En av de föreningar som jag representerar går verkligen på knäna just nu!
Efter att vi har tagit hand om två stycken kattkolonier och kostnaderna där omkring är vi totalt blacka och det är verkligen inte bra!
De insamlingar som vi har haft till dessa missar har totalt avstannat och jag har haft uppe två stycken auktioner till förmån för dem men nu behöver vi desperat samla in pengar till vår förening också!
Angående dessa missar så önskar jag så innerligt att folk kunde förstå vad det innebär att ta sig an en hemlös skyggis!
Man får så oerhört mycket tillbaka!
Som vanligt är det tid och kärlek som krävs... jag förstår inte riktigt vad folk är rädda för!
Tillbaka till ekonomin. I förrgår och igår satte jag mig ned och skrev ihop ett brev som jag skickade till ett femtiotal kändisar här i Sverige!
Kända personer som jag hoppas både har hjärta, samvete och lite klirr på banken!
Jag gav Dem även ett alternativ till pengar och det var ex. en bok, skiva, sak eller dyl. med en personlig hälsning, autograf eller liknande då jag förstår att De måste prioritera bland personer som skriver "tiggarbrev" till Dem.
Tre personer har svarat... jo, Ni hörde rätt... t r e personer av drygt femtio!
Jag vet inte riktigt vad jag hade hoppats på men att privatpersoner med säkert väldigt mycket mindre pengar är långt mer generösa med det lilla De har står helt klart för mig!
Och oftast - ja, oftast! Inte alltid! - är det personer likt jag själv med väldigt lite pengar som försöker räcka till för allt och alla!
Nej, alla kanske inte har sett meddelandet ännu, jag hoppas att det är så då jag har höga tankar om flera av De som jag skickat ut till!
Det är inget nöje att behöva gå ned på sina bara knän och be om bidrag och jag vet att många omgående både bläddrar förbi som att De raderar det! "Syns inte, finns inte..."
Äsch... nu låter jag förbaskat bitter!
Som sagt jag vet att De redan har sina prioriteringar men jag hade nöjt mig med om De hade tagit sig tid att svara som bl.a Mr Bindefeld gjorde!
Underbara Lili Päivärinta som redan är så otroligt involverad angående djur på många sätt och vis sitter i samma dilemma angående hennes Djurens Ö men hon ville ändå bidra med något till auktionen! Det är något jag tror att De flesta skulle kunna göra men alla har inte samma känsla för djur som tex Lili.
Jag åkte till Göteborg för att hjälpa mina kollegor på en bakluckeloppis, den inbringade ca 1000 kr...
Min resa kostade över 500 kr - helt sinnessjukt - och egentligen kunde jag satt in De pengarna på kontot om det inte var så mysigt att träffa mina kollegor - som även är några av mina absolut finaste vänner - ibland.
Det är fruktansvärt frustrerande hela situationen och jag blir hyperstressad!
Man vill ju så innerligt att folk ska inse vilket viktigt arbete det är vi gör och man önskar ju av hela hjärtat att alla även ska känna som vi gör när det gäller våra fyrbenta vänner och att vara beredda att axla det ansvar ingen annan tar!
Detta gäller ju även den andra föreningen som jag representerar... att axla någon annans ansvar, att se till den lilla, att se livet som så många inte anser vara något värt!
Kan Ni och om Ni vill bidra till något som faktiskt spelar någon roll?
Detta är Sindys foundlings hemsida och Fb-sidor:http://sindysfoundlings.com/index.html
https://www.facebook.com/pages/Sindys-Foundlings-Djurst%C3%B6d/359673464096485?fref=ts
https://www.facebook.com/groups/231729123514301/?fref=ts
Auktionssidan: https://www.facebook.com/groups/294421170664637/?fref=ts
Föreningen Hundskyddets hemsida: http://www.foreningenhundskyddet.se/
"HemLiga" min Fb-sida där jag förmedlar djur: https://www.facebook.com/groups/hemligan/?fref=ts
Sök gärna in till våra sidor!
Lägger även till ett inlägg som jag gjorde på en kattsida om min Smilla för att ge Er lite glädje och för att Ni ska inse hur vackert det är att ta sig an ett ratat, bortglömt djur!
Jag har tyvärr inget foto i datorn på min älskade Smilla som inte finns på denna sidan världen längre.
När jag flyttade till ett hus märkte jag efter ett tag att det sprang något svanslöst, magert i min trädgård och åt upp fågelmaten...
Efter att ha talat med grannarna visade det sig att hon sprungit i området under ca fem år och sedan hon var en kattunge.
Hon var så mager min lilla och maskarna kröp i klumpar ut från baken på henne samtidigt som skabben åt upp hennes öron och vackra ansikte!
Jag ställde ut mat och efter ett tag satte jag mig en bit där ifrån och jag sjöng en lugn och stilla melodi. Jag närmade mig så sakteliga. Hon åt varje gång som att det var den sista måltiden. Hon var så liten... aldrig riktigt vuxit till sig som en vuxen katt mest troligt pga näringsbrist.
Då det var vinter satte jag även ut ett skyddat litet "hus" till henne.
Så småningom flyttade jag matskålen längre och längre mot dörren tills den var inne och Smilla valde att flytta in hos oss!
När hon blev frisk var hon en riktig knubbis!
Vid inkallning för ex kvällen var det inte längre en helt utmärglad katt som kom emot mig utan en liten köttbullsrund flicka som likt en boll skuttade mot mig och upp i min famn!
Smilla var helt fantastisk och jag var hennes allt!
Jag har svårt att hålla tillbaka mina tårar när jag skriver om henne då hon var så oerhört unik min lilla "sköldpadda".
Hon älskade när jag sjöng och kvällar när hon gömt sig undan regn och blixt och inte vågade komma fram fick jag sätta mig ute i regnet och sjunga för att hon tillslut skulle våga sig fram... min röst blev hennes trygghet!
Smilla fick ett liv hos mig i sju år innan hon var tvungen att somna in, min sorg var brutal! Hennes liv hade varit så hårt men tillslut fick hon landa i en varm famn och få den kärlek som hon så väl förtjänade.
Ta hand om Er själva och om varandra!
Älska!
Kärlek!
Namaste...
Marina
