Funderingar i natten...
Ljus och kärlek till Er alla!
Ja-aa, till alla, för kanske kan det även låsa upp och tina De iskalla hjärtan som bor där ute... för vet Ni vad? Jag tänker inte gå ned på Er tafatta och meningslösa nivå! Så kärlek till Er ALLA! <3
För vad vore livet utan vänner, familj eller våra älskade djur?
Vad vore livet om vi inte älskade? Våra hjärtan skulle krympa ihop till svarta hål som tillslut skulle svälja oss och låta oss dö!
Varför göra livet kallare än vad det redan är? Attityden där ute är skrämmande låg emellanåt och frosten nyper var och varannan människas hud vare sig det är minusgrader eller högsommarvärme... det är tragiskt! Var vänliga och ha respekt för varandra! Man måste inte älska alla och man måste inte vara älskad av alla men det innebär inte att man inte ska agera som en medmänniska och ha respekt för varandra!
Har Du inget gott att säga så måste man inte säga något!
Det är skillnad på ärlighet och elakhet!
Le mot emot människor Du möter och ge Dem en komplimang, det värmer oerhört och stärker andra personers självförtroende! Många människor är väldigt snåla med att dela ut komplimanger och det där har jag funderat över... varför? Det kostar ingenting att säga; "Men vilka vackra ögon Du har!” ”Vilken fin tröja…” ”Vad duktig Du är på att…” eller liknande.
Jag har å andra sidan svårt att hålla inne med komplimanger och en del kanske uppfattar det som fjäsk eller dyl. men så fel De har i så fall!
Jag har bara förmågan att uppfatta det vackra… det finns ju så mycket fint och jag beundrar människor som hanterar ex ett hantverk eller liknande och då tycker jag att De personerna är värd att få höra det!
Jag tror att folk är rädda för att folk ska bli dem överlägsna eller liknande om De får för mycket komplimanger för det kan väl omöjligt vara så enkelt att det bara är jag och ”några” med mig som ser det sköna och vackra i människor och ting? Nej, självklart inte! Men vad är det då som gör att man inte berättar eller uttalar sin beundran högt om man tycker om något?
Är man rädd för att man rubbar någon slags balans sens emellan? I så fall är det ju bara skrattretande… Själv arbetar jag fortfarande med att hitta ett självförtroende och jag vet inte om jag någonsin kommer att finna det, kanske kommer jag alltid att känna mig som en stor elefant när jag stiger in i ett rum.
Ja-aa, till alla, för kanske kan det även låsa upp och tina De iskalla hjärtan som bor där ute... för vet Ni vad? Jag tänker inte gå ned på Er tafatta och meningslösa nivå! Så kärlek till Er ALLA! <3
För vad vore livet utan vänner, familj eller våra älskade djur?
Vad vore livet om vi inte älskade? Våra hjärtan skulle krympa ihop till svarta hål som tillslut skulle svälja oss och låta oss dö!
Varför göra livet kallare än vad det redan är? Attityden där ute är skrämmande låg emellanåt och frosten nyper var och varannan människas hud vare sig det är minusgrader eller högsommarvärme... det är tragiskt! Var vänliga och ha respekt för varandra! Man måste inte älska alla och man måste inte vara älskad av alla men det innebär inte att man inte ska agera som en medmänniska och ha respekt för varandra!
Har Du inget gott att säga så måste man inte säga något!
Det är skillnad på ärlighet och elakhet!
Le mot emot människor Du möter och ge Dem en komplimang, det värmer oerhört och stärker andra personers självförtroende! Många människor är väldigt snåla med att dela ut komplimanger och det där har jag funderat över... varför? Det kostar ingenting att säga; "Men vilka vackra ögon Du har!” ”Vilken fin tröja…” ”Vad duktig Du är på att…” eller liknande.
Jag har å andra sidan svårt att hålla inne med komplimanger och en del kanske uppfattar det som fjäsk eller dyl. men så fel De har i så fall!
Jag har bara förmågan att uppfatta det vackra… det finns ju så mycket fint och jag beundrar människor som hanterar ex ett hantverk eller liknande och då tycker jag att De personerna är värd att få höra det!
Jag tror att folk är rädda för att folk ska bli dem överlägsna eller liknande om De får för mycket komplimanger för det kan väl omöjligt vara så enkelt att det bara är jag och ”några” med mig som ser det sköna och vackra i människor och ting? Nej, självklart inte! Men vad är det då som gör att man inte berättar eller uttalar sin beundran högt om man tycker om något?
Är man rädd för att man rubbar någon slags balans sens emellan? I så fall är det ju bara skrattretande… Själv arbetar jag fortfarande med att hitta ett självförtroende och jag vet inte om jag någonsin kommer att finna det, kanske kommer jag alltid att känna mig som en stor elefant när jag stiger in i ett rum.
Men idag vet jag vissa saker som jag är förbannat bra på även om jag fortfarande lyssnar och tar in samt lär mig nya saker hela tiden då man aldrig någonsin kan bli fullärd. MEN när folk då trampar på mig eller försöker få mig att känna mig underlägsen och osäker, när De domderar och är nedlåtande… då börjar det att koka i mig. Men jag får se det positiva i det då jag under så lång tid har varit rädd för att bli arg att jag inte har funnit min ilska så kanske jag ska tacka dessa personer som har plockat fram den känslan hos mig. Saken är bara den att jag har en väldigt lång stubin… ja, tills helt nyss var den ändlös men jag vet ju hur mitt raseri har sett ut när jag var yngre och det var inte vackert… så jag är lite rädd för att folk bör flytta sig ganska långt bort från mig när det på allvar bryter ut för då kommer inget att kunna stå i min väg! Jag har låtit folk kliva både över och på mig under så länge och jag är förbannat jävla trött på det! Jag känner att jag har nått en gräns i mitt liv när jag totalt lackar ur på dessa människor som tagit för vana att se ner på alla som inte gör Dem till viljes eller som är på just det sätt som De önskar. Jag anser att man aldrig ska gå ned på samma låga nivå som dessa människor… det vet flera av mina vänner att jag vägrar. Många agerar hämndlystet och blir precis likadana som dessa patetiska varelser… tro mig det är inte värt det! What comes around goes around! Karma! De kommer att känna på vad det är tillslut… jag vet inte om det är en tröst men jag tror faktiskt ändå att det är det, just att man kan lämna över till högre makter.
Hur som helst så har jag bestämt mig för att sätta ned mina stilettklackar stenhårt från och med nu för det finns ingen anledning att låta dessa personer njuta av att såra och utnyttja andra människor/mig längre! De flesta av Er kommer säkert inte att märka av det då jag inte har för vana att umgås med personer som har det sinneslaget då det förpestar hela mig och min omgivning. Nej, med tiden har jag lärt mig att välja mina vänner med omsorg även om jag fortfarande blir väldigt besviken på människor som man trodde var var vackra och speciella när De sedan visade att De helt uppenbart inte var detta... utan ganska genomruttna och elaka.
Den senaste tiden har mycket känslor bubblat upp i mig då flera incidenter har hänt som har påverkat mig hårt. Visst jag är en känslig person som låter ord och beteenden komma åt mig och såra mig… Men ärligt talat så förstår jag mig verkligen inte på vissa människor! Hade det varit möjligt så hade min haka varit så ”tappad” att den skulle varit helt nedslipad vid det här laget. Hur är människor funtade?? Varför är det så svårt att bara vara sig själva från start? Varför låtsas vara något man inte är? Jag tycker att det är helt sinnessjukt och jag förstår varken tanken bakom eller hur De gör!
Så ALLA Ni där ute i denna kalla värld! Kärlek och ljus i mängder! Alla är vi värda att må så bra som vi bara kan! Var rädda om Er själva och om De Ni har runt omkring Er!
Och låt inte andra må dåligt bara för att Ni själva mår skit... glädj andra, jag lovar att Ni mår mycket bättre av det än att låta Er bitterhet ta över och förpesta Era liv.
