Påhälsning...
Jag har varit sängliggande i flera dagar nu...
Jag har åkt på en vidrig förkylning och detta påverkar även min kropp och mitt huvud... jag blir så mosig.
Idag fick jag påhälsning av Försäkringskassan.
Någon har anmält mig... någon väldigt liten person där ute har anmält mig för att jag har många hundar och att jag hjälper till med att omplacera hundar.
Denna person kan omöjligt veta hur jag mår, kan omöjligt ha sett mig när jag stapplar fram över perrongen, rädd att inte hinna hem innan jag svimmar.
Denna person har aldrig sett mina näst intill dagliga tårar över hur misslyckad jag känner mig och över min smärta...
För om denna person har sett detta är den inte bara väldigt liten utan också oerhört gemen och elak, kall och väldigt rakt igenom (igen) elak...
Vem skulle inte vilja arbeta, träffa arbetskompisar och känna att man har gjort något bra varje dag, att man har uträttat något och har något att prata om när man kommer hem?
Att ha ett arbete är en identitet, utan arbete är man ingenting mer än sin sjukdom...
Vem vill sitta dag ut och in i sitt hus utan att knappt klara av att dammsuga?
Det enda jag har kvar är mina hundar, tack och lov är även min Micke en hundvän och vi hjälps åt och de dagar då jag är för sjuk så tar Micke hand om djuren... det är det sista jag har kvar!!! Mina djur... och de ger mig så oerhört mycket bara genom att vara hos mig, sova bredvid mig, älska mig...
Stamp, stamp, stamp... trampa på de som redan ligger... stamp, stamp, stamp... lite till!
Jag lever i min lilla bubbla... jag lägger all min energi och kraft jag har på att gå på olika läkarbesök varje vecka, efter dem orkar jag inget mer... resten av min lilla energi lägger jag på mina djur och familj... jag orkar ju för helvete ingenting längre!!! Ligger jag inte i sängen så har jag förflyttat mig ned för trappan till soffan för att kunna vara lite social med min familj.
Jag drar mig ut på promenader, gärna tillsammans med min Micke, oftast inte för att jag tycker att det är skönt utan för att jag måste hålla i gång mina muskler, få frisk luft och vitamin D. Det gör nämligen ont för varje rörelse jag gör, varje steg jag tar går som en stöt igenom kroppen och mitt ork finns inte... existerar inte. Jag som älskar skogen och naturen, verkligen älskar, kan och förmår inte att ta del av den så som tidigare och det smärtar.
De som inte känner mig skulle troligtvis aldrig kunna gissa att jag är sjuk när jag är på benen, sminkad, påklädd och iordning... för jag vill ju inte se sjuk ut även om det är precis det jag är.
Jag har alltså blivit anmäld... anmäld för att jag gör något bra...
Känslokallt och fruktansvärt elakt...
Ta hand om varandra och var snälla mot varandra!
Marina
