Trasiga själar!
Att arbeta med traumatiserade hundar är så otroligt givande...
Det kan låta märkligt men det trasiga som jag ser i Deras ögon kan jag relatera till och jag vill inget hellre än att tända livsgnistan i Deras ögon och få Dem att förstå att livet från och med just här och nu ska innebära endast trygghet, kärlek och ömhet.
När man arbetar med individer likt detta krävs det att man är inkännande och att man har mycket förståelse, tålamod och tid.
Det krävs egentligen inte mycket mer än så!
Folk har en benägenhet att komplicera saker och ting och De älskar att forcera för att De i det på något vis har ett behov av att bevisa och visa upp något som De kanske inte ens är...
Jag kan bli så förtvivlad ibland när jag läser vissa inlägg i olika hundgrupper... så tillvida att jag i stort sett har gått ur dem alla.
När folk börjar beklaga sig över att en valp som i stort sett just har landat fortfarande kissar inne och man skönjer irritationen som finns där så tydligt då vill jag bara gråta.
Men... så har man då inte alls tagit reda på vad som krävs när man skaffar sig en levande varelse?
När jag tar emot intresseanmälningar ger jag många följdfrågor och mycket handlar om tid och tålamod.
Alla uppskattar inte dessa frågor då De anser att vem som helst ska kunna skaffa hund oavsett hur mycket man arbetar och oavsett vad dessa hundar behöver...
För dessa hundar är i ett behov av så otroligt mycket tid och att man har en kompetens och tanke bakom det hela när man tar sig an hunden ifråga...
Folk har svårt för att rannsaka sig själva och romantiserar ofta skälet till att "adoptera" en hund... och sedan ger De sonika upp när det inte passar Dem längre eller när saker och ting inte blev som De önskade.
För Gud förbjude kan man ju inte lyssna på allt vad tex jag har sagt eller läst igenom all den information som vi skickar.
Nu är jag ändå väldigt tydlig så i 99% blir det faktiskt väldigt bra men då har jag också sållat bort 99% av alla intressen och telefonsamtal före det.
Det är ett stort ansvar!
Många säger att De är rädda om mig och att jag ska slita ut mig...
Jag är uppriktigt rörd över Deras omtanke och ja... jag sliter ut mig på många sätt och vis men detta är inte bara vad jag gör och utan även vad jag är som människa...
Det är så viktigt för mig att trots mina sjukdomar göra något som faktiskt spelar en större roll och som ger mig en livsmening!
Jag pratar mycket om kärlek och att göra världen ljusare...
Kanske upprepar jag mig mycket angående det och många av Er orkar nog inte lyssna längre...
Så här är det...
Jag känner att jag har kunskapen och möjligheten att rent praktiskt göra något för dessa hundar, jag kan tyvärr inte bidra med mycket pengar men om jag hade haft den ekonomiska möjligheten hade jag även hjälpt till där...
En del har inte tiden men har istället möjligheten att donera till det arbete som jag och mina kollegor idkar och tro mig, det är så välkommet och går till något väldigt bra.
Jag hade en så kallad födelsedagsinsamling på Facebook och jag blev så otroligt glad över de dryga 6000 kr som jag genom mina vänner samlade in där! <3
Vi alla borde göra vad vi kan för det som vi brinner för...
vare sig det gäller att arbeta för "Rädda barnen", "Barncancer" eller vad det än må vara..
Men visst finns det väl något hos alla som man ömmar lite extra för?
För lite drygt ett år sedan kom Saffie och sedan även Signe till mig från Rumänien.
De är två helt underbara individer och jag älskar Dem något så otroligt mycket!
De är lyckliga, busiga, kärleksfulla, uttrycksfulla flickor med så mycket att ge!
Under kärlek och kravlöshet har De blivit trygga flickor som vågar ta för sig i vår ganska stora flock!
När Signe var liten fann man henne och hennes bror i en tipp bredvid en byggarbetsplats.
De var livrädda och höll sig undan den rescue som försökte rädda Dem...
Byggarbetarna var inte snälla mot De små valparna och en siktade och träffade Signe i huvudet med en tegelsten så att benen i hennes lilla skalle sprack...
När man till slut fick in De små utsvultna, smutsiga valparna opererades Signe av en fantastiskt skicklig veterinär.
Man var tvungen att avlägsna lösa benflisor så att inte de skulle vandra upp i hjärnan på henne.
På grund av denna skada är Signes ansikte snett och hennes ena öga är endast en liten glipa men hon är ändå sötare än socker.
M e n på grund av detta är hantverkare i sina arbetskläder väldigt hotfulla och hon skyddar sitt hem och sin flock med näbbar och klor... framför allt sin lilla näbb.
Hon skäller ut Dem och håller sig en bit ifrån tills De vänder ryggen åt henne... då passar hon på att nypa Dem lite i rumpan.
Minnet hon har är så påtagligt och smärtsamt och hon värnar om det ljus och kärlek hon nu har!
Arbetsbyxor är ju ganska kraftiga vilket är tur och De hantverkare som jag har haft här har varit hundvana och har även haft mycket förståelse tack och lov.
Jag hoppas att hon kan komma över även detta till slut när hon märker att dessa killar är riktigt fina och snälla mot henne.
Det kan låta märkligt men det trasiga som jag ser i Deras ögon kan jag relatera till och jag vill inget hellre än att tända livsgnistan i Deras ögon och få Dem att förstå att livet från och med just här och nu ska innebära endast trygghet, kärlek och ömhet.
När man arbetar med individer likt detta krävs det att man är inkännande och att man har mycket förståelse, tålamod och tid.
Det krävs egentligen inte mycket mer än så!
Folk har en benägenhet att komplicera saker och ting och De älskar att forcera för att De i det på något vis har ett behov av att bevisa och visa upp något som De kanske inte ens är...
Jag kan bli så förtvivlad ibland när jag läser vissa inlägg i olika hundgrupper... så tillvida att jag i stort sett har gått ur dem alla.
När folk börjar beklaga sig över att en valp som i stort sett just har landat fortfarande kissar inne och man skönjer irritationen som finns där så tydligt då vill jag bara gråta.
Men... så har man då inte alls tagit reda på vad som krävs när man skaffar sig en levande varelse?
När jag tar emot intresseanmälningar ger jag många följdfrågor och mycket handlar om tid och tålamod.
Alla uppskattar inte dessa frågor då De anser att vem som helst ska kunna skaffa hund oavsett hur mycket man arbetar och oavsett vad dessa hundar behöver...
För dessa hundar är i ett behov av så otroligt mycket tid och att man har en kompetens och tanke bakom det hela när man tar sig an hunden ifråga...
Folk har svårt för att rannsaka sig själva och romantiserar ofta skälet till att "adoptera" en hund... och sedan ger De sonika upp när det inte passar Dem längre eller när saker och ting inte blev som De önskade.
För Gud förbjude kan man ju inte lyssna på allt vad tex jag har sagt eller läst igenom all den information som vi skickar.
Nu är jag ändå väldigt tydlig så i 99% blir det faktiskt väldigt bra men då har jag också sållat bort 99% av alla intressen och telefonsamtal före det.
Det är ett stort ansvar!
Många säger att De är rädda om mig och att jag ska slita ut mig...
Jag är uppriktigt rörd över Deras omtanke och ja... jag sliter ut mig på många sätt och vis men detta är inte bara vad jag gör och utan även vad jag är som människa...
Det är så viktigt för mig att trots mina sjukdomar göra något som faktiskt spelar en större roll och som ger mig en livsmening!
Jag pratar mycket om kärlek och att göra världen ljusare...
Kanske upprepar jag mig mycket angående det och många av Er orkar nog inte lyssna längre...
Så här är det...
Jag känner att jag har kunskapen och möjligheten att rent praktiskt göra något för dessa hundar, jag kan tyvärr inte bidra med mycket pengar men om jag hade haft den ekonomiska möjligheten hade jag även hjälpt till där...
En del har inte tiden men har istället möjligheten att donera till det arbete som jag och mina kollegor idkar och tro mig, det är så välkommet och går till något väldigt bra.
Jag hade en så kallad födelsedagsinsamling på Facebook och jag blev så otroligt glad över de dryga 6000 kr som jag genom mina vänner samlade in där! <3
Vi alla borde göra vad vi kan för det som vi brinner för...
vare sig det gäller att arbeta för "Rädda barnen", "Barncancer" eller vad det än må vara..
Men visst finns det väl något hos alla som man ömmar lite extra för?
För lite drygt ett år sedan kom Saffie och sedan även Signe till mig från Rumänien.
De är två helt underbara individer och jag älskar Dem något så otroligt mycket!
De är lyckliga, busiga, kärleksfulla, uttrycksfulla flickor med så mycket att ge!
Under kärlek och kravlöshet har De blivit trygga flickor som vågar ta för sig i vår ganska stora flock!
När Signe var liten fann man henne och hennes bror i en tipp bredvid en byggarbetsplats.
De var livrädda och höll sig undan den rescue som försökte rädda Dem...
Byggarbetarna var inte snälla mot De små valparna och en siktade och träffade Signe i huvudet med en tegelsten så att benen i hennes lilla skalle sprack...
När man till slut fick in De små utsvultna, smutsiga valparna opererades Signe av en fantastiskt skicklig veterinär.
Man var tvungen att avlägsna lösa benflisor så att inte de skulle vandra upp i hjärnan på henne.
På grund av denna skada är Signes ansikte snett och hennes ena öga är endast en liten glipa men hon är ändå sötare än socker.
M e n på grund av detta är hantverkare i sina arbetskläder väldigt hotfulla och hon skyddar sitt hem och sin flock med näbbar och klor... framför allt sin lilla näbb.
Hon skäller ut Dem och håller sig en bit ifrån tills De vänder ryggen åt henne... då passar hon på att nypa Dem lite i rumpan.
Minnet hon har är så påtagligt och smärtsamt och hon värnar om det ljus och kärlek hon nu har!
Arbetsbyxor är ju ganska kraftiga vilket är tur och De hantverkare som jag har haft här har varit hundvana och har även haft mycket förståelse tack och lov.
Jag hoppas att hon kan komma över även detta till slut när hon märker att dessa killar är riktigt fina och snälla mot henne.
Som jag tidigare har skrivit om har jag även placerat en underbar liten pojke hos en av mina finaste väninnor!
Och det blev ju så bra!
Hennes lilla tik fick en lillebror som hon älskar och hjälper framåt i livet!
Han är oerhört tajt med sin matte och lillmatte men nu har han även släppt in mig i sin sfär vilket jag är så lycklig över!
Jag kunde knappt vänta på att få pussa hans mjuka nos men då han var likt en piraya fanns det liksom inget skäl att köra fram ansiktet!
Tillslut föll hans lilla mur och även jag kan gosa, kela och lyfta hans lilla kropp!
Vilken kärlek!
Lev och lär i kärlek!
Var rädda om Er själva och om varandra!
Kärlek! <3
Namasté
//Mina
Och det blev ju så bra!
Hennes lilla tik fick en lillebror som hon älskar och hjälper framåt i livet!
Han är oerhört tajt med sin matte och lillmatte men nu har han även släppt in mig i sin sfär vilket jag är så lycklig över!
Jag kunde knappt vänta på att få pussa hans mjuka nos men då han var likt en piraya fanns det liksom inget skäl att köra fram ansiktet!
Tillslut föll hans lilla mur och även jag kan gosa, kela och lyfta hans lilla kropp!
Vilken kärlek!
Lev och lär i kärlek!
Var rädda om Er själva och om varandra!
Kärlek! <3
Namasté
//Mina
