Tid
Jag har inte funnit energin till att blogga och inte heller känt att behovet har pockat på under en väldigt lång tid...
Livet knallar på och jag flyter med!
Jag har dock kommit till en insikt som spelar stor roll och som känns som en viktig aha-upplevelse för mig.
I snart två år har jag varit singel och dessa två år har gått i en våldsam fart!
Mycket på grund över att jag faktiskt aldrig har mått så bra mentalt som jag har gjort under dessa två år någonsin!
Jag har hunnit reflektera över livet samtidigt som jag även har kunnat ta hand om mig själv på ett helt annat vis än förr.
Jag har varit på lite dater med flera jättefina personer och helt omedvetet har jag kanske sökt en tvåsamhet utan att inse att jag faktiskt varken har en längtan, tid eller ett behov av det... utan mer sett det naturligt som en del i vad omgivningen förväntar sig samt att jag självklart varit smickrad.
Det skulle vara rent orättvist att ta in en person i mitt liv som inte skulle få en naturlig plats och som jag inte skulle ha tid med då jag inte är beredd att vare sig riskera min egen hälsa eller den knappa tid som jag orkar vara med mina redan existerande vänner, familj och svansbarn.
Jag har ju en konstant ångest över att inte hinna/ha energi till att prata med och träffa mina vänner...
En av mina absolut mest älskade väninnor bor inte ens en mil bort och henne har jag inte träffat på över ett halvår...
Som tur är har mina vänner högsta förståelse då De vet hur jag mår men ändå gnager den där otillräckligheten i bröstet hela tiden ändå...
Jag är välsignad med många oerhört fina vänner och det är något jag inte tar för givet utan är oerhört tacksam över.
Det är skönt att komma till vissa insikter... något man gör kontinuerligt genom livet.
Det är viktigt att lyssna på sin intuition - vår guide som försöker leda oss på rätt väg - och detta har jag gjort.
Jag kände mig lite vilsen ett tag tills jag verkligen satte mig ned och var både realistisk och gick in i mitt hjärta och lyssnade till min innersta röst.
Det känns skönt och befriande att göra ett val!
Jag vill fortsätta att fokusera mig på mig, min dotter, mina djur och - i all den mån jag orkar och kan - mina vänner och familj.
För hur det än är känner jag mindre press och känner mig inte fullt så värdelös - som vi kroniskt sjuka kan göra - när jag lever ensam.
Jag blir mer kravlös och snällare mot mig själv och där med också gladare.
Jag känner att jag ska avsluta detta året med ett löfte om att fortsätta vara snällare mot mig själv och att stanna upp då och då och lyssna till vad jag vill och vad som är bäst för mig och mina närmsta och att inte rucka på det, både för min egen skull men även för andras...
Visst... Jag är bränd sedan mina tidigare förhållanden och närhet får mig att vilja krypa ur skinner men det är ändå inte det primära i detta beslut även om det självklart också ligger till en del i grunden i brist på tillit... M E N den huvudsakliga orsaken är helt enkelt att det inte skulle vara rättvist för någon av parterna av just de skäl som jag ovan nämner och jag motar gärna fan i dörren om det krävs.
Som det tidigare har varit i mitt liv så har jag trillat in i det ena förhållandet efter det andra... mycket av svaghet och ett inbillat behov snarare än av kärlek.
Och det ena har varit mer destruktivt än det andra på olika plan...
Jag har blivit sviken, lurad och till och med näst intill mördad...
Självklart sätter detta sina spår och lämnar djupa sår men jag har valt att förlåta både Dem och även mig själv - för att jag tillät mig utsättas för det - för att kunna blicka framåt och gå vidare.
Livet är allt för vackert för att älta det som en gång har varit och jag ser det som att dessa "erfarenheter" har format mig och med perspektiv på det och många års terapi har det även gjort mig starkare om mer synisk.
Jag är en rik människa då jag har en familj och många vänners kärlek och hjälp även om jag är fattig som en kyrkråtta rent ekonomiskt.
Men då jag aldrig varit bortskämd gör man det bästa av situationen och jag njuter av det jag har och fortfarande förmår.
Visst mina diagnoser gör mig ruskigt begränsad till skillnad från friska människor men detta är ju min vardag och jag måste göra den så vacker och levnadsvänlig som den bara går att göra och det tycker jag att jag lyckas bra med när jag tar rätt beslut.
Detta är självklart ett beslut just i nuläget... om två år till kanske jag längtar efter något helt annat och mina beslut kanske är helt omprioriterade .
Var rädda om Er!
Lyssna till Er inte röst och blicka framåt!
Livet är så kort, ta vara på varje ljusglimt och fastna inte i mörkret!
Kärlek!
Namaste!
//Mina
