jagochalladomandra

Det är 2012 och det var verkligen länge sedan jag skrev nu...
Men livet knatar på i samma spår med samma konstanta värk och det problem som mina sjukdomar för med sig.
Idag var det väldigt svårt att tvätta håret, armarna ville inte ända upp till huvudet och när jag sedan skulle skölja ur allt skum var det samma sak igen vilket påminner mig om att jag måste ha ett duschfäste som sitter högre upp.

Imorgon ska jag in på psykologisk sjukgymnastik och om ett par veckor ska jag in i en av grupperna vilket jag inte kan påstå att jag ser fram emot.
Hon är ganska fantastisk min sjukgymnast... jag vet inte hur hon gör men hon lyckas alltid trycka på de rätta knapparna men hon ger mig också nya verktyg att arbeta med, saker jag absolut aldrig tänkt på.
Ja, det är väldigt intressant det där.

Jag håller på att plocka bort alla julsaker!
Det tar tid, jag tar lite i sänder, så mycket som jag orkar helt enkelt.
"Gamla Marina" hade tagit allt på en gång för att sedan må fruktansvärt dåligt... jag börjar helt klart inse mina begränsningar.
Och ärligt talat, vad F gör det om det står en överpyntad gran ett par veckor extra inne i vardagsrummet?
Vem mer än jag skulle störa sig på det?
Och om de möjligtvis skulle störa sig på det så skit samma!
Nu är det ju så att jag kanske inte tycker att det är "skit samma" men det känns lite skönt att säga det och jag vet att jag b o r d e tycka så!
Liggandes här i soffan ser jag även några ulliga dammråttor lite här och var och jag erkänner att en asmatiker skulle få det väldigt svårt om h*n steg in innanför våra dörrar just nu.
Men saken är den att min kropp inte mäktar med att dammsuga idag så de får fint ligga kvar, rulla runt eller vad de nu önskar göra tills jag eller till och med någon annan tar tag i dammsugaren.
Jag blickar bort mot matbordet... det är översållat av adventljusstakar och annat som hör julen till, det är också ett m å s t e när jag har kraft till det.

Snart kommer Alexandra hem från skolan och tystnaden som är så lugnande för både kropp och själ kommer brytas.
Alice sitter redan och blickar ut mot järnvägen för att få se tåget rulla in och Alexandra skutta över rälserna till vårt hus.
Det är på något sätt helt när hon är hemma, det känns inte rätt när hon inte är med mig.

Förra veckan var vi på Öppet hus på det gymnasie som Alexandra valt som första val.
Vilken fantastisk skola det verkar vara!
Hoppas, hoppas att hon kommer in där, det borde inte vara några problem i och för sig men man kan aldrig vara helt säker.

Förra helgen var jag och Alice hos min vän Ann och hennes lilla hund Bai-Lee.
Det är så skönt att få åka iväg så ibland, få lite avslappnad vuxentid tillsammans med någon som verkligen ser mig och hur jag mår då även hon är sjuk... förståelse är så viktigt.
Jag träffar ju nästan aldrig någon längre utan jag ligger kraftlös och ensam i min soffa så att ibland få möjlighet att bara ligga och prata om allt och inget med en riktigt god vän betyder så mycket.

Denna gången gjorde vi inget annat än att sitta och prata då vår bådas energinivå var väldigt låg.
Vi har slutat med de stora planer som vi haft när jag ska komma på besök då vi aldrig mäktar med att göra allt som vi så innerligt och gärna vill.
Vi vill måla, gå långa promenader och fota...
Man behöver minst en hel helg för att göra något av detta för det tar minst ett dygn att ställa om sig.
Sedan vet man ju aldrig ändå...

Var rädda och kärleksfulla mot varandra!