jagochalladomandra

Valparna har just fyllt sju månader och samlades för en liten träff!
 

Vi träffade Molles syskon och pappa!

Molles mamma var fullt upptagen i att vara skendräktig och att samla foppatoffel-valpar som hon vaktade så hon kunde inte vara med.

Men ståtliga pappa var hur som helst med och träffade lite ogillande sina barn... de blir ju så stora fort! :)

Det var verkligen riktigt trevligt att träffa alla familjer som hörde till valparna och att se hur bra alla "bebisar" har fått det.
Så mycket underbara prickar på alla sätt och vis, både människor och svansbarn!

Molle var väldigt mycket större än de alla och de andra "valparna" såg väldigt små ut jämnförelsevis men jag tror som sagt snarare att det är så att Molle är en väldigt stor kille!

Det blev ett riktigt pusskalas!

Under en föreläsning om bl.a stress så låg Molle och sov i mitt knä under i stort sett hela tiden, han är verkligen en så trygg och go pojke så länge som han har sin fasta punkt... mig!

Det har minsann varit lite sol idag till och från men nu ikväll hopade det sig svarta moln i horisonten...
Molle stod nere i den "nya" trädgården och hjälpte mig med att rensa bort kirskålen och vägrade att gå in, jag spanade upp mot himlen och tänkte att visst var ute en stund... för ärligt talat, den där kirskålen :P
Jag gick in och såg honom genom fönstret stå som en liten prickig kossa med löv i mungiporna, ivrigt glufsande!
Rätt var det var blev det helt mörkt och molnen med regnet var över oss.
Sekunderna efter krafsade en liten kille på dörren och ville in till mamma, det blev visst lite otäckt där ute helt ensam.

Idag har jag känt mig låg och jag som skulle planterat om och sått lite fröer hade vare sig kraft eller vilja att leta fram till det. Det är så irriterande när man vill så mycket hela tiden och tro mig, jag har dragit ned något offantligt på både behov, måsten och vilja! Åh, om det ändå kunde bli lite varmt så jag kunde sitta ute och må dåligt istället... *ler* jo, det känns lite bättre att må dåligt ute i en solstol med busiga hundar omkring mig och med blommor och spirande växter att fästa blicken på.

Snart tar min fina dotter studenten... det känns sjukt overkligt att den där lilla flickan redan vuxit till sig för att bli en ung dam... kvinna!
Jag hoppas att framtiden är strålande ljus för henne för något annat är hon inte värd!
Vi trivs så gott tillsammans och nu när det bara är vi är det så lugnt och skönt!

Ingen elefant i rummet, vi slipper trippa på tå och vi kan bara vara oss själva... det är harmoni!

 

Sanna vill i n t e gå på någon bal och hon vägrar att ha någon klänning på avslutningen... jag hade ett förslag om en vit kostym men blev burdust nedröstad... även vita jeans ratades.

Vi kom överens om ljusa jeans och vit skjorta.

Det blir säkert jättebra!

Huvudsaken är att hon är nöjd!
Ingen fest ska anordnas... jo, jag vet, jag har ett ovanligt lätt och "billigt" barn men ibland önskar jag som mamma att hon kunde leva ut liiiite!

Hon får hur som helst acceptera att en liten skara släktingar kommer hit och grattulerar!

Det är ju stort att ta studenten!

Ett avslut och en ny start och början på något nytt och förhoppningsvis spännande!

I helgen ska jag och Molle förhoppningsvis träffa hans föräldrar och syskon!
Det är inte alltid lätt att ta sig från A till B när man inte har körkort/bil så jag hoppas att det löser sig med skjuts för jag har sett fram emot att träffa alla dessa prickar och se om även resten av gänget är lika underbara som min älskade prins.

Har de ett uns av hans charm så är de riktigt härliga men jag har svårt att tro att någon kan vara så fantastisk som min älskade och helt underbara pojke!

Jag vet att jag pratar mycket om Molle och det betyder inte att jag inte älskar mina andra svansbarn lika mycket men det är så otroligt roligt att få följa och prägla en hund från start för en gångs skull även om arbetet kring mina andra "barn" är så otroligt givande så är det just NU lite extra kul att följa Molle när han växer och gror och se var allt slutar i både personlighet och utseende!
Alla mina djur är fantastiska på sina helt egna vis!

De har alla sina egna fina personligheter!
Mjuka, inkännande, spexiga och heeeeeelt underbart älskvärda!
Jag är så stolt över vad de har kommit att bli och jag tror inte att någon kan älska sina svansbarn som jag gör!

Jag tänker på Lizzy varje dag... det gör ont!
Jag hoppas av hela mitt hjärta att det har gått bra och inte som jag trodde... 
Det är sorgligt när folk på grund av någon underlig stolthet inte lyssnar på den som känner individen och dess behov bäst.

Här hade hon det bra, hon hade sin plats i sin flock och hon var harmonisk och trygg!

Med tanke på hur hon var när hon kom till mig och de flyttar som hon redan hade gjort ansåg jag att hon borde fått stanna... men då ägaren helt plötsligt efter 1,5 år av hjälp och rehab av hennes hund fick för sig att hysa agg till mig av något hon fått för sig.
Och då hon prompt skulle ta kullar på henne så skulle hon omgående flytta och då utan att jag skulle få veta något om henne fortsättningsvis... och där med ej heller kunna komma med råd och tips.

Ja, verkligen! Tyvärr...
Så nu nästan fem månader efter hennes flytt vet jag fortfarande ingenting... men jag känner Lizzys oro och smärta och det oroar mig!

Var rädda om varandra och Era djur!
Handla aldrig i egoism utan i omtanke!

Kärlek!

Namaste

//Mina

Ja, det var länge sedan som jag satte mig ned för att blogga...

För några veckor sedan gick en väldigt nära vän hastigt bort... ja, faktiskt helt utan förvarning så somnade en helt fantastisk människa in för att aldrig mer vakna upp här hos oss i denna värld.
Hon var min vän, min extramamma och "svärmor" även om det var länge sedan jag och hennes son hade ett förhållande.

 

Jag kände Lotta i 25 år och jag är så oerhört tacksam över alla dessa år och för den tid vi fick med henne!
Lotta var en sån person som gjorde avtryck, hon gick inte obemärkt förbi någon utan tog alla i sin varma, omtänksamma, stora famn!
Jag håller många minnen så väldigt kärt och första gången jag träffade Lotta är en historia jag många gånger skrattat högt åt.

 

Jag och Anders - hennes son - hade inte träffat varandra särskilt länge och jag hade precis kommit ur duschen när jag hör att Lotta stiger in i hallen precis utanför badrummet. Jag såg mig desperat om efter ett badlakan och upptäckte att det inte fanns något att finna. Jag väntade därför ut Anders och hans mammas samtal en lång stund och försökte vara så tyst som möjligt. Till slut knackade Anders på dörren och frågade om jag aldrig skulle komma ut och hälsa på Lotta. "Eh... jag har inget att ta på mig och det finns inga badlakan..." var på Lotta svarade "Det gör inget, jag har sett nakna små tjejer förr!"
Det var bara att ta en liten handduk och skyla vad man kunde med den och lite skamset komma ut och hälsa på min svärmor som där efter blev en av mina närmsta och finaste vänner.
Jag känner mig tom och snuvad på min tid med min vän...

Dagen efter begravningen var det ett år sedan min själsfrände och älskade Emmy gick över regnbågsbron, mitt sår är så färskt som att det vore igår...
Året efter det att Emmy försvann har kantats av stora sorger och besvikelser och jag har inte hunnit andas... Jag har flertalet gånger känt att "Nu orkar jag inte mer"... det har varit så fruktansvärt och överjävligt tungt!

 

Utan allt stöd och kärlek som jag har fått av mina nära och kära hade jag aldrig tagit mig igenom detta året... det har verkligen varit för mycket och jag har fått arbeta för att behålla och kanalisera kärlek, ljus och hopp i mitt hjärta.
Jag ber till alla högre makter och universum att vindarna ska vända för just nu måste jag få chans att hitta mig själv bland spillrorna och att finna styrka.

I helgen var en vän som heter Ola här och satte upp ett helt nytt staket till mig på baksidan, något jag har önskat mig i flera år. Nu är hela baksidan inhägnad så nu kan svansbarnen ösa bäst sjutton de vill!

Gangstergänget ligger ju inte lugnt och solar som gamlingarna Aicha och Foxy gör när jag är ute i trädgården. Nej, nej med dem är det är fullt ös och då är det underbart att de har mycket att sträcka ut och leka på!

Detta betyder så mycket för mig att det är svårt att utrycka min tacksamhet i ord!
Men att jag om och om igen blir gråtmild över att se mina svansbarn breda ut sig i krumsprång över den nya marken säger nog ganska mycket.
Nu ska jag bara försöka arbeta bort all kirskål och försöka få till en gräsmatta även där.

Några potatisar är satta och fler skall ned i myllan imorgon då Alexandras pappa var snäll och körde hem ett lass jord till mig igår. En del av fröerna har jag också lyckats få ned men fler ska ned i sina bäddar så att vi får mycket att skörda i sommar och höst.
Det nya växt/drivhuset har inte kommit på plats ännu men å andra sidan har det varit så kallt att jag ännu ej har kunnat flytta ut några plantor.
Det jag hoppas kunna odla upp detta år är: potatis, rosensallad, rödbetor, morötter, paprika, chili, squash, purjolök, ruccola, mangold, blomkål, rädisor, gurka och spenat.
Min lilla älskling och glädjepiller!
Vad jag är glad att jag har Dig och mina sessor! <3
Någonstans i detta kommer jag att finna en mening så småningom, för allt har en mening och sin plats hur konstigt det än kan verka just nu.

Jag kan inte säga det nog många gånger; Var rädda om varandra! Ta vara på varje ögonblick! Älska!!

Kramar om!

Kärlek

Namaste

//Mina