jagochalladomandra

 

Det händer saker som gör mig konfunderad... kan människor verkligen uppfatta saker så olika att det hela skapar beskyllningar och hårda ord?

Det stämmer liksom inte...

 

Det är så oerhört trist och olyckligt när det blir så där att folk känner sig överkörda och tillplattade men alla har vi rätt till våra känslor för vad vi än tror så kan vi inte lägga beslag på en känsla vare sig det är ilska eller sorg, vi trampar alla så olika stigar genom våra liv och vi kan omöjligt veta vad som rör sig i någon annans människas innersta eller ens i dennes liv... så vi ska vara vaksamma även på andras känslor.

 

 

Det finns så många olika kriterier som gör Dig till den människa Du är och om dessa kriterier uppfattas som bra eller dåliga är nog utifrån vem det är som betraktar och lyssnar!

Jag hör till den gruppen men som p.g.a sjukdom där är begränsad... men jag gillar inte all form av spontanitet då man ändå alltid måste ha en eftertanke i vad man gör, ett förvaltande.

 

Ja, jag känner mig lite fundersam... det är inte alltid lätt att axla de bördor man bär på samtidigt som att man tar hand om livet i sig och dess överraskningar som ibland är små och ibland större.

Ordet "överraskning" har en positiv klang men det är inte alltid de är fyllda med glädje... utan kan innebära både sorg och ett stort arbete.

 

En del vill ha många människor runt omkring sig, jag är nöjd med en krets av människor som jag i hjärtat vet bryr sig om mig... om det innebär att det bara är en eller om det är 15 spelar ingen roll, det viktigaste är att jag vet att De alltid finns där för mig.

 

 Jag hör till en av dessa människor som inte krusar...

Jag skulle aldrig få för mig att krusa någon!
Passar det inte så anser jag att det trots allt kanske inte var något att ha!

Kanske är jag lite dålig på att "försöka" men det kan också ha med att göra att de gånger jag blivit sviken sitter fortfarande så hårt att jag aldrig helt och fullt släpper någon in på livet just för att det inte ska bli för känslomässigt den dagen jag av något skäl låter Dem gå... för som sagt jag krusar inte!
Nu låter detta ganska kallt, men jag är allt annat en kall människa... jag har många som jag älskar och som jag innerligt och starkt bryr mig hett om och som jag värnar om då jag önskar och vill att alla ska må så bra som det bara går.

En del värnar jag kanske lite extra om då De har kommit att bli en del av mitt hjärta...

Jag har lätt att ta till mig människan men jag vågar inte helt och fullt släppa henne in i mitt innersta... eller jag vågar inte ge hela mig medan jag tar till mig hela Dem är nog en bättre beskrivning.

 

På grund av detta tror nog folk att jag i min känslosamhet är starkare än vad jag faktiskt är!

Nu säger jag inte att jag på något vis är en svag människa, för det är jag inte...
Men man måste tillåta sig att vara svag ibland... att ge upp och släppa allt och bara vara i detta svaga, att tillåta sig att känna efter och att sörja.

 

 

Många går omkring och försöker hävda sig genom ord och höjda röster och genom att låtsas starkare än vad De verkligen är för att formligen bryta ihop när De är ensamma...

Jag tror att det är lättare om man är ödmjuk och att utan en falsk styrka möta både livet och människor, då blir avgrunden inte lika djup då man har varit ärlig mot sig själv och varit den man är utan att spilla onödiga ord som man senare ångrar.

 

Det är inte bara viktigt att vara sann mot sig själv utan även mot andra... att man är sig själv rakt igenom och att man har en eftertanke i vad man gör vare sig man är planerande eller spontan som människa... för att just ta hänsyn till alla De runt omkring.

 

 

 

Namaste