jagochalladomandra

Min vän Kiki var ledsen och var orolig över sin Chica som hon lämnat in efter en olycka på Blå stjärnan i Göteborg så för att skingra hennes tankar lite föreslog jag att vi skulle åka ut i skogen med alla våra svansbarn.

Efter lite övertalning packade vi in oss i bilen och begav oss.

 

Vi gick och njöt och småpratade medan alla våra hundar ystra och lyckliga sprang och lekte med sina vänner, alla utom lilla Chili - jourhund - som snällt fick, till sin frustration, vara kopplad.

Vi fann kantareller! Först ett par och sedan fler och fler... det är precis som att ögat måste få se en för att sedan märka att man står som i ett hav av dem.

Vi tog fram bajsåsar och kröp leende fram över den tjocka, mjuka mossan som låg likt en tjock, härlig filt över hela marken. Kantarell efter kantarell åkte ned i påsarna! Solen letade sig trevande ned genom trädtopparna och belyste naturen runt omkring oss. Endast skogens tystnad blandade sig med våra hundars lek och våra samtal. Allt var så perfekt och vackert och vi beslutade oss att packa upp vårat kaffe och sätta oss ned på ett av de gamla nedfallna träd och bara njuta. Jag böjde mig ned för att plocka en sista riktigt fin och stor kantarell och när jag höjer blicken något från marken ser jag att Lilly sitter framför mig och visar upp sitt ben mot mig...

Chocken var obeskrivlig! Ett stort gapande snitt lyste overkligt rött mot mig, jag kunde skönja varje muskel och sena lika tydligt och klart som solen sken över skogen. Hela världen stannade, hjärtat pulserade hårt och skoningslöst och jag kände paniken dra i varje hårstrå över min kropp och jag skrek något samtidigt som Kiki rev åt sig alla koppel medan jag lyfte upp Lilly för att skynda tillbaka genom skogen mot bilen... Jag sprang så gott jag kunde och kroppen skrek i panik medan jag bad till högre krafter att allt skulle ordna sig och att det inte var så illa som det såg ut.

 

Att Kiki trampade på gasen är en underdrift...

 

Väl framme vid veterinärsstationen på Brämhult (Fyrfota) - den som låg närmast och den veterinärsstation som jag brukade rekommendera till alla djurägare som jag lärt känna genom åren - vräkte jag mig ur bilen och flög in genom dörren. Bakom disken stod hela personalstyrkan och såg inte nämnvärt upptagna ut. "Hjälp mig!! Min hund har råkat ut för en olycka, hon är skadad!"  veterinären besvärade sig knappt med att ge mig en blick när han svarade; "Åk till Blå stjärnan!" Jag kunde inte tro mina öron... och jag fäste min blick i veterinärens samtidigt som allt brast och tårarna fullkomligt vällde fram; "Snälla... hon är skadad! Hjälp mig..." Vädjade jag men han kontrade nonchalant. "Nej, vi tar inte emot akutfall, åk till Blå stjärnan!"

Kiki tappade fullständigt både haka och kontroll när hon såg min uppsyn när jag kom utspringande igen och berättade gråtande att de inte tog emot oss...

 

Vi flög fram över vägarna med en spottande och svärandes Kiki vid ratten, vi sladdade in framför Blå stjärnan och det kändes som att jag uppgivet snubblade fram mot entrén... Faktum är att jag inte minns så tydligt mer än att jag var tvungen att lämna över min lilla flicka till personalen medan allt än en gång brast för mig.

Där efter följde telefonsamtal till försäkringsbolaget då hör och häpna jag hade försäkrat in min Lilly kvällen innan. Jag har glömt av det gång på gång men då Chica blev skadad tog jag tag i det kvällen innan efter ett samtal med Kiki. Hur som helst, man har 20 dagars karens och man behöver ett friskhetsintyg inom 30 dagar men gällandes olycka ska det gälla från och med att du har tecknat försäkringen och kvinnan som Kiki talade med på försäkringsbolaget lugnade oss med att bekräfta detta och att det inte skulle vara några som helst problem att direktreglera det hela. Jag pustade ut... helt kort visade det sig då direktregleringen inte alls gick igenom! Troligtvis blev försäkringsbolaget misstänksamma över att jag dagen innan försäkrade henne... hur de nu kan tro att man lugnt sitter och väntar i nästan ett dygn med en akut skärskada. Men jag förstår dem samtidigt, det är säkert jättemånga som försöker att blåsa dem. I all röra kom vi plötsligt på att ingen av oss hade någon plånbok med oss och jag som önskat få vara med vid uppvaket av Lilly fick nu inte träffa henne förrän pengarna låg på bordet. Kiki hastade iväg hem för att hämta pengar medan jag satt kvar ensam... ja, jag har nog sällan känt mig så uppgiven, ensam och orolig...

 

Jag samlade mig något och steg fram till kassan och bad på mina bara knän att få träffa min Lilly medan jag förklarade att min vän var på väg med betalningen och att man knappast har med plånboken i skogen.

Äntligen fick jag träffa min Lilly! Vi låg tillsammans på en Bia-bädd och väntade på att Kiki skulle komma... Jag pratade lugnande med henne, jag sjöng till och med lte medan jag smekte och pussade henne över hennes mjuka lilla kropp. Jag förklarade för henne att vi snart skulle åka hem och att allt skulle bli bra snart! Hon vågade inte sluta sina ögon... så fort som hon höll på att somna sträckte hon upp sig för attt åter igen vila sin blick på mig. Hon var helt klart rädd för att somna och vakna ensam, utan mig igen... Lilla, fina stumpan!

Till slut kom min stöttande och fantastiska vän in genom dörren för att förklara att allt var fixat och klart och vi kunde åka hem och det gjorde vi gladerligen efter att vi hade talat lite med en syster och inköp av lite bandage och kompresser.

 

 

 

Lilla, fina flickan... min fina, hoppjerka som behöver vara i stillhet kan ju inte låta bli att skutta omkring på de korta koppelpromenader som vi får hålla oss till. Hon är som en liten känguru i kopplet och jag försöker lugna hennes iver så gott jag kan utan större resultat.

Idag bytte jag hennes bandage och allt såg jättefint ut tack och lov! ;)

Och tack och lov var det bara hennes två hudlager som hade skurits upp och inget där under hade skadats! Vilken änglavakt min lilla måste ha haft vad det nu var hon skar sig på där ute i skogen!

Jag och Kiki ska ta oss upp dit utan hundar någon dag och gå igenom skogen för det kan omöjligt varit en gren eller liknade utan snarare, glas, en snara, taggtråd eller liknande... något som absolut ej bör/ska ligga i naturen.

 

Men där ser man, inte ens i naturen går man säker för skador likt detta och det gör mig så ledsen...

 

Var rädda om varandra!

Marina