jagochalladomandra

Idag har den årliga traditionen av att "bygga" korv kommit och gått.
Jag har kommit i säng, ligger tillsammans med min laptop och alla hundarna i sängen för att sammanfatta denna årliga högtid och tradition så gott jag kan...

Vi träffades hos min söta svägerska Annki för att som vi i ett par år nu har gjort och kommit till att skapa en ny tradition i våran strävan efter den absolut mest perfekta julkorven.


I år var även Annkis lillasyster med villket var ett gott tillskott till vårat lilla gäng bestående av mig själv, min syster, mamma, svägerska Annki, Annkis mamma och nu även Annkis syster.

En tradition skulle man tycka är lätt att komma ihåg... men av något skäl verkar vi alla lida av en sällsynt släng av demens just vid detta tillfälle, något som lika årligen som en influensa just drabbar bara oss vid endast detta tillfälle... underligt.

Det börjar alltid väl och mycket trevligt med glögg och diverse tilltugg innan vi alla drar på oss våra kanske inte allt för vackra förkläden men som på något magiskt sätt får oss att känna oss extra husliga och kunniga inom området.
Det är just därefter som demensen sätter igång på allvar...

Det första som visar dessa små skygga beteendeförändringar är när alla har olika åsikter om hur matberedaren ska sättas ihop för att skapa en "korvgörarmojäng"...

"Någon" har sedan blandat samman löken och potatisen direkt med färsen villket innebär att fjällsten går sönder...

Kniven förträngde vi att den skulle plockas bort innan självaste stoppningen av korv började...

Och; "OJ! Vi har glömt att salta!" ropade någon plötsligt...

För att sammanfatta det hela kan jag tala om att det utan vidare tog en timme att rätta till alla fel innan vi på allvar kunde börja leka gormetkockar.

Vad vi gjorde annorlunda detta år - ett litet plus i kanten - var att vi samlade lite anteckningar vid receptet för att vi ska slippa diverse dementa besvär nästa år, ingen blir ju direkt yngre...

Hur som haver bullades det upp korvar i långa rader och fnissiga, varma samt lite glansögda av vin och glögg (några mer glansögda och gladlynta än andra) kunde vi ju inte låta bli att associera dessa skapelser med något mindre rumsrent - detta gällde givetvis även de långa fjällster som korven så fint skulle formas i och som så försmädligt då och då sprack eller blåstes in och ur apparaten som värsta vindflöjeln.

Denna gång hade Annki köpt en ny sorts fjällster som till min lättnad inte hade så frän doft - ni som någon gång har stoppat egen korv vet hur fruktansvärt illa dessa binnikemaskliknande slemhögar stinker.
Min syster och jag kom plötsligt på vad det är för snarlik doft det har - LIVMODER! EFTERBÖRD!
Jo, det är sant!
Man luktar ju inte rosor nere i "pillan" efter en förlossning med allt som varit där inne i nio månader och som plötsligt ska ut tillsammans med lite levrat blod och andra konstigheter som kan dölja sig där inne i mörkret!
Det är sant, det är precis vad fjällster doftar... e f t e r b ö r d!

Imorgon är det första advent och då vankas det givetvis julkorv till middag - min väldigt mycket egengjorda kycklingjulkorv - till barnens stora förtjusning, de älskar den och de ska få äta den i andäktig tystnad och samtidigt få höra hur många timmar och under villket fruktansvärt slit med mycket svett och tårar den är uppbyggd.

Jag tror vi tar en lång OCH en tjock!

Hela natten har blixtrar, långa och ettriga likt elektriska ålar farit runt i mitt huvud. Illamåendet har jag försökt att trycka tillbaka genom tårdränkta ögonlock.
Hela dagen har jag legat som i en tunn såpbubbla fylld med dessa monster som attackerar min stackars hjärna så fort jag visar minsta rörelse eller försöker öppna mina rödkantade ögon.

Migrän...
Ett enda ord som beskriver så mycket om man själv lider av det men som är rätt så intetsägande för de som aldrig själva har upplevt det.

Barnen är hemma och det är helg, det märks att de är trötta efter läxor och skolarbete och att de behöver lite vila - de är lite sura och påstridiga mot varandra och behöver troligtvis en god natts sömn.



Min fina dotter och ledstjärna som ger mig lite extra kraft.





Ikväll ska jag göra goda "subs" med sallad och en röra bestående av bla. crabsticks, lök och stenbitsrom - mycket gott!

JULKORV

Imorgon är det dax för den årliga julkorvsberedningen!
Jag, min mamma, min syster, min svägerska och hennes mamma träffas och gör långa rader av smaskig julkorv medan vi skvallrar, dricker glögg och äter lite gott.

Då det är hemma hos min svägerska brukar det vankas små specialiteter då hon är oerhört duktig på mat och pyssel och gärna kombinerar ihop detta till ngt delikat.

Jag hoppas verkligen att jag mår bättre imorgon, det känns ganska tröstlöst att försöka vara trevlig och sällskaplig när man inte mår bra...




Jag sitter med Foxy i famnen och Aicha bredvid mig medan Micke och "tvillingarna-bus" vandrar nedför trappan bakom mig.

Luften ligger regntät ute och ett tätt dis har lagt sig över ängarna medan kvällen smyger sig på - grantopparnas svarta siluetter sträcker sig upp mot en grå, molntäckt himmel.
Likt blanka speglar gnistrar vattenpölarna på den grustäckta vägen som slingrande leder upp till huset.
I taggtråden runt hagarna klamrar kristallklara droppar sig fast mot metallens matta, kyliga yta...
Det vetegula gräset har böjt sig för vinden och ligger likt en matta broderad med diamanter mot marken, uppgivet mot kylan, vätan och den ankommande vintern.
Trädens kala grenar speglar sig i den skummande, vilt rasande bäcken som skyndar sig fram likt en skummande drake över de vackert polerade, mjuka stenarna. Mjukt, glänsande, likt en sjöjungfrus långa fingrar rör sig det mörkt gröna sjögräset sig fram över botten, snabbt fumlande, rivande, klösande... sökande.
De sista löven singlar likt bortglömd konfetti ned i de vilda virvlarna för att i snabb fart dras ned mot botten och flyta bort med vattenmassorna.
Fåglar trycker och kurar ihop sig i buskarna och hoppas på skydd undan de snåla vindarna, de små kropparna burrar upp sina fjäderskrudar och blickar med djupa blickar ut mot det karga landskapet som lagt sig i vila inför den nya årstiden.



Det vackraste man har sätter man på pidestal!




Snart kommer Micke hem och vi kan börja tillbereda lite gott inför kvällen...
Alexandra hjälper tjejerna med lite läxor vid köksbordet medan lillkillen tittar på tecknat.
Det är hemtama, trygga ljud...

Så skönt med helg!

Jag och min oklippta Micke.




För ca. ett och ett halvt år sedan avslutade jag ett turbulent förhållande med en man jag varit tillsammans med i ca 11 år.
Jag lovade och svor att aldrig bli tillsammans med en man igen (det är jag nog inte den första som gör i ren bitterhet), inte trodde väl jag att kärleken skulle slå så hårt och fort på min dörr igen!
En vecka därpå stod jag rödmosig, yr och förälskad som en liten tonåring!
Micke och jag kände varandra sedan tidigare och vi träffades av en tillfällighet och plötsligt fann jag mig berusad av den uppvaktning och vackra ord han gav så okonstlat till mig.

Idag ett och ett halvt år senare är jag fortfarande lika förälskad i min älskade, romantiska man och även min dotter och Micke har funnit varandra genom deras liksinnighet, känslighet och humor.

Micke har tillsammans med en underbar kvinna tre små ljuvliga lintottar som fullkomligt har skuttat in i mitt hjärta och borrat in sina små huvuden rätt in i min själ...
Tillsammans har vi fyra stycken hundar och två katter - vi har flyttat samman i ett gammalt 1800-talstorp ute på landet och är mitt upp i att renovera det därför är det rätt kaotiskt och rörigt runt om oss.
När allt till slut ramlar på plats finns det ingen stanns jag hellre vill vara än just här... även om det kommer att ta sin tid.

Att bo mitt ute i skogen är en lisa för min konstnärssjäl och som den lilla naturhäxa jag är.







Min käraste och hela min stora, lilla familj är väldigt förstående ang min muskelvärk, mina magåkommor och min migrän - Micke kräver aldrig mer av mig än vad jag klarar av.

Jag är så tacksam över att min Micke har tagit sig an min underbara dotter som sin egen och han gör allt för att hon ska trivas och ha det så bra som möjligt.
Han vill och försöker lära sig om hennes diabetes (typ 1) som är en svårighet och sorg för både henne och mig.

Micke gör allt för att jag ska känna mig uppskattad, han brukar så gott som varje vecka ge mig blommor eller andra små kärleksgåvor tillsammans med vackra ord som han vet berör mig långt ned i hjärtats rot.

Jag har länge önskat mig en stor familj men har av flera olika skäl inte skaffat fler barn själv - dels pga min sjukdom och dels för att jag inte vill ha barn med olika fädrer därför kändes det som att jag fick en ovärdelig och vacker gåva när jag fick bli bonusmamma till tre helt underbara små kids.

Att vara sjukpensionär, som jag är, blir man självklart inte rik av och hjärtat valde ingen knös till mig heller så visst hankar vi oss fram med knapra medel men med denna man och med den omtanke som han hyser för mig hade jag kunnat bo med vår familj i en skokartong...

Med denna man vill jag dela resten av mitt liv med...

Det är lite sorgligt att vi inte fann varandra tidigare - tänk vad många år av kärlek vi gått miste om...
Men samtidigt... vem trodde att man någonsin skull få känna så här starkt?

...jag är ingen morgonmänniska... men har man barn är man helt enkelt tvungen att gå upp i ottan med ett leende på sina halvt förlamade läppar medan man med en lätt whiskeybetonad stämmar sjunger fram ett "Godmorgon" till små rufsiga, rödmosiga ungar.

Med haltande, skrangliga ben krälar man sig fram till toaletten medan man förundrat lyssnar till kvittrande, höga röster... mina öron värker av alla plötsliga ljud från köksregionen och jag försöker desperat få upp mina ögonlock efter att nästan somnat på toalettstolen villket borde vara helt omöjligt med fyra skrikiga, nödiga barn utanför dörren, två kelsjuka och hungriga katter som propsar på uppmärksamhet.

Jag släpar mig ut i hallen där fem hundar - nej ändra det - fyra hundar ystert väntar på att få komma ut medan mitt huvud skriker efter kaffe. Femte hunden har begravt huvudet under täcket i hopp om att om inte hon ser mig ser heller inte jag henne. "syns inte, finns inte!!!" Med andra ord lika morgontrött som sin ma...tte. Jag får alltså krypa upp för trappan igen för att hämta denna lilla uppenbarelse...

"Kaffe!!!!" skriker kroppen desperat och oroligt. På med stora fuljackan och ned med små frusna fossingar i moonbootsen och bereden väg för kavalleriet. Jag och Foxy släpar oss efter fyra helt rabiat hysteriskt glada muntergökar som helst ska kissa på ett och samma ställe. Foxy vill inte gå märker jag efter ngr steg...... åh!... får gå och hämta henne vid trappan "syns inte, finns inte..."
bär henne ett par meter innan jag sätter ned henne, jag mottar en svart blick som jag besvarar lika entusiastiskt. "kaffe!!!" Väl inne i värmen känner jag en omedelbar längtan efter öronproppar. Det ska packas gymnastikpåsar, leta efter strumpor, borsta hår, "har ni borstat tänderna" , "har ni med er läxorna" munnen ...försöker låta trevlig - det är viktigt att vara trevlig och käck på morgonen... my, god!

Hur många är de? Fyra, okej jag har koll på läget, kroppen har fångat upp en kopp kaffe - tack och lov! - koffeinet börjar sakta göra verkan. Efter mkt stök efter regnkläder, väskor, läxböcker, gympapåse mm trillar barnen ut en efter en och lugnet lägger sig över "Nabben".



                                                      


Ute smyger mörkret sig runt torpväggarna - jag älskar mörkret, kvällen och natten - det är då jag är i mitt rätta element och får lite energi.
Levande ljus bildar vackra skuggor på väggarna och jag smeker lite drömmande min kristall som hänger om halsen.
Det är snart dax att ta på sig och gå ut med hundarna, låta vinden dra fram slingor av mitt hår och blåsa det likt en virvel om mitt ansikte.
Regnet klibbar sig fast på huden och i kläderna... Jag kastra ilskna blickar mot den regntunga skyn och fräser små förbannelser mot den och tänker att ngn natt ska jag bära ut mina kristaller, svarta järngrytan, örter mm och tända stora vårbålet... ja, än sen om det är några månader för tidigt? Ingen kommer att märka ngt ändå!
Jag längtar redan efter våren och ser verkligen inte fram mot snö och slask, jag avskyr att bli våt och kall plus att min muskelvärk blir så mycket värre... jag sneglar optimistiskt mot min spikmatta, tror minsann jag ska lägga mig lite på den ikväll.
Det knakar i väggarna villket påminner mig om att vinden kallar på mig och de små jyckarna och jag får nog stilla mitt nikotinbehov lite samtidigt.

Jag avvundas mig själv ibland när jag står helt ensam ute i trädgården på natten och bara insuper nattens röster och ljud.
Villken ynnest att kunna stå som ett litet rå, barfota och rufsig, helt ensam mitt i livet så underligt nära naturen.
Visst kan jag ibland höra bilars motorljud när vinden ligger på från det hållet men annars är det helt tyst så när på naturens egna ljud - rådjurs skällande. skogsduvornas sorgsna hoande... en kos stilla idisslande *ler*.
På sommaren är vi omgivna av söta små kvigor som går i de vackra hagarna omkring vårat torp, det blir tyst och tomt när bonden tar in dem i ladugården om hösten.

Nu mina vänner ska jag ut och stilla mina och hundarnas begär!
Ta hand om er!