Känslor
Ett kort inlägg om lite känslor...
Jag har ont över det här med tiggare, hemlösa och flyktingar...
Fast jag har ont av det för att det gör ont i hela min själ och hjärta... jag har dvs inte ont av Dem!
Jag önskar att jag hade så mycket mer pengar så att jag kunde ge till alla som behöver!
Jag skulle ned till Gbg här om helgen och när jag mellanlandar i Borås och kommer in på centralen möter jag Dem... De som inte ha något och vars magar är tomma!
En kvinna kom fram til mig och sa på knagglig engelska att hon var hungrig...
Jag såg att hon satt tillsammans med en vän som inte ens ville möta min blick utan satt och tittade ned på sin slitna kjol.
Jag köpte mat till Dem...
Sedan ser jag en man i flipflops utan strumpor... och jag som frös i mina vinterconverce... jag öppnade min övernattsväska och gav honom mina strumpor.
När jag sedan flydde ut genom dörrarna och ut i kylan för att gå till bussen kom en kvinna emot mig... hon visade upp en tom hylsa till en diabetesspruta.
Då dog jag en stund!
Tänk om min dotter inte skulle ha insulin!!!
Det vore helt förödande!
Skulle jag skita i mötet och springa till apoteket och hämta insulin?
Nej... jag gjorde faktiskt inte det och sedan dess har mina dagar hemsökts av denna unga kvinna...
Jag satte mig tung i bröstet på bussen mot Göteborg och då kom tårarna!
De gick inte att stoppa och de forsade ned över mina kinder samtidigt som ett guturalt ljud av hulkningar sökte sig upp genom halsen!
Tårar över alla dessa människor i nöd som människor inte ens möter blicken på... dessa näst intill osynliga människor som fryser, är hungriga och står utanför samhället!
Människor... som Du och jag som helt enkelt har det väldigt svårt!
Väl nere i Göteborg sprang jag förbi - samtidigt som jag rabblade en ursäkt - en Romsk man som sålde tidningar och snek in på ett litet café där jag med tårarna fortfarande stilla droppandes gömde mig med en kopp kaffe likt en fegis tills mina vänner skulle möta mig.
Dagen där på när jag skulle hem och väntade på bussen gick även där en kvinna med en mugg framhållen mellan sig och alla människor...
De flesta vände bort blicken och fortsatte att prata med sina vänner som om det inte berörde Dem... vilket det mest troligt inte heller gjorde.
Självklart tömde jag min plånbok på de ynka pengar jag hade... kanske skulle de räcka till lite middag!
Jag bryr mig inte om om det skrynkliga, bleka foto som var fasttejpat på muggen var skälet till att hon tigger...
Man tigger inte för att det är roligt.... man tigger för att man måste och då har man lagt hela sin stolthet åt sidan, det sista vi människor gör.
Vad skulle det krävas av Dig för att Du skulle börja tigga?
Väldigt mycket kan jag tänka mig...
Ha då det i åtanke nästa gång och även om Du kanske inte ger något varje gång så möt Deras blick och visa att Du ser Dem!
Kärlek
Namaste
//Marina
Jag har ont över det här med tiggare, hemlösa och flyktingar...
Fast jag har ont av det för att det gör ont i hela min själ och hjärta... jag har dvs inte ont av Dem!
Jag önskar att jag hade så mycket mer pengar så att jag kunde ge till alla som behöver!
Jag skulle ned till Gbg här om helgen och när jag mellanlandar i Borås och kommer in på centralen möter jag Dem... De som inte ha något och vars magar är tomma!
En kvinna kom fram til mig och sa på knagglig engelska att hon var hungrig...
Jag såg att hon satt tillsammans med en vän som inte ens ville möta min blick utan satt och tittade ned på sin slitna kjol.
Jag köpte mat till Dem...
Sedan ser jag en man i flipflops utan strumpor... och jag som frös i mina vinterconverce... jag öppnade min övernattsväska och gav honom mina strumpor.
När jag sedan flydde ut genom dörrarna och ut i kylan för att gå till bussen kom en kvinna emot mig... hon visade upp en tom hylsa till en diabetesspruta.
Då dog jag en stund!
Tänk om min dotter inte skulle ha insulin!!!
Det vore helt förödande!
Skulle jag skita i mötet och springa till apoteket och hämta insulin?
Nej... jag gjorde faktiskt inte det och sedan dess har mina dagar hemsökts av denna unga kvinna...
Jag satte mig tung i bröstet på bussen mot Göteborg och då kom tårarna!
De gick inte att stoppa och de forsade ned över mina kinder samtidigt som ett guturalt ljud av hulkningar sökte sig upp genom halsen!
Tårar över alla dessa människor i nöd som människor inte ens möter blicken på... dessa näst intill osynliga människor som fryser, är hungriga och står utanför samhället!
Människor... som Du och jag som helt enkelt har det väldigt svårt!
Väl nere i Göteborg sprang jag förbi - samtidigt som jag rabblade en ursäkt - en Romsk man som sålde tidningar och snek in på ett litet café där jag med tårarna fortfarande stilla droppandes gömde mig med en kopp kaffe likt en fegis tills mina vänner skulle möta mig.
Dagen där på när jag skulle hem och väntade på bussen gick även där en kvinna med en mugg framhållen mellan sig och alla människor...
De flesta vände bort blicken och fortsatte att prata med sina vänner som om det inte berörde Dem... vilket det mest troligt inte heller gjorde.
Självklart tömde jag min plånbok på de ynka pengar jag hade... kanske skulle de räcka till lite middag!
Jag bryr mig inte om om det skrynkliga, bleka foto som var fasttejpat på muggen var skälet till att hon tigger...
Man tigger inte för att det är roligt.... man tigger för att man måste och då har man lagt hela sin stolthet åt sidan, det sista vi människor gör.
Vad skulle det krävas av Dig för att Du skulle börja tigga?
Väldigt mycket kan jag tänka mig...
Ha då det i åtanke nästa gång och även om Du kanske inte ger något varje gång så möt Deras blick och visa att Du ser Dem!
Kärlek
Namaste
//Marina
