jagochalladomandra

 

Jag fick samla mig och dela upp det under flera dagar, processen blev längre än brukligt men jag blev till slut klar och jag hoppas att min fina syster blir nöjd över förvandlingen. 

Det blev i sedvanlig Marina-Style och om man tycker om de möbler som jag tidigare målat så gillar man nog även detta... hoppas jag.

 

 

 

Jag kommer ihåg... 

 

För evigheter sedan, eller i varje fall över ett halvt liv sedan hade jag precis flyttat ihop med mannen som blev far till min dotter. Jag var nog 21 eller 22 år ung... 

 

Min farmor och farfar var på besök och min farmor frågade min dåvarande sambo som var tre år äldre än mig:

"Vad vill Du bli när Du blir stor?"

 

Jag kommer ihåg hur hysteriskt roligt vi tyckte att det var, vi tyckte ju att vi var så vuxna, så stora... världsvana. *ler*

 

Min dotter är i samma ålder nu och den frågan är högst relevant i början av en ung kvinnas arbetsliv...

Idag tycker jag att det är en helt naturlig fråga och inte alls rolig.

Men då jag flyttade hemifrån redan som 16-åring tyckte jag som sagt att jag var väldigt vuxen och vad var då inte min 3 år äldre sambo? 

 

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess med yrken, barn och sjukdomar. 

Jag tror aldrig att min farmor fick något svar på frågan den dagen. Hade hon där emot frågat mig när jag var riktigt liten hade jag svarat "Tarzan" 

Japp, mitt mål var att bli Tarzan och om inte det gick så i varje fall Robin Hood... 

 

När jag blev lite äldre, runt nio år ville jag bli arkeolog. 

Jag vet detta då jag hittade väldigt gammalt skolmaterial där vi skulle skriva om just önskat framtida yrke.

Motiveringen var att jag såg fram emot att se en dödskalle titta upp mot mig... Eh... Jo, det var för mig vad det yrket handlade om.

Jag var nog modigare då än nu... eller något... Morbid är det första ord som kommer för mig. 

 

I nästa fas ville jag bli veterinär och skulle ambitiöst gå den långa vägen genom jordbruksgymnasiet. 

Det var då jag på allvar började känna av mina sjukdomar och att det inte var normalt att må som jag gjorde, att få så ont att jag blev sängliggande med värk och feber.

Och där med fick jag avsluta utbildningen. 

 

Där efter började en tid av många olika arbeten .. 

Pga min värk var inget arbete hållbart i längden... 

Så tvingade arbetsförmedlingen mig tillslut att läsa in min gymnasiekompetens på folkhögskolan.

För då inget syntes på röntgen var jag ju enligt Dem inte heller sjuk... hon var varken trevlig, sympatisk eller empatisk den kvinnan som jag hade som handledare. 

 

Problemet när man är så ung är att man försöker och vill vara till lags så tillvida att man förgör sig själv. 

 

Även om jag tillslut gick ut den utbildningen som klassetta så var jag sjuk så mycket att försäkringskassan stängde av mig. 

De skyllde på att jag var sjuk av så många olika skäl... 

Ja, hade jag då vetat att jag hade både svår fibromyalgi och MEcfs så hade det varit lättare att förklara... men det gick så långt att jag till och med ifrågasatte mig själv... och givetvis ledde det till en högre press på mig själv. 

Det var på den utbildningen jag träffade Alexandras pappa. 

Han som min farmor frågade om framtiden. 

 

Även om vi inte höll ihop i så många år så ledde det till min bästa "bedrift"  det finaste jag kunnat önska mig... 

Min underbara dotter... min glädje, mitt liv. 💞

 

Jag tror att allt som händer oss i livet har en mening och att det tar oss vidare på en speciell väg. 

Vi lär oss även av de värsta stunderna och vi utvecklas även genom det... 

Varje människa som kommer in i våra liv gör det av en anledning och även om vi inte just då förstår det som brukar det komma till oss med tiden och med lite perspektiv på det hela. 

 

När man tittar tillbaka leder varje person och händelse vidare till något... 

 

Detta var inte livet jag önskade mig när jag ville bli Tarzan, arkeolog eller veterinär... 

Ingen önskar att bli sjuk men så länge som jag kan göra något gott och bra samt känner den kärlek som jag gör omkring mig tar jag vara på just det fina och goda. Min dotter, våra djur, mina vänner och familj men även mitt ideella arbete som är oerhört viktigt för mig och som får mig att känna mig som en del av livspusslet. 

 

 

Kärlek 💞 

 

Namast'e

 

//Mina

 

 

Ligger här och tittar på Reneés brygga.

Kvinnorna Wahlgren är med idag och som hälften av alla kvinnor i detta land känner man igen sig i så mycket av vad De säger... alltid.

Många undrar ju säkert varför en så vacker kvinna som Pernilla inte har skaffat sig en ny man i sitt liv men som jag känner igen mig i vad hon säger...

Man orkar verkligen inte ge sig in i det igen...
Att bry sig om, värna och älska en annan människa för att se när det smulas sönder framför en av lögner och ett beteende som man inte alls är acceptabelt.
Jag har varit i destruktiva förhållanden och jag har levt under lögner som har uppdagats allt för sent...
Det är klart att man blir bränd...

Jag trodde att jag skulle bli lite sugen efter något år men nu efter fyra år som singel känner jag mig fortfarande helt osugen när jag tänker på att släppa in en annan man eller kvinna i mitt liv.
Jag blir trött av bara tanken... jag vill inte riskera den lycka jag faktiskt känner nu, en lycka som är djup och trygg, inte något som bara är en falsk dröm för bara ett tag.

Idag har jag suttit ute i solen och druckit kaffe medan jag har lyssnat på vårfåglarnas sång.
Jag vet inte om man kan tro att det faktiskt är våren som är här... men jag njuter om det så bara är ett kort besök.
Trädgården är som vanligt en lervälling vilket är väldigt trist men det är inte mycket att göra åt...

Ha det underbart och var riktigt rädda om Er!

Kramar om, varmt och mjukt!

Kärlek!

Namasté

//Mina

Här ligger jag tillbakalutad i soffan omringad av mina fina svansbarn...
Ibland kan jag känna mig lite sorgsen och otillräcklig och då kan det räcka med att titta på mina fina lyckopiller till djur för att jag ska känna en sån otrolig tacksamhet.
Tacksamhet över att just jag kom i Deras väg och att vi valde varandra.

Saffrans klo börjar äntligen att läka och hon behöver ingen påse på tassen ute längre.
Det är ju så otroligt svårt att få till det när man lindar Saffrans tass då hon har dubbla baksporrar som står åt två olika håll.
Det är då lätt att man gör illa hennes sporrar istället så hennes "lindning" har varit högst provisorisk med strumpa och polsterbinda.
Hon har varit så tålmodig och duktig under hela tiden, hon är en så otroligt vacker själ.

Idag fick jag ställa mig och hacka loss is mellan grindarna i slussen... det var inte lämpligt med min kropp men jag var tvungen om jag ens skulle kunna ta mig utanför dem utan att göra sönder dem.
Det har kommit rätt mycket snö för att sedan även komma snöblandat regn... och regn och lite minusgrader på det så det är fullkomligt livsfarligt ute.

Men så mitt i Februari har mina små pelargoner,lobelia, chili mm börjat gro och det känns ändå lite som ett ljus och hopp om våren.

Jag är glad så länge som det ligger snö kvar i trädgården eller att det är så pass kallt att det är frostnupet och rent...

Jag försöker hitta tillbaka till lite energi och skapandet som följer med det men vintern gör mig totalt dränerad och kroppen hänger inte alls med.
Min syster har fyllt femtio så jag har lovat att måla en byrå åt henne så småningom men även om det kräver lite kraft så kräver det inte så mycket engagemang i själva möbeln då hon vill ha den i vitt slitage.
Min fina moster har jag sedan länge lovat komma och måla en större möbel åt också och jag vill verkligen detta så innerligt och ska försöka uppbåda någon slags energi och inspiration för det skapandet.

I helgen ska jag sjunga på ett dubbeldop och det känns så där då min röst inte är vad den har varit...
Min hals har dess utom inte återhämtat sig efter insluensan som bet sig fast under månader i min kropp...
Jag måste gå till läkaren så småning om hur som helst med min hals då den inte har känts bra under flera år.
Det känns som att jag har en klump i halsen som jag inte kan svälja ned och det skulle kunna vara en inflammation av struphuvudet... annars vet jag inte riktigt vad det kan vara men det har pågått under några år och är väldigt frustrerande.

MIn fina väninna Nettan har fått ett jobb som hon trivs så otroligt bra på och som verkligen har förändrat hennes liv på många sätt och vis, jag är så glad för hennes skull.
Även min fina Linda har också fått ett nytt jobb, ett jobb som har inneburit en del utmaningar men som bara går bättre och bättre.

Just nu trampar jag vatten och håller näsan över vattenytan fram tills att solen, våren och livet återvänder.
Tills dess kryper jag ihop i min lilla bubbla och bara existerar så gott jag bara kan.

Det är så gott att vi har vår stora soffa där alla svansbarnen kommer plats och kan sprida ut sig.
De njuter verkligen av att kunna vara riktigt nära mig allihop och jag njuter av att känna Deras små kroppar intill mig.
Att höra Deras djupa andetag är direkt meditativt och väldigt lugnande...
Jag kan verkligen inte i ord förklara hur mycket jag älskar Molle och mina flickor, De är så fantastiska och känsliga.
De visar mig så mycket i sin närvaro och De känner så mycket och starkt att mitt hjärta vrider sig i plågor samtidigt som ögonen fylls och svämmar över utöver mitt ansikte.
Men De är i trygghet nu även om rädslor och ångest ligger väldigt ytligt och lätt kan triggas av något ljud eller synintryck som De kopplar ihop med ett trauma.
Jag leder dem framåt med min kärlek och tilliten De visar är rörande stor.

Jag säger det än en gång, något jag inte kan upprepa tillräckligt många gånger.
Folk tror att det är så väldigt komplicerat att rehabilitera en trasig själ och många vill även påstå det att vara något väldigt extravagant...
Jag är ingen speciell person med oanade, dolda krafter...
Om Du är inkännande, kravlös, mjuk, har tiden och tålamodet att vänta ut... och om Du har villkorslös kärlek, respekt och mycket sunt förnuft så kan Du absolut ta Dig an en vilsen, skadad själ under Dina vingar. 
Men om man är minsta lilla för hård, forcerar fram ett önskat beteende och ställer krav så kan man otroligt lätt totalt förstöra en så skör individ.

Min älskade Signe lägger sin lurviga tass över min arm och söker min blick intensivt.
Hon vill ut nu så jag får stänga ned min skärm och återgå till henne och resten av flocken en stund innan vi kryper ihop inför natten.

Var nu snälla mot varandra, det är så otroligt mycket våld och hat där ute...
Det märker man så tydligt på alla hårda kommentarer på sociala medier där folk sitter bakom sina datorer och verkligen om och om igen bevisar sin okunskap och dumhet genom glåpord och personliga angrepp.

Kom ihåg att det är alltid Dig själv Du kan förändra.
Vakna varje dag och försök att vara den bästa version av Dig själv som Du bara kan!

Namasté
KÄRLEK!

Kramar; Mina