jagochalladomandra

Men fy vad dålig jag har varit ett tag nu...
Har varit förkyld i tre veckor nu och bara några veckor innan dess var jag sjuk i en månad...
Jag har känt mig helt urlakad och känner mig helt matt...
Nu fick det banne mig vara nog så idag ringde jag och beställde en läkartid.
I foajén trodde jag först att någon ställt till med PRO-möte då det fullkomligt kryllade av små skrynkliga damer och herrar, rullatorer, kryckor och rullstolar... och som de KNÖDDE!!

Det visade sig att det var "drop in" för influensa-vaccinet, jag kom knappast fram till luckan för att anmäla mig.

Till slut damp jag ned i väntrummet... väntrum 1
Jag grabbade tag i en Ameliatidning som låg på det lilla bordet framför mig.
Där var det ett reportage om kvinnor och deras kroppar och om hur nöjd man ska vara över sin kropp.
Visst det är jättebra att 76-åriga Gudrun är tillfreds med sin bastanta hydda, så pass till att hon går med på att posera i bara mässingen.
Men det spelar ingen roll hur många sådana reportage jag läser och hur många nakna, kvinnor med gropiga lår, hängrumpor och taxöron de visar mig.
Jag ÄR inte nöjd och jag är inom mig förbannad över den orättvisa att jag inte kan träna bort mitt överflöd... ett överflöd som gott och väl skulle kunna mätta en Somalisk familj under en vecka.
Det ÄR inte roligt att ställa sig på en våg (och detta händer kanske en gång per år just pga den ångest som jag får...) och rygga undan i avsky!
Jag gick sakta upp på min mammas våg igår, blundade och hörde hur vågen jobbade under mig, öppnade försiktigt mina ögon och visste inte om jag borde skratta eller gråta över vad jag såg...
12 kg på 11 månader!!
Nope, jag är INTE glad över mina valkar, jag ler inte åt mina bristningar och jag kan omöjligt se några livsupplevelser i mina rynkor och i så fall vill jag verkligen inte ha dem så brutalt inristade i mitt ansikte och på min kropp.

Hur som helst blev det till slut min tur och "tant doktor" kunde ta emot...
Hon frågade - som sig bör - hur jag mådde och andra frågor jag helst inte vill gå in på.
När jag förklarat mina symptomer fick hon en något tom blick och häver ur sig; "Du är inte med barn??"
Detta säjer hon till en stackars människa som just läst om alla vackra kvinnokroppar och som inom sig just gråtit floder över sin korpulenta figur, en kropp som gött sig från storlek 36 till storlek 40/42!

En liten parantes; Jag ser verkligen inte ned på storvuxna kvinnor jag anser att det är hur man uttrycker sig och hur man förmedlar sig själv som är viktigt det är bara mig själv jag är så här kritisk mot... både min terapeut, sjukgymnast och psykolog kliar sig i huvudet över detta.

Var på jag brast ut i värsta gapflabbet följt av en hostattack!
När jag skriver gapflabb så menar jag verkligen ett sådant skratt som hörs vida omkring och som man nästan själv kan bli lite rädd för!
"Tant doktor" skrattade INTE...
"Tant doktor" log inte... nä, hon drog inte ens lite grann på smilbanden... hon var fullkomligt allvarlig.
Och då var jag självklart tvungen att förklara varför jag skrattade...

- Dels på grund av att en vän på Facebook ställt samma fråga... och det är inte så att vi har ett dåligt sexliv för vi... osv

Jag började givetvis helt generad att svamla vilket gjorde det hela ännu mer generande där hon satt i sin vita, välstrukna läkarrock med läkarsprit över sina små doktorsfingrar.
Mitt emot henne sitter en ruffsig, trött och allmänt sliten person i joggingbyxor med både hundhår och byggdamm på och babblar på om något helt orellevant.

Jag lyckades komma där ifrån med ett recept på penicelin!!
Tack och lov!!