jagochalladomandra

Så stapplade jag tillslut över järnvägen för att åka med tåget och min onda rygg till en Osteopat...
Tretton dagar med denna värk skulle förhoppningsvis få ett slut denna eftermiddag!
Som en gammal halt häst halvt och halvt ramlade jag ut från tåget och släpade mig plågsamt några hundra meter fram till hans praktik... jag kände mig ganska ömklig!

Förutom att hela min kropp är i allmänt dåligt skick så hade jag en kotförskjutning plus att han över lag och då speciellt i nacken löste några sättningar/låsningar och knutor.
Han undrade stilla vad jag hade haft för mig...
Angående kotförskjutningen: "Har Du hoppat??"  och när han var uppe i min nacke och sträckte, knäckte och fick igång mina energier "Men vad har Du gjort???"
Vad skulle jag svara annat än att jag mest troligt blivit för van vid att vara i det skicket!
Men med facit i hand förstår jag att jag kanske borde göra detta minst en gång om året...

En Osteopat går inte endast på just det område som man har ont i utan försöker läka hela kroppen för att det ska bli ett flöde... för ofta är det ju så att problemet kan härröra från ett annat ställe i kroppen och om man inte åtgärdar det lär ju problemet snart uppkomma igen.

Han bände även således och kollade muskeltonusen i mina ben... han bände mycket och då jag är överrörlig bände han benet väldigt djupt och jag skulle spänna emot...
Mmmm... första benet gick ju riktigt bra förutom att mina tankar hela tiden vandrade till morgondagen och om jag över huvudtaget skulle kunna stå på mina töjda ben!
Andra benet började ganska bra... men... *suckar lite* jag trodde faktiskt att jag hade riktigt bra och anständiga trosor på mig.
Ett par lagom käcka och färgglada Pieces-boxertrosor (tack och lov att jag inte är en string-tjej) satt runt min lilla stjärt och jag trodde verkligen att de skulle sitta på plats... men... det gjorde de i n t e!
Helt plötsligt kände jag hur grenen i trosorna sakta började krypa uppåt...
"Men för h-e!!!"
Där ligger jag med benet så vitt isär som det bara är möjligt och trosorna förråder mig genom att visa upp hela min - eller delar - av min härlighet.
Tack och lov var Osteopaten en gentleman och låtsades inte om något men det blev inte fullt lika många bändningar i det benet som i det första och jag skyndade att skyla mig så gott jag kunde!

Alltså... detta är så himla typiskt att det ska hända mig!!

Men jag tror nog att jag höll ihop mitt ansikte ganska bra men jag tror att han saltade räkningen lite *ler*!

Min nacke känns underbart mjuk och även om jag fortfarande har ont i min rygg så känns hela kroppen bättre och han sa att jag nog skulle vara återställd på Måndag så jag litar på det!
Kärlek till Er alla!
Var rädda om varandra!
Älska hett och länge!
Krama och visa Er kärlek till Dem Ni håller av både i handling och ord!

Namaste

//Mina

"Jag är inte rasist men... nog ska De vara tacksamma som får komma hit!"
"Är man rasist om man tycker att De borde visa liiiite tacksamhet..."
Detta handlar bland annat om De flyktingar som vägrade kliva ur bussen vid asylboendet i Lima.
Detta boende ligger väldigt avlägset och att komma till ett helt nytt land måste detta kunna liknas vid som att för mig bli dumpad mitt i amazonas djungel!
Jag kan bara anta att många av dessa människor kommer från storstäder och som det i tidningen står så uttrycker De en genuin rädsla för bl.a vilda djur.
Vissa stugor hade ingen värme eller el... 
I ärlighetens namn bryr jag mig inte om varför utan jag tror helt enkelt på att De faktiskt känner en genuin oro och rädsla... PUNKT! Allt annat är oväsentligt!

Vad vi aldrig någonsin kan sätta oss in i är i Deras situation!
De är rädda och De är trötta och De har rest genom faror som vi aldrig någonsin kan förstå!
Varför skulle vi då kunna sätta oss in i Deras resonemang?
Men vad vi KAN göra är att visa lite jävla omsorg och omtanke!
Visa empati!

Hur ska De kunna känna sig trygga mitt ute i skogen när De inte känner sig välkomna??
HUR ska De kunna känna sig trygga någonstans mitt ute i ingenstans i ett helt främmande land när det förekommer hot?
Och när man kommer från såna fasansfulla omständigheter tar det nog ändå oerhört lång tid innan man över huvudtaget vågar sluta ögonen och somna gott på kvällarna.

Det är med sorg och viss avsky som jag ser flera av mina fb-vänners loggar... "Jag är inte rasist men... lite jävla tacksamhet borde De ju visa."

Att inte just Ni sätter Er ned och begrundar vad Ni borde vara tacksamma över istället!
Var så jävla tacksamma över att Ni slipper lämna alla Era tillbehörigheter bakom Er och kanske även nära och kära för att fly till ett helt främmande land...
Var så evigt tacksamma att Er stad och hem inte är sönderbombat och att inte krigets fasor har slickat Era fotsulor och klivit över Era hjärtan och sinnen så tillvida att Ni konstant lever i en mental flyktsituation.
Var så jäkla tacksamma att Ni slipper ta allmosor och att Ni förväntas att visa tacksamhet mot människor där Ni egentligen inte alls är välkomna!
Var helt enkelt förbannat jävla tacksamma att NI inte är DEM och att inte Ni sitter i en buss långt ute i en karg skog i en helt främmande miljö och är så rädda att Ni inte ens vågar kliva av...
Och var då så jäkla tacksam över att Ni inte förväntas att i Er egen rädsla känna en tacksamhet som Ni inte just då kan förnimma på grund av de hjärnspöken som mest troligt dansar i Er själ efter det trauma som Ni har upplevt på Er väg mot en oviss framtid.

Så ta Er tacksamhet och stoppa den längst upp i det mörkaste av Era hål i Era icke rasistiska kroppar och börja tänka... känna och vara den medmänniska som Ni faktiskt k a n och borde vara! 

//Mina

I över en vecka har min rygg varit totalt paj och det har inte på något vis blivit bättre så jag var lite nervös när veckan närmade sig helgen... en helg som var bestämd sedan länge att jag skulle åka och träffa mina vänner i Dalarna.
Jag bestämde mig att göra det bästa av situationen och ändå åka så i Fredags packade jag och en vän in oss i bilen för att ta oss till våra fina vänner.
Solen sprutade från en klarblå himmel och Sverige visade sig från sin absolut vackraste sida!
Höstsolens varmgula ljus vibrerade och dansade med alla de olika färgskiftningar i vår natur!
Naturen står i brand och stoltserar och dess färgpalett har fullkomligt exploderat som i en triumf innan den snart måste lägga sig i vila inför vintern.

Med några stopp ut med vägen och många skratt trots den konstanta smärtan så var vi till slut äntligen framme!
Lycka... ren och skär lycka att träffa sina vänner som bor allt för långt bort!
Efter ombyte till myskläder, kramar och lite prat ute på verandan får vi plötsligt höra att vi inte bör packa upp några av våra saker då vi skulle vidare till ett annat ställe dagen där på...
Och detta är helt sinnessjukt och samtidigt helt fantastiskt, omtänksamt, underbart... vi blev bjudna på SPA i Tällberg - ett av Sveriges absolut vackraste ställe - på det fyrstjärniga hotellet Dalecarlia!
Utsikten från detta hotell är magisk och att dela detta ögonblick och dag/kväll med några av mina absolut finaste vänner gör det hela så komplett och rätt!

Vi började med en drink på rummet och tog oss sedan ned till spa-huset.
Att sjunka ned i en varm pool, i ett bubbelbad eller i den heta källan ute på terassen... ja, Ni förstår ju hur ljuvligt detta var!
Vi flöt omkring och bara var just där i den stunden och ingen annan stanns!
Mobilen var avstängd och allt handlade bara om oss och vårt välmående!
Tunga och trötta i kroppen tog vi oss upp på rummet där vi pimpade oss lite innan vi tog oss till restaurangen där vi åt en trerätters middag som gav mina smaklökar multiorgasmer!
Vad kan man säga?
Jag är så tacksam och jag känner mig så ödmjuk inför det faktum att jag, just jag har så underbara vänner!
Även Fredagen var riktigt mysig med bastubad och drinkar tillsammans med lite fler vänner!
Tomas hade till och med dragit in musik i sin nybyggda bastu och vi hade det riktigt, riktigt mysigt!
Livet var ganska förbaskat perfekt förutom ryggen som konstant gjorde sig påmind men jag vägrade låta den förstöra min helg.
Nu där emot mår jag sämre än någonsin... tack och lov att jag har min dotter som kan hjälpa mig.
Jag måste helt enkelt ta tag i detta och ringa in en tid hos en naprapat för det är något som är fel och tillsammans med min vanliga värk och sömnlösa nätter känner jag att detta är ohållbart och att jag inte orkar vänta på en vändning.
Värken och knutorna har jag haft sedan förra Fredagen och tio dagar är mer än nog!

Jag kommer att suga på denna helgen länge och jag har fortfarande svårt att ta det till mig att någon vill planera en så underbar överraskning till lilla mig!

Vackraste och renaste kärlek önskar jag Er alla!
Var rädda om Er själva och alla omkring Er!
Visa ödmjukhet och empati!

Kärlek! <3

Namaste!

//Mina

Ibland är våra känslor lika påtagliga och nära som vår hud...

Att sortera och ta i saker som någon man älskat och hållit av i många, många år ägt och hanterat... burit och brukat är känslosamt.
Samtidigt som det känns väldigt tydligt att De finns där med oss så blir det också väldigt uppenbart att De inte finns här hos oss i denna värld längre och en stor sorg väller upp i hjärtat.

Inte bara min rygg och höft kommer hem från "Lottas stuga" väldigt påverkade utan även mitt hjärta känns lite tyngre och trasigare.
Många minnen väller upp och man varken vill eller kan slå dem ifrån sig... man lutar sig tillbaka in i dem och låtsas för en stund att det fortfarande är en existens och helt naturligt för någonstans hoppas man att när man öppnar ögonen är allt som vanligt och allt var bara en fruktansvärd mardröm.

Mycket tid och tankar går varje dag till min Lotta, hon är närvarande både i ande och i alla de saker som hon bidragit till runt omkring mig och min dotter...
Hon är med oss från morgon tills dess att natten sluter sig kring våra kroppar och sömnen tar oss till andra världar.

Då Lotta försvann så hastigt och allt för tidigt blir man lite extra rädd om De man har omkring sig... man tittar hela tiden efter tecken, sjukdom... man blir helt enkelt jävligt rädd!

Jag tycker att det är så viktigt att visa nära och kära hur mycket vi älskar Dem både i handling och ord...
De som vi inte sympatiserar med kan vi vända ryggen åt och gå.. just för att De inte är värda vår energi som vi borde ge till just Dem som vi älskar!

Alla tänker tyvärr inte så... De livnär och göder sig själva på hat och elakheter, De känner sig stora och De känner ett maktbegär som är så patetiskt och löjligt att man inte kan annat än att skratta åt det... samtidigt som man känner en förundran över att människor likt det faktiskt existerar.

Men en del tar även steget längre än så för att på något vis få känna sig i någon slags maktposition och att få känna sig viktiga... De väljer att gå vidare och skada både personen som De hyser agg till men även andra oskyldiga som råkar vara förknippade med Deras "offer".
Dessa personer har inget samvete... dessa personer har bara en enda persons bästa i åtanke då De bara älskar en enda människa och det är Dem själva.
Det är allvarligt när folk njuter av när andra blöder, där bör man se upp...

Jag väljer att lägga min energi på kärlek då jag själv anser det vara det viktigaste vi har!
Vi vet inte hur lång tid vi har på denna jord och det avtryck vi gör bör mena någonting även för De som finns kvar efter oss!

Var rädda om varandra och om Dem Ni håller kära!
Håll fast vid varje minut och värna om varje ögonblick!

Kramar om!

Namaste

Kärlek <3

//Mina

Idag fyllde han ett år!
Min vackra och helt underbara prickiga, lilla fjant firar idag sin första födelsedag av förhoppningsvis många, många fler!
För exakt tio månader sedan såg jag honom för första gången och då var han bara på dagen en 8-veckors liten skrutt som jag skulle ta in för omplacering... men det skulle snart visa sig att ingen ville ha en döv valp!

Tack Du sköna gudinna, universum och kära jord att ingen ville ha min fantastiska pojke!
För det beslutet som jag tog efter några månader om att behålla honom har jag aldrig, aldrig ångrat!
Han kom till mig av ett skäl och han kom till mig precis en tid då jag behövde ta fokus från fullt med elände och lägga det på kärlek och omtanke kring en liten filur som kom att heta Molle.
En liten pojke som är så full av kärlek och leende att jag konstant är överfylld av renaste kärlek i mitt hjärta!

Jag skulle verkligen inte kunna leva och andas utan mina svansbarn, jag får ont i hjärta och själ av bara tanken!

Idag har det varit ben-kalas till alla!
Vanliga tugg, grönsakstugg och lammöron och det var tokigt gott tyckte de alla!
Det blev ingen tårta då lillkillen har en allt för känslig mage men jag tror nog att de är ganska nöjda ändå!
I Lördags var jag, Molle och en vän inne i en zoobutik och handlade lite gott till svansbarnen och samtidigt passade jag på att införskaffa ett turkost, vackert och praktiskt Hurtta-halsband till Molle som en liten födelsedagspresent.
Faktum är att jag egentligen hade velat ha ett brett skinnhalsband med lite blin-bling men det fanns inte så det får jag titta vidare efter.
Han har ju så vacker hals och nacke och skulle varit så vacker i det!
Jag ska nog hitta ett passande så småning om!
Det är så kul när de får vara fina... för man kan faktiskt köpa praktiska saker som samtidigt är fina!

Var nu riktigt rädda om Er och sov så gott i natten!
Jag ska ta mina underbara svansbarn plus mina två extrapojkar och förpassa mig upp till sängen och innan jag somnar ska jag skicka lite healing och god energi till en av mina absolut finaste vänner!

Tänk kärlek!
Var kärlek!
Agera kärlek!

Namaste

//Mina

Så var man då ett år äldre igen och säkert flera år klokare...
Mycket har hänt under detta år och jag tar som sagt med mig det och hoppas på att tills slut bli en riktigt klok gumma som tillslut förstår sig på "människan" i sin helhet så kanske man slipper delar av den sorg som jag har upplevt...

Idag blev jag riktigt överraskad!
Jag brukar inte direkt fira min födelsedag men två av mina finaste vänner ville komma hit och fira mig med lite fika och då jag mår så bra av att träffa Dem tyckte jag självklart att det var okej då familjen inte kommer och firar förrän till helgen.
Så när det knackar på dörren möts jag av en syn som jag inte alls var förberedd på!
Där står inte bara två vänner, utan sex stycken hade i smyg bestämt sig för att överraska mig!
Rörd och chockad över denna urgulliga gest kunde vi efter mycket trams och kramar sätta oss till bords och frossa i lite fika och snattra lite i mun på varandra!
Vilka helt fantastiska vänner jag har!

Så jag ligger helt tillfreds i soffan nu och känner mig både välsignad och bortklemad!
Det enda jag behövde göra var att sätta på lite kaffe, det är precis så som en födelsedag ska vara!

Stackars Thomas fick sitta på en pall, han nådde knappt upp till bordet!
Nu måste jag verkligen få tummen ur.... ja, var den nu sitter, och göra i ordning stolsdynorna till mina andra stolar!