jagochalladomandra

Ja, nu har julen både kommit och gått och lugnet tillsammans med en tom plånbok har slagit till vid Nabben.
Det blir till att leva på vatten och snö... för snö har vi gott om för en gångs skull.
Till de flestas glädje förärades vi av en vit jul!
Som ett duntäcke låg den i mjuka kullar över skog och mark, månen lät sitt blåa sken trollskt lysa upp alla snöprismor som likt diamanter glimmade ikapp med varandra...

Men det var det!

Nu kan vårsolen titta fram och vintern städas bort tills nästa år tycker jag... jag fryser och vill ha sol och värme!





För oss här på Nabben började julafton si så här; Klockan 00.00 bytte jag och min Micke julklapp med varandra över lite glögg.
Jag fick en underbar "stenängel" - helt ljuvlig satt denna lilla uppenbarelse på knä med sina små kerubhänder i bön.
Ögonlocken - tunga och betänksamma och de stora vackra, fjäderbeströdda vingarna likt en skyddande skål - rundade och vakande...

Sent i säng ställde jag klockan på 09.00 då jag inte hunnit att "julpimpa" mina naglar.
Så med stora påsar under ögonen och fruktansvärt dåligt ljus i rummet gav jag mig på mina klor med sax, fil, nagellack mm
Högtiden till ära hade jag införskaffat mig ett mörkt, blodrött nagellack och silverdekorlack - mina fingrar såg därför ut som tio vandrande julkulor efter min väna behandling som tog sin lilla tid.



Bling, bling!!

Klockan 12.00 skulle det intagas julmat hos min mor och far...
11.55 stod jag fortfarande och rev bland mina kläder!
Min "hotmama-klänning" var för kort för mina 1.79 cm och används nu istället flitigt som långtröja... hrm...
Något har hänt med min kropp nu invid juletid, den har transformerat om sig - särskilt över magen!
Därför kände jag mig inte särskilt bekväm i det fodral som jag slutligen satte mig i bilen med.
Inte gick det att dra in korven som så behändigt lagt sig likt ett stort bälte över magen och runt sidorna där man annars brukar skönja en midja... BORTA!! (?)
Någon har tagit min midja och lämnat kvar ett lass med späck!
När och hur hände detta??
Det värsta är att jag tror jag vet varifrån de fick "massan" ifrån!
Det är nämligen så att jag råkade se mina lår och min bak i spegeln helt förbigående... DÄR! DÄR! Där som det förr varit helt slätt är nu kratrar, hålor och veck... såååå, någon har varit och tagit fett från min rumpa - villket även har resulterat i att denne har säckat ihop likt en bryllépudding si så där en halvmeter längre ned... - för att sedan sätta det som en flytboj runt min mage och midja!
Varför?
Hur kan man vara så ond???


Micke passade på att prova mina högt uppskattade Krockoskor när han trodde att ingen såg... ops!


Mina "fishnet-stayups" kommer jag nog mest sannolikt hatbeundra där de ligger i garderoben, jag kände mig som en övergödd kassler i dem!

Mina krockopumps var en hit i varje fall, så snygga!
De blir damn nice till ett par jeans i vår också!

God mat och sällskap tillsammans med mor, far, syster och systerdotter plus lite julgodis till Kalle, julklappsutdelning för att sedan fara hem till alla våra djur på Nabben igen!

Väl hemma hade visst tomten varit här och lämpat av ett lass klappar och vi satte oss tillrätta med mer godis, glögg, lussekatter, julmust för att dela ut alla presenter.

(Jag rev av mig mina tunnstrumpor som det hade gått maskor i och som Foxy dekorerade med ett tiotal extra när hon hälsade oss välkomna hem! Mina high heels fick ligga kvar i hallen till förmån för mina nya, fina naturvita fleese/teddy-tofflor som jag fått av min dotter. Jättesnygga till min "korvstopparklänning")

Min rare romantiker hade egenhändigt gjort ett kors till mig som ska sitta som en skyddssymbol i vårat sovrum.
Han är så fin min Micke och i högtider som denna ser man verkligen varandra och sin familj och högaktar dem samt är så innerligt tacksam över vad man har... även om räkningarna absolut kommer att bli lidande denna månad - aj, aj lilla magen!


       



Barnen var nöjda och belåtna med sina julklappar, särskilt med dem som lät mest... att man aldrig lär sig! - men den som var mest nöjd av alla var min undersköna dotter som gång på gång grät av lycka över sitt nya rum som äntligen stod färdigt och klart kvällen innan julafton.

Alexandra säjer att hon aldrig har sett ett finare rum och jag kan nog inte annat än att hålla med henne.
Hon sa även att det var den absolut finaste julklapp hon någonsin fått och det kan jag verkligen inte protestera mot, min Micke har gjort ett helt underbart arbete!

Pricken över iét var elementet som ser ut som en liten kamin, det höjde mysfaktorn till det maximala tillsammans med diverse ljusstakar, plädar, kuddar mm.

Vi avlutade julaftonen med att jag satt ned och läste högt om Jesus födelse medan ljusen sakta brann ut i lyktorna och snön singlade ned mot den redan vinterklädda marken - hur det än är så finns det en berättelse kring denna kväll och själv tycker jag att det är viktigt att barnen får veta historian kring jul och Kristus födelse - varför vi ger varandra gåvor osv.

Imorgon ska jag och dottern beblanda oss med en lätt hysterisk mellandagsrea!
Sanna har fått presentkort på Stadium och på Teamsportia och själv har jag ett presentkort på Chilli, har man tur kanske man kan hitta något prisvärt på rean som man i vanliga fall inte skulle unna sig!
Samt fyller min kära syster år i övermorgon och förväntar sig nog en liten present är jag rädd!

Jag får ta på mig mina stilettklackar, slipa armbågarna och hornen för att stånga och sparka mig fram mot alla stridslystna kapitalister! *ler*



Jag kan ju alltid riva och slita dem i stycken med mina nyblingade klor!! Mjauu!

Hasta kvasta!

Varje dag är som att trampa vatten för att hålla näsan tillräkligt ovanför vattenytan och kippa efter luft.

De som inte känner mig väl kan aldrig förstå...
De som inte känner mig ända in i själen kan aldrig se...

Att konstant leva med värk och kronisk trötthet med mera gör att man känner sig både värdelös och väldigt gammal...



Min kropp är förkalkad, ledband hänger på en skör tråd, migränen knackar ständigt på och uppkastningar och olag med magen är vardagsmat plus denna ständiga värk som inte något biter på.

Jag vill inte se sjuk ut...
Något som jag tror är genomgående för många som mår som jag gör är just att man känner sig lika ful som värken och illamåendet är stark.
Man känner sig aldrig tiptop...

Jag som älskar att röra på mig, träna mm har inte möjlighet att att göra det i den mån jag vill och som vore bra för en vanlig frisk kropp.

Man blir kanske omedvetet extra nitisk till hela sitt utseende - man försöker på någotvis kompencera hur man mår genom att inte låta det synas utåt...
Jag vet inte om det gjorde er klokare men jag känner att det inte spelar ngn roll vad jag har på mig eller hur mycket jag har gjort mig iordning så känner jag mig aldrig riktigt fin just för att jag mår konstant dåligt...

Att bara hålla mig upprätt ett par timmar per dag gör mig totalt utmattad och att hålla skenet uppe för andra människor samt försöka hålla jämna steg med friska människor gör att jag känner mig än mer värdelös...

Jag måste konstant hålla i minnet att om jag gör något som utmanar min fysik och även min mentalitet gör att jag blir sängliggande en eller ett par dagar efteråt pga total utmattning och brinnande värk från huvud till tår.



Min värk syns ju inte så man blir lätt ifrågasatt vilket är oerhört kränkande.
Jag är född med min värk och ända upp till trettio års ålder trodde jag att det var helt normalt och att alla fick ont av att gå i trappor.
Det kan låta underligt men detta är faktiskt sant - jag trodde helt allvarligt att alla fick ont när de gick i trappor.

Jag kommer ihåg när jag var liten hur smärtsamt det var när man skulle åka pulka - att ta sig upp för backen var som en mardröm varje gång och man stod i valet och kvalet om det verkligen var värt att trampa upp för backen eller kulle en gång till för att få det där ruset som ett åk kan ge ett barn.

Just nu håller jag på att lära mig säja "nej" utan att få dåligt samvete.
Det är jättesvårt då jag känner mig så otillräklig på många olika vis så vill man känna sig behövd och önskad och tänker därmed inte alltid vad jag tackar ja till och vad det i slutändan innebär för mig själv.

Inte ens alla familjemedlemmar förstår hur det är och jag har så svårt för att tala om det utan att känna mig gnällig.
Men när man blir ifrågasatt angående hur länge man sover de helger vi inte har barnen eller liknande önskar jag att de människorna kunde ta över en vecka i min kropp och mina sömnlösa nätter fulla av värk och av envetna larm från klockan när jag måste upp cirka tre gånger per natt för att se till att Alexandras blodvärden ligger bra.

Ingen behöver vädra sina åsikter för mig om det inte är något som kan hjälpa mig i min vardag.
Folk är inte sena med att kommentera "att du ser minsann inte sjuk ut" och jag tror ibland att jag hade fått mer sympati om jag hade stukat ett finger och lagt lite bandage runt det - om det var sympati jag önskade...



Det är lätt att döma någon utan att ha varit i dennes situation...
Tro mig, om jag hade haft den energi som krävdes samt om min kropp hade orkat, hade jag innerligt gärna arbetat och fått den sociala kontakt som många gånger krävs för att göra en människa hel - men det är verkligen en omöjlighet i detta nu och jag får försöka göra det bästa av situationen för mig och min familj och fokusera på det som är positivt och bra...
Jag har fått en underbar dotter!
Jag har tillslut hittat mitt livs kärlek och även fått tre fina barn på köpet.
Jag har mina fantastiska djur, naturen utanför dörren, vi har mat på bordet, kläder på kroppen och tak över huvudet och vi har KÄRLEK.
Jag försöker även se att jag har kunnat agera förälder fullt ut med min dotter då hon aldrig har gått på dagis eller fritids - jag har alltid funnits där för henne... har alltid varit tillgänglig villket har skapat en stor trygghet i hennes uppväxt.

Minsta "aktivitet" som jag gör - om det så är någon timme i stan, handla eller liknande innebär en stor förlust av energi, jag blir direkt illamående och min kropp får lätt skov i form av uppkastningar, frossa och avsvimmningar...



Jag vet inte varför jag skriver detta... men jag antar att jag önskar större förståelse och att man kan känna sig så totalt intetsäjande och liten på grund av att folk många gånger är plumpa i sitt sätt att uttrycka sig.
De anser många gånger att man förverkligar sig själv genom sitt arbete och att man är identitetslös utan ett arbete...
Kanske är det så...
Kanske var det därför jag valde att arbeta ideellt i den mån jag orkade i alla de år med omplacering och träning av hundar.
Jag är en djurvän, en stor sådan och jag kände som att jag tog del i något större och i något som faktiskt gjorde en större verkan på världen.
Detta är även något jag anser mig vara väldigt bra på då jag förstår djur och då de förstår och knyter an till mig naturligt.
Djur är så mycket mer okomplicerade och vackra än oss människor - jag har väldigt mycket lättare att förstå och att läsa dem då de är helt okonstlade, försöker inte vara till lags och ser dig för den du verkligen är.

Att vara sjukpensionär är inget man är stolt över - jag tror det är väldigt få människor som anser sig att det är något man tjänar på villket systemet i Sverige verkar anse... man får slåss för de få som är oärliga och när man är sjuk orkar man inte stå upp för sig själv och ta reda på ens rättigheter så mycket som man igentligen borde... man orkar helt enkelt inte.

Fråga inte hur jag mår nästa gång ni ser mig då ni antagligen inte får det svar ni vill ha - då det ofta bara är en artighetsfras.
Jag mår aldrig bra, jag har alltid ont och det är såååå tråkigt att prata om.

Ta hand om er!

En modern häxa av idag skulle man kunna kalla mig.


Många känner sig lite smått besvärade när man berättar att man har ett utvecklat sjätte sinne...
Många sammanknippar tyvärr ordet magi och häxa med något ont och otäckt, själv utövar jag endast vit magi och har vigt mitt liv till att försöka hjälpa djur och människor.

Vi alla har ett sjätte sinne, en intuition och kan arbeta upp det genom att dels lita till just vår intuition och inte frångå den känslan som är naturlig sedan vårat ursprung.
 En del människor är mer sensitiva än andra och har lättare för att se och känna saker och ting som annars går sig förlorat och förbi för "vanliga" människor.

Jag till exempel har i alla år sett och talat med andar...
Jag har även alltid varit särskilt inkännande med djur då de är så okomplicerade - jag förstår dem villket de finner en trygghet i och därmed lyssnar de och berättar saker för mig som jag tolkar både genom att känna med dem, känna igenom dem och av att läsa av dem rent tekniskt.

Jag har både kunnat avläsa sjukdomar, värk o.dyl hos så väl djur som hos människor och har där med också kunnat heala dem.

När jag healar använder jag mig utav min starkaste livsguid/ledsagare, han finns alltid vid min sida och han hjälper mig även när jag läser av någon eller när jag exempelvis ska meditera.
Han ger mig styrka och trygghet på min färd genom livet.

Att träffa andar är något som jag har gjort sedan barnsben och flera av dem lekte jag med när jag var liten - gärna i skogen som var min mark, där fick jag min energi och jag var som ett skogsrå där jag sprang barfota över stock och sten, vältrade mig i den mjuka mossan eller låg i det höga vetefärgade gräset och lyssnade till vinden och skogens röster som talade till mig.







Jag och Maja vilar.


Ett tag var det en kvinna som kom till mig dag som natt - hon var så vacker och alldeles otroligt sorgsen.
Hon stod och pekade ut mot hagen och skrek ett ljudlöst skrik med ögon uppspärrade av gränslös sorg.
Jag hade även hört ett barn ropa "mamma" flera gånger...
Kvinnan pekade mot brunnen i hagen förstod jag och jag förhörde mig om hur gammal den var, det visade sig att brunnen var flera hundra år gammal...
Det stod så klart för mig att hennes barn på något vis fallit ned i brunnen och att de inte kunnat mötas på andra sidan...

Jag var tvungen att få upp hennes dotter från mörkret...

Jag måste erkänna att detta till en början kändes lite olustigt, jag rådfrågade ett medium som bekräftade mina misstankar och som ansåg att jag inte borde genomföra detta själv då det kunde ta väldigt mycket på krafterna och då det kunde uppstå oerhört starka känslor.

Hur de än var så föll det sig så att jag en natt kände mig väl förberedd.
Jag satte mig tillrätta i trädgården med tända ljus och med min pendel i handen, självklart tillkallade jag alla mina livsguider för att få deras absoluta stöd och lugn.

Hur jag sedan gick tillväga är min hemlighet *ler*...

Men när jag trött kunde se mor och dotter, fulla av ljus omfamna varandra i en dans ute på ängen föll tårarna av lättnad och av lycka över mina kinder.
De steg sedan upp i ljuset och försvann...

Mörkret och tystnaden låg varm omkring mig...

Några sekunder drog förbi och en vind smekte min kind när två eldsflugor dansade omkring varandra upp mot himlen tills de flöt samman med stjärnornas ljus.
Ett tack?
Ett stilla bevis?

Mamman finns fortfarande hos mig ibland, hon är lycklig och jag tror att hon vakar lite över mig eller kanske endast tycker om att betrakta mig - hon är så vacker och jag tycker så mycket om henne, hon är ljus, vacker och varm.

Jag kommer att rena vårat torp när vi kommit mer i ordning, det finns en väldigt svartsjuk individ hos oss.
Jag misstänker och tror jag vet vem det är... men denna någon håller sig i bakgrunden och är svår att få grepp om.
Hon väljer att bryta mina samtal med de som jag håller av mest, hon lyssnar och ger mig och även de jag samtalar med yrsel och huvudvärk samt viss irritation.
Hon vill troligtvis ha mig för sig själv och kan uppfattas som lite "snipig" och missunsam...
Jag tror dock att detta är personlighetsdrag som har bestyrkts efter hennes bortgång... bitterhet, avsaknad av något hon kanske till och med har glömt...

Detta kommer jag helt troligtvis att återkomma till liksom andra upplevelser som jag har och har haft!


Min vackra svarta Maja!



HASTA KVASTA!

Då jag har konstant muskelvärk är det svårt för mig att knåda deg så när det var dax för lussebullsbakning styrde jag och barnen kosan till min kära mor.

Barn har en sån glädje i julbak vilket får mig att bli helt varm i hjärtat.
De är så underbart sköna och spontana våra små ungar och jag och mamma hade ett par goa timmar med dem!


Det är skönt att kunna luta sig lite mot familjen när kroppen sätter stopp för de absolut minimalaste saker och jag har turen att ha de mina väldigt nära mig.

Jag ska inte skriva så mycket ang detta julbak då jag anser att bilderna säjer sig självt!
Se och le!



Vår minsta tjej bakar en väldigt fin... lussesak!





Lillsyrran tittar efter något som kanske fattas medan mellantjejen sitter i djup koncentration över sina lusse... saker!

   

Luriga Alexandra har upptäckt kameran. Lillkillen placerar noggrant ut russin på sina...lussesaker.




Varför inte döda degen? Undrar en busig tjej!



Russinen är på plats och Alexandra rullar en Lussekatt medan hennes yngsta bonussyster... ja, vad gör hon?




Sin mor upp i dagen!
En  liten kastrullhäxa, redo för kvasten!

     
Här har vi tjejen som vet hur man smäller av ett leende!


     

En av plåtarna med lussebullar och div andra lussesaker innan de for in i ugnen samt vårat nybakade fika!
Det fattas en hel del i korgen dock, det försvann väldigt mystiskt och snabbt likt vinden när jag vände mig om efter kameran.



Japp, mycket goda blev de allt!

DEN SOM GAPAR ÖVER MYCKET...


Jag var sen i min utveckling och jag tyckte det var våldsamt orättvist att alla mina vänner fick bröst före mig.

Jag var platt som en pannkaka och bad till Gud att skynda på lite med uppbyggandet och stöpningen av mina tuttar.

Inte nog med att jag var plattbröstad, jag hade inga som helst former utöver det och bikinimodet var högskurna byxor som man hängde upp på höfterna - jag var tvungen att doppa mig och använda vattnet som lim för att få bikinibyxorna på plats.

Men rätt var det var sa det BABOOM!!
Eller kanske mer BOM! BOM!

Jaha, där fick man för att man skrek om att få en liten hylla - plötsligt stod jag med en hel j-a vardagsrumssektion!!

Från 75 _ (inget) till 75 DD på ett par månader!
Snacket började gå, alla var oerhört intresserade av Marinas bröst!


Detta var i slutet av 80-talet och silikon hade börjat göra sitt intrång på marknaden och självklart blev jag ett naturligt mål för frågan ang. implantat.
Själv visste jag inte riktigt var jag skulle göra av dessa abnorma "sakerna" för i förhållande till min då väldigt späda kropp var de verkligen inte proportionerliga.
De var i vägen!
Jag såg inte marken vid mina fötter och minsta hastig rörelse kunde resultera i blåtiror!

De drog onekligen blickarna till sig och jag vet inte hur många gånger jag beskt fått dra mig undan från lite väl närgångna damer på tjejtoa när de velat "känna" på mina - vad de trott vara silikonbröst.
Men vad f-n, inte sjutton går man och tallar på andras bröst vare sig det är silikon eller inte... inte på krogen ivarje fall... eller inte ngns främmandes bröst inne på toaletten...
Äsch, ni förstår! *frustrerad*

Fast i och för sig... *drar med klorna över en bekymmerhetsrynka*

En liten instickare; Jag har faktiskt fått bröst upptryckta i ögonen och nerkörda i händerna av stolta "silikonare" som glatt har flaschat sig framför mig innan man hunnit säja "Nej, tack!"
Så visst finns de alla dess sorter...

Många har beundrat mitt halsband vilket i en nanosekund har glädjt mig tills jag kommit på att det var min "hylla" de tilltalade och att de var ironiska.
Men jag har ju inte varit sämre än att jag har utnyttjat det hela heller *nickar stolt och visar huggtänderna".
Ville de ha en "dum blondin", kunde de ju få det... en stund. (Jo, visst är, eller var jag en riktig lintott innan jag skaffade mig en mer sofistikerad look, mer passande min intelligens! Ha, ha! *Drar kvasten i backen och frustar ut lite gnistor med näsan*)

Om ni bara visste så många drinkar mina "tvillingar" har bjudits på för att sedan tacka för sig och glatt studsat från plats. (Vem är dum nu va??) 

Det var aldrig något problem att komma in på krogen el.dyl... jag gick i sällskap med "tvillingarna" och lät dem ta täten. *japp*

Hur som helst har jag aldrig varit bästa kompis med de där tjejerna, de har tagit för mycket plats och fått för mycket uppmärksamhet så jag gick faktiskt i stora funderingar att förminska dem grovt men ville avvakta tills jag fått barn - jag ville inte sätta min kropps funktioner på prov och det som de små raringarna faktiskt kunde vara till nytta för - amning.

När jag fick min fina dotter trodde jag inte mina ögon - Dolly Parton, Släng dig i väggen!!!!
My, God!

Det såg ut som någon hade pressat upp ett par basketbollar under halsen på mig och BB hade inga amnings-Bh:ar i min storlek... hm, undrar varför?

Så de klippte helt sonika till en Bh av ett par nättrosor till mig - vad sexig jag kände mig där jag låg med mjölkstinna juver rakt upp i luften inbäddade med fetvadd inuti ett par nättrosor!
Så var det aldrig för ex. Pam Ewing i Dallas... hon bara suckade lite charmigt och födde sin son bland vackert rosa duntäcken och lakan i thaisiden.

Som en liten bonus visade det sig att jag hade för mycket mjölk i mina bomber vilket medfor risk för mjölkstockning samt att dottern satte i halsen av det tryck som den lilla stackarn utsattes för, det var ju rena rama brandsläckaren.
Pam satt vackert tillbakalutad i en hög påfågelrottingstol med halvslutna, precis lagom moderligt sminkade ögon iförd en förförisk morgonrock från Victoria seecret.

Därför fick jag, lyckans ost, (väääldigt ironisk) med mig något som såg ut som en eldriven symaskin från stenåldern...
Detta var en mjölkmaskin/bröstpump, modell större!

Faccinationen var stor och lite skräckfylld när jag såg hur långa mina bröst kunde bli där jag likt en mjölk-ko satt och gäspade i sängen för att mjölka ur allt blask för att komma åt grädden till min lilla plus att dämpa trycket.
Man kunde inte sluta betrakta de underligt deformerade strutarna som åkte in och ut av trycket i pumpen.
Bröstgårdarna såg ut som något ur en scifictionfilm, blodådrarna sprängde och skinnet lyste transparent oroväckande.

Än en gång vill jag poängtera hur sexigt kvinnlig jag kände mig.

Den där bröstförminskningen jag hade tänkt att utföra kunde jag lägga åt sidan...
Kroppen verkar sköta sånt själv - synd att den inte tog hand om själva gravitationen också...

Från 75 DD (75 ööööö under amningens början) försvann de små tjejerna ned till 75 C (ibland B) NICE!!

Nu har de tjänat sitt syfte och jag rullar glatt ner dem i en BH och låter dem vara hopplöst förslappade så länge som de ser schysta ut med kläder på.
Min käraste verkar tycka dem är helt okej och mer än det begär jag inte.

Så, nu har jag bloggat om bröst och silikon... jag börjar känna mig som en riktig bloggare!

Hasta kvasta mina medsystrar!!

Ja, det måste väl ändå vara jag?

Jag kan inte ändra bakgrund och textskrift och jag bloggar varken om botox eller om bröstförstoringar!
Jag har heller inga sexiga bilder på mig själv i olika hypermoderna outfits även om jag faktiskt är en liten fashionista i grund och botten men då man inte har den ekonomiska försörjning från rika föräldrar som verkar vara den stora grunden bland de unga, ytliga bloggskapare som flashar om diverse DG-väskor, HR-makeup och 25 cm höga klackar och lika långa (sss läs korta) klänningar.

Såååå, med tanke på hur många det ändå är som fluktar in på dessa bloggar är det väl just detta som krävs för att vara en riktigt bra skribent...
Eller? *Hm... rynkar osunt min panna...*

Då min lilla "sladd" som man använder för att ladda ned bilder från digitalkameran fattas mig kan jag heller inte uppdatera mina göromål med diverse foton - vilket självklart skulle göra det hela lite mer intressant - med mina långa atletiska ben och inte helt nyss (noppriga och lite håliga)inköpta raggsockar uppdragna över de symetriskt, kvinnliga anklarna.


Nå, vilka läser då en blogg som min?
Om det är någon som överhuvudtaget läser om en vardaglig liten kastrullhäxas liv...

På tal om häxa så kanske det ämnet är lite mer mystiskt och intressant än att läsa om än korvstoppning? *ler lite elakt och kliar mig med nyslipande horn på ryggen*

Kanske skulle jag skriva lite om healing, intressanta andar mm som jag genom åren har träffat?
*ögonen glimmar förädiskt svarta under den korpsvarta luggen*

Men visst skulle jag kunna tänka mig lite botox och restelane (?) både här och där, åldern och tyngdkraften börjar tyvärr ta ut sin rätt men jag får väl ta fram svarta järngrytan och dra ihop ett ihopakok av diverse ingredienser och hoppa ned med både hull och hår.
Kanske man kan köra på metod äldre och sätta klädnypor i nacken eller jaffatejp bakom öronen?
Jag vet inte vad som skulle krävas till div andra kroppsdelar som börjat tappa form och fasthet...



Hur bär man upp sin ålder när man känner sig som en 18-åring fortfarande?
Åldras med värdighet brukar man tala om... men vad f-n!
Det låter ju lysande men jag har inte kunnat landa i att överhuvudtaget bli äldre och på det stora hela vad omgivningen kräver av dig som "vuxen".
Jag är allt för naiv, kan inte svälja mina grodor plus att jag är en totalt förvirrad liten person som skrattar högt och visar alla känslor lika tydligt som svart eller vitt.

Hur lätt är det då inte att bli patetisk, skillnaden kan vara hårfin mellan HOT! och PINSAMT!

Det är ju lite i tiden med fisknätsstrumpor just nu och jag tycker faktiskt att det är skitläckert!
Jag funderar på att köpa ett par till min nya, svarta "Hotmamaklänning" tillsammans med ett par höga klackar - det och lite grova silversmycken och en hög hästsvans så kanske jag blir lite hot eller i värsta fall gruvligt patetiskt på julafton.
Det lär jag väl iofs få höra av min familj - de trampar knappast inte omkring i ullsockarna utan är väl som jag; rätt på rödbetan!


*Sneglar lite mot kvasten och slänger en blick ut genom fönstret för att se hur vädergudarna har tänkt sig dagen... mörkt och mulet ser det ut som... drar missnöjt på läpparna och fnyser ut lite svaveldoftande rök genom mungipan*




Ikväll ska det bullas upp till julfest i mellantösens klass och för att inspirera era sinnen för min klädsmak kan jag informera er - som den fashionista och bloggare jag är - att jag kvällen till ära ska bära ett vitt, snävt, grovvirkat fodral över ett tight, vitt,kroppslickande, långt linne.

*Drar mina klor över skuldran och känner hur vingarna börjar knoppas av bara tanken av att bära oskuldens färg, glorian börjar långsamt glöda medan svansen ilsket piskar till sig uppmärksamhet.*

Till denna fagra outfit kommer jag att bära långa halsband, grova och många ringar, halsband och örhängen *Bling, bling!* och troligtvis ett par höga stövletter.

Jag tror jag börjar få till det!
Nu krävs det bara att jag hittar min lilla kabel så att jag kan visa upp mig för allt och alla när jag går på treornas julfest!
"That´s hot!"  *Ironiskt varggrin*

Snygga, blingiga hugs!

DAH!

Att vakna av orden; "Vi har försovit oss!" är liiiite stressande.
Att få iväg fyra stycken barn på under en halvtimme till skolan är inte den lättaste saken i världen.
De ska ju helst vara påklädda, mätta i magen och ha med sig alla skolböcker mm... *suckar ljudligt och lite uppgivet*

Stackars små barn kan man ju tycka givetvis men om ni hade sett det lugn och närmast till apati som en del barn kan ta sig an en uppgift som ex. ta på sig ett par strumpor skulle ni bli oerhört förundrade.
Våra barn råkar höra till denna krets av små människor...
 
Vår lillpojk tog tio låååånga minuter på sig att ta på sig just ett par strumpor.
*Himlar med ögonen*
Att vi sedan stod med avgnagda knogar och hoppade på stället av frustration bet varken på honom eller hans systrar.

Micke drog iväg med en rivstart så jorden sprutade från gårdsplanen i hopp om att hinna fram till skoltaxin.


Jag har absolut inte hört allarmet... inte vad jag minns ivarje fall...
Kan ha varit så att jag trodde att det var mitt i natten när klockan ringde och att jag skulle ta blodglukos på Sanna och att jag helt enkelt har råkat stänga av allarmet istället för att snoza den...

Det är hur som helst väldigt surt att behöva vakna helt fullkomligt i panik och sedan näst intill stå och jonglera ut smörpaket, fil och div. pålägg och muggar till helt coola ungar som vägrar låta sig stressas upp.




Tänk vad skönt att ha ett sånt inbyggt lugn och bara kunna vifta bort alla olägenheter lite nonchalent - I like!





Barn lever mitt i livet - här och nu medan vi verkar ha en förmåga att springa oss igenom var minut, dag och år långt i förväg.
Allt behöver inte vara så komlicerat och vad sjutton gör det om man råkar komma lite sent till skolan/arbetet emellanåt...?

Realax man!

Imorgon fyller min finaste och helt underbara dotter tonåring!
Vad fort dessa år har gått och vad oerhört stolt jag är över denna fina varelse...

När Alexandra var 7 år fick hon diagnosen Diabetes typ 1...
Till en början stod jag helt handfallen, jag visste verkligen inte vad det innebar.
Vi var inlagda på sjukhuset i två veckor för att lära oss sätta sprutor, ta blodvärden mm och jag kände mig som en fågel utan vingar strandsatt på en öde ö dagen vi åkte hem för att klara oss själva.

Alexandra har en svår form av diabetes typ 1, hennes värden är väldigt svängiga vilket innebär att ena stunden kan hon ligga väldigt högt i sitt blodglukos (sockervärde i blodet) för att andra stunden vara kraftlös och matt pga att hon ligger så lågt...

Människor har väldigt liten förståelse och tar ingen som helst eller mkt liten hänsyn till någon med diabetes.
Ofta har de endast träffat på sjukdomen i form av typ 2 som man förknippar med åldersdiabetes eller med osunt leverne.
Detta vill ju dessa människor gärna påpeka - att vi skulle kunna få värdena mer stabila med ett sundare leverne. *skakar på huvudet*
Vad de då inte vet är att om det är något jag kan och är duktig på är det just mat, kallorier, fett, socker mm
(Detta på grund av en snedvriden kroppsfixering som ung... )
plus att Alexandra är fantastiskt ansvarstagande.


Skola och många andra människor gör det lätt för sig genom att tro att sjukdomar över lag drabbar exakt identiskt på alla individer men så är absolut inte fallet.
Alla är vi olika som människor både kroppsligen och mentalt och blodvärdena reagerar även på hormoner och känslor så som om du är ledsen, rädd, upprymd, orolig, växer, har mens mm och för Alexandras del finns det inget klart mönster, det svänger hopplöst mycket helt enkelt.
Kanske planar det ut när hon blivit äldre... kanske inte.

Vi har bytt skola för Alexandra två gånger i hopp om mer förståelse, idag går hon på kunskapsskolaninne i Borås, deras arbetssätt passar Alexandra väldigt mycket bättre då hon självständigt kan lägga upp sina dagar lite mer efter hur hon mår..
Innan dess har hon gått på Borgstenaskolan och i Fristadskolan (båda Fristads kommundel) där de på båda skolorna frånsade sig allt ansvar.

Tyvärr är denna kommundel känd för att inte ta hand om sina skolbarn med särskilda behov.
Man blir chockad till vuxna människors inställning till sjuka barn... vuxna människor som dessutom har valt sin karriär och arbete med att förbereda våra barn inför vuxenlivet.

Man blir så otroligt ledsen när de väljer att svika barn som behöver extra stöd och trygghet för att orka med sin vardag.

Jag sprang i 200 km/h rätt in i väggen!
Jag var ju tvungen att varje minut finnas tillhands för mina fina, sårbara tös.
Jag var i skolan så gott som på heltid tills min kropp fullständigt raserade under mig - jag är sjukpensionär av ett skäl, jag klarade helt enkelt inte av att upprätthålla det hela längre.

Med hjälp av mobil och någon enstaka sund människas inställning samt att Alexandra tvingades bli lite mer "vuxen" än andra barn klarade vi tillslut av skolsituationen.

I sex år har jag konstant ställt klockan på nätterna för att ta blodprov på Sanna.
Ibland måste jag ge henne insulin och ibland måste hon äta något för att höja värdet.

Som mamma är man konstant orolig... inte endast i nuet utan för hur det ska gå när hon flyttar hemifrån, skaffar barn etc.

Vi lever med diabetes.
Hela familjen blir drabbad av all oro och konstant pusslande och tänkande...
Min älskade dotter, om jag kunde axla den tyngd du bär...
Pussa bort den smärta du känner när du sätter dina kanyler och sudda ut din oro och stress för vardagen, min underbara flicka, din oro om livet.
All oförståelse du möter och hur lätt omgivningen tar på en sjukdom som faktiskt kan leda till det värsta tänkbara gör mig så maktlös och arg.
Så frustrerande det måste kännas när det inte blir mer stabilt hur bra du än sköter dig.
Du är så fantastiskt duktig och jag kunde inte vara mer stolt än vad jag är över just dig!

Jag älskar dig gumman... och jag kommer alltid finnas här för dig!

Din mamma

Morgonstund har guld i mun...????
Och när har liksom detta någonsin inträffat?
När jag slutligen vaknade av alarmet i morses smakade jag som kattlådan luktar i munnen och de ord jag valde att svälja glimmade absolut inte guldfärgat eller var ens i närheten...
Nä, mornar är pest och pina och borde förbjudas - det är mörkt som i ett sotararsle, kallt och kroppen värker så att jag knappt kan vare sig resa mig från sängen eller stå upprätt en längre stund.
Guld i mun, jo, jag tackar!

Som jag skrivit förr är jag en kvälls och natt människa.
Att jag är så trött under morgonen och dagen har ju bla med min värk att göra plus att jag måste titta till Alexandras blodglukos ca tre gånger per natt - det tar pån krafterna - men saken är den att jag alltid har föredragit den senare perioden på dygnet, det är på någotvis lugnare och inte så stressigt men tyvärr är det inte så livet funkar - att endast vara vaken då...

Jag vet hur stora ögon folk fick när jag var 19 år - bodde själv mitt ute i skogen i ett torp
- och berättade hur härligt jag tyckte att det var att dra på mig pannlampan (som alltid - likt min gloria - har en viss förmåga att hamna någonstanns i urringningen till slut eller samlar upp allt hår likt en Björn Borg-frisyr mitt uppe på skalpen.) och spatsera ut i skogen mitt i natten med mina hundar.
Inte nog med att man var en kuf som bodde ensam med sina hundar,k utan telefon mitt ute i skogen, nä, man tog konstiga nattvandringar utan att vara rädd.


I detta torp som jag då bodde i var det svinigt kallt!
När jag satt framför tv.n blåste det i håret på mig pga det var så dåligt isolerat!
Till mångas stora fasa - även min egen - hade jag endast utedass... jag som har en otrolig fobi för "åttabeningar" brukade aldrig stänga dassdörren när jag gjorde vad man nu brukar göra på dessa ställen, jag satt där med dörren på vid gavel för att slippa känna mig trängd och för att han en snabb retreat ut om jag skulle se något obehagligt.

   

Nu föll det sig så att när jag så satt där i lugn och ro och gjorde nr. 2 en solig vinterdag hade Scoutkåren en sk. föräldrar/familjedag... detta hade ju inte behövt beröra mig om det inte hade varit så att ett par kilometer bortanför mitt lilla torp låg ett hus som ägdes av just scouterna...
Detta resulterade i att hela vägen framför mitt hem snabbt fylldes på av många nyfikna människor påväg till en heldsa med sina familjer.
Att både deras och min dag blev oförglömlig är nogt en underdrift där jag satt med dörren på vid gavel utan att kunna nå den för att skyla mig lite...
Då gjorde jag det bästa av situationen - jag morsade glatt och vinkade till de mycket förvånade människor som likt vandrande fågelholkar samlades flugor i munnen när de snubblade förbi min situation.

Normal? Det har jag aldrig påstått!

Hasta kvasta! Nu far vi!

Shit! Gnuggar sömnen ur ögonen med klövarna och river mig samtidigt på kinden med mina nymanikerade naglar.
Märker yrvaket att nagellacket är matt och halvt om halvt bortgnuggat av mitt mosiga, svampiga ansikte. Halleluja!
Jag har somnat när jag väntade på att lacket skulle torka - så otroligt lyckat!

"Shit, shit! Var är *sätta-på-tv-mojängen*?"
Letar förbrilt bland täcke, kroppsvarma tassar, kuddar och (hua) skrynkliga lakan.
"DÄR!, Yes... " Bläddrar förbrilt fram kanal 5 precis i tid, klockan är 21 slagen och DHW (Desperate housewifes) har precis börjat och en trogen tittare kan ansluta sig till klanen... *pustar ut*

Visst är det konstigt hur beroende man kan bli av vissa tv-program?
Tisdagar och Onsdagar sitter jag som klistrad vid kanal 5 klockan 21.00 och det brukar inte alltid bli lika hysteriskt då jag vanligtvis inte har fallit i koma vid den tiden.

Onsdagar är till och med ännu viktigare för då är det Grey´s anathomy, så jäkla asbra!!! *klapprar ivrigt med klorna mot tangenterna*
På Torsdagar går en serie som heter *Fringe* (tror jag), den är väldigt spännande och får mina små horn att klia till av glädjerus så klockan 22.00 på torsdagar är uppbokat numera också, fullspäckat schema - jobbigt verkligen!






Ush, jag är hungrig... eller kanske mest sugen...
Hade jag haft strösocker hemma hade jag gjort en enda stor nege... chokladboll och smaskat i mig - jag tycker det är så vrålvidrigt att rulla bollar och få klibbigt smör, socker och havregryn över hela händerna - det kliar, jag tror att jag igentligen är allergisk mot att baka... och i ärlighetens namn... är det inte lite drygt och fräckt att ta arbetet i från de som faktiskt har *bagandet* som livsbröd (ha, ha!) samtidigt får man fullt med smet under naglarna och det tar helt enkelt en massa onödig tid! 

Hm... jag är jättesugen och här sitter jag mitt ute i skogen utan tillstymmelse till choklad... åh, vad jag ääälskar choklad! *Piskar missnöjt med svansen och filar hörntänderna mot sängstolpen*
Imorgon ska jag köpa en STOR guldnougat... eller Anthon Berg...

Jag får väl krypa ned för vindstrappan och micra mig en kopp tea... "Åh, vad gott det ska bli med lite Chaitea!" Ropar rätt så högt och artikulerar t y d l i g t för att det ska sjunka in i mitt medvetande så att jag kan forcera över min chokladabstinens till ett abnormt teasug istället... hoppas, hoppas det funkar... la la la... nope, det gjorde det inte!



Vilken underbar fullmåne det är ute ikväll! *ler lite mystiskt (försöker)* Jag ser faktiskt handen framför mig för en gångs skull - japp, klövarna sitter där de ska och satan i gatan vad kalla de blev!
Det är ju frost ute!! Sååå drygt!
*ögonen siktar en missriktad blixt mot taket som studsar tillbaka och svider till mot låret*

Jag är så fruktansvärt frusen, det är allvarligt riktigt jobbigt för det spelar ingen roll vad jag har på mig så fryser jag in i märg och ben.
Särskilt mina fyra, små klövar... jag har köpt alla slags vantar, handskar och urfula, varma stövlar - allt i hopp om att jag inte ska förfrysa och tappa klossorna. Men *spottar och fräser gnistor ur näsan* det spelar ingen roll! Nä, det gör verkligen inte det!
Det slutar alltid med tandagnissel, vitblå till blåsvarta fötter och händer som det tar timmar att tina upp och som gör sju skärseldar ont att tina upp...

På tal om något roligare, jag har köpt en "sexybitchklänning", svart givetvis! *ler så alla tänder syns* Åh jo, nu ska mamma bli hot, hot, burning hot till jul!
Måste köpa ett par raffiga, höga skor till nu också. *nickar frenetiskt*... sjukgymnasten kan kicka sig själv där bak! (jättehårt)

Mina ledband i fossingarna sitter endast i en liten skör tråd så jag "får" inte använda högklackat... Jag gav faktiskt bort alla mina höga stövlar och skor men jag kunde inte gå omkring och känna mig så platt längre utan var tvungen att börja bygga upp ett lager klackar till... jag menar jag är ju endast 1.79 cm utan sockar...*sträcker på mig och ruskar ur den flickiga, höga tofsen till ett "k''ll-rufs" utan dess like... och utan k''ll också tyvärr. *gäspar*

Nä, folks, det får väl bli en kopp tea hur som haver barnen kär...
Ställer kvasten i hörnet och sträcker mig efter svarta järngrytan...

Hasta kvasta mina vänner!
Love!