jagochalladomandra

Här på Nabben, mitt ute i vildaste skogen blir man lätt snöblind bara genom att köra ut huvudet utanför ytterdörren.

Det är sanslöst mycket snö - jag vet inte om jag är överförtjust i att finna allt som gömts under snön och som troligtvis fram igenom kommer upp i tö...
Man vet ju inte vad som gått och gömt sig under allt det där vita...hua!
Jag vet bara att det har varit omöjligt att plocka upp efter våra hundar... dels på grund av snödjupet och dels på grund av att spaden är spårlöst borta!
Undrar var den kan vara?
Kanske under snön??

Det är lite problematiskt för dem som går på toaletten ute - det vill säja bla. mina söta hundar...
Athena och Emmy blir kalla både här och där, Aicha försöker stå på framtassarna när hon kissar och det andra får liksom ske under snön på ngt vis...
Foxy får vi skotta små vägar till för hon skulle helt enkelt inte synas annars!

När man bor så här på vischan som vi gör behöver man inga safarin eller liknande!
Här har vi rävar, harar, grävlingar, älgar, rådjur, hjortar, kossor, hästar, får...eh.
Men i dagarna blev det två hjortar  (Bambisar) "kortare" i flocken när ett lodjur tog sig lite middag!
Jope, det spatserar även lodjur i våra skogar!

"Grannen" träffade på en väldigt stor kissekatt med toffsar i öronen vid sin bil en morgon - jag kan tänka mig att både han och kissen blev lite förvånade.

Att bo granne med vilda djur tycker jag är positivt, jag skulle inte ha något emot vare sig varg eller björn då jag varmt värnar om deras existens.

Som tur är har jag varit så pass feg att jag inte har aklimatiserat mina två katter att bli ute/inne-katter, de är fortfarande bara innekatter...
Ett Lo skulle antagligen lätt ha fattat tycke för dem båda i en passionerad dödskyss...
 jag bör därför tänka på att ha extra koll på småhundarna när de är ute, de är dock bara en munsbit för ett Lo och oerhört sårbara.

Athena kom hem med en present till oss för några veckor sedan...
En present hon själv tyckte var ovärdelig och oerhört fin!
Jag själv blev inte så där överentusiastisk när jag träffade på detta undersköna som hon lite ogärna släppte ifrån sig.

Bild kommer senare

Redan där väcktes mina misstankar angående Lon i faggorna.
För att förtydliga det hela lite vill jag poängtera att Athena inte fäller några djur utan att detta avskavda kadaver såg ut så här när hon fann det.
Huvudlös och märkligt smal och benig!
Det var just vid det där huvudlösa som jag började ana att våra "nya" grannar hafde flyttat in, de brukar visst slita huvuden av sina offer.

Parantes; På tal om utmärglad så vill jag slå ett slag för de stackars småfåglarna som behöver all näring de kan få för att hålla kylan stången.
Mata våra fina fåglar, de har ingen chans att komma åt någon mat nu när snötäcket är så djupt.

Till alla er som har tillgång till säd av olika slag och som värnar om naturens djur - snälla lägg ut lite mat till Rådjur, älg och hjortar... //Slut på parantes


Allt är ju inte bara idyll med att bo på landet tyvärr...
Som det är nu är vi faktiskt så gott som insnöade.
Vägen upp till vårat hus är cirka 600 meter lång och denna vackra skogsväg är totalt igensnöad och snön når oss långt upp på benen trots att den för ett par dagar sedan var prydligt snöslungad.
Det är rätt märkligt vad "lite" snö kan göra oss handikappade!
Jag menar, vem fasen äger ett par snöskor i dagens 2000-tal?
jag äger inte ens ett par skidor - villket jag iofs skulle ha gjort om jag var frisk då jag faktiskt tycker att det är en härlig sport - det är i stort sett omöjligt att ta sig fram på enbart tassarna!

Vi får se hur vi löser detta fenomen med annat än soldans då det i dagarna ska falla ytterligare två decimeter... *suckar ljudligt och spänner ut klorna*
Jag står snart inte ut i detta eviga Narnia-landskap!


Vaddå växthuseffekt?
Jag fattar verkligen inte vad de dillar om de där forskarna!
Ro hit med ett par isberg så ska jag förvara dem åt er...

Då hade man alltid haft lite is till Lördags-groggen i varje fall - jag är kass i att fylla på iskuberna i kylen...och nästan lika kass på att dricka grogg.

Tillbaka till en del av den röda lite sliriga tråden;
Det är lite obekvämt att ta sig ut med hundarna.
Dels på grund av att hela den frusna Atlanten har flyttat hem till mig men också på grund av att jag har en hel del hundar i olika storlekar och fart att hålla ordning på inför ett eventuellt anfallande Lodjur!

På grund av de täta, frusna vattenmassor som jag har om och omkring mig är inte fördelen på min sida när det gäller att röra sig snabbt.
Men med tanke hur min kropp reagerar på kyla plus min totala avsaknad av ballans samt min oförmåga till att avläsa avstånd kommer jag med all säkerhet att slå knut på mig själv medan Lodjuret lugnt kan trampa fram och bära iväg med mig istället - om den ifråga är våldsamt stark - för någon av mina älskade djur.

Det vore väl en syn!
Ett litet Lodjur konkandes på en vilt skrikande och fräsande Marina!

Annars är allt kaos under kontroll här på Nabben!

Röran är total och snön fortsätter att falla över taken när endast Marina är vaken...

Värmefläkten surrar dovt - annars ligger huset i djup slummer, djuren vilar tungt bredvid mig och i sina korgar och jag hör emellanåt djupa, behagliga suckar från någon av dem.

Mina ögon dras mot fönstret, jag beundrar de nya gardinerna med ett nöjt litet leende men främst blickar jag ut mot den ljuvliga natur som vårat hus är beläget i.

Solen har just smekt sig ned över trädtopparna och lämnar blåbleka skuggor över den näst intill orörda snön ute i hagarna.
Istapparna hänger likt gnistrande kristaller från taknocken, farligt vassa och långa - hur vackra de än är måste jag slå ned dem så att de inte faller ned och skadar någon.



Fåglarna är ivriga denna morgon, de försöker överrösta varandra med sina hälsningar till solen, de annars väldigt kräsna små liven flyger skytteltrafik mellan talgbollar och det sporadist upphängda mjölkpaketet fyllt med solrosfrön.
Jag kan inte annat än tycka att det är lite bohemiskt charmigt med tetrapacket dinglandes från äppelträdets gren, det matchar huset med sitt röd/vita mönster. ;)


Observera att detta foto är taget innan ytterligare en meter snö fallit...

Jag måste hålla med min dotter att man kan likna vår väg fram till huset som något inspirerat ur filmen "Narnia", det är sagolikt vackert och man blir ödmjuk inför det faktum att det är en särskild ynnest att få uppleva och se då inte alla har den förmånen.

Tyvärr blir man mindre ödmjuk inför det faktum att hjärtat sitter i halsgropen av en helt annan anledning just när man åker fram på denna skogsväg...
Bilen halkar och kränger sig fram - titt som tätt släpper fästet och den drar obevekligen rätt ned mot de djupa diken som följer längst kanterna.



Visst finns det nackdelar med att bo så här isolerat men allt det positiva får vågen att tungt väga över åt fördelarna.
Tystnaden och lugnet man möter här ute kan man aldrig söka sig till på något annat vis - endast naturens melodier kryssar förbi ens medvetande.

Jag fryser lite om fötterna och drar pläden tätare om mig.

Maja har lagt sig väl tillrätta i fönstret, även hon har uppmärksammat fåglarnas sång och energiska aktivitet.
Hon följer dem vaksamt och koncentrerat med ett knyck på den späda nacken, musklerna är spända och svansen sopar friskt över fönsterbrädan.

Kaffet har stelnat upp på kanterna i muggen och är kallt... jag gäspar och bestämmer mig för att fylla på med nytt.

Jag skakar på huvudet så tofsen viftar ystert bak i nacken när alla hundar plötsligt vaknar till liv.
Ett så litet ljud kan få ett sovande par hundöron att genast vakna till liv - jag bet i ett knäckebröd.

Luftvärmepumpen slås av och jag håller nästan andan av den totala tystnaden som slår emot mig innan öronen uppfattar de små ljuden av hemtrevnad och lugn i huset.
En hunds rofyllda snarkningar, ett svagt surrande från kylskåpet, fåglarnas lek ute i deras "matträd" och husets suckar och knakande leder när kylan håller ett grepp om de uråldriga timmerstockarna.
Datorn surrar statiskt och det klickande ljudet jag åstadkommer när jag slår ned tangenterna låter högt och nära nog metalliskt i mina känsliga öron.



Det är Fredagmorgon och det känns lite vemodigt och tomt då vi är barnlediga i helgen - visst är det skönt att få lite vuxentid tillsammans men just nu var det så längesedan att det helt enkelt känns väldigt ovant.
Men vi kommer att ta vara på stunden och mysa upp oss tillsammans med lite god mat ikväll och sedan har jag en tid på röntgen imorgonbitti och då är det verkligen tacksamt att slippa ta hänsyn till fyra stycken barn och allt där omkring.

Mina smilband sträcker lojt på sig - Athena är så otroligt vacker där hon ligger helt utsträckt i soffan med sin ulliga, vita hjässa vilandes lite på sned mot armstödet.
Ögonen är halvt öppna och det rycker lite i hennes stora tassar när hon drömmer.
På halsen ligger pälsen i korta små korkskruvar och läppen och mungipan hänger tungt och slappt.
Hennes andetag är djupa och rytmiska och får hennes vackra päls att gå likt vågor över kroppen.

Emmy rör sig bland filtarna och dynorna i sin korg, rottinget spänner och protesterar ljudligt när hon lyfter sin hänförande blick mot mig.
Hennes varma själ gör mig knäsvag och gråtmild, hon är så fantastisk liksom alla våra djur är... harmoniska och ljuvliga i hela sin uppenbarelse.

Jag vill inte störa dem i deras sömn men det är dax för dem att gå ut i den höga snön innan jag bestämt bör vila mig lite.

Det är tungt för dem att röra sig ute och de blir lätt nedkylda då snön går så högt upp på magen på dem.
Lilla Foxy (ljudliga snarkningar letar sig ned från sovrummet, att den två kilos späda kropp kan föra ett sånt oväsen! ;)  ) är så lätt att hon spatserar uppepå snötäcket i viss mån men de stora tjejerna
sjunker ned och blir oerhört begränsade i sina rörelser.



Emmy och Athena har annars både storleken och pälsen för sig när det gäller kyla och det är sällan man på någotvis behöver skydda dem mot kyla och nederbörd vilket är tvunget i form av varma täcken/jackor när det gäller de små som lätt råkar ut för köldkramper om man inte ser upp.
Men faktum och tyvärr är att denna vinter har även Emmy och Athena haft problem med frusna tassar...
Som tur är har detta skett i trädgården och de har kunnat ta sig in för egen maskin... de är ju liiite tyngre än Aicha och Foxy... liite.

Mitt liv har till och från varit lite "rörigt"...

Visst gör man sina val genom livet men ibland förstår man inte riktigt vad det är som gör att man hamnar i olika situationer och varför...

Jag har ramlat in i tragedier från tidig tonårsålder villket givetvis har präglat mig själv som människa och där av även mitt liv.

När jag var yngre hade jag många bekanta, kompisar och även de som jag ansåg vara väldigt nära vänner...

Genom åren har många av dem naturligt fallit bort men jag har även sållat och endast behållt dem som står mig riktigt nära och vilkas kärlek är ovillkorlig, öm och trygg.
Dessa vänner skulle flytta berg för mig och skulle stå vid min sida oavsett hur starkt vindarna än skulle blåsa kring mig - de skulle helt enkelt stötta mig på ett eller annat sätt i vått och torrt och aldrig vända ryggen åt mig.

Det har tyvärr inte alltid varit så...
Det fanns en tid i mitt liv som jag verkligen behövde mina vänner som mest...
En tid där jag mådde fruktansvärt dåligt - då allt omkring mig bara var mörker och förstörelse.

Jag visste inte bättre... och jag förstod aldrig hur jag skulle ta mig ur det hela utan försökte istället att stå ut.
I detta skede vände en stor grupp människor ryggen åt mig och lämnade mig än mer sorgsen och trött.
Jag kände mig fullkomligt övergiven...

Genom att försvara "elefanten i vardagsrummet" räddade jag även mitt eget ansikte för om jag inte hade gjort det - vem hade då jag varit som tillåtit det hela att fortsegå? Hur skulle jag ha framstått både inför mig själv och andra.
Det var lättare att förneka och försvara hur onda gärningarna än var och hur fruktansvärt det alltid påverkade mig.
Med facit i hand förstår jag inte hur jag kunde stå ut så länge utan att fullkomligt bryta ihop.
Jag famlade så ensam i ett stort tillsynes totalt evig mörker.

Jag undrade vem jag varit för dessa så kallade vänner i alla år om de inte orkade eller hade viljan att stötta mig i den missär som jag just då tyvärr valde att fortsätta leva i...
Om de inte ansåg att de kunde hantera situationen kunde de då inte talat till mig?
Gett mig råd och hjälp?

Jag undrar givetvis än idag hur lite jag måste betytt i alla de år som jag räknat dessa människor som några av mina närmsta och äldsta vänner - att de inte värdesatte min vänskap och kärlek mer än så... då de så lättvindigt helt enkelt slutade att höra av sig.

En del tar sig fram genom livet ganska lättvindigt och får endast smaka på livets goda sidor - detta kan ju verka skönt och positivt på alla sätt och vis men jag värdesätter mycket av mina upplevelser även om de fortfarande gör väldigt ont och än idag är svåra att tänka på och bearbeta.

Men jag värdesätter dem just för att jag anser mig ha väldigt mycket mer förståelse och empati med individer som just har upplevt något traumatiskt.

Jag skulle aldrig nonchalera någon som ligger ner...
Jag skulle räcka fram min hand och om personen i fråga inte ville lyssna till mina råd eller dyligt skulle jag ändå låta denne veta att jag fanns där.

Världen är fylld av egoism men även av väldigt mycket rädsla...
Människor sluter sina ögon och vandrar lallandes förbi om de ser något de ogillar - Gud förbjude, stanna upp och lägga sig i någons liv får man ju absolut inte göra, tänk om man blir involverad i något jobbigt!!

Var tog allt civilkurrage vägen?
Det finns så många som "snackar" - jag är evinnerligt trött på människor som tycker än det ena och andra utan att på något vis ingripa!
Man k a n faktiskt göra verkan genom att göra n å g o t !
Att endast tala om det hjälper inte...

Jag har valt att bidra med det som jag kan och som jag förmår.
Jag har under dryga 15 år hjälpt djur och människor på olika sätt genom livet -det har mestadels varit oerhört arbetssamt, många tårar har trillat utför kinderna och man har stundoms varit fullkomligt utmattad... MEN belöningen man får är oskattbar!
Att se lyckan och tacksamheten i alla blickar samt få bekräftelse genom en varm kram eller ett innerligt "tack" ger en värme så fantastiskt djup och glödande att den känns långt ned i hjärteroten!

Som överskriften lyder; Vem i hela världen kan man lita på???

Jag är tacksam över att det tillslut gick upp för mig att inte ens de man kallat för sina vänner hade stake nog att stå upp för mig - att stå vid min sida...
Det hade behövts så lite...
Jag menar absolut inte att de skulle accepterat min livssituation men de kunde funnits där för mig, för Marina...

Idag väljer jag mina vänner med mer omsorg och har därför också de absolut mest underbara vänner man kan tänka sig - jag är så tacksam över att jag har dem!

Jag försöker även idag att få rätsida på alla mina trauman och alla de känslor som jag undermedvetet har trängt undan för att skydda mitt hjärta och själ.
Då allt detta har påverkat mitt liv så starkt med ihållande mardrömmar, ångestattacker mm måste jag lära mig att hantera och förstå mig själv och mina känslor bättre samt vad det är som utlöser mina rädslor och reaktioner.

Detta kan verka väldigt självutlämnande att beskriva hur illa min själ mår - det är på något vis lite "hysh, hysh" att tala om att man mår dåligt själsligen.
Att berätta om fysiska åkommor är å andra sidan helt okej men själen och kroppen hör ju samman så vart går man när man är sjuk i själen?

Just det, jag går och talar med en psykoterapeut och även en psykolog just för att få hjälp att hela min trasiga själ... och allt vad denne har blivit utsatt för genom alla år.

Var snälla mot varandra och var rädda om varandra - värna om den vänskap och kärlek som ni får av olika individer det är den vackraste gåva någon kan ge.

Ta inte kärlek och vänskap för givet - det är något man gör sig förtjänt av.