Sorg...
Men efter sju år så blev jag plötsligt singel.
Efter att ha byggt upp ett liv tillsammans med någon som man hoppades bli gammal med innebär att man i sina planeringar inte endast har innefattat sig själv så nu står jag här med fler svansbarn än vad jag annars skulle haft och med fler utgifter än vad jag egentligen mäktar med men då dessa individer tillsammans med min dotter är min plattform, mitt allt finns det inte på kartan att de ska göra annat än stanna hos mig!
Då jag är sjukpensionär är det lätt att räkna sina inkomster och det går fort så det kommer att bli kärvt, väldigt kärvt så det är inte endast vissheten om att inte längre vara älskad och behövd som gör ont utan även en stor rädsla för framtiden.

Tack och lov har jag i denna kris så väldigt många underbara vänner omkring mig, vänner som stöttar och älskar mig, vänner som bara finns där och håller min hand.
Jag kan inte i ord beskriva min tacksamhet över detta, jag hade inte mäktat med utan Er, det är helt sant!
Det finns alltid ett pris att betala och det finns alltid någon som får betala det priset och denna gången var det jag.
Jag menar inte att Micke inte sörjer för det gör han självklart på sitt vis men detta var hans beslut vilket ändå gör det hela lättare för honom. Han är inte heller låst på det vis som jag är angående bostad på grund av djuren plus att han har körkort.. något som jag tyvärr inte har.
När man blir lämnad så känner man sig ratad och man börjar fundera på vad man har gjort för fel...
Är jag för ful?

Var rädda om varandra och stäng inte in Era känslor, prata med varandra innan det är försent!
Ta hand om varandra och var snälla... värna om alla på Er väg!
Gör mig en tjänst.... när Du läser detta och om Du har en man eller kvinna som Du håller kär... ta henne/honom i famn, kyss henne/honom och säg i uppriktighet:
Vi behöver säga det och vi behöver höra det... vi måste få känna oss behövda och älskade!
Kärlek
Namaste
//Marina