När tar det slut?
Hur kan man vara säker?
Hur kan man någonsin vara säker?
Eller... kan man någonsin ens vara säker?
Svaret är nej, nej och åter igen nej... man kan aldrig vara säker hur innerligt och gärna man än önskar och vill!
När jag idag hasade ur sängen, satte mina trötta fötter mot den svala parketten och drack mitt kaffe visste jag inte hur denna dag skulle formas... inte visste jag då att jag skulle bestämma mig för det nya hem som min fosterhund nu ska få.
Men... hur ska jag kunna vara säker? Jag vill ju så innerligt veta att allt ska gå bra innan jag släpper mitt skötebarn vidare in i livet!
Det gör mig ont att livet är så ovisst, man vill ju så innerligt göra rätt... särskilt när det gäller någons liv och framtid!
Jag vill att hans liv ska kantas av kärlek och härliga upplevelser och att allt ska bli riktigt, riktigt... bra!
Det är alltid samma vånda och ångest, alltid den samma värk i hjärta och mage och den ständiga frågan som hänger där i luften likt ett mörkt, tungt moln... "Har jag valt rätt?"
Ibland undrar jag varför jag utsätter mig för detta gång på gång...
Fast... där vet jag faktiskt svaret. För att jag kan!
Jag önskar dock att fler kunde hjälpa för att De k a n och sluta vara så förbannat själviska!
Jag har väldigt dåligt ställt - japp, det är inget jag sticker under stol med, det är bara så det är helt enkelt... tyvärr! - men jag gör det jag förmår och kan och till och med lite till... jag tror inte att folk inser hur mycket pengar jag förlorar hela tiden... inte ens jag själv då jag inte vågar räkna på det!
Nej, jag söker inga sympatier och jag söker heller inget klapp på axeln samtidigt som jag absolut inte heller klappar mig själv för bröstet för det är inte det jag vill bestryka!
Jag önskar bara att så många fler kunde försöka göra vad just De kan istället för att bara se om sitt eget bord hela tiden.
Vi är alla duktiga på olika ting och har vår nich i olika områden... detta är vad just jag kan och Du kan kanske något annat som Du kan bidra med för att vår värld ska bli lite ljusare... för är det inte just det som vi alla borde sträva mot?
För även om allt är ovisst så är det en sådan oerhörd glädje när det går bra och i de allra flesta fall så gör det faktiskt det...
Imorgon är det Fredag och jag hoppas att helgen blir riktigt fin...
Jag och min Micke har inte umgåtts på tu man hand på väldigt länge nu och jag har längtat och saknat...
Det finns även mycket att ta itu med ute i trädgården samt vill jag få städat och klart ute på alltanen så jag hoppas att jag och Micke kan ta itu med lite smått och gott denna helg.
Jag behöver måla kökssoffan och stolarna som jag ska ha ute på alltanen men jag vill även restauera min metallsoffa till trädgården!
Rabatten till mina rosor och Klematis behöver grävas och en spaljé behöver målas och en annan spaljé behöver byggas! Hå och hej!
Snart har jag inte ett hårstrå på min lilla skalle, jag börjar bli uppriktigt orolig då jag får tussar av hår i handen bara genom att dra fingrarna genom håret!
Stress... mest troligt!
Inte för att jag rent fysiskt springer omkring likt en skållad råtta men mentalt gör jag nog det mest hela tiden samtidigt som jag stångar mig blodig mot närmsta vägg... och denna inre stress är inte speciellt nyttig... jag vet!
Många säger till mig att lugna ned mig men jag har inte tid, inte möjlighet då det är många som pockar på min uppmärksamhet och var och en av Dem tror att De är ensamma och att just Deras fall är det som är mest unikt och mest akut...
Jag föringar ingen av Dem för just så känns det helt uppenbart för Dem alla... och för Dem är endast Deras sorg, smärta eller vad det nu kan vara det som är Deras verklighet och det som De känner sig helt nakna i och då greppar efter vad De får tag i... dvs i mig!
Sedan är det ett faktum att De alla ÄR unika på många olika sätt...
Och... jag finns ju här... och jag vill hjälpa då jag vet hur fruktansvär ensam man kan känna sig och faktiskt vara i sin desperation och sorg... och när man då sträcker ut en hand önskar man inte att någon bara taffsar lite på den, nej, man önskar att någon greppar den fast, varmt och hårt och lovar att göra vad den kan för att hjälpa... nu menar jag verkligen lovar, inga tomma ord som många säger för att slippa se ett bedjande ansikte förlamat av smärta... utan man önskar att någon i innerlighet kan känna med en och därför vilja hjälpa.
Jag VILL hjälpa och jag hjälper men ibland är det så fruktansvärt svårt för många gånger kan jag inte hålla ihop mig på grund av att jag själv mår så väldigt dåligt och för att jag försöker lite, lite för mycket så till vida att jag nästan lyfter ansvaret helt från De berördas axlar...
Vad som är intressant är att folk helt utan samvete kan lägga allt i mina händer... men sedan de få gånger när det har gått fel så är jag inte vatten värd och det är de speciella fallen som färgar folks tyck och tänk om vem jag är... underligt... mycket underligt då det i de fallen har utgått från hemmet och de har haft sista ordet...
Ja, ja... det är inte så lätt att "ta det lugnare" när arbetet aldrig tar slut... och det är nog lite det som jag väntar på... att jag inte ska behövas längre!
Vilken glädjens dag det vore om mitt arbete inte behövdes mer! ;)
Var nu riktigt, riktigt rädda om varandra och Era fantastiska djur!
Pussen! <3
