Mina satt med benen korsade och tittade på de olika högarna med saker framför sig…
En ”att spara hög”, en ”att slänga hög” och en ”loppishög”…
De största högarna var de två sistnämnda och i dessa låg det så gott som bara Minas egna saker, Lisens saker stod fortfarande i tryggt förvar i skåp och lådor. Sina egna fann hon helt plötsligt inget värde i, de var bara just saker medan mormors porslin, prydnader … ja, allt var mer unikt som även framkallade mycket varma minnen. Som hon hade tråkat sin mormor angående alla små lövtunna koppar, omaka glas och tallrikar i diverse olika mönster. Men nu satt hon här och tittade på sina egna identiskt lika tallrikar som mest troligt fanns i en miljon andra köksskåp i Sverige och det kändes inte alls bra att byta ut dem mot de ibland helt grälla som stod staplade på varandra i vitrinskåpen ovanför diskbänken.
Cecilia fyllde på glaset till bredden och Mina började fnittra när Cecilia dansade över köket i en yster dans och plockade upp en ytterligare en flaska och tömde ned i grytan medan hon blinkade och log mot både Mina och Tora.
Med allt nedpackat i lådor och sopsäckar stod De utanför skjulet – där det som inte skulle slängas nu fick stå och vänta på bättre tider - och pustade ut, Mina stängde omsorgsfullt dörren och krokade i den rostiga haspen.
-Tack snälla för hjälpen!
Hon blundade och insöp sommarnattens ljumma och ljuvligt blomdoftande luft… De stod alla tysta och kände sig små under den stjärnbeströdda himlen ovan Dem.
-Kom!
Cecilia tog Dem båda i händerna och ledde ut Dem på gräsmattan… och ute i skuggorna runt trädgården rörde sig en figur stilla betraktande den lilla gruppen.
-Vi ska rota oss… Mina, lyssna! Blunda och lyssna till naturen!
De hade kastat av sig skorna och stod i en ring på den månbelysta gräsmattan. Mina blundade medan hon lyssnade till Cecilias lugnande röst. Hon sträckte sina armar uppåt likt ett träds stolta grenar och hon grävde ned sina bara tår i det daggfriska, kalla gräset. Hon lyssnade… hon kände … hon såg! Plötsligt var alla sinnen på helspänn och hon var ett med universum! Hon växte nedåt, rotande! Hon var överallt! Hon var allt! De små röster hon hört sedan hon var liten växte sig starkare och hon kände att De fanns nära. De som bar dessa röster ropade hennes namn och stod i köer runt omkring henne… samtidigt som ögon i var buske och träd följde henne. Mina tog ett långt djupt andetag och precis där föddes hon under Gudinnans blick och silverkalla ljus.
Och i skuggorna stod Hon leende, betraktande!
Den gälla ringsignalen hade väckt henne och medan hon lyssnade till den så välkända rösten i andra änden började de gula rosorna på väggen att dansa framför henne. Hon hasade ned på golvet och lade sakta på luren. Han hade hittat henne.
Tora såg henne på avstånd. Hon satt i sin korgstol ute på punschverandan och nere i allén såg hon Mina promenera upp mot huset med Mizzy och Liza på var sin sida om sig.
-Hon kommer nu!!
Cecilia dök upp i dörröppningen.
-Okej, jag sätter på en kanna!
I köket satte hon en kastrull på spisen med vatten och dukade fram stora tekoppar och en lite sprucken tekanna i terrakotta som hon genast fyllde med teblad från en stor glasburk.
Den röda dörren stod öppen och draperiet med de kulörta glaspärlorna klirrade ystert när hundarna nyfiket sprang in för att sondera läget. Mina hann inte hälsa förrän hon hörde Cecilias röst inne från köket.
-Te och smörgås är strax framdukat! Vill Ni sitta ute eller inne? Är Du snäll och plockar fram mjölken ur kylen Mina så kommer jag strax!
En pionröd sidenkimono svävade upp för trappan och försvann. Mina tog av sig skorna och gick in i köket som badade i solljus! Hon letade upp kylskåpet som stort och brummande tog upp sin plats likt en mattrosa i kökets ena hörn. Hon registrerade att tre koppar redan stod på bordet tillsammans med uppskuret bröd och pålägg. Som en virvelvind susade Cecilia ned från trappan och fram till spisen där hon drog kastrullen från plattan innan hon tog Mina i famn.
-Hej, söta Du! Vilken trevlig överraskning!
Mizzy och Liza satt vid bordet och försökte se söta ut samtidigt som de följde solkatterna från flertalet kristaller som hängde i fönstret och som dansande kysste golvet i solens sken. De tittade ömsom på maten, Cecilia och de mystiska rörelserna på golvet. Cecilia slängde till dem båda var sin skiva ost.
-Tora! Nu äter vi!
-Måste Du gapa? Jag är inte döv! Hej, rara Mina och Minas fina flickor!!!
Cecilia hällde upp skållande hett te i de djupa kopparna och med en snabb rörelse släppte hon ned några små korn i koppen som hon ställde framför Mina.
-Nu kan Du berätta… Vad har hänt? Har monstret vaknat?
Mina drog kort efter andan och tittade upp i Tora-Lies blekgrå ögon!
-Ja… Ja!
Hon förde koppen till munnen och läppjade försiktigt innan hon berättade för sina väninnor om monstret som näst intill dödat henne. Mannen som stulit tio år av hennes liv! Tio år i en mardröm som hon inte kunde fly ifrån! De satt tysta mitt emot henne och någonstans misstänkte Mina att De redan visste allt… Hon visste inte hur men nog visste De!
3. Monstret
Rummet var kalt och ganska kyligt, Mina frös men det fanns ingen filt eller något att värma sig med. Hon drog i ärmarna på den stickade tröjan så att händerna doldes och hon höll om sig själv och vaggade tröstande det lilla barnet inom sig. Halsen brände och kroppen kändes som ett enda stort blåmärke. Hon undrade om De kanske hade glömt henne… hon måste suttit här inne i flera timmar sedan De fotat alla hennes bulor, blånader och sår. Hon drog försiktigt över ansiktet med fingret och grimaserade av smärta. Det fanns en spegel över tvättstället i hörnet men hon varken vågade eller orkade ställa sig upp för att se sin spegelbild. En kort knackning och en kvinna i fotriktiga tofflor och en namnskylt på bröstet steg in. Hon sträckte fram handen i en hälsning och presenterade sig som Dr Anna Svensson.
-Jag ber om ursäkt över att Du har fått vänta så länge men vi har gått igenom Dina röntgenplåtar och sedan är det helt galet inne på akuten idag!
"Galet..." Tänkte Mina "Hela Livet är galet..."
Läkaren fortsatte prata i samma forcerande stämma.
-Jag beklagar. Vill Du ha något? Lite kaffe kanske? En sköterska kommer snart och tar med Dig upp till avdelningen!
-En filt! Avbröt Mina henne.
-Jag skulle verkligen väldigt gärna vilja ha en filt, jag fryser så!
Hon kraxade fram orden ur en sårig hals och tårarna välde upp ur de igenmurade ögonen. Dr Svensson stannade upp och lyfte blicken från sina papper och tittade på Mina.
-Du fryser… åh, jag är verkligen så ledsen! Du har inte ens fått en filt eller något att dricka? Jag trodde… Jag ser genast till att någon kommer in till Dig! Har Du fått tala med någon?
-Tala? Det var… en fotograf…
-Nej, nej jag menar någon från kvinnojouren eller liknade!
Dr Svensson suckade djupt och blundade som för att samla kraft.
-Vänta!
Hon steg ut i korridoren och ropade ett namn och steg tillbaka in i rummet och gav Mina ett leende - som säkert skulle verka både förtroendeingivande och lugnande - samtidigt som Mina började skaka helt okontrollerat och förtvivlat dra efter andan efter luft! Hon fick ingen luft!!! Varför fanns det ingen luft! Rummet snurrade snabbare och snabbare. Höga röster. Snabba steg. Varsamma händer. Svart, lugnt och tystnad…
”Är jag död nu?”
Marina Billhage Copyright © 2014.03.15
Kärlek
