Utmattad
Igår var jag både hos min läkare och psykolog vilket innebar 2,5 timmars samtal...
Den tiden gjorde mig fullkomligt luddig i hela huvudet och jag hade svårt att hänga med i samtalet.
Väl på väg ned till järnvägsstationen - en väg jag vandrat otaliga gånger - var jag helt dissorienterad och var tvungen att illamående stanna upp ibland för att försöka fokusera mig.
Framme vid stationen blev rädslan stor när den välbekanta känslan av bortdomning sipprade ned över ansiktet och ut i armarna, när ögonen hotade att falla ihop och illamåendet växte sig större och större... då jag vet att jag blir helt förlamad om det går längre än så, instängd i en liten bubbla utan att över huvudtaget kunna röra mig eller förmedla mig.
Jag släpade mig fram till tågvagnen och in till ett säte där jag gråtfärdig slog mig ned.
Med blodsmak i munnen och med krypningar i hela kroppen tog jag mig hem och föll ihop i soffan... helt utmattad.
Idag vadade jag mig fram mellan alla dammråttor som jag skulle städat bort igår... vilket jag på grund av omständigheterna inte kunde.
Jag dammsugade och svabbade av nedervåningen samt röjde upp i köket som har en förmåga att samla på sig disk hur mycket man än plockar, torkar och diskar.
Jag lyckades även sätta en färgning i dotterns hår, snabbt innan... för det visste jag ju så väl...
Sedan var det dax för nästa illamående/utmattningsattack.
Jag ligger fortfarande, flera, flera timmar senare i soffan och kroppen värker som eld liksom de trötta tårar som bränner bakom mina ögonlock...
Armarna orkar jag precis - men mödosamt med många pauser - att lyfta till tagentbordet som ligger mot mina ben då jag kände att jag ville skriva av mig lite.
Ska det behöva vara så här?
Samma visa dag efter dag...
Hur mycket orkar man?
Jag känner mig så fruktansvärt liten i ett ömkligt innehållslöst liv och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde förändra det lite för att ibland kunna nära om inte min kropp så i varje fall min själ.
Man går med en konstant längtan av att få bidra med något med att få finnas till så mycket mer för de sina...
Jag är faktiskt rädd för att totalt tuppa av, helt ensam bland människor jag inte känner... bland totala främlingar som kanske inte ens vill mig väl och som absolut inte förstår vad som händer.
Jag är faktiskt livrädd!
Det går inte att förklara den totala övergivenhet som faller över en och den totala brist på kontroll när man känner att kroppen inte svarar och man vet att man när som helst måste lämna över sig själv till de runt omkring... oavsett.. och förlita sig på att de kan hantera situationen.
Precis i början när jag går in i det tillståndet kan jag fortfarande höra alla ljud och röster runt mig samtidigt som resten av kroppen är helt avstängd.
Sedan ebbar de sakta ut och allt, precis allt försvinner...
Denna gången gick det "bra", jag kom hem... men vad händer nästa gång eller gången där på?
Var rädda om varandra!
Marina
