Andas...
Vissa dagar vill jag bara stänga av...
Det hade varit bekvämt att ha en fjärrkontroll där jag kunde pausa världen så att jag fick chans att komma ikapp både själsligen och fysiskt. .
Idag orkar jag knappt stå på benen och det är så mycket jag borde göra.
Granen står kvar på altanen och påsar med julkulor ligger under bordet...
Jag vill städa ur inför våren...
Jag vill kunna glädjas över att våren äntligen börjar ta fäste men det är så svårt när trädgården blir en enda sörja då vill jag bara gråta.
Senare i vår hoppas jag ha råd till att lägga ett soldäck så att man slipper sätta ned stolarna i lera...
Det kan bli lite snårigt dock då jag börjat gå hos en kiropraktor 2 gånger per månad.
Jag känner mig ändå optimistisk då denna kiropraktor är ytterst duktig och han har lyckats få min väninnas dotter på fötter efter att hon varit sängliggande i nära två års tid på grund av smärta.
Han såg mina problem och gick verkligen igenom hela min kropp.
Han såg åtta stora "fel" som han tror sig kunna hjälpa mig med och därmed hjälpa mig med en bättre livskvalitet.
Förhoppningsvis kan detta hjälpa min smärtproblematik till en viss del, domningar, min yrsel och min migrän.
Om det hjälper mig att bli bara någon liten procent bättre skulle min lycka bli total!
Nog om det...
När man arbetar ideellt i den mån man orkar med bla placering av hundar innebär det både sorg, besvikelse och ren lycka...
Det är inte hundarna i sig som gör det hela problematiskt utan människorna runt omkring som gör att jag blir fullkomligt utmattad.
Människor är så komplicerade och finner och letar efter problem innan De ens uppkommer...
Sånt som jag tycker borde vara sunt förnuft existerar inte alls hos en del.
Vad folk inte förstår är att jag och mina kollegor arbetar med detta ideellt.
Varje minut som dessa personer tar i anspråk är min tid, energi och kraft som jag skulle kunnat göra något helt annat av.
För mig är det därför viktigt att den tiden leder till något bra så att det var värt att lägga energi på.
Tyvärr är det ju inte alltid så...
Varje hund som jag har ansvar över att finna hem till känner jag starkt för även om jag inte ens har träffat Dem.
Jag tar allt omkring Dem väldigt personligt.
Men idag är en sån där dag...
En dag då yrseln är väldigt påtaglig och orken runnit av mig i små pölar...
Jag kan inte släppa tanken på alla "måsten" som följer mig likt hundskit under skon... svår att bara skrapa loss utan att odören fortfarande hänger kvar.
Jag såg en blogg idag där en fb-vän skrev att hon fått brev från mammografin att De önskade göra ytterligare en undersökning... Det är ett sånt brev som man verkligen inte vill ha.
Själv kände jag en knöl i mitt ena bröst för ngr månader sedan. Jag höll tyst om det då jag inte ville oroa någon innan jag visste något säkert och därför blev jag väldigt förvånad när jag mötte en av mina finaste väninnor i väntrummet på bröstmottagningen. Även hon hade känt en knöl... Ibland ter sig livet väldigt märkligt!
Hon var så fin och höll min hand under båda biopsierna och sedan åkte vi hem tillsammans och stöttade varandra fram tills att De ringde upp med våra provsvar samma dag.
Min väninna kunde andas ut då inget elakartad fanns att finna.
Fast att De tagit två biopsier på mig hade De fått för lite vävnad så en tid skulle skickas till mig inom sex veckor.
Efter nio veckor av oro ringde jag tillbaka och undrade över varför ingen tid skickats.
Efter olika samtal och turer fick jag så småningom en ny tid för ngn vecka sedan.
Även jag kan andas ut... det var en bindvävsknuta.
En knöl kan verkligen ställa livet på ända...
Hur hade min framtid sett ut om det hade varit cancer?
Jag har väninnor som har genomgått en helvetestid.
Starka, fantastiska kvinnor!
Hade jag varit lika envis och stark?
Mest troligt hade jag det, man har inget val!
Var rädda om Er själva och alla omkring Er.
Var snälla, omtänksamma och ta ingen annans tid för givet.
Lev i kärlek! <3
Namast'e
