jagochalladomandra

Sedan några veckor sedan tipsade inte en utan två av mina finaste vänner mig om e-cigg.
Det lät nästan för bra för att vara sant när De beskrev hur De helt gått över från vanliga cigaretter till detta.
Jag kände att jag var bara tvungen att testa och slängde mig ut på Deras hemsida och beställde tillsammans med ytterligare en vän.
Döm av min förvåning om hur lite vanliga cigaretter jag röker nu!

Vad som är bra är att man kan dra ned på nikotinmängden successivt genom att köpa med mindre och mindre nikotinmängd tills man helt slutat röka... eller ivarje fall att man till slut rökar nikotinfri e-cigg.
Det som är lite negativt är att man röker mer då det bara är vattenånga som kommer ut så förpestar man ju inte för omgivningen genom att röka inne... något man aldrig skulle få för sig att göra med vanliga cigaretter om inte under en fläkt i så fall.

Förutom att man inte får i sig tjäran mm som en cigarett innehåller så är det också väldigt mycket billigare... och det finns i en uppsjö av smaker.
Det finns säkert massor av nackdelar om dessa också men inget som jag själv kan se just nu!
Jag hyser inga större förhoppningar just nu om att jag ska bli helt rökfri då jag inte känner motivation för att bli det men vem vet?
Jag håller det öppet hur som helst!

Molle har skadat sig på framknäets trampdyna... mest troligt på skaren.
Han märkte det inte förrän jag lade om det och då blev han så klart väldigt olycklig och med ens väldigt handikappad och trebent.
Skaren kan vara väldigt vass och farlig för en yster liten pojke med mycket spring i benen!

Jag sitter i värmen och i den apelsinfärgade glöden av min fotogenkamin och tittar ut på ett snöigt landskap... 
Snön hänger tung över ledningar och grenar och alla lykstolpars lampor bär små yviga mössor.
Jag verkligen insuper dessa vykortsvackra bilder då det ska bli 
mildgrader imorgon och hur mycket jag än avskyr kyla så finns det inget jag avskyr mer än slask, regn och all smuts och gegga som kommer ur det.
Jag tycker att det kan vara si så där -2 till -5 grader fram till våren när solen kan smälta bort snön och låta marken torka upp under dess värmande strålar...

Jag måste tömma min bränntunna som är full till bredden av aska något jag har tänkt att hälla i mina olika rabatter... 
Nja, inte allt kanske men en hel del!
Jag är så oerhört korkad att jag inte räknat med all denna aska men jag måste verkligen fixa detta ganska omgående då jag har en hel del att bränna, bland annat ett väggskåp som jag absolut inte vill ha och som passar sig bäst i just denna tunna tillsammans med allt annat skräp!
Detta har jag inte gett en tanke men såg det när jag skulle ta fram ett stearinljus och kände bara att det där borde jag skickat på tippen för ett år sedan.
Jag har så mycket finare skåp med så mycket bättre energier att sätta upp på väggen än det där!

Jag väntar nyfiket på tossorna som jag har beställt till småhundarna och Molle!
De lär inte behövas nu på ett tag men vem vet när kylan smäller till på allvar igen så de är bra att ha till hands hur som helst!
Har man frysfisar får man se till att de håller sig varma!
Jag ska gräva fram dem alla för en natt kiss!
Alla utom Alice - som ligger på sin fäll - ligger inbäddade under sina olika filtar och snarkar så skönt men får förpassas ut till kylan innan vi bäddar ned oss på allvar i sängen för natten!

Var rädda om Er och var riktigt snälla mot varandra!
Far inte med lögner och hot utan var bara genuina och fyllda med empati och kärlek!

KÄRLEK <3

Namaste!

//Mina

 

Så har snart även Januari gått...
All vacker julbelysning är nedpackad och granen står kal och lite sorgsen ensam kvar ute på verandan. 
Lite testar av glitter hänger här och var och även den väntar på att bli nedpackad och undanställd tills den åter igen får ståta under sina kulor och ljus.
Julmusiken har tystnat... det är bara jag som inte kan sluta nynna på några favoriter men har väl insett att jag borde byta repertoaren mot något annat mer säsongsbetonat... vad det nu månne vara.

Det är kallt och djup snö ligger gnistrande vit över hela vår natur, det är så vackert att hjärtat hissnar!
Men jag har fått beställa "tossor" till både de små svansbarnen och till Molle... Alice är den som klarar kylan bäst.
Igår åkte jag till en så go liten Amstaff-pojke och lämnade två hundtäcken som mina pälsklingar inte kunde ha och som passade honom utmärkt.
Matte har en skral kassa och den lilla killen frös så på sina promenader och jag kunde inte släppa tanken på det sedan jag fått reda på det och därför letade jag i mina skrymslen och fann två stycken fina täcken till honom att alternera mellan.

Tråkigt nog upptäckte jag att han hade ett klokapselbrott så matte var ändå tvungen att gräva djupt i sin plånbok och åka till veterinären med honom...
Så väldigt tråkigt. Det är så oerhört smärtsamt...

Tågtrafiken är inte speciellt pålitlig dagar likt detta... eller inte över huvud taget kom jag och en stins överens om!
Det har aldrig varit så dåligt som det är nu höll han med om!
Om det regnar... eller har regnat, snöar eller har snöat eller till och med varit för varmt så avstannar allt inom sj och västtrafik, det är verkligen riktigt illa.
Ibland får man vänta på långa förseningar och ibland lyser tågen med sin frånvaro.
Har man tur kommer det en ersättningsbuss men långt ifrån alltid och då oftast lång tid efter utsatt tågtid.... det kan bli lite kyligt att vänta in dessa tåg/bussar.


Men det är rent och fint ute och så länge som det håller sig under tio minus är det uthärdligt även om kroppen protesterar. Jag avskyr kylan men föredrar ändå lite snö och några minus framför blask och regn och som det är nu kan man inte låta bli att fascineras över hur vackert det faktiskt är ute.

Men som jag längtar till våren och till värmen!
Jag längtar tills jag kan sätta lite fröer som jag sedan kan plantera ut och följa under sommaren...
Jag ser fram emot att sätta lite potatis och annat smått och gott, det var så otroligt roligt att skörda det nu i höstas och nu efter några år börjar jag bli lite mer säker på vad jag vill odla och inte.

Det känns trots allt ganska avlägset med fåglarnas vårsång och en kaffekopp i solstolen under vårens bleka, värmande strålar... men blicka framåt kan man ju alltid göra ändå och planera de projekt som man mäktar med.

Tills dess får man fortsätta tända massor med mysiga värmeljus och rökelse medan man sippar på sitt chaitea under en filt...
Jag får ta och inhandla lite böcker att fördriva de mörka timmarna med, jag har inte en oläst bok hemma och det är bland det bästa jag vet att fly in i böckernas världar.
Det vet alla som känner mig att jag knappt kan lägga en bok åt sidan när jag väl börjat läsa den och världen försvinner för ett tag omkring mig.

Nu ligger jag varm och sömnig under täcket med mina vackra svansbarn vid min sida...
Deras djupa andetag är sövande och jag ska strax dra Molle lite närmare mig och skeda honom och be för att sömnen infinner sig snabbare än värken som är extra jobbig nu.
Det är så gott att krypa intill dessa genuint goda varelser där kärlek är så naturligt och självklart!
Borra ned näsan i pälsen och känna deras andetag och hjärta slå under min hand...
Jag förstår inte hur man inte vill ha sina svansbarn bredvid sig i sängen... 
Jo... visst kan jag förstå om man har astma eller är lite känslig för päls och dyligt men jag tycker det är så sorgligt när de inte ens får sova inne i sovrummet med de som de anser sig vara deras flock/familj...
Jag skulle må fruktansvärt dåligt att att stänga ute mina pälsklingar från sovrummet och förpassa dem till exempelvis hallen eller köket.
För mig finns det verkligen inte...
Tänk vad ensamma och utlämnade de måste känna sig om de helt ensamma får sitta i en mörk hall om de inte själva har möjlighet att välja det på grund av att de kanske söker ett kallt golv under sommarvarma/heta nätter eller liknande.

Hur som helst... nu känner jag att jag börjar svamla lite då mina ögonlock ofrånkomligt blir tyngre och tyngre.

Var rädda om varandra där ute!
Älska mycket och var snälla!
Sträck ut en hand om Ni har möjlighet!

Kärlek!

Namaste

//Mina

Kallt både inne och ute men promenaderna är vackra och det knarrar om snön under kängorna!

Jag köpte ett par väldigt bra kängor som julklapp till mig och Alexandra med broddar i sulan.
De påminner väldigt mycket om kängan Icebug men kostar en bråkdel av priset plus att det var 50% rabatt!
Ett av de bästa inköp jag har gjort då jag är så rädd för att halka och ramla.
Jag införskaffade dem på Stadium outlets internetbutik.
Nu är de tyvärr slutsålda men det finns andra bra kängor och stövlar för frusna vinterfötter där inne.
De säljer ut saker, skor och kläder för 40-70%, en riktigt bra sida verkligen.
https://www.stadiumoutlet.se/

Det är så fint att det ligger kvar lite snö på backen!
Dagarna blir lite längre och det lyser upp längst vägrenen!

Jag hoppas och önskar att Ni alla har haft en fin nyårsafton och en riktigt bra början på år 2016.
Jag hade en mysig nyårsafton förutom att Lilly var väldigt rädd för rakerna/smällarna trots bomull i öronen och ett naturmedel som skulle ta ned stressnivån vid tillfällen som detta.
Men överlag var det en lugn och mysig kväll med mycket god mat, godis, Pommac och bra filmer!
Många har börjat plocka ned sina julsaker och belysning men jag håller fast vid det mysiga i någon vecka till innan jag bäddar ned allt i kartongerna igen.
Jag tycker det är så fint med alla mjukt glittrande lampor och det tar emot att redan nu plocka undan det...
därför väntar jag till tjugonde Knut innan julen åker ut!
Det hade ju varit skönt om våren kunde kommit med det också för då hade det känts än mer trevligt att sätta upp lite vårgardiner, köpa hem lite vackra tulpaner att sätta i vas osv.
Men i den här kylan känns våren ganska avlägsen så det är bara att bita ihop ett tag till innan man får se tussilagon i dikena, höra fåglarnas vårserenader och snödropp från taken men tids nog kommer även det och det ska bli härligt!

Men som sagt, än så länge är det kallt och de fyrbenta får ha sina jackor/täcken på sig under promenaderna för att inte frysa.
Det är konstigt så hemmablind man blir... jag tyckte aldrig att min finaste Emmy var speciellt stor men hennes vintertäcke är för stort/långt för Molle och han är ändå en stor Dalmatinerhanne och väger som Emmy gjorde.
Jag uppfattar honom som större... kanske för att han tar för sig på ett annat vis än vad Emmy gjorde...
Han är en stor. go bus, en frusen sådan också tillsammans med resten av flocken förutom Alice!
Var rädda om varandra och var snälla!
Låt inte andra lida för Dina misstag och skuldbelägg inte andra för vad Du orsakat!
Hyckla inte!
Kramas mycket och älska mycket!

Kram!

Kärlek!

Namaste

//Mina

 

Idag är det nyårsafton...

 

Genom åren har två av De hundar som jag har ägt varit maniskt rädda för smällare och raketer...

 

Om man inte själv är djurägare eller om man aldrig ägt ett djur som är så där riktigt dödsångest-rädd för raketer/smällare kan man aldrig förstå vad det innebär och då kan man som ägare till detta rädda djur få höra både det ena och andra...

Bl.a att det är tradition och det är ju något som vi i Sverige håller hårt på...

 

Sedan alla välmenta tips... tro mig, vi har testat det mesta men vissa saker förstår vi är meningslöst och kan endast göra det hela värre... och vissa saker är direkt farligt.

 

Ni förstår när en individ helt stänger av och går in i ett flyktbeteende och i en stress där man är rädd att dennes liv ska gå förlorat så vänjer man inte denna bräcklighet med att köpa en fyrverkeri-cd och ha på då och då...

 

De två hundar som jag har haft som varit helt skräckslagna har försökt ta sig under byråer och soffor där det endast varit varit frågan om några centimetrar... och de båda var stora tjejer... Panik!!!!

Min Schäferflicka kröp in i duschen till mig - hon avskydde att duscha - och försökte gräva sig ned genom golvet på duschkabinen...

 

Jag har byggt hyddor där jag legat lugnt bredvid dem,  dragit ned i alla fönster, satt på tv... musik osv. men då djur är så otroligt mycket känsligare än vad vi är spelar det inte så stor roll då de även känner av vibrationerna, dofterna osv. Plus att det är ett ljud som bryter igenom de flesta ljud. 

 

Därför försökte jag fly de år som var möjligt...

Vi drog ut husvagnen i skogen,  hyrde en stuga långt ut i ingenstans. ..

Jag har förklarat för grannar och vädjat till Dem att inte smälla. .. men barnen tycker ju det är så roligt. .. och då bryr man sig inte om en sjåpig granne med gråten i halsen. 

 

De sista åren med Emmy - min Schäferflicka - trodde jag att hennes hjärta skulle ge upp...

Jo, det kan faktiskt göra det!

 

När min gamla flicka stirrig i blicken hyperventilerade med ett rusande hjärta trodde jag att hon skulle dö i mina armar...

Det finns djur - för det är självklart inte endast hundar som är rädda - som avlider pga rädsla.

 

Jag är med i styrelsen för en förening där vi bland annat söker efterlysta hundar samt stöttar ägarna och just kring nyår rymmer det flest hundar. Många hittas men långt ifrån alla...

De flyr i panik... panik orsakat av Er kära tradition och många av dem dör där ute.

 

Som matte/husse till ett djur som lider under högtider likt detta känner man en sån total maktlöshet, sorg och rädsla!

När jag försökte rasta Emmy sent på natten eller dagen där på när man trodde att det hela var över och det trots allt brände av en smäll hade jag inte mycket att sätta emot när hon försökte forcera sig in genom både fönster och bilar!

Förstår Ni???

Hur rädd skulle inte Ni vara för att medvetet skada Er själva för att undkomma Er rädsla? 

 

Emmy var intelligent, mer intelligent än de flesta jag mött men då låste sig allt för henne och endast en överlevnadsinstinkt och en ångest så påtaglig att man kunde ta på den slogs på.

 

Förstår Ni nu???

 

Det blir ett nytt år utan raketer, bomber och smällare. .. jag lovar! 2016 kommer fast att man inte köper dyra raketer och smäller av.  

Det finns så mycket annat Ni kan göra för de pengar som Ni helt sonika bränner upp... något som inte skrämmer och i värsta fall till och med dödar.

 

Hoppas att Ni alla får en fin och kärleksfull afton och jag tillsammans med så många djurägare vädjar till Er att fira utan vare sig bomber, smällare eller raketer.

 

Kärlek

 

Namaste

 

//Mina

 

 

Tiden snurrar fort... och snart har hela December gått med alla sina advent, lucia och jul!
Jag fick slopa ett besök på juldagen och att åka på tapasafton till goda vänner på Annandagen var heller inte att tänka på då min kropp totalt slog bakut av alla julens förberedelser.
Det är alltid tråkigt och man blir ledsen när man får ställa in något som man har sett fram emot en längre tid!

Det är nästan exakt ett år sedan Lizzy åkte från mig!
Lizzy var en jourhund som jag hade hos mig i 1,5 år och som jag skulle placera ut på foder åt ägaren, något vi i vanliga fall inte gör och något vi pga omständigheter inte kommer att göra om.

När denna lilla sessa kom till mig var hon mentalt skadad och väldigt rädd för bl.a människor och mycket annat.
Jag rehabiliterade henne och kom henne självklart väldigt nära under denna tiden och hon funkade efter ett tag precis som vilken annan social och glad hund som helst även om vissa problem kvarstod, ngt som jag trodde och fortfarande tror helt enkelt låg i hennes gener.
Jag rekommenderade att man helt enkelt inte skulle avla på henne...

Ägaren valde att bli ovän med mig efter att fabulerat ihop att jag skulle pratat illa om henne... ngt jag inte hade gjort. Det enda jag hade gjort var att ifrågasätta en situation ang en av hennes andra foderhundar - ja, hon har många foderhundar - förutom detta hade jag hållit henne om ryggen och försvarat henne i 1.5 år! 

Så på Juldagen för drygt ett år sedan drogs Lizzy upp från sin trygga tillvaro till att bli en avelstik - och det var bråttom då misstanke om ett löp snart skulle ske - och jag fick inte köpa ut henne och jag fick inte fortsättningsvis ha ngn som helst kontakt med henne.
Ha som sagt i åtanke att jag hade tagit hand om henne, tränat och rehabiliterat henne under 1.5 år!!!
Detta var det största svek jag någonsin har varit med om!

Detta svek är så oerhört och så vidrigt då det går ut över en helt oskyldig individ och det är än mer vidrigt då det uppenbart handlar om pengar och någon form av fånig status och att synas!
Då Lizzy - som nu inte heter så längre - är en av två av sin ras i Sverige får ju ägaren lite uppmärksamhet på hennes valpar även om hon valde att korsa henne med en snarlik ras istället för att insiminera henne som hon sa till mig från start.
Detta är inte ngr raser som är reggade under SKK då de inte blivit godkända i Sverige ännu så indirekt går de ändå som blandraser i och för sig...

Varför jag från start vill hjälpa till i detta ärende var ju dels för att hundarna for illa - det var ytterligare en hund som jag fann ett jättefint hem till efter ett år - men även för att jag tyckte och tycker att detta är väldigt trevliga raser som borde få fäste i Sverige.

Detta svek var till och med större än det som skulle ske drygt en vecka senare när min dåvarande sambo sedan sju år tillbaka bryter med mig och väljer att sonika försvinna medan jag går in i duschen...
Jag visste att det knakade i fogarna och jag var absolut trött på hans lögner och svek men jag ville hitta tillbaka dit vi var en gång så jag fortsatte att kämpa och jag trodde att det var vad han ville också då han ett halvår tidigare indirekt talat om bröllop.
Vi diskuterade något och jag sa: ".... om vi skulle gifta oss någon gång."
Var på han svarar: "Vad då om? N ä r vi gifter oss menar Du!"
Jag tycker att vi skötte det snyggt... jag hjälpte honom att packa ihop det lilla han ville ha med sig innifrån huset och han bad om att vi skulle fortsätta att vara vänner.

När han inte hämtat alla sina verktyg och skräp från snickarbod, trädgård och pannrum skrev jag ett vänligt mail till honom vid påsk och fick ett horribelt svar från honom - som jag såg på texten inte ens var skrivet av honom - och som gjorde mig oerhört ledsen... för även om jag sett många mindre attraktiva sidor av honom kunde jag aldrig tro att han var så elak.

Detta har jag lagt bakom mig då jag mår så väldigt mycket bättre idag än vad jag gjorde tillsammans med honom!
Nu har jag kontroll och slipper obehagliga överraskningar så som att elen blivit avstängd som den blev en vinter... tack och lov hjälpte barnens mamma tillika min vän oss och ringde runt samt lade ut pengarna så länge så att de efter något dygn satte igång elen för oss igen.
Min fd sambo som hade ansvar över bl.a de räkningarna var ju inte hemma, utan satt då i värmen hos en vän medan jag och min dotter som dess utom har diabetes satt och skallrade tänder under ett täcke...

Jag slipper överraskningar som att vara tvungen att hitta ett annat boende inom en månad pga att "någon" inte betalat av ngt på huslånet under lång, lång tid... och helt enkelt undanhållit detta för mig.

MEN det tråkiga i detta är att fast att det var jag som blev lämnad och bedragen så har j a g gått vidare - för jag skulle inte vilja ha honom tillbaka om så någon kastade honom efter mig - så har uppenbarligen inte han och hans nya "kärlek"/"solstråle" släppt mig då han proppar de stackars barnen fulla med skit och hotar Dem med div saker för att De inte ska hålla kontakten med mig... jag som var Deras bonusmamma under sju års tid.

Det som gör mig uppriktigt ledsen är att han inte kunde på något vis hört av sig när han avlivade lilla Tilda... 
Hon hade varit min lilla flicka i många år också och jag älskade henne högt och lovade finnas där för henne om han hade behövt.
Inte ens ett meddelande fick jag...

Jag förstår inte vad människan är rädd för men jag vet att han har talat många osanningar även till andra om mig och detta får mig att undra om den kvinna som han hade under ett års tid före mig verkligen var så hemsk som han har påtalat... då han uppenbarligen försöker ställa sig i god dager för sin nya kvinna genom att skita ned mig!

Att till och med få höra att jag a l d r i g har stöttat honom är både skrattretande och sorgligt!
Jag gjorde inget annat än just det!

Att hans nya kärlek genom sina syner har sett att j a g skulle ha varit otrogen med min dotters pappa när vi var på konsert i Stockholm... fy, fan för att hitta på något sånt!
Sitta och ljuga så grovt samtidigt som att påstå sig att vara kristen... skäms!!!

Att endast den första tiden i vårt förhållande var bra... och att jag var skälet till att han drack så mycket.
Hm... undras om jag isf var det innan vi träffades också i så fall?
Det är fula beskyllningar och jag förstår inte varför man lägger över det på någon annan än sig själv.

Hur som helst jag mår så otroligt mycket bättre nu då jag slipper ta hänsyn till en av de största martyrer jag känt men skulle må ännu bättre om alla lögner kunde upphöra och De kunde gå vidare med sina egna liv istället för då skulle jag inte ens behövt skriva detta inlägg! 

Visst, det är tufft ekonomiskt men konstigt nog har jag inte sämre ekonomi än vad jag hade med ytterligare en inkomst vilket har fått mig att fundera över en del...
Rent känslomässigt mår jag så bra just nu!
Jag har till och med haft några intressenter efter mig *blink, blink* som jag vänligt har tackat nej till då jag absolut inte är så pass hel att jag skulle våga lita på någon igen.
Inte ännu hur som helst...

Så för att sammanfatta år 2015 måste jag ändå säga att det har varit ett fantastiskt år och jag är så innerligt tacksam över alla De fina vänner jag har som har stöttat och som fortsätter att stötta mig på så många sätt och vis.
Jag har slutat att oroa mig så mycket och att försöka njuta mer från dag till dag även om det självklart kan vara svårt ibland på grund av mina diagnoser/sjukdomar. 
Men som sagt om jag frångår just det faktum att jag är sjuk så mår jag faktiskt mycket bättre än vad jag har gjort på många, många år och jag skiter tungt i min fd. och hans nya sambo så länge som att De är snälla mot barnen och Deras mamma och så länge som att De inte snackar skit om mig!
Jag bryr mig inte ett skit om hur De har det, vad De gör, hur De mår osv. osv. jag har verkligen inget intresse alls i det!
MEN jag älskar min väns barn och jag kommer att fortsätta att träffa Dem och då jag och min vän/Deras mamma var vänner långt innan jag och han/Deras far blev ett par är detta ngt vi kommer att fortsätta att vara!

Jag mår bättre av att inte vara tillsammans med denna person längre så jag kan bara sända ett stort tack för att han släppte mig fri även om sättet han gjorde det på var fruktansvärt lågt.
M e n jag kan till och med förlåta och gå vidare från det just på grund av att jag är så mycket lyckligare idag när jag inser vilken tyngd vårt förhållande var att försöka lyfta helt ensam.

Alla önskar någon som ser en och som älskar hela oss för just Dem vi är... som tex inte kliver över oss om vi ligger kraschade, kallsvettiga och illamående på ett kallt hallgolv...
Om man inte har just den personen vid sin sida är det mycket lättare att fortsätta vandra ensam!

Nu ser jag fram emot år 2016 och allt roligt och spännande som skall ske då!

GOTT NYTT ÅR önskar jag Er alla!

Var innerligt rädda om varandra!
Svik inte varandras tillit, visa respekt och tacksamhet, var kärleksfulla och ljug inte!
Lögner kan verkligen förtära och tillslut rasar allt med dem...
Se framåt och försök se till det fina Ni har omkring Er!

Kärlek! <3

Namaste

//Mina

Ett kort inlägg om lite känslor...

Jag har ont över det här med tiggare, hemlösa och flyktingar...
Fast jag har ont av det för att det gör ont i hela min själ och hjärta... jag har dvs inte ont av Dem!
Jag önskar att jag hade så mycket mer pengar så att jag kunde ge till alla som behöver!

Jag skulle ned till Gbg här om helgen och när jag mellanlandar i Borås och kommer in på centralen möter jag Dem... De som inte ha något och vars magar är tomma!
En kvinna kom fram til mig och sa på knagglig engelska att hon var hungrig...
Jag såg att hon satt tillsammans med en vän som inte ens ville möta min blick utan satt och tittade ned på sin slitna kjol.
Jag köpte mat till Dem... 
Sedan ser jag en man i flipflops utan strumpor... och jag som frös i mina vinterconverce... jag öppnade min övernattsväska och gav honom mina strumpor.

När jag sedan flydde ut genom dörrarna och ut i kylan för att gå till bussen kom en kvinna emot mig... hon visade upp en tom hylsa till en diabetesspruta.
Då dog jag en stund! 
Tänk om min dotter inte skulle ha insulin!!!
Det vore helt förödande!
Skulle jag skita i mötet och springa till apoteket och hämta insulin?
Nej... jag gjorde faktiskt inte det och sedan dess har mina dagar hemsökts av denna unga kvinna...

Jag satte mig tung i bröstet på bussen mot Göteborg och då kom tårarna!
De gick inte att stoppa och de forsade ned över mina kinder samtidigt som ett guturalt ljud av hulkningar sökte sig upp genom halsen!
Tårar över alla dessa människor i nöd som människor inte ens möter blicken på... dessa näst intill osynliga människor som fryser, är hungriga och står utanför samhället!
Människor... som Du och jag som helt enkelt har det väldigt svårt!

Väl nere i Göteborg sprang jag förbi - samtidigt som jag rabblade en ursäkt - en Romsk man som sålde tidningar och snek in på ett litet café där jag med tårarna fortfarande stilla droppandes gömde mig med en kopp kaffe likt en fegis tills mina vänner skulle möta mig.

Dagen där på när jag skulle hem och väntade på bussen gick även där en kvinna med en mugg framhållen mellan sig och alla människor...
De flesta vände bort blicken och fortsatte att prata med sina vänner som om det inte berörde Dem... vilket det mest troligt inte heller gjorde.

Självklart tömde jag min plånbok på de ynka pengar jag hade... kanske skulle de räcka till lite middag!
Jag bryr mig inte om om det skrynkliga, bleka foto som var fasttejpat på muggen var skälet till att hon tigger...

Man tigger inte för att det är roligt.... man tigger för att man måste och då har man lagt hela sin stolthet åt sidan, det sista vi människor gör.

Vad skulle det krävas av Dig för att Du skulle börja tigga?
Väldigt mycket kan jag tänka mig...
Ha då det i åtanke nästa gång och även om Du kanske inte ger något varje gång så möt Deras blick och visa att Du ser Dem!

Kärlek

Namaste

//Marina

Ett år, sex månader och fyra dagar...
Det känns som att det var igår...
Som jag saknar Dig!
Jag kan fortfarande inte tänka på Dig utan att tårarna börjar trilla utefter mina kinder och inte utan att klumpen i bröstet växer sig så stor att det känns som att den ska spränga sig ut genom mina revben... halsen knyter sig så det svider och jag vill bara skrika!

Ja, jag vill verkligen bara skrika... och det har jag gjort!
Inte för att det kan ge mig Dig tillbaka till mig utan för att det känns skönt...så jag skriker mig hes tills halsen är ett sår och tills en annan smärta tar över den svidande klumpen.
Jag skriker medan tårarna växer till en stor blöt fläck över min tröja, tills de totalt förblindar mig...
Vår kärlek var så djup och innerlig, jag kan omöjligt släppa taget och det gör så ont... det gör så in i helvetes, jävla ont!

Jag vill kunna krypa upp bakom Dig och känna Din doft, Din värme och närhet!
JAG SAKNAR DIG!!!!
Dina underbart, mörka vackra ögon... Så fina mjuka kinder med de tre vitgråa pälsstråna på vänstra sidan...
Din pussvänliga nos och mun!
Som jag har pussat denna underbara mun och gnidit min näsa mot den sammetslena pälsen runt nosen...  Det underbart smålockiga, näst intill kreppade pälsen vid öronen...som jag lite disträ alltid lyckades sno in mina fingrar i...
Och tassarna, de där stora, vackra tassarna som passade så fint just i min hand!
Lockarna mellan tårna och mellan trampdynorna som det tog emot att klippa då det såg ut som små rara tofflor!
De sötaste öronen som vippade i takt med Din gång... som jag älskade att gå bakom Dig och se Din högt burna, yviga svansplym, Dina små "byxor", Din blanka, lena päls och dessa så otroligt söta, vippiga öron...
Du Din spjuver försökte dyka ned i alla vattendrag eller allt som var minsta tillstymmelse till att vara vatten... och ibland fick Du och ibland lyckades Du ändå om jag inte var uppmärksam nog!
Varenda liten muskel kände jag, varenda liten rörelse betydde något för mig och talade till mig!
Jag visste Dig... jag kunde Dig!
I min kärlek hade jag lagt allt på minnet... i kärlek kunde jag njuta av att bara titta på Dig i all evighet.
Liksom Du totalt läste av mig... vi var ett!
Den dagen Du försvann var jag förlorad... min älskling, mitt hjärta sprack itu den kvällen, hur ska jag någonsin bli hel igen?
"Tiden läker alla sår..."
Det är inte sant... man lär sig bara på något märkligt vis att leva med smärtan så att den tillslut mildras men
detta sår är så djupt... jag tror det är beständigt... det blöder och det smärtar så djupt!

Ibland ser jag Dig... Du lägger huvudet på sned och Dina vackra ögon glänser...
Och jag känner Dig... Din nos mot min hand och Din värme mot min kropp...
Men jag kan inte ta Ditt huvud mellan mina händer och pussa Ditt vackra, helt perfekta ansikte...
Jag kan inte hålla Dina tunga, varma tassar...
Ibland kommer det bara över mig så hårt, så brutalt och så primitivt!
Det går inte att hålla ifrån sig... det känns som det var igår... det känns verkligen som det var så nyss, smärtan är så intensiv.

Emmy... Du är min och jag är Din för alltid!

Kärlek

Namaste

//Mina

Så stapplade jag tillslut över järnvägen för att åka med tåget och min onda rygg till en Osteopat...
Tretton dagar med denna värk skulle förhoppningsvis få ett slut denna eftermiddag!
Som en gammal halt häst halvt och halvt ramlade jag ut från tåget och släpade mig plågsamt några hundra meter fram till hans praktik... jag kände mig ganska ömklig!

Förutom att hela min kropp är i allmänt dåligt skick så hade jag en kotförskjutning plus att han över lag och då speciellt i nacken löste några sättningar/låsningar och knutor.
Han undrade stilla vad jag hade haft för mig...
Angående kotförskjutningen: "Har Du hoppat??"  och när han var uppe i min nacke och sträckte, knäckte och fick igång mina energier "Men vad har Du gjort???"
Vad skulle jag svara annat än att jag mest troligt blivit för van vid att vara i det skicket!
Men med facit i hand förstår jag att jag kanske borde göra detta minst en gång om året...

En Osteopat går inte endast på just det område som man har ont i utan försöker läka hela kroppen för att det ska bli ett flöde... för ofta är det ju så att problemet kan härröra från ett annat ställe i kroppen och om man inte åtgärdar det lär ju problemet snart uppkomma igen.

Han bände även således och kollade muskeltonusen i mina ben... han bände mycket och då jag är överrörlig bände han benet väldigt djupt och jag skulle spänna emot...
Mmmm... första benet gick ju riktigt bra förutom att mina tankar hela tiden vandrade till morgondagen och om jag över huvudtaget skulle kunna stå på mina töjda ben!
Andra benet började ganska bra... men... *suckar lite* jag trodde faktiskt att jag hade riktigt bra och anständiga trosor på mig.
Ett par lagom käcka och färgglada Pieces-boxertrosor (tack och lov att jag inte är en string-tjej) satt runt min lilla stjärt och jag trodde verkligen att de skulle sitta på plats... men... det gjorde de i n t e!
Helt plötsligt kände jag hur grenen i trosorna sakta började krypa uppåt...
"Men för h-e!!!"
Där ligger jag med benet så vitt isär som det bara är möjligt och trosorna förråder mig genom att visa upp hela min - eller delar - av min härlighet.
Tack och lov var Osteopaten en gentleman och låtsades inte om något men det blev inte fullt lika många bändningar i det benet som i det första och jag skyndade att skyla mig så gott jag kunde!

Alltså... detta är så himla typiskt att det ska hända mig!!

Men jag tror nog att jag höll ihop mitt ansikte ganska bra men jag tror att han saltade räkningen lite *ler*!

Min nacke känns underbart mjuk och även om jag fortfarande har ont i min rygg så känns hela kroppen bättre och han sa att jag nog skulle vara återställd på Måndag så jag litar på det!
Kärlek till Er alla!
Var rädda om varandra!
Älska hett och länge!
Krama och visa Er kärlek till Dem Ni håller av både i handling och ord!

Namaste

//Mina

"Jag är inte rasist men... nog ska De vara tacksamma som får komma hit!"
"Är man rasist om man tycker att De borde visa liiiite tacksamhet..."
Detta handlar bland annat om De flyktingar som vägrade kliva ur bussen vid asylboendet i Lima.
Detta boende ligger väldigt avlägset och att komma till ett helt nytt land måste detta kunna liknas vid som att för mig bli dumpad mitt i amazonas djungel!
Jag kan bara anta att många av dessa människor kommer från storstäder och som det i tidningen står så uttrycker De en genuin rädsla för bl.a vilda djur.
Vissa stugor hade ingen värme eller el... 
I ärlighetens namn bryr jag mig inte om varför utan jag tror helt enkelt på att De faktiskt känner en genuin oro och rädsla... PUNKT! Allt annat är oväsentligt!

Vad vi aldrig någonsin kan sätta oss in i är i Deras situation!
De är rädda och De är trötta och De har rest genom faror som vi aldrig någonsin kan förstå!
Varför skulle vi då kunna sätta oss in i Deras resonemang?
Men vad vi KAN göra är att visa lite jävla omsorg och omtanke!
Visa empati!

Hur ska De kunna känna sig trygga mitt ute i skogen när De inte känner sig välkomna??
HUR ska De kunna känna sig trygga någonstans mitt ute i ingenstans i ett helt främmande land när det förekommer hot?
Och när man kommer från såna fasansfulla omständigheter tar det nog ändå oerhört lång tid innan man över huvudtaget vågar sluta ögonen och somna gott på kvällarna.

Det är med sorg och viss avsky som jag ser flera av mina fb-vänners loggar... "Jag är inte rasist men... lite jävla tacksamhet borde De ju visa."

Att inte just Ni sätter Er ned och begrundar vad Ni borde vara tacksamma över istället!
Var så jävla tacksamma över att Ni slipper lämna alla Era tillbehörigheter bakom Er och kanske även nära och kära för att fly till ett helt främmande land...
Var så evigt tacksamma att Er stad och hem inte är sönderbombat och att inte krigets fasor har slickat Era fotsulor och klivit över Era hjärtan och sinnen så tillvida att Ni konstant lever i en mental flyktsituation.
Var så jäkla tacksamma att Ni slipper ta allmosor och att Ni förväntas att visa tacksamhet mot människor där Ni egentligen inte alls är välkomna!
Var helt enkelt förbannat jävla tacksamma att NI inte är DEM och att inte Ni sitter i en buss långt ute i en karg skog i en helt främmande miljö och är så rädda att Ni inte ens vågar kliva av...
Och var då så jäkla tacksam över att Ni inte förväntas att i Er egen rädsla känna en tacksamhet som Ni inte just då kan förnimma på grund av de hjärnspöken som mest troligt dansar i Er själ efter det trauma som Ni har upplevt på Er väg mot en oviss framtid.

Så ta Er tacksamhet och stoppa den längst upp i det mörkaste av Era hål i Era icke rasistiska kroppar och börja tänka... känna och vara den medmänniska som Ni faktiskt k a n och borde vara! 

//Mina

I över en vecka har min rygg varit totalt paj och det har inte på något vis blivit bättre så jag var lite nervös när veckan närmade sig helgen... en helg som var bestämd sedan länge att jag skulle åka och träffa mina vänner i Dalarna.
Jag bestämde mig att göra det bästa av situationen och ändå åka så i Fredags packade jag och en vän in oss i bilen för att ta oss till våra fina vänner.
Solen sprutade från en klarblå himmel och Sverige visade sig från sin absolut vackraste sida!
Höstsolens varmgula ljus vibrerade och dansade med alla de olika färgskiftningar i vår natur!
Naturen står i brand och stoltserar och dess färgpalett har fullkomligt exploderat som i en triumf innan den snart måste lägga sig i vila inför vintern.

Med några stopp ut med vägen och många skratt trots den konstanta smärtan så var vi till slut äntligen framme!
Lycka... ren och skär lycka att träffa sina vänner som bor allt för långt bort!
Efter ombyte till myskläder, kramar och lite prat ute på verandan får vi plötsligt höra att vi inte bör packa upp några av våra saker då vi skulle vidare till ett annat ställe dagen där på...
Och detta är helt sinnessjukt och samtidigt helt fantastiskt, omtänksamt, underbart... vi blev bjudna på SPA i Tällberg - ett av Sveriges absolut vackraste ställe - på det fyrstjärniga hotellet Dalecarlia!
Utsikten från detta hotell är magisk och att dela detta ögonblick och dag/kväll med några av mina absolut finaste vänner gör det hela så komplett och rätt!

Vi började med en drink på rummet och tog oss sedan ned till spa-huset.
Att sjunka ned i en varm pool, i ett bubbelbad eller i den heta källan ute på terassen... ja, Ni förstår ju hur ljuvligt detta var!
Vi flöt omkring och bara var just där i den stunden och ingen annan stanns!
Mobilen var avstängd och allt handlade bara om oss och vårt välmående!
Tunga och trötta i kroppen tog vi oss upp på rummet där vi pimpade oss lite innan vi tog oss till restaurangen där vi åt en trerätters middag som gav mina smaklökar multiorgasmer!
Vad kan man säga?
Jag är så tacksam och jag känner mig så ödmjuk inför det faktum att jag, just jag har så underbara vänner!
Även Fredagen var riktigt mysig med bastubad och drinkar tillsammans med lite fler vänner!
Tomas hade till och med dragit in musik i sin nybyggda bastu och vi hade det riktigt, riktigt mysigt!
Livet var ganska förbaskat perfekt förutom ryggen som konstant gjorde sig påmind men jag vägrade låta den förstöra min helg.
Nu där emot mår jag sämre än någonsin... tack och lov att jag har min dotter som kan hjälpa mig.
Jag måste helt enkelt ta tag i detta och ringa in en tid hos en naprapat för det är något som är fel och tillsammans med min vanliga värk och sömnlösa nätter känner jag att detta är ohållbart och att jag inte orkar vänta på en vändning.
Värken och knutorna har jag haft sedan förra Fredagen och tio dagar är mer än nog!

Jag kommer att suga på denna helgen länge och jag har fortfarande svårt att ta det till mig att någon vill planera en så underbar överraskning till lilla mig!

Vackraste och renaste kärlek önskar jag Er alla!
Var rädda om Er själva och alla omkring Er!
Visa ödmjukhet och empati!

Kärlek! <3

Namaste!

//Mina

Ibland är våra känslor lika påtagliga och nära som vår hud...

Att sortera och ta i saker som någon man älskat och hållit av i många, många år ägt och hanterat... burit och brukat är känslosamt.
Samtidigt som det känns väldigt tydligt att De finns där med oss så blir det också väldigt uppenbart att De inte finns här hos oss i denna värld längre och en stor sorg väller upp i hjärtat.

Inte bara min rygg och höft kommer hem från "Lottas stuga" väldigt påverkade utan även mitt hjärta känns lite tyngre och trasigare.
Många minnen väller upp och man varken vill eller kan slå dem ifrån sig... man lutar sig tillbaka in i dem och låtsas för en stund att det fortfarande är en existens och helt naturligt för någonstans hoppas man att när man öppnar ögonen är allt som vanligt och allt var bara en fruktansvärd mardröm.

Mycket tid och tankar går varje dag till min Lotta, hon är närvarande både i ande och i alla de saker som hon bidragit till runt omkring mig och min dotter...
Hon är med oss från morgon tills dess att natten sluter sig kring våra kroppar och sömnen tar oss till andra världar.

Då Lotta försvann så hastigt och allt för tidigt blir man lite extra rädd om De man har omkring sig... man tittar hela tiden efter tecken, sjukdom... man blir helt enkelt jävligt rädd!

Jag tycker att det är så viktigt att visa nära och kära hur mycket vi älskar Dem både i handling och ord...
De som vi inte sympatiserar med kan vi vända ryggen åt och gå.. just för att De inte är värda vår energi som vi borde ge till just Dem som vi älskar!

Alla tänker tyvärr inte så... De livnär och göder sig själva på hat och elakheter, De känner sig stora och De känner ett maktbegär som är så patetiskt och löjligt att man inte kan annat än att skratta åt det... samtidigt som man känner en förundran över att människor likt det faktiskt existerar.

Men en del tar även steget längre än så för att på något vis få känna sig i någon slags maktposition och att få känna sig viktiga... De väljer att gå vidare och skada både personen som De hyser agg till men även andra oskyldiga som råkar vara förknippade med Deras "offer".
Dessa personer har inget samvete... dessa personer har bara en enda persons bästa i åtanke då De bara älskar en enda människa och det är Dem själva.
Det är allvarligt när folk njuter av när andra blöder, där bör man se upp...

Jag väljer att lägga min energi på kärlek då jag själv anser det vara det viktigaste vi har!
Vi vet inte hur lång tid vi har på denna jord och det avtryck vi gör bör mena någonting även för De som finns kvar efter oss!

Var rädda om varandra och om Dem Ni håller kära!
Håll fast vid varje minut och värna om varje ögonblick!

Kramar om!

Namaste

Kärlek <3

//Mina

Idag fyllde han ett år!
Min vackra och helt underbara prickiga, lilla fjant firar idag sin första födelsedag av förhoppningsvis många, många fler!
För exakt tio månader sedan såg jag honom för första gången och då var han bara på dagen en 8-veckors liten skrutt som jag skulle ta in för omplacering... men det skulle snart visa sig att ingen ville ha en döv valp!

Tack Du sköna gudinna, universum och kära jord att ingen ville ha min fantastiska pojke!
För det beslutet som jag tog efter några månader om att behålla honom har jag aldrig, aldrig ångrat!
Han kom till mig av ett skäl och han kom till mig precis en tid då jag behövde ta fokus från fullt med elände och lägga det på kärlek och omtanke kring en liten filur som kom att heta Molle.
En liten pojke som är så full av kärlek och leende att jag konstant är överfylld av renaste kärlek i mitt hjärta!

Jag skulle verkligen inte kunna leva och andas utan mina svansbarn, jag får ont i hjärta och själ av bara tanken!

Idag har det varit ben-kalas till alla!
Vanliga tugg, grönsakstugg och lammöron och det var tokigt gott tyckte de alla!
Det blev ingen tårta då lillkillen har en allt för känslig mage men jag tror nog att de är ganska nöjda ändå!
I Lördags var jag, Molle och en vän inne i en zoobutik och handlade lite gott till svansbarnen och samtidigt passade jag på att införskaffa ett turkost, vackert och praktiskt Hurtta-halsband till Molle som en liten födelsedagspresent.
Faktum är att jag egentligen hade velat ha ett brett skinnhalsband med lite blin-bling men det fanns inte så det får jag titta vidare efter.
Han har ju så vacker hals och nacke och skulle varit så vacker i det!
Jag ska nog hitta ett passande så småning om!
Det är så kul när de får vara fina... för man kan faktiskt köpa praktiska saker som samtidigt är fina!

Var nu riktigt rädda om Er och sov så gott i natten!
Jag ska ta mina underbara svansbarn plus mina två extrapojkar och förpassa mig upp till sängen och innan jag somnar ska jag skicka lite healing och god energi till en av mina absolut finaste vänner!

Tänk kärlek!
Var kärlek!
Agera kärlek!

Namaste

//Mina

Så var man då ett år äldre igen och säkert flera år klokare...
Mycket har hänt under detta år och jag tar som sagt med mig det och hoppas på att tills slut bli en riktigt klok gumma som tillslut förstår sig på "människan" i sin helhet så kanske man slipper delar av den sorg som jag har upplevt...

Idag blev jag riktigt överraskad!
Jag brukar inte direkt fira min födelsedag men två av mina finaste vänner ville komma hit och fira mig med lite fika och då jag mår så bra av att träffa Dem tyckte jag självklart att det var okej då familjen inte kommer och firar förrän till helgen.
Så när det knackar på dörren möts jag av en syn som jag inte alls var förberedd på!
Där står inte bara två vänner, utan sex stycken hade i smyg bestämt sig för att överraska mig!
Rörd och chockad över denna urgulliga gest kunde vi efter mycket trams och kramar sätta oss till bords och frossa i lite fika och snattra lite i mun på varandra!
Vilka helt fantastiska vänner jag har!

Så jag ligger helt tillfreds i soffan nu och känner mig både välsignad och bortklemad!
Det enda jag behövde göra var att sätta på lite kaffe, det är precis så som en födelsedag ska vara!

Stackars Thomas fick sitta på en pall, han nådde knappt upp till bordet!
Nu måste jag verkligen få tummen ur.... ja, var den nu sitter, och göra i ordning stolsdynorna till mina andra stolar!

Det blev inga foton på superblodmånen i natt...
Men nog trotsade vi sömnen - även om Sanna sov i soffan några timmar - och var ute och tittade på henne vid 04.30. Och där hängde hon rödbrun och vacker mot en stjärnklar natthimmel! Hon var dock inte så stor som alla tidningar lovat men det kändes ändå speciellt att få se detta fenomen.
Natten var kall, vacker och tyst där vi stod och blickade upp mot himlen!
Sanna hade med sig sin kamera ut men denne ville inte fånga något alls på bild... jag misstänker att min mobil hade tagit bättre foton i detta läge men den låg inne och gjorde ingen nytta alls.
Himlen målas randig av hennes sken och det liknar mest en vacker tavla!

För ett tag sedan skördade vi våra land från bl.a potatis och rödbetor.
Inget smakar så gott som det man tar upp färskt och som man själv har odlat!
Rödbetor är så enkelt att få riktigt lyxigt gott så det har vi ätit mycket under en tid nu!
För Er som inte visste det - för det visste inte jag - är rödbetor väldigt laxerande plus att man kan få en smärre chock av dem färg som de utsöndrar i urinen.. det blir väldigt häftig kulör!
Hur som helst, ta det lite försiktigt med intaget av rödbetor för det kan bli frekventa besök på toaletten annars fick jag erfara. Med tanke på att jag alltid har problem med min mage var det väl inte en helt lysande idé att vräka i sig så mycket!

Så stundar det snart ett födelsedagskalas!
Jag är ju inte mycket för att fira mig själv och då jag inte fyller jämt blir det knappast någon balluns!

Tårtor är ju annars väldigt roligt att baka men i år tänkte jag begränsa mig till en tårta och sedan tänker jag testa att göra chokladwienerbröd på ett enkelt sätt som jag har sett via ett klipp som gått runt på Facebook.
Jag hoppas att det är lika lätt som det ser ut att vara!

Sommaren blev vi absolut snuvade på men jag hoppas på en längre, mildare och soligare höst istället!
Böckerna och alla ljuvliga doftljus sparar jag till vintermånaderna och det överhängande mörker och kyla som bara ligger där och väntar på oss där bakom hörnet!
Som alltid så bävar jag för vintern och kylan då min kropp har en benägenhet att snabbt kylas ned...
Jag blir inte bara lite kall utan kyls ned i märg och ben och inget lyckas värma mig tillräckligt!
Varje år inför vintern håller jag utkik efter varma skinnhandskar, kängor/stövlar, jackor, halsdukar, tröjor, byxor... ja, till och med pyjamaser sliter jag på så mycket att jag alltid söker efter nya året där på!

Visst kan även jag ser det vackra i en frostbiten värld täckt av snökristallers gnistrande mångfalld men just kylan tar udden av allt det där vackra!

För tillfället är mina små tossor behagligt varma i mina dubbla sockar - var på ett par raggsockar . och tofflor men jag vet vad som väntas där endast riktigt heta duschar eller bad kan värma mig helt tillfälligt... och där kan jag ju inte tillbringa hela vintern.

Redan nu börjar jag i huvudet planera inför våren och räkna månaderna tills jag kan börja så mina fröer!

***************************
Om några veckor fyller världens bästa Molle ett år!
Han måste vara världens snällaste, roligaste och goaste pojke och har verkligen kompletterat vår lilla flock!
Precis som resten av flocken så är han så där härligt schyst och vänlig - om än så klart busig - mot andra hundar som hälsar på eller är jourhundar här hos oss.
Han märker omgående om någon är av mig bjuden att komma in och är då så kärvänlig och rar men har absolut en sund vaktinstinkt som sig bör...  
Han har helt enkelt utvecklats till precis den fina individ som jag hoppades på och jag är så stolt över honom.
Kalle - vår lilla rultiga jourhund - har jag funnit ett hem till!
Jag har turen att få placera honom i ett hem där jag redan har placerat en hund tidigare så jag vet med säkerhet att det är ett riktigt fint, kunnigt och kärleksfullt hem han kommer att flytta till!

I natt kommer det att skapas lite magi över himlavalvet!
Vi kommer nämligen att få uppleva både supermåne och blodmåne på en och samma natt!
Redan nu, 19.15 vandrar hon över himlen så mycket större och i en mustig gul nyans!
Så fantastiskt vacker hänger hon där i all sin mystik!
Passa på att stanna uppe i natt och ta del av detta fenomen!

http://www.newsner.com/2015/09/allt-du-behover-veta-infor-historiska-natten-med-blodmane-och-supermane/

Var rädda om varandra och var ärliga och omtänksamma!
Ta vara på varje ögonblick med Dem Ni älskar och vårda Era förhållanden vare sig det är familj, vänner eller kärleksförhållanden.
Den enda Ni har makten att förändra och göra till en bättre människa är just Er själva!
Om vi alla startar just där skulle världen vara så mycket finare, ljusare och ärligare utan svek, våld och missunsamhet!

Berätta för varandra hur mycket Ni betyder för varandra och hjälp Era medmänniskor...

Kramar om alla Er fina, goda människor som vill andra väl!

Kärlek!

Namaste

Marina

Så var det då det där igen att hålla sig till sanningen...

Jag har sedan några år tillbaka varit väldigt god vän med en kvinna... 

Hon hade humor och verkade vara en sann vän på många sätt och vis!
Visst märkte jag att hon överdrev emellanåt men jag tog det med en klackspark.

När jag sedan började förstå att hennes historier om tex barndom, arbeten och även många andra saker föll sig i väldigt olika versioner beroende på vem hon talat med började jag undra lite och mina känselspröt började vibrera.
När jag sedan rent praktiskt på många saker såg hennes brister där det med den erfarenhet som hon påstod sig ha gallant borde klarat blev jag än mer fundersam.

Efter ett tag blev jag kontaktad av flera personer- som likt jag själv stod med många frågor och funderingar - och fick höra diverse saker som fick min mage att dra ihop sig av olusthet och min sorg och besvikelse byttes mot ilska och en känsla av att blivit fullkomligt blåst.
Denna känsla är jag inte ensam om och jag har förstått att flera personer har tagit avstånd från henne och hennes lögner och beteende.

 

Hon flyttade även samman med någon hon sagt väldigt ofördelaktiga saker om och det är bara väldigt obehagligt!

Man blir bara så väldigt besviken, ledsen och man känner sig oerhört lurad!

Det är samtidigt väldigt tragiskt att någon måste fara med osanning för att verka intressant och att denne inte förstår att hon hade varit älskad och respekterad utan det... men nu är allt förstört!

Ja, självklart är hon en mytoman och hon skulle helt klart behöva proffessionell hjälp.

När allt krackelerar brukar personer likt detta fly och börja om men hur länge orkar man göra det?

Det är så fullkomligt tragiskt när en människa inte ser vilka fina och genuina människor denne har omkring sig... vänner som skulle gå genom eld för henne... och hon väljer helt sonika bort dessa med, eller på grund av sina lögner.

Jag har även levt i förhållande där jag blivit förd bakom ljuset och undanhållits saker och ting tillsammans med dessa eviga lögner som uppdagats efter ett tag...
För de gör ju det och när de ser ljuset är de jäkligt fula!
Flera tillsammans med mig har mått så fruktansvärt dåligt över att se hur allt har eskalerat tillsammans med ett egotänk som verkligen svider i ögonen.

Jag har gått igenom hela känsloregistret från tårar, till ilska för att tillslut helt enkelt välja att lägga detta bakom mig i avsmak.

Min önskan är att människor likt detta kunde göra så som vanligt funtade människor gör... sätta sig ned och rannsaka sig själva och där efter komma med några välförtjänta ursäkter istället för att låtsas helt oförstående och inte ta på sig något som helst ansvar.

Mest troligt skyller hon detta på alla andra inklusive mig då hon vägrar att själv se vad hon har raserat...
Hon tror säkert att det är någon illvillig person som i elakhet har berättat saker men vad hon inte inser är att man pratar om personer som man tycker om och då kan man komma att nämna saker och ting var på historier som man har fått till sig jämnförs... och på den vägen har det varit tillsammans med handlingar och beteende som varit så uppenbara.

Varför skriver jag då om detta i min blogg?
Jo, för jag tycker att det är viktigt att man belyser just detta ämne och att det är så många som drabbas av bedragare och att alla De har något gemensamt...
Vi känner oss dumma!
Men det är inte vi som är dumma... men det är där emot De som har lurat oss!

Så... en vän som jag såg som en av mina närmsta är för mig nu mera helt död!
Hon existerar inte längre!
Jag raderar!

Till Er andra fina, vackra människor!

Ljug aldrig för att ställa Er själva i en bättre dager!
Var exakt De Ni är så vet Ni att Ni blir älskade för just De personer som Ni är och ingen annan!
Var snälla, genuina och var respektfulla och kärleksfulla utan någon som helst beräknande tanke bakom!

Kärlek!

Namaste!

//Mina

Förra helgen var en riktigt underbar helg, tillsammans med flera av mina allra finaste vänner!
Tre stycken Dalmasar var nere och hälsade på samt hämtade en gammal husvagn hos mig!

Då detta är så fina och högst älskade människor slöt därför ytterligare ett gäng upp med oss för en liten träff hemma hos mig för att passa på att träffa Dem!
Vi blev tolv stycken vänner som åt och drack gott och som pratade och umgicks natten lång!
Samtidigt som en sån helg är fullkomligt utmattande för mig så är den underbar att bära med sig i hjärta och sinne efteråt!

Efter en så fin helg med människor som man älskar kan det kännas ganska tomt...

Denna helgen har jag och min dotters pappa varit på ett uppdrag, inte fullt så roligt...
Vi har röjt och sorterat lite bland hans mammas/Sannas farmors/ min kära väns saker...
Hon avled så väldigt hastigt och oväntat i våras och succesivt måste man tillslut ta tag i en del grejer kring alla hennes saker vilket är tungt på många vis... både mentalt och fysiskt.
Samtidigt tror jag att det kan vara lite av en terapi då det är mycket känslor kring varje liten sak och detalj... då jag fortfarande inte kan ta till mig att hon är borta.

Men nog stod hon där bakom mig och övervakade...
Jag trodde att det var Sannas pappa som var siluetten som stod bakom mig medan jag röjde ur ett skåp och jag pratade tills jag undrade varför han inte svarade och precis i det ögonblicket steg han in från altanen.
Självklart var hon där och såg till att allt gick rätt till.
Varför skulle hon inte varit där!
Jag blev inte förvånad, absolut inte!
Jag satt med ett leende och visste att jag skulle sova gott i hennes säng med henne vakande hos mig och jag hade rätt, jag kommer inte ihåg när jag sov så gott sist.

Idag är jag trött... så oerhört trött...

Det är lätt kaosartat här hemma med alla saker som ska tas om hand och sorteras och jag känner att jag måste försöka fixa detta imorgon plus att jag skulle behöva prioritera att städa lite...
Jag skulle så gärna vilja lägga mig i solen och njuta men vet inte om jag har ro till det när allt är så överhängande.
Jag skulle i och för sig behöva vila... och om jag tror rätt kommer jag att bli tvungen till det!

Min lilla Molle är som ett "litet" klistermärke nu när jag var borta en hel natt!
Han slänger sig bakåt mot mig i soffan och gör en landning med alla sina kilon rakt över mig och slocknar!
Där har han total koll på mig så att jag inte får för mig att försvinna ifrån honom igen!
Denna helt ljuvliga pojke är så full av kärlek, han är ren okomplicerad kärlek liksom resten av mina fantastiska svansbarn!
Som jag älskar dem och som jag saknar dem och min finaste Sanna när jag är iväg...
Kanske är det lite patetiskt men för mig är det lycka att älska några så otroligt starkt att man vill dela varje levande sekund tillsammans med dem!
Hur många mil man än är ifrån dem så tar man samma hänsyn som om de vore helt nära intill och man förväntar sig att de finns utanför toalett dörren när man öppnar den... att de ska upp i sängen, komma upp i soffan... att man har mattiderna så inrotat i huvudet att det känns som att man har glömt något.

Många frågar: "Men är det ändå inte lite skönt att vara utan dem ett litet tag... slippa ta hänsyn?"
Nej, det är inte skönt någonstans!
Jag saknar dem varje sekund och känner mig tom och orolig... jag önskar verkligen att jag kunde ha dem med mig överallt!
Att det finns människor som i n t e saknar sina djur när De reser iväg förvånar mig då jag själv har så starka känslor för mina egna svansbarn!

Nu ska jag ut en sista sväng med mina godingar innan vi smyger upp och bäddar ned oss under täcket!

Som vanligt vill jag be Er att vara snälla mot varandra!
Omtänksamma och fulla av empati och medkänsla utan lögner som förstör och förtär!
Var rädda om det Ni har och ta vara på Dem Ni älskar!
Utnyttja aldrig och ge av Er själva!
Visa kärlek!
Kärlek är det finaste som finns och det är helt gratis!

Kramar om och håller om Er i värme en stund!

Kärlek!

Namaste!

//Mina

Klockan har slagit över midnatt och jag är sååå glad över att sista dagen på vår diet är imorgon!
Detta har varit väldigt kämpigt, främst för att detta absolut inte på många vis gynnade mina sjukdomar så jag har förutom hunger och sug mått väldigt, väldigt dåligt.
Samtidigt tror jag att det är bra att avgifta kroppen på diverse toxider men Ni anar inte hur mycket jag tänker frossa på Torsdag! 

På tal om sug.. idag dök en av mina fina vänner upp med en stor skål av smultron till mig som jag har tänkt att baka paj av till helgen till några av mina fina vänner.
Men inte nog med detta så hade hon två storpack med Lakrisal med sig också!
Alla som känner mig det minsta vet att jag är en sucker på Lakrisal!
Jag kommer mest troligt att ligga helt sockerstinn i en vecka efter Torsdag då jag även har tänkt att göra hemmagjord glass!
Denna gången på laktosfri grädde... så att det inte blir så tokigt som förra gången!

 

*******************************************

Ibland är det knappt uthärdligt... men på något vis finns det så mycket kärlek omkring mig att jag helt enkelt bara uthärdar... sekunder blir till minuter, blir till timmar... ibland blir det lite bättre och tillräckligt bra att jag kan låtsas existera likt alla andra, även om jag går som på tå!
Smyger omkring lite hukande och känner efter... hur känns kroppen? Hur känns huvudet? Magen? 
Alltid rädd för ett växande illamående, kallsvettningar och yrsel!
Smärtan är oftast lättare förutom när den går över den där hårfina gränsen, när det bara blir för mycket!

Jag hatar när folk får se mig när jag mår som sämst...
Det är liksom inte jag... det är en liten spillra, en blöt fläck som ligger där och jag försöker ställa mig utanför min kropp för att fly en stund.
Det känns som att min kropp sviker mig när jag aldrig kan lita på henne!
Hon har konstant värk precis över allt, benen viker sig och fötterna stukar sig och har stukats så många gånger att hjärnan inte hinner registrera och räta upp foten då ledbanden blivit så uttöjda...
Händerna fumlar och kan inte greppa... tappar och välter!
Huvudet är luddigt och har svårt att se genom dimman av tankar, ljud och intryck... glömmer, är förvirrat och drabbas allt som oftast av migrän...
Magen krampar och låter mig tillbringa timme efter timme på toaletten i smärta...
Sedan denna totala utmattning... att bara tänka en tanke eller att sätta en fot framför den andra... när man konstant känner sig bakfull springandes ett maratonlopp!
Tittar jag mig dess utom omkring ser jag att alla redan har sprungit förbi mig och man känner sig så otillräcklig och ensam!

Men... det där är ju inte jag!
Jag vill verkligen inte att folk ska se mig sån och därför är det viktigt för mig att alltid se frisk ut när jag möter någon... men samtidigt vill jag ju att De ska veta mina begränsningar.
Så jag antar att jag är lite tvetydlig där.

Dessa förbannade, jävla begränsningar som innesluter mig i en liten box utan min vanliga spontanitet!
Men varför det är viktigt är för att folk inte ska begära mer av mig än vad jag kan leverera... för jag v i l l leverera tro mig, alldeles för mycket och då jag själv har svårt att inse mina begränsningar vore det så skönt om någon annan förstod mig bättre än vad jag själv gör.
Om någon var mer rädd om mig... än vad jag själv är...

Varför är det så lätt att piska sig själv och att intala sig själv att man inte duger till?
Att man alltid begär så mycket mer av sig själv?
Jag vill ju så mycket... men klarar så... lite.

Natten är svart, ljuset har stilla flytt och vi går med säkerhet mot en mörkare tid igen så ta tillvara på ljuset i någon månad till.
Ta även tillvara på all kärlek Ni har omkring Er i form av familj och vänner!
Var riktigt rädda om varandra och var ärliga!
Fånga varandra men var även rädd om Er själva!
Livet är bräckligt, skört och ibland allt för kort... ta tillvara på varandra med allt vad det innebär!

Älska hett och innerligt!
Visa Er kärlek, ge beröm när någon förtjänar det.. låt människor växa under Era ord, inte tvärs om!
Krama varandra, ge varandra värme och läkning!

Kärlek!

Namaste

//Mina

 

Det är tredje dagen av sju på en soppdiet där man en del dagar även får äta viss frukt och grönsaker och den enda frukten i kylen är just äpplen.
Jag kan ju rada upp si så där ett hundratals saker som jag är mer sugen på än just soppa och äpple...

Nej, jag har ingen vidare karaktär och min kropp skriker efter påsen med Lakrisal som ligger ute i köket, flottig mat som pizza och självklart choklad och glass!

Här räknar man inte dagar utan mer timmar då dagarna går så sakta, sakta!
Jag hade nöjt mig med ett knäckebröd - drypande av smör och ost - just nu men det vore ju jäkligt löjligt och dumt att bryta dieten då jag antar att man bör vara strikt om det ska hända något.

Jag skulle gärna tappa si så där fem kilo och få loss lite slagg och gifter från kroppens system men jisses så drygt och smärtsamt detta är!
Det är ju direkt pinsamt!

Som jag beundrar Er som kämpar Er ned i vikt mer än några ynka kilon, Ni är helt fantastiska, det måste vara fruktansvärt på många vis då kroppen vänjer sig vid både det socker och fett som vi drar i oss.

Vi äter faktiskt nyttigt annars också - förutom att jag är en riktig sockergris... och gärna fikar gott när jag får chans till det- så att ändra kosthållningen till nyttigare än vad vi redan äter i matväg är knappast möjligt. 
Men att äta nyttigt till att äta en diet som tar ifrån en alla slags utsvävningar är helvetiskt för någon som älskar mat så mycket som jag gör!

Det är så märkligt för det spelar ingen roll hur mycket man än äter av denna speciella soppa så tar det inte många minuter innan magen ropar "HUNGRIG!!!" igen och det är faktiskt oerhört frustrerande för det är verkligen inte gott att äta samma, samma, samma sak hela tiden!
Man tröttnar förvånandevis väldigt kvickt på det.

*****************

Idag var jag och min dotters pappa på kyrkogården och lämnade en vacker bukett med solrosor till finaste "farmor" Lotta som idag skulle fyllt 69 år...
Så tidigt Du gick ifrån oss min fina vän... Du är så otroligt saknad!