jagochalladomandra

Här om veckan fyllde jag 40... eller vad säger jag, 27 fyllde jag givetvis som vanligt!
Men trots min ungdom frågar jag lite försiktigt; "När blir man tant?"
Om jag hade ställt frågan till mig själv för tio år sedan så hade jag sagt när en dam klär sig i kort skinnkjol och leopardmönstrade kläder, då är man en desperat tant som försöker mörka att hon är det... men idag är det högsta mode vare sig du är fjorton eller sjuttio så i det fann jag inget svar i dagsläget...
Jag och min dotter, 15 år, lånar ur varandras garderober och har i mångt och mycket ganska lika stil... är hon tant?
Många påstår att detta är höjdpunkten av mitt liv!
Varför då? För att jag kan gömma ett helt kylskåp under min välhängda byst? Eller för att mina porer är så djupa och stora att jag kan skåda Kina? Kanske är det för att jag tillslut fått så djupa kratrar på låren att ett helt regement skulle kunna använda dem som skyddsdiken vid krig? 

Jo, förstår Ni, man blir ju klokare med åren men fasen kan man bli klokare när man hela tiden tar ett nytt kliv närmare alzheimer?? 

I dagsläget tror jag faktiskt inte att det finns lika många tanter som det gjorde när jag var liten, då bar tanterna förkläden över storblommiga, stela klänningar. De hade tjocka strumpbyxor i en underligt brunbeige färg och alla gick till samma frissa. Men jag tror att tanter är ett utdöende släkte... och det är ju lite synd för de var ju rätt goa där de stod i köken med sin stora barm och bastanta vader och tog ut bullar med riktigt smör i från en rykande varm ugn.
Man ser inte lika många håriga baskrar och beiga kappor nu längre...

MEN  jag tror att vi alla kan komma ihåg de där tanterna som vi gick i samma klass/skola som!
De där som hoppade över si så där femtio år av sitt liv, rätt in i klimakteriet och som skred fram i kjolar man lätt kunnat finna malätna i farmors garderob… men saken är den att det inte så mycket handlar om vad de bar för kläder utan mer om hur de var som personer. Griniga besserwissers som vägrade släppa en tum på den tantkäpp som de själva fäst vid sina ryggar… eller kört upp på ett lämpligt ställe.

Jag stod inte högt i klass hos dessa ”damer” då jag ganska ofta kunde uppfattas som för mycket och under deras övermogna blickar som barnslig och destruktiv. Idag önskar jag att jag kanske skulle ifrågasatt dem lite hårdare och hjälpt dem att avlägsna denna käpp för att det helt enkelt skulle fått dem att slappna av lite. Det skulle varit intressant att få se deras ungdomliga jag och kanske ett naturligt skratt eller leende över de annars så trumpna munnar… Jag undrar var de är idag? Troligtvis på långvården men förhoppningsvis är de glada sunda fyrtioåringar... eh, eller tjugosjuåringar helt utan ålderskomplex som jag själv. Förhoppningsvis har de också åstadkommit så väldigt mycket mer än jag att de slipper den ångest som jag tycker att det innebär att bli äldre… och äldre… och äldre.
Men även om de dessa små ungdomstanter - än en gång förhoppningsvis - lyckats bra mycket bättre än jag själv i livet så gjorde de ett skutt i livet som jag aldrig skulle vilja vara utan hur jobbig den tiden än var, för det var den... m e n den erfarenheten är också en erfarenhet att ta med sig när man själv skaffar sig barn och något man kan ha i åtanke när ens egna barn går igenom olika faser i sin ungdom... förhoppningsvis inte något tantstadie.
Vem är då den där rynkiga... damen... i spegeln som jag möter om mornarna!
Äsch, henne skiter jag i helt enkelt, jag får blunda eller skita i att tända lampan då hon envisas med att stirra med sina små gluggar till ögon mot mig, usch, vad obehaglig hon är!

Så... måste man bli tant?
Nä-ää, VÄGRA BLI TANT!!!
Japp, så får det bli, jag ska inte bli tant, aldrig!
Jag ska inte heller bli äldre än 27 år... så det så!

Puss och kram alla flickor och pojkar!

Idag har jag funnit en hel del av dem... jag behövde knappt använda mitt "öga" för att finna dem för ibland krävs det, att man har det där extra ögat att finna dem bland alla höst löv.
Självklart spelar storleken roll, de stora syns ju bättre och har svårare att gömma sig bakom alla höstlöv som ibland kan gå i liknande färger men här spelar också det så kallade värddjuret en stor roll, färgen beror till stor del varifrån värddjuret fått sin näring ifrån och så också storleken.
Detta är ganska märkvärdigt för dess då mer näring värddjuret fått dess då mindre är slutresultatet, konsistensen är fastare och färgen oftast mycket mörkare.
På grund av konsistensen är de lättare att plocka så jag föredrar just dem!
En del verkar inte ha det minsta öga för dem utan tittar inte ens åt dem, de bara går vidare, väldigt underligt men så är det faktiskt.
Själv är jag tvärt om och har alltid med mig något att bära dem i när jag är ute och går för att hitta lämplig förvaring till dem.
Men visst är det svårt att hitta dem ibland, de små är som sagt lite luriga och oftast får man med sig lika mycket löv i förhoppning att man har fått med sig allt.
Ibland trampar man rätt över dem och direkt på dem och det är ju aldrig roligt, det är snarare oerhört frustrerande.

Idag fann jag att jag hade hela trädgården full av dem, jag hade varit lite dålig att plocka på ett litet tag och de har en förmåga att mångproducera sig ganska fort.
Det kändes skönt när jag var klar och allt var färdigpackat för förvaring. Jag förslöt dem väl innan jag slutligen la dem i plastbehållaren, jag stängde locket väl efter mig.
Ibland hittar man dem vid tomtgränsen, jätteunderligt då jag inte trodde att de trivdes där, det är lite frustrerande för jag ogillar att plocka de jag inte vet var de kommer ifrån... det kan tyckas underligt men jag vill gärna veta vilket värddjur de tillhört men visst händer det att jag plockar dem ibland ändå.
När vi är i skogen plockar jag dem faktiskt inte, jag kan ju inte springa in i buskage och högt gräs och dyl. för att plocka upp dem och det finns ju alla möjliga olika sorter där så jag tycker att de kan få vara kvar, det gynnar ju naturen till slut ändå.
Men där emot om jag finner någon på stigen eller strax intill så kan jag inte låta bli att ta med den!

En del plockar dem inne och det har faktiskt hänt här också, man blir ibland väldigt förvånad och ibland inte och detta har med värdjurets ålder att göra samt sjukdom och då är de fruktansvärt svåra att plocka, det är näst intill omöjligt och jag har väldigt svårt för det men anser att de inte ska vara inomhus så ut åker de.

Nä, nu ska jag på promenad med alla svansbarnen!
...oj, höll på att glömma bajspåsarna så jag kan plocka upp efter mina små värddjur!

Var rädda om varandra!