jagochalladomandra

En sensor som ska varna vid höga och låga värden, snabba ökningar och snabba sjunkande blodglucosvärden.

Högteknologi som tyvärr inte bara är att sticka på sig och att det sedan sköter sig själv... nej, man måste kalibrera och ha koll på sensor och pump.

Vi har denna sensor till låns i åtta veckor för att se om vi kan finna ett mönster i Alexandras värden och för att försöka få hennes värden bättre och utan så stora svängningar då dessa svängningar i längden inte är bra för hennes kropp och organ.

Vi får hur som helst ge detta en chans och hoppas att denna sensor är bättre än den vi testade för ca fyra år sedan... Då var vi tvungna att använda emlakräm innan vi satte den då det var en nål stor som en syl som man skulle sticka in, den var verkligen riktigt läskig och mätaren/sensorn funkade inte alls!! Den kunde exempelvis larma för högt värde men när jag dubbelkollade med ett blodglucos visade det sig att Alexandra låg lågt! Fullkomligt livsfarligt om jag hade förlitat mig på den.

Nålen var mycket finare idag men allt runt omkring är fortfarande lika komplicerat! 

 

Innan jag åkte hem och Alexandra följde med Anders hem bjöd pappamannen Anders på pizza och jag åkte ner för nostalgiernas kana. Vi åt på Granada, en pizzeria som funnits i Borås sedan urminnes tider om inte sedan begynnelsen! När jag var ung... eh, yngre... siså där 18 år - vilket visst är några år sedan - brukade jag och Marita, en väninna, gå till Granada på löningsdagen och beställa var sin pizza och en stor stark. Ibland blev en stor stark flera stycken... Marita åt alltid Capricciosa då hon var en inbiten vanemänniska. Var det helg eller lilleLördag gick vi om sommaren ofta och satte oss på Rådhusterrassen och njöt några kalla... Det var lite farligt då man efter ett par öl tyckte att man var jätterik och då "minuten" låg strax intill vaknade man som oftast med ett mycket klenare konto dagen därpå. 

 

Jag tog tåget hem och möttes av välkomskommittens gälla hurrarop långt innan jag hann fram till dörren!

Svansbarnen skuttade glatt på bakbenen och bedyrade mig min kärlek länge och väl innan de kom till ro!

Sedan var det bara jag, de och en datorskärm...

Jag diskuterade länge och väl med mig själv efter att ha suttit i telefon några timmar och svarat på x antal pm och mail att det fick vara nog för den aftonen.

Jag låg tillsammans med mina svansbarn i soffan och såg på en ganska tråkig film ganska nöjd med mig själv att jag stängt ned datorn.

Det är något jag måste jobba med, att bara avsätta ett visst antal timmar vid datorn varje dag och inte fullt så mycket som jag gör idag då det gör mig fullkomligt utmattad... mer än vad jag skulle behöva bli.

 

Just nu är jag inne i en "period" då jag känner mig väldigt ensam och när man då blir fysiskt ensam med sina tankar kan det bli näst intill outhärdligt.

Jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig och mina tankar är varken rationella eller optimistiska och rädslan nosar obehagligt nära mina hasor! 

Min och Mickes ekonomiska situation är ingen hemlighet, den är verkligen usel och min lilla skitinkomst är ju inget att skryta med precis...

Så oron tillsammans med längtan och drömmar seglar ikapp med varandra i mitt huvud...

Det känns så underligt om mitt liv ständigt och konstant skulle handla om överlevnad och en enda stor kamp när jag faktiskt vill så väl.

Jag är så fruktansvärt trött på att kämpa... samtidigt som det är en naturlig drift i oss människor att göra så då vi hela tiden strävar mot något bättre vare sig det är för oss själva eller för andra.

 

Som Ni säkert redan förstått är mitt liv väldigt begränsat och dagarna flyter in i varandra om jag gör något så har det ofta med något djur att göra... då jag anser att det är värt att bli sämre för då jag hjälper en annan individ till ett bättre liv. 

 

Att jag inte orkar umgås så ofta med folk kanske gör attt jag uppfattas som lite asocial men då det många gånger tar mer än vad det ger så vågar jag knappt...

Just nu känns det som att väggarna kväver mig, jag skulle vilja få iordning här hemma igen men energin räcker inte till! Jag känner att jag måste ta mig tid att rena huset lite för att öppna upp och få bort lite dåliga energier som just nu känns lite tunga och kvävande.

 

Jag och Micke träffas inte så mycket och jag saknar honom så mycket plus att jag blir väldigt låst och... där med ensam för om jag ska träffa en vän eller min familj så vill jag inte nödvändigtvis göra det här då jag alltid är just här.

 

Ibland sörjer jag vad som kunde varit... vilket både är meningslös och onödigt men jag saknar så mycket som jag successivt fått försaka för att fortfarande stå på benen.

Det jag saknar är bland annat att kunna cykla och springa! Jag saknar att kunna styrketräna... att arbeta och träffa kollegor. Men framför allt saknar jag att kunna rida och jag saknar att jag aldrig sjunger längre... att jag inte kan hitta tillbaka till den energin att sjunga igen. Det var evigheter sedan jag sjöng "offentligt" och det var evigheter sedan jag över huvudtaget sjöng ens här hemma för mig själv.

Sång frigör endorfiner... sång är välgörande och ren energi men jag hittar inte dit och varför sjunga när jag inte glädjer någon med den. Jag vet inte ens om jag fortfarande kan...

 

En vän från Facebook ringde mig idag och berättade om en mirakelprodukt som mest troligt skulle kunna få mig att må mycket bättre, det verkar faktiskt så även om jag knappt vågar tro att det är sant då jag har provat det mesta och lagt ut tusen och åter tusentals kronor  på saker som inte funkat och en del som faktiskt till och med har fått mig att må sämre.

Detta låter hur som helt positivt... men, det finns ju ofta ett "men" det är ju inte så himla lätt då inget är gratis här i världen och som jag redan berättat så vänder och vrider vi på varenda slant här hemma.

Visst är det värt det, visst sjutton är det värt dessa pengar om jag blir bättre men om pengarna inte finns så spelar det ingen roll hur gärna jag än vill må bättre...

Jag ska dock se vad jag kan göra åt saken men då det innebär en månatlig kostnad... livet är inte rättvist... jag undrar när min lottovinst kommer.

OM detta stämmer så skulle jag vilja att alla mina nära och kära tar detta som "tillskott" och även (särskilt) mina hundar...

 

Jag har haft ytterligare en svacka nu helt nyligen, något jag försökt förtränga då det gör för ont att tänka på.

I December när jag hade influensan hamnade jag i ett skov, ett skov som blev min nya vardag och nu, så här nära inpå var det dax igen.

Jag håller inte ihop helt enkelt... 

 

Jag ska ta hand om mig hela veckan som kommer, jag ska hur som helst försöka att göra det så att jag inte förstör mig själv då jag ska åka till en av mina absolut käraste vänner på Fredag - Söndag. Under Lördagen på ett möte träffar jag ytterligare en helt underbar väninna plus en kvinna som jag endast har haft kontakt med via Facebook och som jag tycker väldigt mycket om. Jag ser fram emot att bara sitta och babbla och umgås och bara vara jag... ett trevligt andrum i min trista vardag.

Jag kommer i och för sig sakna mina ständiga följeslagare, nattkompisar, mina trogna, älskade och helt underbara svansbarn... Det är lite av en tortyr att vara borta från dem!

Men jag ska verkligen försöka att njuta vilket jag tror blir svårt att inte göra i det sällskapet!

 

 

Alice har redan intagit en plats i sängen, hon har även haft vänligheten att bädda den på sitt eget lilla vis! Hon ligger där, vit som en fjällräv bland skrynkliga lakan och ihopbullade täcken och kuddar. Vad vacker hon är! Vilken fantastisk flock jag har! Så sammansvetsade och rara... det finns så mycket omtanke och kärlek hos dem alla och man ser samspelet och respekten dem emellan så tydligt. Jag är så stolt över var och en av dem oavsett deras "brister" och "fel"... för de är ju de som de är och inget annat, det är ju just det jag älskar hos dem, hela paketet.

 

Igår vaknade vi till en - åter igen - snötäckt värld.... idag vaknade vi till en regnig och grå värld... imorgon vill jag att världen ska vara solig och varm!

 

Kramar om Er alla!

Var rädda om varandra! <3

 

Marina