jagochalladomandra

Det blir lite spring när man har en valp i huset!

Jag har suddiga minnesbilder från i natt där jag står och vinglar i mina svarta ( smutsbruna) gummistövlar, trosor och min megastora, svarta ( smutsbruna) fuljacka! Diffusa, minnesbilder där jag väntar på att en liten - allt för pigg och yster - Flisa ska göra "ifrån sig" - finare ord för pissa och skita - ngt jag vid sjusnåret fick se att hon hade lyckats bra med inne... på mattan... Både nr ett och två! Den där mattan är numera en sanitär olägenhet! Som sagt, med vissa svårigheter slog jag upp mina blå högst ofrivilligt vid sjusnåret igen detta pga att jag kände av ett smärre illamående pga en mystisk odör... Flisa var vaken och glad,  - läs överentusiastisk - fasen hon hade vaknat utan att jag märkt det i min koma.

Upp och ut - japp, i samma vackra utstyrsel - sneglandes mot tåghållplatsen samtidigt som jag lite oroligt drar i jackan som inte alls döljer vare sig trosor eller skinkorna innan för den allt för slappa trosresåren. 

Väl inne igen hittar jag ganska omgående var den lite speciella doft kom från och som jag tidigare skrev... från mattan! Två ( !!! ) prydliga högar och en pöl... Jippie! Mina näsborrar var mer vidöppna än mina grusade ögon så även om jag var halvblind av trötthet så var det inte svårt att lokalisera det hela för att så gott jag kunde städa upp konstverket! 

 

När man har valp så blir det som sagt en hel del spring och det "värsta" är att övriga flocken gärna hänger på! " Whohoooo! Vi ska ut!!!! " Femmiljoner tassar springer mot dörren ut i regnet!! "Tjohooo! ( med såååå mkt ironi) torka lika många tassar, ben och magar..."

 

Fast inatt blev jag positivt överraskad! Marken var hård och frostbiten! Jag blev så glad att jag nästan kunde öppna mina ögon! Klockan sju var det fortfarande kallt och rent ute så några timmar senare var jag vid gott mod när jag åter igen släppte ut dem... NEEEEEJ!!!! Detta förbannade regn tänkte minsann inte ge upp!!! Jag ville bara gråta! 

 

Valpis avgudar min Alice och vill hänga med ( i/på) henne hela tiden... Det kan gå rätt hett till så för allas trevnad släppte jag ut dem i trädgården.... ibland förundras jag över min egen dumhet! Jag äger inte längre en vit Schäfer utan en smutsgrå efter att jag gått igenom henne med handduken! 

 

Just nu vågar jag knappt röra mig... Valpsen sover!!! 

NEJ!!! Monstret har vaknat!!!

Ut!!!!!

 

Ha en underbar dag! 

 

Kärlek!

 

Namaste

 

Marina

 

Nu skulle jag egentligen passa på att sova lite...

Flisa och resten av gänget har kommit till ro och efter allt för få timmar skulle jag behöva sova en stund jag också!

Lilltjejen somnade så gott i natt efter sista kissen klockan 02.00 medan jag låg och försökte få ordning på mina tankar i flera timmar!
06.30 råkade Alice väck valpis och jag höll på att svimma när jag följde med henne ut i trädgården iklädd endast trosor, jacka och gummistövlar!
När jag sover för lite funkar inte min kropp och jag får frossa, blir illamående och helt matt, jag var så rädd att jag skulle krascha där ute i geggean!
Strax efter 08.00, när Alexandra gått till tåget slappnade Flisan av igen och somnade om några timmar, tack och lov!

 

Altanen var en enda stor röra av ingrodd gyttja idag... fönsterbrädan var det stora, svarta tassavtryck på... duken (hrm...) kuddarna, plädarna, Biabädden och filten där i... och g o l v e t!!! Ja, hjälp vad det såg ut efter det valprace som Disney, Flisa och Alice hade igår!
Så en stor del av förmiddagen försökte jag svabba loss all smuts från golv, väggar osv. 

Det gick så där... då Flisa får panik när hon inte ser mig! 
Biabädden var nog ren i högst en minut innan hon kom klampande upp i bädden med ett gammalt ben hon hittat i trädgården!

 

 

Idag strålar solen över en blekblå himmel!
Jag hoppas att dessa strålar kan slicka markerna och göra dem torra och fina!
Man förnimmer våren i luften men jag har svårt att tro att våren skulle göra sitt intåg i Februari!
Det är väldigt märkligt...  17.e Februari står jag i t-shirt, joggingbyxor och barfota i foppatofflor och städar altanen!

Förra året låg snön i drivor och det var kallt, riktigt kallt vilket det har varit ivarje fall de sista sju åren om jag minns rätt!
Yes, jag vet! Jag var en av Dem som beklagade mig då vintern var så förbaskat lång och kärv... jag skulle beklagat mig igen och igen om fallet vore så nu också då min kropp inte alls klarar av den långa kylan.
MEN samtidigt så är charmen med att bo i norden just våra årstider!
Det känns dock lite som att dessa årstider inte riktigt har hållt sig till sina månader!
Vissa år har det varit vinter i ett halvår för att sedan inte ens bli någon sommar... och efter en lång, mörk och kall vinter suktar man efter solen, värmen och ljuset!

Den vecka eller två som vi har haft snö här i år har jag uppskattat det...

Mina ögon går i kors... jag ska försöka komma i säng tidigt ikväll och hoppas att John Blund står redo vid min sida!

Ha en fortsatt fin eftermidag och kväll och var snälla mot varandra!

Kramar om Er alla! <3

Kärlek

Namaste

Marina

Att andas med bröstet är inte bra och det känns som att jag har mitt bröst ända uppe i ansiktet... Dvs jag andas allt för högt och ytligt - inte att jag har köpt en ovanligt effektiv bh - och känner mig väldigt stressad, vilket jag också är. 

 

Det är mycket nu - men jag löser det - uppriktigt det är väldigt mycket nu - det fixar jag så klar - fast...

 

Hade det varit sommar hade det hela inte varit fullt så komplicerat men att rasta en liten valp X antal gånger i en trädgård fylld av djup gyttja är inte så jätteroligt... Då hon inte har lärt sig att kissa i koppel är detta dock det enda att göra! Gummistövlarna sugs fast i geggan och ett "swoppande" ljud hörs var gång man drar upp foten vilket jag lyckades göra utan att vare sig ljudet kom följande och ej heller stöveln! Än så länge har jag lyckats hålla mig på fötter men det är ett under så som man halkar omkring! 

 

Jag förstår mig inte på denna trädgård!

Hm... Kanske skulle man hyra ut den för gyttjebrottning då skulle man få ngt kul att titta på samtidigt!

Hur som helst hoppas jag att vi snart har möjlighet att bygga över ett trädäck på en stor del av det mest geggiga! 

Till våren hägnar vi även in hela baksidan och då vill jag bygga lite agilityhinder, jag tror det skulle kunna roa några ur flocken. Micke hjälper mig säkert med det, det kan ju bli ett roligt projekt! 

 

Något att se fram emot helt klart.... 

Men det är ju några månader tills dess tyvärr! 

Man blir uppgiven...

Det kan ju låta fånigt men de gånger som flickorna rastas i trädgården knäcker min rygg och mina händer av allt tasstorkande och golven är konstant smutsiga, det är så tråkigt! 

Ofta blir de så smutsiga att jag får duscha dem och det innebär vissa svårigheter också...

 

Nu vill jag ha snö och kyla!!!!

Jo, Ni hörde rätt, JAG vill ha kyla! 

Jag avskyr detta eviga regnande och då jag vet att våren inte slår till med all sin kraft förrän om kanske två månader så föredrar jag faktiskt snö som sakta under vårsolens starka strålar smälter än detta gråa, mörka, blöta som fullständigt knäcker mig! 

Så mycket onödig energi som går åt och energi är ju som Ni vet en bristvara hos mig!

 

på Tisdag kommer en familj och träffar valpis och jag tror och hoppas mycket på Dem...

På Onsdag ska jag följa med en man och hämta sitt nya svansbarn! Han kommer långväga för att hämta sin nya vän och det tycker jag är så fint! Det kommer att bli riktigt bra tror jag Då mannen ifråga verkar så mjuk och fin! 

 

Just nu är det tyst och lugnt... Alla svansbarnen sover men jag vet också att lilltjejen vaknar omgående om jag reser mig upp. 

Hon blir helt förkrossad om jag går utan henne...

det har varit mycket för denna lilla flicka! 

Hon är så fin, riktigt vacker och hon är ljuvlig till sättet! Mjuk, nyfiken och pigg! Jag är det fjärde stället hon är på under sitt korta liv om man räknar med uppfödaren och ändå visar hon en sådan tillit och hon knyter an omedelbart! Hon är allt en liten pärla. 

 

Jag hoppas den lilla fröken kan sova i natt... 

 

Var nu riktigt rädda om Er och ta hand om och lyft De som finns i Er närhet! Visa kärlek och omtanke! 

 

Älska

 

Namaste

 

Marina

 

Nej, jag vill inte men ibland får man göra saker för sin egen sinnesro skull även om det kommer innebära en kollaps eller fullständig utmattning!
Jag kan inte blunda...

Det får lösa sig på något vis... just nu vet jag inte hur men det måste ju lösa sig och då gör det också förhoppningsvis det!

Just nu snurrar det i hela huvudet och jag försöker finna råd för att allt ska lösa sig på bästa möjliga vis och så att de åtagande som jag har tagit till mig inte ska bli lidande!

 

 

Om Ni råkar känna lite underbara familjer med mycket tid och kärlek som söker en ny familjemedlem i form av ett svansbarn så snälla rara vidarebefordra Dem till mig!

Ni anar inte vad akut det är för många djur och hur väldigt många det är som bara drömmer om en varm och trygg famn att landa i...
Det är så många som ger upp om sina djur... och fort ska det gå... och alla tror De att De är ensamma i detta och att jag endast har just Deras ärende för mina ögon!
Ibland mäktar jag inte med... och ofta gråter jag...
Bittert rinner tårarna i vanmakt och jag känner mig värdelös för hur gärna jag önskar hjälpa och hur mycket tid jag lägger ned så är det aldrig nog!!!
Jag ska inte behöva berätta för folk hur sjuk jag är för att De ska förstå att jag egentligen pressar mig mer än vad jag borde, De borde förstå ändå!

Ibland får man lov att känna sig liten och obetydlig, ibland får man känna sig svag... för att åter igen resa sig i styrka!
Nej, jag ger inte upp, jag ger aldrig upp kring Dem som ensamma inte kan föra sin talan men ibland bryter jag ihop, så är det!
Mår man aldrig bra är det lätt att falla även mentalt då man önskar att man är starkare än vad man i själva verket faktiskt är.

Jag drar några djupa andetag och ruskar lite på mina lemmar och peppar mig själv: "Kom igen, Marina! Kom igen!"
Jag fixar väl detta, visst gör jag väl det, på något vis gör jag det!

Det är väldigt få, om ens någon som vet hur dålig jag är...
Men hur skulle Ni kunna veta då jag ogärna berättar eller visar hur jag mår!
Kanske är jag inte tillräckligt modig att berätta... kanske vill jag inte verka svag, kanske önskar jag inte bli sedd för mina diagnosers skull utan för den jag är som individ!
Vissa dagar brinner min kropp bakom en leende stenmask... så är det tyvärr och det är ju ett val som jag själv tar så jag tar inte för givet att någon ska visa mig hänsyn över något Ni inte är medvetna om eller som jag inte har g j o r t Er medvetna om.

 

Mina ögon går i kors, det känns som att någon har öst i stora skopor av grus under mina ögonlock, det skaver och svider så fort jag blinkar.

 

Vad jag önskar att jag kunde få ha en riktigt energikick om så bara för en dag... jag vet ju inte knappt hur det känns!
Jag vet en dag sommaren 2012 så fylldes min kropp under några timmar av en underbar känsla och det var energi... jag grejade och gladdes så över detta för att plötsligt likt i ett hammarslag ligga på gräsmattan och där ifrån jag fick krypa in... men jag minns!

 

Jag minns också ett år vi var hos några vänner och jag satt ensam i Deras trädgård och allt under ett ögonblick var glasklart och rent, jag vågade inte röra mig utan satt där och insöp denna känsla som så sällan kommer till mig.
Dessa ögonblick lägger jag i ett litet fack i minnesbanken så att jag kan plocka fram det för att suga lite på karamellen och bara minnas och le!

 

Att konstant vara matt och så ofantligt trött och utmattad gör att man lever som i en liten glasburk... jag ser och hör men jag får anstränga mig för varje synintryck och ljud för att verkligen uppfatta!

Jag tror att det är därför jag väljer att leva mitt liv med fler djur än människor runt mig... djur är så mycket lättare att läsa av och vi för inga diskussioner mer än mentala såna.
Diskussioner i all ära, jag tycker att det kan vara väligt intressant att diskutera med människor så länge som att jag inte har fullt med andra intryck runt omkring mig som tar fokus och som rör till det i min lilla knopp...

 

 

Tänk vad mycket jag skulle få gjort utan mitt konstanta illamående och min tunga, värkande lekamen... julgardinerna hänger fortfarande i köksfönstret och det känns som att de lipar åt mig så fort jag ser åt dera håll!
Pga ett oinstallerat kök som står huller och buller på hela övervåningen ligger hela hallsoffan full av tvättade kläder... jag kommer nämligen inte åt garderoberna...
Allt är lika rörigt som mitt huvud!
Jag ser fram emot det för oss nya köket - som är begagnat - det ska bli så härligt att få det på plats! Jag ser det framför mig och det kommer att bli så bra!
Även badrummet ska renoveras upp... vårat badrum är riktigt äckligt!
Vi ska få ett litet badkar från några vänner och jag är lyrisk, det ska bli underbart att kunna sänka ned kroppen i ett varmt bad när den skriker av smärta och spänningar!

Snart är det dax att börja fröså lite inför vår och sommar! 
Det är roligt!
Har Ni lite roliga fröer får Ni väldigt gärna skicka till mig!

Min ena rabatt är ju sopren... det ser ut som en grävling har varit där och grävt upp alla plantor och lökar, den röda pionen är ett minne blott... tyvärr! Trots att jag och en vän satt upp staket runt rabatten hade ngr små marodörer till svansbarn lyckats ta sig innanför och grävt upp all tillstymmelse till liv... inte bara en gång utan tre!
Så... ja, tack! Allt Ni kan avvara i plantor, fröer och lökar skika hit det för bövelen! ;)

Var rädda om varandra och ta inget för givet!

Livet gör sina vändningar och ibland är det svårt att hänga med!

Värna och människor, djur och vår natur och möt alla med ett leende!

 

 

Namaste

Marina

 

 

Men vad hjälper det att jag sitter här och hulkar? Vad hjälper mina tårar och den klump som bildas i min mage och bröst? Det hjälper inte över huvud taget... nej, inte alls...

 

Jag önskar så att jag kunde göra mer än vad jag gör...

Min önskan är att ta Dem alla i famn!

Vad är det som händer i vår värld?

 

Barn som säljer sina kroppar för Deras egen och för Deras familjs överlevnad! Små barn som lever hemlösa och som lever och gräver bland sopor för att finna något att äta... barn så unga som 4-5 år som dövar sina hungriga magar med att "boffa" (sniffa lim)... Familjer som lever i kloakernas stank eller på kyrkogårdarnas mausoleum...
Barn som aldrig känt närhet, värme och kärlek som ligger ensamma i höga spjälsängar med armar och ben bundna... lämnade där. Bortglömda på ett barnhem som mer liknar ett fängelse!
Djur som skriker i vanmakt! Fastspända medan människor sliter deras hud från deras redan sargade kroppar... detta för att människor anser att kött från djur som lidit smakar bättre pga av den höga andrenalinhalten... 

Jag sitter med mina ögon fyllda av tårar och följer några Svenska kändisar i "En resa för livet" och jag känner mig så liten och jag känner mig lite värdelös då jag önskar så innerligt att jag kunde göra så mycket mer...
Min förhoppning är att Ni alla gör vad ni kan med den ekonomiska förutsättning som just Ni har... Är Ni inte fadder så bli det! Har Ni inte råd så dela det med någon eller kanske med några andra vänner... Och har Du råd så nöj Dig inte bara med att betala ett fadderskap, hjälp till att förändra livet för världens barn (människor) eller djur!

 

Vad jag önskar att jag hade pengar och energi i överflöd att arbeta för alla dessa människor och djur... jag önskar detta så hett!

Jag önskar att jag inte var så här känslig för det gör ont, det gör verkligen riktigt, riktigt ont att bry sig och känna så med andra! Många tycker att jag överreagerar och en del anser att jag borde blunda... Blunda? Varför blunda när den krassa verkligheten ändå står där utanför! Även om jag blundar så vet jag vilka orättvisor och våld som försigår ... Jag vet att det finns De som anser att livet endast är till för att njutas men jag förstår verkligen inte hur man kan njuta när man vet att andra lider och dör på det mest grymma vis... 

Visst kan även jag njuta, jag menar inte så... jag ser absolut allt det vackra runt omkring mig också men det besudlas lite över att jag hela tiden är så medveten om allt som sker... 

Vad kan Du göra? Vad gör Du?
Gör Du vad Du kan och har möjlighet till?

Räck inte ut bara en hand... sträck Dig ut och ta världen i famn!

Älska och bry Er!

 

Namaste

Marina