jagochalladomandra

Ibland snurrar tankarna lite väl obehindrat och omfamnar varandra i en virrig dans som tempot stegras i för att tillslut bli helt ohållbart!

"Nej!! Hjälp! Stopp!"

Jag önskar att jag hade en akutknapp att trycka på så att hela maskineriet avstannar i en stor suck...

 

Jag funderar lite om om jag verkligen är beredd att pröva mina nya vingar ut i världen... de känns liksom inte helt stabila, lite väl vingliga faktiskt!

*Jag lutar mig försiktigt fram och tittar runt hörnet...*

Är det okej att stiga fram eller kommer jag att krocka med alla minnen och upplevelser jag så smidigt lyckats undvika under många år... var det så smart att avsluta nästan sex år av terapi? Är jag mogen att testa mina vingar? *viftar lite försiktigt på dem* Kommer de hålla eller kommer jag att falla hårt och skoningslöst igen?

Nej, nej! *skakar frenetiskt och ivrigt på huvudet* Var ifrån kom de där helt osunda tankarna? Självklart kommer jag falla hårt som sjutton om jag redan från början, innan jag ens försökt förespår det! Ytterst fånigt,,,

 

"Så där!"

*Burrar upp mina nya vingar*

"Jaha... och? Jag försöker faktiskt att ta lite plats här!!!"

Jag har bestämt mig för att börja leva mitt liv... inte andras liv eller hur De vill att jag ska leva utan mitt eget liv på det sätt som jag själv behärskar. Det känns som att jag alltid har försökt leva upp till krav runt omkring mig... krav jag inte mäktat med! 

För även om jag är sjuk måste jag också ha rätt till att njuta... det finns ju sätt att njuta på även om smärtan alltid pockar på uppmärksamhet och tröttheten är överhängande... man måste bara hitta de där små guldkornen och jag har bestämt mig för att börja leta.

 

Tar ett skutt upp i luften och fäller ut de ganska vackra vingar som under hela mitt liv legat dolda och tryckta över min rygg!

Är det då verkligen så lätt?

Kan man bara här och nu bestämma sig att det faktiskt är jag och ingen annan som skriver sidorna i min bok?

Det är min pjäs, jag är huvudpersonen och jag vill att denna huvudperson ska lyckas!

Faktum är att hon kan faktiskt en hel del... hon är inte alls så värdelös!

Visst kanske hon är lite begränsad genom sina handikapp och ekonomi men hon är varm och kärleksfull och om hon bara vågar ta för sig utan att känna ångest och egoism över det så kan jag börja på en ny, lyckligare bok, en ny början!

Kanske ska jag inte hoppa rakt ut utan att lite försiktigt testat mina vingar även om tanken både är svindlande och pirrande...

Fast å andra sidan om jag inte gör det nu när ska jag då göra det?

När och hur ska jag veta att jag är redo?

För om jag inte är det nu, precis just nu... när är jag det då?

Livet är ju här och nu! Inte då! Jag kan påverka NU och HÄR inte igår och då!

 

Jag tror att jag successivt under min ganska underliga resa de sista åren börjat förstå att jag är precis lika unik som alla andra och minst lika bra!

Alla är vi bra på olika saker men jag är bäst på ivarje fall en sak och det är att vara Jag, ingen annan kan vara just jag så bra som jag och det är det jag måste börja vara... rätt och slätt, rent och enkelt bara vara jag, den jag är och inte den andra vill att jag ska vara...

Tänk vad en sådan enkel sak kan vara komplicerad egentligen...

 

Hur ska jag nyttja mina flygfärdiga vingar?

Jag har nyss öppnat upp vår förening igen men jag vill även göra något som när bara Marina... 

Min önskan och en förfrågan jag har fått från många är att skriva en bok, jag vill verkligen detta innerligt men kan inte riktigt bestämma mig för vilken genre den skulle falla in i... har Ni förslag så tar jag tacksam emot dem!

 

Jag skulle även vilja vidareutveckla mina mediala och helande "färdigheter" men när jag har talat med medium har jag fått höra att jag gör allt "rätt" och att De inte kan lära mig något då jag är så... stark.

Det borde kanske kännas uppmuntrande men det känns som att De inte "vågar" stötta mig...

Hur som helst är detta något jag absolut vill för att kunna hjälpa så många fler än vad jag idag gör!

 

*Spänner ut mina vingar i full bredd.

Imponerande! Inte alls så intetsägande!

De där borde hålla länge och väl så länge jag vårdar dem!

*Smeker dem försiktigt... 

"Ingen ska förminska mig igen..."