jagochalladomandra

Ibland sitter man mållös och fullkomligt bedrövad och undrar om man inte kunde fått en enda dag utan värk...
Min högra sida hänger likt en oanvändbar "sleta" utmed sidan och det ömsom svider, bränner och drar tills ögonen ohjälpligt tårar sig.

När man inte vet hur man ska sätta den ena foten framför den andra för att så lite som möjligt belasta dem med kroppstyngden då det känns som om nerverna ligger totalt blottlagda på under fotsulorna och som om man går på glas undrar man stilla om det någonsin kommer att bli bättre.

Visst... helt krasst så vänjer man sig vid en konstant smärta... det gör man faktiskt, det är ju så mitt liv ser ut och alltid har sett ut men ibland bryter man faktiskt samman och man känner sig hopplöst, förbannat hjälplös och värdelös, fånge i sin egen kropps smärtor.
Jag vill så mycket men mina begränsningar är stora och varje minsta liten utsvävning får jag med råge ta del av i många dagar där efter.
Det är en avvägning vad man rent fysiskt ibland bör offra för att tänkas ge näring rent själsligen åt sig själv emellanåt... vad det hela är värt.

Den totala tröttheten... eller kanske jag kan likna det vid ett tillstånd av mer till synes medvetslöshet...
Den är skrämmande och tung som bly... jag skulle kunna sova mig igenom flera dygn utan att för den delen vara ett uns utvilad, kroppen skriker i vanmakt varje morgon den tvingas bryta sig loss från sin sömn och ibland kolapsar den totalt för att i kramper försätta mig i en situation, kräkandes över en hink...

Det är bara att acceptera...
Vad annat kan man göra?

Ingen kan sätta sig in i var persons smärta och sorger och det begär jag verkligen inte men ibland önskar man om bara så lite förståelse...
Det är svårt för människor att inse hur dåligt man verkligen mår och att varje dag är en kamp som man måste uthärda - det syns ju inte utanpå!
Det gör det i och för sig om man känner mig riktigt väl och kan se förbi den mask jag så behändigt har satt framför mig.

Ibland orkar jag bara inte och då trillar tårarna - de bränner i min ensamhet och jag begraver ansiktet djupt ned i kudden - ingen får höra min sorg och smärta, jag måste vara så in i helvetes stark.
Jag vill ju inte att folk ska känna sig illa till mods och jag vill ju besegra alla dessa demoner som sliter sönder min redan sargade kropp.

Jag vet ibland inte hur jag ska orka mig igenom dagen... timmarna... minuterna...

Jag känner en så stor sorg ibland att jag bara vill skrika rakt ut!
Men inte ens det orkar jag...
Jag är så trött, så fruktansvärt trött och uppgiven...