jagochalladomandra

I min blogg ventilerar jag mina känslor och tankar samt skriver om vad som händer i mitt liv... Då jag är medial dyker det även upp inlägg om det men även om sjukdomar, glädjeämnen, självklart mina och andras djur. Jag är direkt och jag har åsikter som jag absolut dryftar och som inte alltid faller alla på läppen! Jag önskar Er alla kärlek och mina sista rader brukar oftast handla om just kärlekens kraft och att vi måste tänka på och ta hand om varandra!

Helg!

Publicerad 2010-08-27 16:01:40 i Allmänt,

Första veckan efter sommarlovet har ändå gått i en rasande fart men nog har man ändå med ett leende väntat in helgen, jag har verkligen längtat tills jag åter igen får vara med en samlad familj med lite helgmys.

Idag är jag dock inte lika entusiastisk...
Det river och retas i hals och bröst och hostan ligger konstant på känn, en hosta som gör ont i ett stackars litet förkylt bröst.

De små har just kommit hem från skolan och jag känner att jag kunde inte vara mer disträ och ointresserad av vad de har att visa och berätta från deras skoldag.

Jag fryser och svettas om vart annat och ögonen skvalar...
En stor Tequilla Rose eller Baja Päron med krossad is hade troligtvis gjort mig helt frisk och kry på sekunden... men det har jag givetvis inte hemma.
Kanske min vackra man villigt kan studsa in på bolaget för sin rödmosiga, feberstinna kvinnas skull?


Får man lov att bakbinda sina barn samtidigt som man förser dem med munkavel?
Just nu känner jag att mitt lilla huvud inte orkar med deras högljudda lekar... får man??
Jag kan vira in dem i deras täcken som små kåldolmar och sätta en socka i munnen på dem?
Inte?
Jasså, det var olagligt... det var väl lite synd... det är ju synd om MIG nu ju!

Idag vill jag lägga mig tidigt under mitt varma, mjuka duntäcke.
Dra kudden över huvudet och sova tills jag har blivit frisk igen... om bara de där små glada liven kunde vara lite tysta!
Vad har de att glädjas över?

Har de inte hunnit bli så där lite lagom syniska ännu så får jag väl lära dem ett och annat, då kanske mungiporna sakta dras nedåt till ett misstänksamt litet grin till slut.

Japp, här gäller den hårda skolan, eller naturens lag!
Endast de hårda överlever... hm, är det därför jag är sjuk??

Undrar om min vackra dotter orkar gå hem utan att jag möter henne vid bussen???
Hoppas, jag tror verkligen inte att jag klarar att gå fram och tillbaka med de svettbrytningar jag har... kanske i så fall om jag kryper lite sakta frammåt... men då behöver jag knäskydd och det har jag inga.

Jag tror att jag snart måste instruera mina småttingar till hur man gör middag... jag min lilla stackare är helt kraftlös utan Tequilla Rose...

Hundarna sympatiserar väl med sin matte idag...
De ligger lite här och var, snarkandes - det är bra, DE vet minsann hur man uppför sig!


Kommentarer (0)

Skrämselhicka!

Publicerad 2010-08-26 15:46:43 i Allmänt,

Vilken tur att man bor mitt ute i skogen där ingen kan se mig...
När jag har mina ritualer ute i mörkret under stjärnorna är man glad att man inte kan störas av vare sig fullt med ljud eller människor.
Jag kan lugnt tända mina ljus i min cirkel, rita upp min stjärna och mässa mina ord utan att någon skulle råka gå förbi och ropa "HÄXA!"

När jag känner att jag fullkomligt måste gå in i ett healande eller även vill komma närmare mig själv, ljusvarelser, naturen och alla dess väsen och min ledsagare måste jag ut och vara jordad.
Jordad både i mig själv och i naturen - känna jordkraften under mig och vinden mot min hud och i mitt hår.
Aldrig kan man tillämpa det lugn i en lägenhet där man har så mycket mänskliga och krafttagande energier så nära inpå.
Jag finner både lugn och kraft i naturen.

Att meditera under stjärnorna är speciellt... det känns som om att man uppslukas och blir ett med kosmos, evigheten och alltet.
Man tilldelas en sinnesfrid.



Meditation är något som alla skulle unna sig tid åt...

Världen är så ytlig och stressig att vi alla skulle behöva samla in och känna av oss själva emellanåt.

Något som jag ofta tar upp är att vi människor har slutat lyssna till vår intuition... det är så viktigt att stanna till och lyssna till vår magkänsla och att faktiskt våga gå dit som den pekar.

När våra livsguider talar till oss och vill leda oss fram i livet talar de till oss genom vår intuition.
Vi har slutat lyssna och där med också slutat lyssna till oss själva och våra behov.

När jag sitter i min cirkel och stjärna ber jag Guden och Gudinnan att fylla upp mig med energi och att göra mig än mer lyhörd till mig själv, andra människor, djur och natur.
Jag distanshealar och jag talar med ljusvarelser av olika slag samt med naturen.

Om någon HADE råkat komma förbi där jag sitter i mitt lilla eldhav skulle de troligtvis springa där ifrån lika fort som de kom dit, de skulle antagligen tro att jag är tokig...

Kramar!
Kommentarer (0)

Men... visst hoppas man...

Publicerad 2010-08-05 14:08:28 i Allmänt,

Idag skulle jag lika gärna kunna ge upp...
Är det värt all denna dagliga fight?

Kroppen är tung av smärta och varje led, muskel och molekyl i kroppen skriker rakt ut i smärta!
Det känns som någon sliter sönder min kropp innefrån... sliter och drar med långa vassa klor som gräver sig in i mitt kött och i mina muskler och ligament.
Något har bestämt sig för att bränna mina leder med den hetaste av eldar medan vassa spjut gräver sig långt in under märgen och benen, in i mina organ för att spetta och sprätta upp dem systematiskt.



Det känns som om någon har hängt upp mig för beskådan på köttkrokar och jag gör allt i min makt för att försöka förtränga smärtan med positiva och vackra tankar... men de får liksom aldrig fäste då smärtan är så konstant och flammar upp och kväver alla andra tankar och minnen.

Med smärtan flyter de onda minnena fram likt illaluktande, trögflytande olja sprider de sin stank och odör genom min ande.
Min själ skakar och rister under de bilder som drar fram likt en farsot genom mina celler.
Rädslan tar ett järngrepp om mitt hjärta och jag får ingen luft.
Ögonen flackar och letar efter en utväg... en flyktväg... bort från allt det vassa, hårda, hotande.



De säjer att minnen inte kan skada...
Det säjs att bilder är harmlösa och ofarliga...
Men de triggar och ger återfall.

Visst vet jag att jag inte ska leva i vad som en gång var, visst ska jag inte låta de minnesbilder som jag fortfarande bär inom mig påverka mitt liv och vardag.
Det VAR... det ÄR inte...
Men det är inte lätt att förklara det för ens undermedvetna...
men min drivkraft ligger i att just låta det som varit vara och lägga min energi på nuet och vad det kan ge mig.
Kanske kommer kag dit så småning om...
Jag hoppas det.

Jag knappar över tangenterna med mina svullna, överdimentionerade fingertoppar som ömmar vid varje nedslag.



Visst måste det väl någon gång bli bättre?
Inte kan det väl få vara så här?

Jag hoppas att min kropp någon dag kan få vila...

Jag drömmer om att en dag kunna springa!
Att låta kroppen flyta fram över ängen helt obehindrat!
Jag har fortfarande en känsla över hur det var... även om det också då smärtade så hade jag fortfarande kapaciteten att göra det när jag var liten.

Jag drömmer om att kunna cykla!
Vilken frihet!

Att känna vinden i mitt hår och att låta tramporna föra mig framåt utan att behöva slänga sig av cykeln efter 10 meter då det känns som att benet skall slitas av från knäleden.



Jag sörjer... självklart sörjer jag!
Jag hade så mycket drömmar som liten om hur mitt liv skulle se ut och vad jag skulle göra.
Jag har fått lägga all min spontanitet på hyllan för ett evigt planerande och pusslande i mitt redan så begränsade liv och tillvaro.

Jag sörjer över den person jag borde blivit och jag sörjer över de möjligheter som gått mig förbi.
Jag sörjer över det barn inuti mig som ropar efter uppmärksamhet och som vill visa sina färdigheter som aldrig blev av.
Jag sörjer över min dotters situation tillsammans med sin sjuka mamma...

Men...
Jag hoppas!

En dag skall jag resa mig likt fågel Fenix ur askan - pånytt född och ren från alla sorger och krämpor!
Jag ska resa mig och ta mig an livet, jag skall känna omåttlig seger och glädje!

Jag har ett mål just nu som häver sig över allt annat som är viktigt runt omkring mig.
Mitt mål är att heala mig själv...
Och... jag hoppas!
Vid min gud vad jag hoppas!

Kommentarer (3)

HJÄLP!!

Publicerad 2010-08-04 16:56:32 i Allmänt,

Jaha, så sitter man här på röven och ser hur sommaren fullkomligt blåser förbi!
Som en dålig avlöning sa den "Hej" och försvann igen innan man hann smaka på det goda.

Jag har absolut grillat för lite!
Jag har badat för lite!
Och min kropp är fortfarande blekfet sedan den långa vintern.

Jag skulle fått så mycket gjort nu i sommar men dels tog den sköna värmen rikligt med tid på sig att omfamna oss och när den slutligen gjorde detta (med bravur) kändes det som att man hade all tid i världen!

Inatt när jag var ute och luftade mig och Nikki kände jag hur hösten börjat fatta grepp om naturen och luften.
Luften var hög och daggen låg kall över marken...

Jag älskar hösten, det gör jag verkligen men samtidigt känner jag mig alltid snuvad på konfekten om inte sommaren har varit perfekt och fullkomlig.
Man har så höga förväntningar inför sommaren, förväntningar som inte är alls lika höga för någon av de andra årstiderna.
Man ska göra allt och gärna lite där till under ett par månader och gärna även tillsammans med allt och alla!


Min svägerska Annki, Jag, Alexandra och Birgitta (Annkis mamma)

Man får inte göra någon besviken - man infriar löften om att träffas fast man kanske igentligen inte alls har varken tid eller lust... bara för att det just är sommar.

Visst är allt lättare när vädret tillåter oss till att vara ute, man slipper knö in sig i någon liten lägenhet eller hus.

Jag önskar verkligen att jag både hade tid och energi att träffa alla de vänner och bekanta som bor lite längre bort och som man inte bara kan ramla in på en kopp kaffe hos hur som helst.

Jag vill verkligen inget hellre men i min livssituation med både många djur och barn plus sviktande hälsa krävs det så oerhört mycket planering att man släpper det på vägen... det blir för omständigt och jobbigt plus att min älskade Mikael inte varit ledig i år heller så jag har inte direkt haft möjlighet att åka från djur och barn precis.
Sedan vet jag att det inte enbart är planeringen framför en resa eller händelse som är krävande för mig, jag får alltid kroppsligen stå till svars för det efteråt villket innebär att jag alltid bör väga för och nackdelar mot varandra.


Min Micke som "klipper gräset"... ;)

Därför har det i sommar blivit en självklarhet var vi har tillbringat vår ledighet någonstanns och det har varit tillsammans med våra fina vänner i Habo.
Varför det mesta dels har blivit så är dels självklart för att vi älskar varandra men även för att vi lägger vår energi på likavärdiga saker dvs på våra djur och barn.
Det som vi finner naturligt finner de lika självklart som vi osv...
Det är inte alla som accepterar att man kommer dragandes med fem hundar och fyra barn...
Men tillsammans med Jim och Moa blir vi en ännu större familj!

Vad som dock är viktigt är att man respekterar varandras utrymme och att man inte inkräktar på varandra mer än nödvändigt samt att man tar ansvar tillsammans över hela situationen med barn och djur - att man fördelar och avlastar varandra.

Jag är så tacksam över den underbara kontakt som vi har med varandra och att även Micke tog dessa fina människor till sitt hjärta betyder oerhört mycket för mig!

Jag hoppas hur som helst att ni alla i era hjärtan vet att jag hade kommit till er om min situation hade varit lite annorlunda...
Kanske jag kan prioritera ett körkort framöver och då kanske ni får besök oftare än vad ni önskar! *ler stort*

Jsut nu sitter jag här på röven och viftar bort irriterande flugor som envetet sätter sig på mig så fort de får chansen.
Elin och Rasmus snackar vilt på om något faccinerande i sin lek, Alexandra ligger i soffan bredvid och spelar spel på sin mobiltelefon, djuren sover och ... sommaren skyndar förbi där utanför.




Louise, Alice och Elin
Kommentarer (0)

Om

Min profilbild

Marina

En blogg om mig och min familjs liv, våra och andras djur. Träning av djur och deras ägare, diabetes, andlighet mm, mm

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela