för att bara ligga och tycka synd om mig själv... det är min terapi men någon där ute tycker helt uppenbart att det är fel tydligen.
Det gör mig oerhört ledsen...

Var snälla mot varandra... var riktigt snälla mot varandra, det kostar ingenting!
Marina

Jag har varit sängliggande i flera dagar nu...
Jag har åkt på en vidrig förkylning och detta påverkar även min kropp och mitt huvud... jag blir så mosig.

Idag fick jag påhälsning av Försäkringskassan.
Någon har anmält mig... någon väldigt liten person där ute har anmält mig för att jag har många hundar och att jag hjälper till med att omplacera hundar.

Denna person kan omöjligt veta hur jag mår, kan omöjligt ha sett mig när jag stapplar fram över perrongen, rädd att inte hinna hem innan jag svimmar.
Denna person har aldrig sett mina näst intill dagliga tårar över hur misslyckad jag känner mig och över min smärta...
För om denna person har sett detta är den inte bara väldigt liten utan också oerhört gemen och elak, kall och väldigt rakt igenom (igen) elak...

Vem skulle inte vilja arbeta, träffa arbetskompisar och känna att man har gjort något bra varje dag, att man har uträttat något och har något att prata om när man kommer hem?
Att ha ett arbete är en identitet, utan arbete är man ingenting mer än sin sjukdom...
Vem vill sitta dag ut och in i sitt hus utan att knappt klara av att dammsuga?

Det enda jag har kvar är mina hundar, tack och lov är även min Micke en hundvän och vi hjälps åt och de dagar då jag är för sjuk så tar Micke hand om djuren... det är det sista jag har kvar!!! Mina djur... och de ger mig så oerhört mycket bara genom att vara hos mig, sova bredvid mig, älska mig...

Stamp, stamp, stamp... trampa på de som redan ligger... stamp, stamp, stamp... lite till!

Jag lever i min lilla bubbla... jag lägger all min energi och kraft jag har på att gå på olika läkarbesök varje vecka, efter dem orkar jag inget mer... resten av min lilla energi lägger jag på mina djur och familj... jag orkar ju för helvete ingenting längre!!! Ligger jag inte i sängen så har jag förflyttat mig ned för trappan till soffan för att kunna vara lite social med min familj.

Jag drar mig ut på promenader, gärna tillsammans med min Micke, oftast inte för att jag tycker att det är skönt utan för att jag måste hålla i gång mina muskler, få frisk luft och vitamin D. Det gör nämligen ont för varje rörelse jag gör, varje steg jag tar går som en stöt igenom kroppen och mitt ork finns inte... existerar inte. Jag som älskar skogen och naturen, verkligen älskar, kan och förmår inte att ta del av den så som tidigare och det smärtar.

De som inte känner mig skulle troligtvis aldrig kunna gissa att jag är sjuk när jag är på benen, sminkad, påklädd och iordning... för jag vill ju inte se sjuk ut även om det är precis det jag är.

Jag har alltså blivit anmäld... anmäld för att jag gör något bra...
Känslokallt och fruktansvärt elakt...

Ta hand om varandra och var snälla mot varandra!
Marina

Här om veckan fyllde jag 40... eller vad säger jag, 27 fyllde jag givetvis som vanligt!
Men trots min ungdom frågar jag lite försiktigt; "När blir man tant?"
Om jag hade ställt frågan till mig själv för tio år sedan så hade jag sagt när en dam klär sig i kort skinnkjol och leopardmönstrade kläder, då är man en desperat tant som försöker mörka att hon är det... men idag är det högsta mode vare sig du är fjorton eller sjuttio så i det fann jag inget svar i dagsläget...
Jag och min dotter, 15 år, lånar ur varandras garderober och har i mångt och mycket ganska lika stil... är hon tant?
Många påstår att detta är höjdpunkten av mitt liv!
Varför då? För att jag kan gömma ett helt kylskåp under min välhängda byst? Eller för att mina porer är så djupa och stora att jag kan skåda Kina? Kanske är det för att jag tillslut fått så djupa kratrar på låren att ett helt regement skulle kunna använda dem som skyddsdiken vid krig? 

Jo, förstår Ni, man blir ju klokare med åren men fasen kan man bli klokare när man hela tiden tar ett nytt kliv närmare alzheimer?? 

I dagsläget tror jag faktiskt inte att det finns lika många tanter som det gjorde när jag var liten, då bar tanterna förkläden över storblommiga, stela klänningar. De hade tjocka strumpbyxor i en underligt brunbeige färg och alla gick till samma frissa. Men jag tror att tanter är ett utdöende släkte... och det är ju lite synd för de var ju rätt goa där de stod i köken med sin stora barm och bastanta vader och tog ut bullar med riktigt smör i från en rykande varm ugn.
Man ser inte lika många håriga baskrar och beiga kappor nu längre...

MEN  jag tror att vi alla kan komma ihåg de där tanterna som vi gick i samma klass/skola som!
De där som hoppade över si så där femtio år av sitt liv, rätt in i klimakteriet och som skred fram i kjolar man lätt kunnat finna malätna i farmors garderob… men saken är den att det inte så mycket handlar om vad de bar för kläder utan mer om hur de var som personer. Griniga besserwissers som vägrade släppa en tum på den tantkäpp som de själva fäst vid sina ryggar… eller kört upp på ett lämpligt ställe.

Jag stod inte högt i klass hos dessa ”damer” då jag ganska ofta kunde uppfattas som för mycket och under deras övermogna blickar som barnslig och destruktiv. Idag önskar jag att jag kanske skulle ifrågasatt dem lite hårdare och hjälpt dem att avlägsna denna käpp för att det helt enkelt skulle fått dem att slappna av lite. Det skulle varit intressant att få se deras ungdomliga jag och kanske ett naturligt skratt eller leende över de annars så trumpna munnar… Jag undrar var de är idag? Troligtvis på långvården men förhoppningsvis är de glada sunda fyrtioåringar... eh, eller tjugosjuåringar helt utan ålderskomplex som jag själv. Förhoppningsvis har de också åstadkommit så väldigt mycket mer än jag att de slipper den ångest som jag tycker att det innebär att bli äldre… och äldre… och äldre.
Men även om de dessa små ungdomstanter - än en gång förhoppningsvis - lyckats bra mycket bättre än jag själv i livet så gjorde de ett skutt i livet som jag aldrig skulle vilja vara utan hur jobbig den tiden än var, för det var den... m e n den erfarenheten är också en erfarenhet att ta med sig när man själv skaffar sig barn och något man kan ha i åtanke när ens egna barn går igenom olika faser i sin ungdom... förhoppningsvis inte något tantstadie.
Vem är då den där rynkiga... damen... i spegeln som jag möter om mornarna!
Äsch, henne skiter jag i helt enkelt, jag får blunda eller skita i att tända lampan då hon envisas med att stirra med sina små gluggar till ögon mot mig, usch, vad obehaglig hon är!

Så... måste man bli tant?
Nä-ää, VÄGRA BLI TANT!!!
Japp, så får det bli, jag ska inte bli tant, aldrig!
Jag ska inte heller bli äldre än 27 år... så det så!

Puss och kram alla flickor och pojkar!

Idag har jag funnit en hel del av dem... jag behövde knappt använda mitt "öga" för att finna dem för ibland krävs det, att man har det där extra ögat att finna dem bland alla höst löv.
Självklart spelar storleken roll, de stora syns ju bättre och har svårare att gömma sig bakom alla höstlöv som ibland kan gå i liknande färger men här spelar också det så kallade värddjuret en stor roll, färgen beror till stor del varifrån värddjuret fått sin näring ifrån och så också storleken.
Detta är ganska märkvärdigt för dess då mer näring värddjuret fått dess då mindre är slutresultatet, konsistensen är fastare och färgen oftast mycket mörkare.
På grund av konsistensen är de lättare att plocka så jag föredrar just dem!
En del verkar inte ha det minsta öga för dem utan tittar inte ens åt dem, de bara går vidare, väldigt underligt men så är det faktiskt.
Själv är jag tvärt om och har alltid med mig något att bära dem i när jag är ute och går för att hitta lämplig förvaring till dem.
Men visst är det svårt att hitta dem ibland, de små är som sagt lite luriga och oftast får man med sig lika mycket löv i förhoppning att man har fått med sig allt.
Ibland trampar man rätt över dem och direkt på dem och det är ju aldrig roligt, det är snarare oerhört frustrerande.

Idag fann jag att jag hade hela trädgården full av dem, jag hade varit lite dålig att plocka på ett litet tag och de har en förmåga att mångproducera sig ganska fort.
Det kändes skönt när jag var klar och allt var färdigpackat för förvaring. Jag förslöt dem väl innan jag slutligen la dem i plastbehållaren, jag stängde locket väl efter mig.
Ibland hittar man dem vid tomtgränsen, jätteunderligt då jag inte trodde att de trivdes där, det är lite frustrerande för jag ogillar att plocka de jag inte vet var de kommer ifrån... det kan tyckas underligt men jag vill gärna veta vilket värddjur de tillhört men visst händer det att jag plockar dem ibland ändå.
När vi är i skogen plockar jag dem faktiskt inte, jag kan ju inte springa in i buskage och högt gräs och dyl. för att plocka upp dem och det finns ju alla möjliga olika sorter där så jag tycker att de kan få vara kvar, det gynnar ju naturen till slut ändå.
Men där emot om jag finner någon på stigen eller strax intill så kan jag inte låta bli att ta med den!

En del plockar dem inne och det har faktiskt hänt här också, man blir ibland väldigt förvånad och ibland inte och detta har med värdjurets ålder att göra samt sjukdom och då är de fruktansvärt svåra att plocka, det är näst intill omöjligt och jag har väldigt svårt för det men anser att de inte ska vara inomhus så ut åker de.

Nä, nu ska jag på promenad med alla svansbarnen!
...oj, höll på att glömma bajspåsarna så jag kan plocka upp efter mina små värddjur!

Var rädda om varandra!

Fina lilla Alice!




Trötta...

Hm, detta var ju inte riktigt meningen...
När man arbetar med omplacering av hundar som jag gör så händer det emellanåt att det kommer in hundar som man faller stenhårt för.
För några veckor sedan hände detta mig... oss... vi fick in en liten Jakt Labradorflicka som heter Daisy, hon var så där fantastisk och helt underbar så att hjärtat nästan slog dubbla slag varje gång man tittade på henne.
Jag och Daisy "klickade" omgående med varandra och vi hade väldigt roligt tillsammans när vi tränade lydnad och spår tillsammans... åh, hon var så klockren och det riktigt gnistrade om henne.
Jag hade mer än gärna låtit Daisy stannat hos oss men jag kände att hon behövde så mycket mer än vad jag kunde ge så även om vi endast hade henne hos oss i några veckor så lämnade hon ett stort tomrum efter sig och vi satt förkrossade i tårar men ändå lade sig strax en lättnad över mitt bröst då jag var så fullständigt medveten om att jag gjort rätt då hon kom till ett fantastisk par i en helt rätt miljö där hon ska få arbeta med det hon är ämnad för!
Jag vet att de kommer att älska henne högt och de kommer att ta hand om henne på bästa möjliga vis!

Detta händer som sagt då och då...
Sist jag kände så starkt var med min Foxy för drygt sex år sedan, känslab går inte att skjuta ifrån sig...
Så att det skulle hända så snart igen kändes både svårt och underligt... ni förstår för några dagar sedan kom det in en liten blandrasflicka till mig som heter Alice.
Jag blev snurrig av känslor och hjärtat knöt sig i mitt bröst, jag föll... åter igen föll jag hårt och skoningslöst och mitt hjärta delade än en gång på sig för att ge en stor bit till denna flicka.

Det var många som hörde av sig och ville bli Alices nya familj... men dagarna gick och så som hon band sina känslor till mig kunde jag bara ge upp och ta emot.
Vi beslutade för att behålla denna känsliga men ändå spralliga, unga tös... hon blir ett härligt tillskott i vår redan stora flock, som en liten vit virvelvind bland alla våra äldre damer.

Visst, det kan tyckas underligt och en smula udda att ha fem stycken hundar och jag kan förstå det men vi lever för våra hundar, varje hund har sin historia och de är en del av oss.
Men fler än så här blir det inte oavsett om jag blir över huvudet så kär igen!
Nej, detta är vad man mäktar med! ;)

Nu ska jag börja hårdträna denna skönhet då hon hänger på riktigt illa i kopplet när vi är ute med alla flickorna.
Det ska bli roligt och jag hoppas att även hon finner lite intresse i det också så att det blir ett bra samarbete.

Jag vet att det kommer att sticka i ögonen på många och vi lär väl få höra en och annan gliring men det har man ju redan hört ett par gånger så vad sjutton, who cares??

Var rädda om varandra!

I Lördags var vi på stort partaj!
Festen gick i 50-talstema och alla var riktigt ärtiga och snygga i sina utstyrslar.
Min Micke hade säkert en halv tub brylcreme i håret och myggjagarna till de vita strumporna var verkligen pricken över i.et.
Själv hade jag lagt mina prickar på klänningen, en svart halterneckklänning med cerisa, stora "dots", den är fin, väldigt fin även om mina armar kändes enorma i den!
Alla tjejer var så tjejiga i sina lika men ändå olika kreationer och tolkningar och männen som var lite så där Travolta coola!

Dagarna före festen var jag riktigt nervös, inte över festen i sig utan för att jag inte skulle må tillräckligt bra för att kunna gå...
Att jag sedan skulle må väldigt dåligt en tid efteråt det visste jag och det var jag beredd på men oron över att missa ännu något roligt... jag vill ju så gärna.

Dagen kom och jag mådde inte bra... jag bet mig hårt i läppen och tänkte minsann inte låta den här j-a sjukdomen vinna över mig igen.
Jag andades djupt, svalde mina tårar och åkte till min mamma som skulle göra en håruppsättning på mig.
Jag fortsatte att andas och tänka på annat, jag och mamma såg på film med Alexandra när hon var liten och jag slappnade av och mycket av värken och domningarna kom just från anspänningen och nervositeten och en hel del av det släppte så småningom och jag kunde hand i hand med min Micke gå till festen.

Sömmen på strumpbyxorna satt rakt och även om det inte lyckades bli några lockar i mitt mjuka, tunna, Nordiska hår satt det hur som hellst en tidsenlig toffs högt upp på huvudet och guppade när vi gick fram mot festlokalen.

Musiken var så klart Rock n´roll och efter tipspromenad och mat snurrade alla de vida kjolarna runt som färgglada parasoll på dansgolvet.


En barndoms vän var på festen och vi träffas väldigt sällan då hon arbetar utomlands tillsammans med sin man för FN.
Jag högaktar henne för det arbete hon gör för utsatta kvinnor runt om i världen och hon är både klok, rolig och vacker på alla sätt och vis.

Vi umgicks mycket under kvällen och hon är verkligen unik denna underbara kvinna...
När vi skiljdes åt stannade hon upp och tog sig för en minut ur festandan och vände sina stora ögon mot mig och fokuserade mig allvarligt.
Hon sa ord till mig jag aldrig ska glömma och som jag alltid kommer att bära med mig under livets olika skeenden...

Det låter väldigt teatraliskt men sanningen var den att världen stannade upp för en sekund och jag har sällan blivit så rörd och så berörd av någon människas ord.

Kanske lyckas jag smälta dessa ord hela vägen en dag, kanske kan jag tro på dem fullt ut men tills dess kommer jag att suga på dem som en riktigt god karamell som man inte vill ska ta slut...
Inte kunde jag tro att någon hade sparat ord likt dem till mig!

Det är få människor som så innerligt kan dela med sig och lyfta andra människor på det sättet som hon gjorde med mig denna sena natt i Juni och jag lägger min gåva tätt intill hjärtat så att jag kan plocka fram den emellanåt, glipa lite på pappret, tjyvkika och le.
Jag hoppas att jag en gång kan se vad hon ser hos mig och jag vill så gärna ta till mig det som en ren sanning men det är svårt...
Jag hoppas även att fler ser mig om inte precis just på det unika vis så på ett liknande vis, att de ser vad jag hela mitt liv har strävat efter...

Sussie, jag lovar dig att jag ska försöka ta tag i en av de saker som du tyckte att jag skulle börja göra och som jag har påbörjat så många gånger men aldrig orkat avsluta.
Ja, jag ska börja skriva och du blir en av de absolut första som ska få läsa vad jag skrivit...

Tack för att du lyssnade på mig och tack för att du hörde mig!
Tack för att du tittade på mig och tack för att du såg mig!

Var rädda om varandra och berätta för varandra hur mycket var och en betyder för er och hur mycket ni älskar dem... ord behöver bli sagda, ta inte varandra för givet, det är vi så duktiga på själva.