jagochalladomandra

Jag tog tåget hemifrån klockan halv elva i Fredags för att byta tåg vidare till Göteborg inne i Borås...

Ack, vad jag bedrog mig... det gick inget tåg utan endast bussar... jag som avskyr att åka buss skulle nu kliva upp och in i en buss för en resa som skulle ta över en timma!

Oj, vad jag inte kände för det men då jag skulle till mina fina vän Ann över helgen tog jag tjuren vid hornen och klev på lite lätt hyperventilerande.

Jag bredde ut mig över en plats med fyra säten och ett bord och resan gick faktiskt ganska bra!

 

Vädret var fullkomligt fantastiskt och sällskapet likaså, jag har haft det så skönt och pausat så mycket jag har vågat från HemLiga, hotmail och telefonsamtal.

Det är ändå sorgligt vad man saknar sina svansbarn som man är så van att alltid ha omkring sig! 

Sängen var ganska tom eller rymlig kanske jag ska skriva istället då jag på alla sätt och vis kom plats!

 

 Den goda maten Ann lagade! "Laxplanka" Väldigt gott!

 

Glädjeyran mina fina töser visade när jag kom hem skulle man egentligen ha spelat in och visat för människor som valt att leva utan djur! Den kärlek som mina pälsklingar visade fann inga gränser! Lilly tog sats och hoppad upp och ned ur min famn om och om igen för att där emellan göra några ärevarv! Alice log som bara hon kan le...Då trädgården fortfarande är och ser ut som en stor gyttjehåla såg jag ut som en gyttjebrotterska när alla flickorna hade hälsat på mig.

 

Nu är det Måndag och det regnar och är åter igen grått ute... jag tampas med alla pm, mail och telefonsamtal och är tillbaka i vardagen.

Ångesten över alla djur som det måste fixas för är åter igen likt en tumskruv runt mitt hjärta...

Det är akut för så många fina individer och den jag oroar mig över lite extra idag är en som kom tillbaka till sitt jourhem p.g.a att De som tog sig an honom mest troligt trodde lite väl bra om sig själva och hade allt för höga tankar om sin egen kompitens och kunskap.

 

De visste mycket väl att hunden hade seperationsångest men gav ändå upp angående honom efter endast två veckor, det är fruktansvärt egoistiskt... 

När man tror att ett problem likt det ska försvinna på två veckor innan hunden ifråga ens hunnit landa och blivit trygg i sin nya miljö... det är bara tragiskt. Seperationsångest är ett av de problem som kan vara svårast och som kan ta väldigt lång tid att träna bort. Men vad det handlar om är att man måste ge det tid samtidigt som hunden måste vara trygg i sin nya miljö... man får absolut inte forcera. Detta är väldigt sorgligt...

Jourhemmet hade kommit en bra bit på väg men allt det arbetet är totalt raserat nu och nu när hunden ifråga är tillbaka i det jourhemmet har hon fått ta ledigt från jobbet denna vecka för att vi på något sätt måste lösa det för den lilla pojken...

 

Det är konstant olika individer som pockar på uppmärkamhet och som ibland gör nätterna obehagligt sömnlösa p.g.a alla tankar som snurrar och lever sina egna liv för att finna lösningar.

Ibland kommer de till mig om natten likt en knack på axeln men ibland förblir problemen olösta likt en stängd bok... och jag vaknar lika villrådig som när jag gick och lade mig.

 

Ibland förvånar det även mig själv hur jag faktiskt orkar... särskilt vid tillfällen när jag lyckats få lite distans som exempelvis vid en helg likt den jag just haft.

Det är få som förstår hur mycket tid och kraft jag lägger på detta...

Som tur är kan jag göra mycket arbete stillaliggandes i säng eller soffa men det gäller att vara strukturerad och skärpt och ibland är jag lika förvirrad som jag har mycket att göra.

Nej, jag beklagar mig inte då detta är något jag själv har tagit på mig men ibland känns det som att jag är på väg att tappa greppet... 

Som om att man skulle rita något med en gatukrita och någon skrapar över det med foten... kvar blir en suddig siluette och Du måste fylla i det igen... men det blir aldrig riktigt lika bra igen.

Så kan det kännas när någon stör den struktur som jag har när jag arbetar... och när De inte tar det på allvar.

Det är irriterande likt en skrapande sko!

 

Hade jag varit frisk hade det självklart varit annorlunda... då hade jag ju haft mer energi och troligtvis viftat bort det likt bagateller.

Men, jag är inte frisk och varje andetag tar kraft och energi, varje samtal, meddelande osv tar energi!

Det jag gör ger inte energi men det ger mig ett liv och en livsuppgift och därför är det viktigt för mig att det blir bra då det är det enda jag kan kontrollera att inte bli för rörigt.

 

Jag är tacksam över De personer som jag har runt omkring i vårt land som hjälper mig med div saker så som att göra hembesök, bedömma en hund eller liknande, samt givetvis jourhemmen som är guld värda.

Men jag är även tacksam över De människor som finns bakom mig och stöttar mig när jag känner mig lite håglös och uppgiven... vilket tyvärr händer då och då.

Ibland kan lite kärlek och att någon tror på det man gör förändra väldigt mycket!

 

Var rädda om Er där ute!

Det kan vara väldigt kallt och ensamt så räck ut en hand till De som behöver Er!

 

Marina

 

 

 

Yes! Jo, men visst sörru, idag har solen skinit likt det stora eldklot han är!

Underbart, jag var ute och gick i linne med en riktigt tunn tröja över och jag var varm!

Hundarna uppskattade det vatten jag hade med mig, Emmy är riktigt duktig att dricka ur flaska, något jag har lärt henne... hon är ju en av de som inte bryr sig om lite väta till skillnad från Aicha och Foxy.

 

Jag blir fullkomligt deprimerad av att se trädgården som är helt geggig och upptrampad och de få gräsrötter som fortfarande finns fixar mina små svansbarn lätt genom att revirkrafsa lite extra...

Jag var på väg att fälla upp en solstol ute men ändrade mig ganska kvickt... stod där och tittade på min trädgården samtidigt som jag sneglade över till grannen.

Hm... kortklippt gräs... inte ett löv... hm... krattat och fint under ett träd där flera buketter av snödroppar har tittat upp.

Men vad fasen!!! Hur orättvist är då inte det??

Kanske jag skulle ta mina solstolar under armen och klättra över staketet och fälla upp dem på deras tomt, det såg mycket trevligare ut där.

Den halva av trädgården som inte är inhägnad på baksidan - men som ska hägnas in - har minsann massor av gräs... lite för mycket gräs å andra sidan... halvmeterhögt,torrt och smutsgult ligger det där likt en gammal skitig ryamatta.

 

De stenplattor som vi har fram till dörren är så smutsiga att de knappt syns under lagret av gyttja som på något underligt vis har krupit dit... 

En högtryckstvätt hade suttit fint men det är nog bäst att vänta tills det har torkat upp lite mer!

 

Storvalpen har en benägenhet att pissa precis utanför dörren... ja, inte på trappan då men precis nedanför och på grinden samt en sopsäck (som jag har ställt där och som jag slänger trädgårdsskräp i...), detta resulterar i en högst inte allt för angenäm doft. Jag slängde en stor hink med såpavatten över plattorna... eh... det tar nog som sagt ett tag innan det torkar upp då entren alltid ligger i skugga.

Ja... dessa män!

 

Jo, men visst sörru! Solen har absolut lyst över bygden och små tussilagon smyckar numera våra diken och jag ser fram emot vitsippornas blomning! Det är bland det absolut vackraste jag vet... deras mångfald och hur de lyser upp i skogsbryn och hagar.

Hoppas att vädret håller i sig så att naturen får chans att blomma och att tjärlen tinar så att man kan börja gräva lite i mullen, jag har kli i fingrarna efter att få plantera lite nya liv.

 

På Fredag åker jag till min fina Ann i Göteborg, det ska bli så mysigt!

Vi hoppas att det blir riktigt fint väder så vi kan sitta ute och grilla! Solen får gärna slicka min bleka lekamen också...  Jag hade på mig trekvartsbyxor på promenaderna idag och blev helt fnissig när jag såg mina näst intill ulliga, kritvita vinterben!

På Lördag träffar jag även Nina och Johanna så helgen blir nog väldigt bra!

Ann är så fin och förstående att jag säkert kan dra mig undan och lägga mig raklång ett tag när jag inte riktigt orkar men jag hoppas att jag orkar massor!

 

Dagarna är långa men nu börjar mörkret lägga sig, naturen måste få sin vila... och så även vi.

 

Nu ska jag umgås med vackraste dottern!

 

Var rädda om varandra och älska villkorslöst och naket!

 

Marina

 

 

 

 

 

 

 

En sensor som ska varna vid höga och låga värden, snabba ökningar och snabba sjunkande blodglucosvärden.

Högteknologi som tyvärr inte bara är att sticka på sig och att det sedan sköter sig själv... nej, man måste kalibrera och ha koll på sensor och pump.

Vi har denna sensor till låns i åtta veckor för att se om vi kan finna ett mönster i Alexandras värden och för att försöka få hennes värden bättre och utan så stora svängningar då dessa svängningar i längden inte är bra för hennes kropp och organ.

Vi får hur som helst ge detta en chans och hoppas att denna sensor är bättre än den vi testade för ca fyra år sedan... Då var vi tvungna att använda emlakräm innan vi satte den då det var en nål stor som en syl som man skulle sticka in, den var verkligen riktigt läskig och mätaren/sensorn funkade inte alls!! Den kunde exempelvis larma för högt värde men när jag dubbelkollade med ett blodglucos visade det sig att Alexandra låg lågt! Fullkomligt livsfarligt om jag hade förlitat mig på den.

Nålen var mycket finare idag men allt runt omkring är fortfarande lika komplicerat! 

 

Innan jag åkte hem och Alexandra följde med Anders hem bjöd pappamannen Anders på pizza och jag åkte ner för nostalgiernas kana. Vi åt på Granada, en pizzeria som funnits i Borås sedan urminnes tider om inte sedan begynnelsen! När jag var ung... eh, yngre... siså där 18 år - vilket visst är några år sedan - brukade jag och Marita, en väninna, gå till Granada på löningsdagen och beställa var sin pizza och en stor stark. Ibland blev en stor stark flera stycken... Marita åt alltid Capricciosa då hon var en inbiten vanemänniska. Var det helg eller lilleLördag gick vi om sommaren ofta och satte oss på Rådhusterrassen och njöt några kalla... Det var lite farligt då man efter ett par öl tyckte att man var jätterik och då "minuten" låg strax intill vaknade man som oftast med ett mycket klenare konto dagen därpå. 

 

Jag tog tåget hem och möttes av välkomskommittens gälla hurrarop långt innan jag hann fram till dörren!

Svansbarnen skuttade glatt på bakbenen och bedyrade mig min kärlek länge och väl innan de kom till ro!

Sedan var det bara jag, de och en datorskärm...

Jag diskuterade länge och väl med mig själv efter att ha suttit i telefon några timmar och svarat på x antal pm och mail att det fick vara nog för den aftonen.

Jag låg tillsammans med mina svansbarn i soffan och såg på en ganska tråkig film ganska nöjd med mig själv att jag stängt ned datorn.

Det är något jag måste jobba med, att bara avsätta ett visst antal timmar vid datorn varje dag och inte fullt så mycket som jag gör idag då det gör mig fullkomligt utmattad... mer än vad jag skulle behöva bli.

 

Just nu är jag inne i en "period" då jag känner mig väldigt ensam och när man då blir fysiskt ensam med sina tankar kan det bli näst intill outhärdligt.

Jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig och mina tankar är varken rationella eller optimistiska och rädslan nosar obehagligt nära mina hasor! 

Min och Mickes ekonomiska situation är ingen hemlighet, den är verkligen usel och min lilla skitinkomst är ju inget att skryta med precis...

Så oron tillsammans med längtan och drömmar seglar ikapp med varandra i mitt huvud...

Det känns så underligt om mitt liv ständigt och konstant skulle handla om överlevnad och en enda stor kamp när jag faktiskt vill så väl.

Jag är så fruktansvärt trött på att kämpa... samtidigt som det är en naturlig drift i oss människor att göra så då vi hela tiden strävar mot något bättre vare sig det är för oss själva eller för andra.

 

Som Ni säkert redan förstått är mitt liv väldigt begränsat och dagarna flyter in i varandra om jag gör något så har det ofta med något djur att göra... då jag anser att det är värt att bli sämre för då jag hjälper en annan individ till ett bättre liv. 

 

Att jag inte orkar umgås så ofta med folk kanske gör attt jag uppfattas som lite asocial men då det många gånger tar mer än vad det ger så vågar jag knappt...

Just nu känns det som att väggarna kväver mig, jag skulle vilja få iordning här hemma igen men energin räcker inte till! Jag känner att jag måste ta mig tid att rena huset lite för att öppna upp och få bort lite dåliga energier som just nu känns lite tunga och kvävande.

 

Jag och Micke träffas inte så mycket och jag saknar honom så mycket plus att jag blir väldigt låst och... där med ensam för om jag ska träffa en vän eller min familj så vill jag inte nödvändigtvis göra det här då jag alltid är just här.

 

Ibland sörjer jag vad som kunde varit... vilket både är meningslös och onödigt men jag saknar så mycket som jag successivt fått försaka för att fortfarande stå på benen.

Det jag saknar är bland annat att kunna cykla och springa! Jag saknar att kunna styrketräna... att arbeta och träffa kollegor. Men framför allt saknar jag att kunna rida och jag saknar att jag aldrig sjunger längre... att jag inte kan hitta tillbaka till den energin att sjunga igen. Det var evigheter sedan jag sjöng "offentligt" och det var evigheter sedan jag över huvudtaget sjöng ens här hemma för mig själv.

Sång frigör endorfiner... sång är välgörande och ren energi men jag hittar inte dit och varför sjunga när jag inte glädjer någon med den. Jag vet inte ens om jag fortfarande kan...

 

En vän från Facebook ringde mig idag och berättade om en mirakelprodukt som mest troligt skulle kunna få mig att må mycket bättre, det verkar faktiskt så även om jag knappt vågar tro att det är sant då jag har provat det mesta och lagt ut tusen och åter tusentals kronor  på saker som inte funkat och en del som faktiskt till och med har fått mig att må sämre.

Detta låter hur som helt positivt... men, det finns ju ofta ett "men" det är ju inte så himla lätt då inget är gratis här i världen och som jag redan berättat så vänder och vrider vi på varenda slant här hemma.

Visst är det värt det, visst sjutton är det värt dessa pengar om jag blir bättre men om pengarna inte finns så spelar det ingen roll hur gärna jag än vill må bättre...

Jag ska dock se vad jag kan göra åt saken men då det innebär en månatlig kostnad... livet är inte rättvist... jag undrar när min lottovinst kommer.

OM detta stämmer så skulle jag vilja att alla mina nära och kära tar detta som "tillskott" och även (särskilt) mina hundar...

 

Jag har haft ytterligare en svacka nu helt nyligen, något jag försökt förtränga då det gör för ont att tänka på.

I December när jag hade influensan hamnade jag i ett skov, ett skov som blev min nya vardag och nu, så här nära inpå var det dax igen.

Jag håller inte ihop helt enkelt... 

 

Jag ska ta hand om mig hela veckan som kommer, jag ska hur som helst försöka att göra det så att jag inte förstör mig själv då jag ska åka till en av mina absolut käraste vänner på Fredag - Söndag. Under Lördagen på ett möte träffar jag ytterligare en helt underbar väninna plus en kvinna som jag endast har haft kontakt med via Facebook och som jag tycker väldigt mycket om. Jag ser fram emot att bara sitta och babbla och umgås och bara vara jag... ett trevligt andrum i min trista vardag.

Jag kommer i och för sig sakna mina ständiga följeslagare, nattkompisar, mina trogna, älskade och helt underbara svansbarn... Det är lite av en tortyr att vara borta från dem!

Men jag ska verkligen försöka att njuta vilket jag tror blir svårt att inte göra i det sällskapet!

 

 

Alice har redan intagit en plats i sängen, hon har även haft vänligheten att bädda den på sitt eget lilla vis! Hon ligger där, vit som en fjällräv bland skrynkliga lakan och ihopbullade täcken och kuddar. Vad vacker hon är! Vilken fantastisk flock jag har! Så sammansvetsade och rara... det finns så mycket omtanke och kärlek hos dem alla och man ser samspelet och respekten dem emellan så tydligt. Jag är så stolt över var och en av dem oavsett deras "brister" och "fel"... för de är ju de som de är och inget annat, det är ju just det jag älskar hos dem, hela paketet.

 

Igår vaknade vi till en - åter igen - snötäckt värld.... idag vaknade vi till en regnig och grå värld... imorgon vill jag att världen ska vara solig och varm!

 

Kramar om Er alla!

Var rädda om varandra! <3

 

Marina

 

 

Dessa märken gör otroligt fina tunikor och klänningar och man kan så tydligt se när ett plagg kommer från dem.

Det sistnämnda märket "Container" har en underbar kvallité på sina tyger och det känns knappt att man bär ngt på kroppen eller mot hyn vilket jag uppskattar då jag konstant har ont i både hy och kropp.

 

Just nu hållst det en tävling på underbara Nordljus, http://nordljus.net/  som jag bara inte kunde missa!

Om jag vore som Ni skulle jag anmäla mig fort som ögat! ;) 

Det finns fem stycken olika plagg att välja att tävla om och jag väljer klänningen Svea då jag tror att den skulle smickra just min kroppsform bäst.

 

Nordljus har underbara kläder och märken och just nu är jag lite nyfiken på två stycken märken som heter Cactus och Love forever.

Inne på Nordljus finner Ni även vacker inredning... jag gillar sidan skarpt då den är helt enligt min smak!

 

******************************************************************************************************************'

Solen har hälsat på under en längre tid och promenaderna blir torrare och mer uthärdande än förr då man slipper att konstant gö och spänna sig av rädsla att ramla på grund av isgatan inunder.

 

Jag och Micke besökte Plantagen förra helgen och köpte tre stycken solstolar och två stycken parasoll!

Som jag har längtat efter sköna solstolar i flera år nu... 

Nu fattas bara en skön solsäng också men de som de hade inne just nu tyckte jag var allt för dyra!

 

Nu inväntar jag att solen ska tina upp hela trädgården från snö och is och sedan även torka upp den då den just nu ser ut som en enda stor gyttjepöl eller liknande! Vidrigt!

 

Jag som så gärna vill fälla ut solstolarna och ställa upp dem får snällt vänta...

Nu smattrar ett regn mot rutorna och jag bankar mitt huvud i frustration... åh, jag längtar ju tills det blir TORRT skrev jag ju precis, så fruktansvärt ironiskt!

 

Idag har jag och dotter en dag för oss själva, kroppen värker och jag har blodsmak i munnen efter en helvetes natt med migrän.

Vi har tittat på filmen "Kill Bill", den är så jäkla bra!

Visst vi har sett den flera gånger förr men den är unik i sitt slag och fruktansvärt underhållande!

Tvåan ska snart sättas på så snart maten är klar och vi kryper åter upp tillsammans under filten i soffan.

 

Jag får väl sätta på en kanna kaffe till också, jag måste ju mata min magkatarr också... *ironi*

Det är mycket nu och alla pockar på uppmärksamhet, något jag omöjligt klarar av!

Jag är så fruktansvärt trött mentalt att jag bara vill gömma mig under täcket och låtsas som att det inte finns någon verklighet där utanför.

 

Alla som ringer gör det när allt är som mest akut och likadant gäller det när de skickar pm...

Och det är jag som ska lösa alla problem uppenbarligen...

Inte nog med det ska ma vara en superkvinna som aldrig gör misstag för då brakar helvetet lös och alla de smjävlar som bara väntat på att jag på något vis ska stuka mig lite hoppar fram och biter mig frenetiskt utefter hela kroppen samtidigt som de låter en nöjt skrik pysa ut mellan deras tillbaka dragna läppar och deras fullskitna munnar.

 

Visst är det ändå underligt att en del mår så bra av att se andra "misslyckas"?

I detta avseendet rörde det sig inte ens om ett misslyckande utan istället något man omöjligt kunnat förutspå!

Men , nej och åter nej, jag är ingen övermänniska och jag lär göra både en och flera misstag men jag hoppas att det är misstag som jag sedan på bästa vis kan rätta till...

Jag har ingen röntgensyn och kan inte förutse när folk ska bli sjuka, dö eller när de ljuger eller har högre tankar om sig själva och sin kunskap.

Jag fr även lita till att familjerna själva gör ett sista bra beslut utefter vad de ser... för hur det än är så är det inte jag som tar det sista beslutet...

 

Jag menar inte att folk ska sluta ooponera sig mot sådant som de tycker är fel... Nej, verkligen inte men man bör alltid ta reda på fakta och även försöka lyssna med ett öppet sinne när någon försöker delge en den samt inte leta efter undertoner eller läsa in saker mellan raderna som inte existerar, det gynnar ju ingen utan snarare får det helt oskyldiga att må väldigt dåligt.

 

Jag blir alltid lika förvånad, faccinerad och upprörd över andra människors uppenbara illvilja... 

Men å andra sidan har det ju blivit lite modernt" att vara en "bitch", tjejer skryter om vilka "bitchar" de är precis som att det vore något positivt att trycka till folk och få dem att må dåligt... mycket underligt!

Om någon kallade mig för bitch skulle jag uppriktigt ta väldigt illa vid mig då det absolut inte är ett ord jag vill förknippas med. 

 

Nu har jag ätit toscansk biff (vegetarisk så klart) med pommes och sås så nu är jag fit for fight att titta på Kill Bill 2.

Marina