And so on...
Veckorna går sin gilla gång... livet fortsätter att ticka på och jag andas!
Att leva med en konstant oro över mig hela tiden gör mig fullkomligt utmattad då tankarna inte för en stund vill lägga sig till ro!
I Fredags kom min underbara Nina hit och hälsade på och bara var... vi är duktiga på det tillsammans, att bara vara och njuta av varandras sällskap. Vi tänker så lika och då är det lätt att trivas tillsammans!
På kvällen hade jag och Alexandra lite av en Harry Potter-maraton... vi såg de två sista filmerna vilket absolut blir några timmar! Det var länge sedan vi tittade på dem och de är ju helt fantastiska om än väldigt sorgliga!
Jag är verkligen avundsjuk på alla De som inte har vare sig läst böckerna eller sett filmerna, de är verkligen helt outstandning, de går inte att jämnföra med något annat!
Igår - Lördag - kom Alexandras pappa hit och körde mig så att jag kunde handla vilket är oerhört tacksamt!
Han är verkligen en klippa och ställer upp på mig och vår dotter så mycket han kan och har möjlighet till!
På Onsdag kommer en man från stället jag hyr huset från hit för att göra någon form av besiktning...
Det känns som att De letar efter saker och tecken för att få riva huset!
Visst huset har blivit eftersatt under många år men det mesta är rent estetiskt och något jag tillsammans med mina vänner kan fixa till själva!
Det är så jäkla frustrerande att aldrig få landa!!!
Det är som ett vattenfall av ren dynga har kastats över mig... en kaskad av skit som aldrig upphör!
Jag förespråkar kärlek och empati till alla omkring mig och försöker också leva på just det viset med hela tiden en strävan efter att bli en bättre och bättre människa... ändå har det aldrig blivit riktigt bra.
Jag kan inte minnas ett ögonblick i mitt liv där jag kännt mig genuint trygg... har det inte varit brist på pengar så har det varit hotfulla människor, svek och så många andra orosmoment!
Så många gånger har jag tänkt "nu vänder det" men den där nedförsbacken som man hoppats på efter kröken har aldrig dykt upp!
Jag tycker att jag är värd så mycket mer... jo, jag tycker faktiskt det!
Nu får det vara slut! Kanske är det så att människor tror att jag är så stark att jag kan ta besvikelse efter besvikelse, svek efter svek men jag är inte stark...
Att leva med en konstant oro över mig hela tiden gör mig fullkomligt utmattad då tankarna inte för en stund vill lägga sig till ro!
I Fredags kom min underbara Nina hit och hälsade på och bara var... vi är duktiga på det tillsammans, att bara vara och njuta av varandras sällskap. Vi tänker så lika och då är det lätt att trivas tillsammans!
På kvällen hade jag och Alexandra lite av en Harry Potter-maraton... vi såg de två sista filmerna vilket absolut blir några timmar! Det var länge sedan vi tittade på dem och de är ju helt fantastiska om än väldigt sorgliga!
Jag är verkligen avundsjuk på alla De som inte har vare sig läst böckerna eller sett filmerna, de är verkligen helt outstandning, de går inte att jämnföra med något annat!
Igår - Lördag - kom Alexandras pappa hit och körde mig så att jag kunde handla vilket är oerhört tacksamt!
Han är verkligen en klippa och ställer upp på mig och vår dotter så mycket han kan och har möjlighet till!
På Onsdag kommer en man från stället jag hyr huset från hit för att göra någon form av besiktning...
Det känns som att De letar efter saker och tecken för att få riva huset!
Visst huset har blivit eftersatt under många år men det mesta är rent estetiskt och något jag tillsammans med mina vänner kan fixa till själva!
Det är så jäkla frustrerande att aldrig få landa!!!
Det är som ett vattenfall av ren dynga har kastats över mig... en kaskad av skit som aldrig upphör!
Jag förespråkar kärlek och empati till alla omkring mig och försöker också leva på just det viset med hela tiden en strävan efter att bli en bättre och bättre människa... ändå har det aldrig blivit riktigt bra.
Jag kan inte minnas ett ögonblick i mitt liv där jag kännt mig genuint trygg... har det inte varit brist på pengar så har det varit hotfulla människor, svek och så många andra orosmoment!
Så många gånger har jag tänkt "nu vänder det" men den där nedförsbacken som man hoppats på efter kröken har aldrig dykt upp!
Jag tycker att jag är värd så mycket mer... jo, jag tycker faktiskt det!
Nu får det vara slut! Kanske är det så att människor tror att jag är så stark att jag kan ta besvikelse efter besvikelse, svek efter svek men jag är inte stark...
Vad är det då som får människor att tycka att det är okej att köra över mig? Lura mig?
Ja, det är lite fånigt att över huvud taget älta och fundera men jag kan inte sluta då jag söker svaret på hur jag skulle kunna förändra mitt förhållningssätt till människan!
Samtidigt kan jag inte sluta vara eller dölja den jag är... Marina.
Ja, det är lite fånigt att över huvud taget älta och fundera men jag kan inte sluta då jag söker svaret på hur jag skulle kunna förändra mitt förhållningssätt till människan!
Samtidigt kan jag inte sluta vara eller dölja den jag är... Marina.
Jag har många underbara och helt fantastiska vänner som älskar just "Marina"... så varför skulle jag låtsas vara någon jag inte är?
Det tog många, många år att acceptera mig själv så pass som jag idag gör!
Jag har aldrig kännt att jag har passat in.. men jag har slutat försöka passa in och kommit fram till att det är inget jag måste anstränga mig till! Jag är den jag är precis som varje individ i övrigt är just - förhoppnings vis - bara sig själva! Så länge som man värnar om varandra och accepterar varandras olikheter... och ärligt talat, man måste inte älska eller vara älskad av alla!
Okej... så på Onsdag borde väl domen då falla...
Får vi bo kvar eller inte?
Håll nu tummar, tår, tassar... be en bön, skicka ljus och kärlek... tänk på mig!
Kärlek!
Namaste
//Marina