Ensamhet
En ensam helg igen...
Ibland kan det ju vara skönt att vara lite ensam men jag har varit det så ofta den sista tiden att jag inte alls njuter längre.
*Sippar lite på rosévinet*
Det blir mest att jag sitter och zappar mellan dåliga kanaler och chattar med en miljon hundmänniskor på en och samma gång tills jag inte vet vad jag skriver och det bara snurrar i hela huvudet.
Jag tänkte att jag skulle orka laga till ngn god kvällsmat... om jag orkar får bli det en pestosallad.
Just nu har jag ätit och ätit och fortsatt att äta choklad som inte ens var god, en väldig besvikelse faktiskt...
Jag fortsatte att äta just för att jag egentligen är hungrig.
Jag har kommit på mig själv att hetsäta när jag är ensam... om jag har köpt massor av godis för att ha hela helgen har jag vräkt i mig allt på en och samma kväll, helt meningslöst då jag tillslut ligger som en stor blobb och bara mår illa.
Nu är pasta på kokning och quorn ligger i stekpannan så jag ska strax ut till rabatten och riva av lite sallad och örter...
Ibland är ensamhet välkommet och väldigt behagligt medan andra gånger endast påtvingat och med en sorglig bismak... just nu sitter jag med denna sorgliga, fadda smak i min mun och känslan har spridit sig likt en sjukdom genom hela min kropp... jag känner mig ensam, lämnad och själv.
Maten är färdig och jag har satt på en film...
Mitt hjärta har börjat ropa och min hud saknar Din beröring...
Ensam sliter jag mitt hår och i mina ögon bränner det heta tårar, tårar som jag inte låter falla utan som jag sakta häller tillbaka på plats.
Det finns så mycket sorgsenhet och så mycket smärta som jag ännu inte vågar lufta rädd för att trycket ska bli för stort och att jag hamnar i någon form av djup galenskap av bottenlös lidelse!
Min själ saknar Ditt balsam...
Som balsam var Dina ord och kärlek och jag slukade dem tacksamt och stillade tillfälligt min törst.
Se mig!
Min kropp rasar i rastlöshet som förr stillats av Din omtanke och Din blick... var vilar Dina ögon nu?
Min kropp rasar i rastlöshet som förr stillats av Din omtanke och Din blick... var vilar Dina ögon nu?
Jag känner mig osynlig och som ett dagspöke glider jag omkring med mina tankar som inte ens lägger sig till ro i sömnen...
Min röst finns där men Du hör inte och snart tystnar den i ett eko av sig själv och min mun står vidöppen i ett ljudlöst skrik!
Jag häller omsorgsfullt tillbaka var tår och likt vassa kristaller skär de mitt hjärta... där de faller på plats i mitt inre.
Bestämt greppar jag min hud med båda händerna, drar och sliter tills det glider av min kropp, jag vränger den och sätter den darrande på plats. Jag låter varje nerv vara skrikande blottad och min hud ligger som ett döende, oigenkännligt pansar över min sjuka kropp...
Jag vill känna för att slippa känna!
Den fysiska smärtan är så mycket mer hanterbar än den eld som slukar hjärtats kärlek.
Kyss varandra, älska med varandra!
Berätta för varandra hur mycket Ni betyder för varandra... och gör det nu innan det är för sent!
Greppa varje andetag och varje ögonblick och gör det unikt!
Lev idag i detta nu och bry Er om det som är viktigt och rent!
I kärlek Marina
