jagochalladomandra

Jag kommer ihåg... 

 

För evigheter sedan, eller i varje fall över ett halvt liv sedan hade jag precis flyttat ihop med mannen som blev far till min dotter. Jag var nog 21 eller 22 år ung... 

 

Min farmor och farfar var på besök och min farmor frågade min dåvarande sambo som var tre år äldre än mig:

"Vad vill Du bli när Du blir stor?"

 

Jag kommer ihåg hur hysteriskt roligt vi tyckte att det var, vi tyckte ju att vi var så vuxna, så stora... världsvana. *ler*

 

Min dotter är i samma ålder nu och den frågan är högst relevant i början av en ung kvinnas arbetsliv...

Idag tycker jag att det är en helt naturlig fråga och inte alls rolig.

Men då jag flyttade hemifrån redan som 16-åring tyckte jag som sagt att jag var väldigt vuxen och vad var då inte min 3 år äldre sambo? 

 

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess med yrken, barn och sjukdomar. 

Jag tror aldrig att min farmor fick något svar på frågan den dagen. Hade hon där emot frågat mig när jag var riktigt liten hade jag svarat "Tarzan" 

Japp, mitt mål var att bli Tarzan och om inte det gick så i varje fall Robin Hood... 

 

När jag blev lite äldre, runt nio år ville jag bli arkeolog. 

Jag vet detta då jag hittade väldigt gammalt skolmaterial där vi skulle skriva om just önskat framtida yrke.

Motiveringen var att jag såg fram emot att se en dödskalle titta upp mot mig... Eh... Jo, det var för mig vad det yrket handlade om.

Jag var nog modigare då än nu... eller något... Morbid är det första ord som kommer för mig. 

 

I nästa fas ville jag bli veterinär och skulle ambitiöst gå den långa vägen genom jordbruksgymnasiet. 

Det var då jag på allvar började känna av mina sjukdomar och att det inte var normalt att må som jag gjorde, att få så ont att jag blev sängliggande med värk och feber.

Och där med fick jag avsluta utbildningen. 

 

Där efter började en tid av många olika arbeten .. 

Pga min värk var inget arbete hållbart i längden... 

Så tvingade arbetsförmedlingen mig tillslut att läsa in min gymnasiekompetens på folkhögskolan.

För då inget syntes på röntgen var jag ju enligt Dem inte heller sjuk... hon var varken trevlig, sympatisk eller empatisk den kvinnan som jag hade som handledare. 

 

Problemet när man är så ung är att man försöker och vill vara till lags så tillvida att man förgör sig själv. 

 

Även om jag tillslut gick ut den utbildningen som klassetta så var jag sjuk så mycket att försäkringskassan stängde av mig. 

De skyllde på att jag var sjuk av så många olika skäl... 

Ja, hade jag då vetat att jag hade både svår fibromyalgi och MEcfs så hade det varit lättare att förklara... men det gick så långt att jag till och med ifrågasatte mig själv... och givetvis ledde det till en högre press på mig själv. 

Det var på den utbildningen jag träffade Alexandras pappa. 

Han som min farmor frågade om framtiden. 

 

Även om vi inte höll ihop i så många år så ledde det till min bästa "bedrift"  det finaste jag kunnat önska mig... 

Min underbara dotter... min glädje, mitt liv. 💞

 

Jag tror att allt som händer oss i livet har en mening och att det tar oss vidare på en speciell väg. 

Vi lär oss även av de värsta stunderna och vi utvecklas även genom det... 

Varje människa som kommer in i våra liv gör det av en anledning och även om vi inte just då förstår det som brukar det komma till oss med tiden och med lite perspektiv på det hela. 

 

När man tittar tillbaka leder varje person och händelse vidare till något... 

 

Detta var inte livet jag önskade mig när jag ville bli Tarzan, arkeolog eller veterinär... 

Ingen önskar att bli sjuk men så länge som jag kan göra något gott och bra samt känner den kärlek som jag gör omkring mig tar jag vara på just det fina och goda. Min dotter, våra djur, mina vänner och familj men även mitt ideella arbete som är oerhört viktigt för mig och som får mig att känna mig som en del av livspusslet. 

 

 

Kärlek 💞 

 

Namast'e

 

//Mina