jagochalladomandra

Livet är fruktansvärt hårt emellanåt...
Jag har åkt på en hel del törnar i livet och ibland blir jag uppriktigt förundrad över att jag fortfarande hänger i.

Jag sitter med en vedmodig känsla i kroppen och ser ut över de snöyrda hagarna som sträcker sig runt huset.
Äppelträden bågnar under tyngden av den blöta snö som fallit under natten, cyklarna står som vita monument i trädgården och en klump växer sig starkare i mitt bröst.

Jag ser mig omkring i rummet, ett rum som nästan helt domineras av flyttlådor, mitt hjärta brister...

Om en vecka är det visning på vårt kära torp och nyfikna människor har redan börjat klättra sig upp för vår väg för att lite generade säga att de kört fel när de måste knacka på för att de inte kan vända sina bilar...

Det är inte av fri vilja vårt hus går ut för försäljning...
Vi har hamnat i en situation jag inte önskar någon...
Den 22.a går vårt hus på auktion genom KF och genom att bara skriva det får klumpen i bröstet att börja vibrera av olust.
Bakom ögonlocken bränner konstant nya tårar beredda att välla fram...

Av olika skäl har vi då hamnat här, i ett "ändland" där vi för samhället inte är värda att överhuvudtaget satsas på.
Vi har levt under en paniksituation och varje andetag har krävt sin kraft i våra kroppar, krisen har varit så påtaglig att vi har andats och levt med den, i den och över oss.
Vi letade ett boende... jag satt hela dagarna och skrev brev samt talade i telefon... stoltheten belv ett minne blott, jag kröp, grät och krälade... bad på mina djupt såriga knän att de skulle hjälpa oss, att vi inte var några hemska människor...
Det hjälpte inte... vi stod där vi stod, i ingenmansland, utstötta, ensamma och kalla.

När stoltheten totalt runnit ur oss och låg som en stor skamfläck runt våra fötter grep vi telefonen och ringde Socialen, "vi har ju barn, visst måste väl ändå de hjälpa oss!"
Damen ifråga kunde hjälpa oss med att skicka oss ett papper med alla hyresbolag i Borås med omnejd... det var ju snällt.
Tiden rann iväg och platser man förr aldrig skulle tittat åt började kännas verkligt intressanta och från fem rum kunde vi nu plötsligt även tänka oss en större tvåa... situationen kunde inte varit mer pressande.
Ingen ville ta i oss med tång... visst kan jag till en del förstå dem men känner även att de kunde se varifrån och hur de skulder vi har har uppstått... varken jag eller Micke har ju några hyresskulder.

Än en gång ringde vi Socialen nu var krisen ett faktum, dagarna började rinna ut, vi hade börjat packa utan att ha någonstanns att ta vägen.
"Ni kan ta in på vandrarhem!" Blev svaret denna gång... man häpnar över den arrogans och kyla man blir bemött av.
Vandrarhem...skulle vi låta våra barn hysas in med var sin liten väska av sina ägodelar på ett vandrarhem?
Skulle vi systerligt/broderligt dela med oss av den skam och smärta som vi så starkt kände till våra fina barn?
De kunde inte hjälpa oss då vi har en ekonomi...?
Det var ju ändå inte pengar vi ville ha, vi ville ha hjälp med att skaffa en bostad till oss och våra barn.

Under tiden som stoltheten rann av oss lade jag ut vår situation på Facebook, vi behövde verkligen all hjälp vi kunde få och stödet har varit helt fantastiskt.
Jag vet vänner som verkligen har lidit för oss, som fällt tårar över vår situation och de alla har funnits där och gjort vad de har kunnat i denna helt omöjliga situation.

Till slut fick vi ett tips angående ett hus endast några kilometer från där vi bor nu, ett rivningskontrakt dock men ändå en plats att landa på och samla ihop oss.
Det är dit som lådorna nu ska börja sin färd och det är där vi kommer att sätta bo ett tag fram över.
Huset är inte ett rivningskontrakt pga skicket utan vad de senare vill göra med tomten så även om huset inte är i toppskick är det heller inte värsta råttboet... vi kommer att få det mysigt där, det kommer att bli väl.

Jag tackar alla högre makter över att allt ordnade sig för oss, våra barn och våra djur, min tacksamhet finner inga gränser!

Livet är bräckligt, ibland hamnar men i helt overkliga situationer som man aldrig trott sig kunna hamna i...
Jag känner mig som en sån där leksaksclown som man puttar på och som alltid rätar upp sig igen.
Jag faller men reser på mig om och om igen men för var gång sätter det också sina spår.

Jag kommer att sakna vårt underbara Nabben otroligt mycket och det gör mig så ont att vi måste lämna vår vackra Athena här i sin grav men samtidigt känner jag en tacksamhet att vi fortfarande står här tillsammans redo att gå vidare i vårt liv, jag och min familj.
Vi måste sikta in oss på ett nytt mål, nya möjligheter och ett nytt liv.


Tack alla fantastiska vänner som har stöttat oss genom denna otroligt svåra tid, ni är helt underbara och jag älskar er!

Var rädda om varandra!