jagochalladomandra

Första helt ensamma dagarna efter att Micke lämnat mig...
En hel helg utan min dotter och ensam... eller njae, inte helt ensam förståss då jag har alla mina fina svansbarn som tröstar mig!
Min fina vän och kollega Kathrin kom hit på Fredagen och höll mig sällskap ett par timmar.
Med sig hade hon sliskigt god fika och vi satt och pratade om allt och inget så som bara väninnor kan... det kändes skönt!
När hon sedan åkte blev huset tyst, mörkt och kallt... tomheten lade sig åter kring mitt hjärta som en kall kramande klo. 
Där låg jag sedan i min ensamhet och tyckte väldigt synd om mig själv och kände mig så där övergiven och ratad som en lämnad kvinna bara kan...
Natten blev lång och jag sov som högst två timmar... vad man ältar i sin ensamhet och vad våt en kudde kan bli av tårar.

Under Lördagen när valpen äntligen somnat om och jag själv kommit in i ett slummer knackar någon på dörren... sedan fönstret. Utanför stod mina fina vänner Tuula, Thomas och Nina från Göteborg! Själv kände jag mig som ett åkerspöke... för lite sömn och med en olidlig värk!
Tuula hade bakat fika och De hade med sig choklad och blommor och även ingredienser som Thomas bakade pizza av! Vilken omtänksamhet!
När De gick... blev allt så där märkbart tyst igen.

Jag lade mig i soffan och lade upp lite av den goda pizzan på en tallrik medan jag började titta på en film!
En bit in i filmen hände det som jag varje dag bävar... min kropp stängde ned!
Tack och lov så var jag i trygghet och jag låg ned..
När jag vaknade till igen var det dags för ett annat slags skov fast på toaletten... så valpen fick ett gott tuggis medan jag själv kallsvettig och skakande satt på toaletten i kramper.
Nu var det lättare att somna... i total utmattning kröp jag till sängs och bäddade ned mig själv och drog svansbarnen tätt intill...

Idag kom min fina dotter hem igen... nu är huset fyllt, med henne flyttar kärlek och hopp in!

Det är inte bara saknaden av vad man har haft... eller kunde haft om vi båda hade kämpat...
utan det är även en stor oro då jag inte vet om jag får bo kvar!
Ja... det är en märklig historia det här och det är så mycket som har hänt under så kort tid.
Jag är så evinnerligt trött på allt just nu... 
Jag skulle också bara vilja kunna fly!
Tänk så lätt!!!

Ta min tandborste och kudde och bosätta mig hos en vän där jag slipper ta ansvar och stoppa huvudet i sanden.

Som att vara på kollo... som att vara 14 år...
Nej, det skulle jag självklart inte göra även om möjligheten fanns.

Jag är vuxen och bär ett ansvar över mina handlingar och jag är en mamma och matte så självklart skulle jag inte bete mig på det viset.

Nu ska jag ta min bittra kropp och göra mina kvälls/nattbestyr för att sedan sova lite!

Var rädda om varandra och ta hand om varandra!
Ta ansvar över Erea handlingar och hur Ni behandlar Era medmänniskor!

 

Kärlek

Namaste