Bevis!
Att ha en ituition och känsla för något som rent praktiskt inte kan ses med blotta ögat kan ibland ligga en lite i fatet.
Människor vill ha bevis!
Att ha ett sinneslag och en gåva för något man ensam mer förnimmer, ser och själv kan ta del av skrämmer de som inte har den förmågan.
Det man inte kan se eller känna finns inte!
Det blir nästan lika ironiskt om inte till och med tragikomiskt likt vildvittrorna i Ronja Rövardotter.
"Syns inte! Finns inte!!"
Jag hade själv svårt att ta till mig mina egna förmågor till en början... inte det som jag själv ser och hör förståss, även om andra inte kan ta del av det så är det så påtagligt för mig men där emot mina healingförmågor hade även jag själv väldigt svårt att förstå till en början.
För mig är det nämligen så att jag alltid har förminskat mig själv vare sig det har skett en oerhört tragi i mitt liv eller om jag är duktig på något, jag har aldrig vänt det till min fördel...
Jag har alltid sopat undan det och tänkt att "Det var nog inte så farligt, det finns de som har överlevt långt värre saker" eller "Äsch, det finns de som är mycket duktigare än jag..." osv.
Idag anammar jag min gåva och jag har sett vilken kraft den faktiskt har och det är fantastiskt vad lilla jag kan åstadkomma, det är faktiskt riktigt häftigt!
Jag tror att mitt liv tillslut kommer att kretsa mycket kring just den förmågan och hur jag kommer att förvalta den i framtiden.
Att kunna hjälpa människor och djur har alltid varit ett kall för mig och genom detta kan jag bruka mig själv långt mer.
Vi är alla något riktigt extra!
Ibland kan man vandra ett helt liv utan att finna ut vad för exeptionellt ändamål man själv är ämnad för.
Man har svårt att se sig själv som speciell, även om man ser alla andras lysande stjärnor så tydligt.
Ofta är det mycket avundsjuka och misstro hos människor...
Jag tror det är ganska Svenskt, man får bara vara lagom... inte sticka ut!
Jantelagen ligger väl till hands!
"Vem tror hon att hon är?"
I Sverige är vi inte speciellt andliga, när jag talar om min livsguide mm höjer människor på ögonbrynen och ett hånleende breder ut sig över deras mun.
Jag bryr mig faktiskt inte över folks trångsynthet längre men jag vore tacksam om de vore mer rätt fram i sitt agerande och kanske vågade öppna sina dörrar lite på glänt, allt är inte bara svart och vitt.
Ibland tror jag inte att det skulle spela någon roll hur mycket bevis man lade fram, vissa människor vill inte se och då blundar de ljusskyggt inför varje fakta.
Ibland känns det som att de som står en närmast har svårast att anamma vad man verkligen är...
Nu menar jag inte min familj som lever med mig 24 tim per dygn utan de som redan känt mig sedan år tillbaka.
Jag tror att de skulle ha lättare för att söka upp vilken annan healare eller medium som helst förutom just mig.
Kan det vara så att det är svårare att ta någon man känner på allvar?
Eller är man rädd att den ska se något man hellre vill dölja?
Det finns personer som håller skenet uppe när man träffas men som helt opålitligt säjer saker bakom ryggen på en och får en att framstå som oerhört naiv och banal.
Det håller inte i längden kan jag berätta - inte ens för någon som inte är så inkännande som just jag.
Jag kan verka oerhört naiv, jag kan hålla med om det men vad som gör mig förargad är att naivitet förknippas med att vara dum, blåst!
I dag är man dum om man är f ö r snäll!
Vad är för snäll?
Kan man vara för snäll?
Vore inte jorden så mycket mer underbar om alla var snälla?
De som där emot utnyttjar dem som är snälla - för utnyttjad blir man självklart - borde få sig hårdare kängor än vad de faktiskt får!
"Nä, hon får skylla sig själv, hon är så naiv, hon är f ö r snäll!"
Vad som är lite komiskt är att de som från start ansett mig som naiv blir ofta längre fram överbevisade av motsatsen.
Jag har andra kvalliteér att plocka fram om det är nödvändigt men jag väntar ofta med det tills det verkligen krävs - jag kan ta för mig om jag blir tvungen och jag låter mig aldrig utnyttjas två gånger från samma person.
Det är även då lite komiskt hur högt människor i överaskning kan hoppa och hur e l a k jag helt plötsligt då framstår.
För de är ju vana vid den Marina som säjer "Ja" och som fogar sig ganska väl... inte är det särskilt bekvämt näår denne person helt plötsligt sätter upp villkor och regler som vilken annan person som hellst.
Bevis!
Människor vill ha bevis på det mesta...
Kan de inte få det väljer de att skratta åt det, att ruska på huvudet och att välja det vetenskapliga tänkandet framför vårat högt utvecklade intuition som vi alla människor uråldrigt bär med oss.
Kyssen på er!
Marina
Människor vill ha bevis!
Att ha ett sinneslag och en gåva för något man ensam mer förnimmer, ser och själv kan ta del av skrämmer de som inte har den förmågan.
Det man inte kan se eller känna finns inte!
Det blir nästan lika ironiskt om inte till och med tragikomiskt likt vildvittrorna i Ronja Rövardotter.
"Syns inte! Finns inte!!"
Jag hade själv svårt att ta till mig mina egna förmågor till en början... inte det som jag själv ser och hör förståss, även om andra inte kan ta del av det så är det så påtagligt för mig men där emot mina healingförmågor hade även jag själv väldigt svårt att förstå till en början.
För mig är det nämligen så att jag alltid har förminskat mig själv vare sig det har skett en oerhört tragi i mitt liv eller om jag är duktig på något, jag har aldrig vänt det till min fördel...
Jag har alltid sopat undan det och tänkt att "Det var nog inte så farligt, det finns de som har överlevt långt värre saker" eller "Äsch, det finns de som är mycket duktigare än jag..." osv.
Idag anammar jag min gåva och jag har sett vilken kraft den faktiskt har och det är fantastiskt vad lilla jag kan åstadkomma, det är faktiskt riktigt häftigt!
Jag tror att mitt liv tillslut kommer att kretsa mycket kring just den förmågan och hur jag kommer att förvalta den i framtiden.
Att kunna hjälpa människor och djur har alltid varit ett kall för mig och genom detta kan jag bruka mig själv långt mer.
Vi är alla något riktigt extra!
Ibland kan man vandra ett helt liv utan att finna ut vad för exeptionellt ändamål man själv är ämnad för.
Man har svårt att se sig själv som speciell, även om man ser alla andras lysande stjärnor så tydligt.
Ofta är det mycket avundsjuka och misstro hos människor...
Jag tror det är ganska Svenskt, man får bara vara lagom... inte sticka ut!
Jantelagen ligger väl till hands!
"Vem tror hon att hon är?"
I Sverige är vi inte speciellt andliga, när jag talar om min livsguide mm höjer människor på ögonbrynen och ett hånleende breder ut sig över deras mun.
Jag bryr mig faktiskt inte över folks trångsynthet längre men jag vore tacksam om de vore mer rätt fram i sitt agerande och kanske vågade öppna sina dörrar lite på glänt, allt är inte bara svart och vitt.
Ibland tror jag inte att det skulle spela någon roll hur mycket bevis man lade fram, vissa människor vill inte se och då blundar de ljusskyggt inför varje fakta.
Ibland känns det som att de som står en närmast har svårast att anamma vad man verkligen är...
Nu menar jag inte min familj som lever med mig 24 tim per dygn utan de som redan känt mig sedan år tillbaka.
Jag tror att de skulle ha lättare för att söka upp vilken annan healare eller medium som helst förutom just mig.
Kan det vara så att det är svårare att ta någon man känner på allvar?
Eller är man rädd att den ska se något man hellre vill dölja?
Det finns personer som håller skenet uppe när man träffas men som helt opålitligt säjer saker bakom ryggen på en och får en att framstå som oerhört naiv och banal.
Det håller inte i längden kan jag berätta - inte ens för någon som inte är så inkännande som just jag.
Jag kan verka oerhört naiv, jag kan hålla med om det men vad som gör mig förargad är att naivitet förknippas med att vara dum, blåst!
I dag är man dum om man är f ö r snäll!
Vad är för snäll?
Kan man vara för snäll?
Vore inte jorden så mycket mer underbar om alla var snälla?
De som där emot utnyttjar dem som är snälla - för utnyttjad blir man självklart - borde få sig hårdare kängor än vad de faktiskt får!
"Nä, hon får skylla sig själv, hon är så naiv, hon är f ö r snäll!"
Vad som är lite komiskt är att de som från start ansett mig som naiv blir ofta längre fram överbevisade av motsatsen.
Jag har andra kvalliteér att plocka fram om det är nödvändigt men jag väntar ofta med det tills det verkligen krävs - jag kan ta för mig om jag blir tvungen och jag låter mig aldrig utnyttjas två gånger från samma person.
Det är även då lite komiskt hur högt människor i överaskning kan hoppa och hur e l a k jag helt plötsligt då framstår.
För de är ju vana vid den Marina som säjer "Ja" och som fogar sig ganska väl... inte är det särskilt bekvämt näår denne person helt plötsligt sätter upp villkor och regler som vilken annan person som hellst.
Bevis!
Människor vill ha bevis på det mesta...
Kan de inte få det väljer de att skratta åt det, att ruska på huvudet och att välja det vetenskapliga tänkandet framför vårat högt utvecklade intuition som vi alla människor uråldrigt bär med oss.
Kyssen på er!
Marina
