jagochalladomandra

Mitt liv har till och från varit lite "rörigt"...

Visst gör man sina val genom livet men ibland förstår man inte riktigt vad det är som gör att man hamnar i olika situationer och varför...

Jag har ramlat in i tragedier från tidig tonårsålder villket givetvis har präglat mig själv som människa och där av även mitt liv.

När jag var yngre hade jag många bekanta, kompisar och även de som jag ansåg vara väldigt nära vänner...

Genom åren har många av dem naturligt fallit bort men jag har även sållat och endast behållt dem som står mig riktigt nära och vilkas kärlek är ovillkorlig, öm och trygg.
Dessa vänner skulle flytta berg för mig och skulle stå vid min sida oavsett hur starkt vindarna än skulle blåsa kring mig - de skulle helt enkelt stötta mig på ett eller annat sätt i vått och torrt och aldrig vända ryggen åt mig.

Det har tyvärr inte alltid varit så...
Det fanns en tid i mitt liv som jag verkligen behövde mina vänner som mest...
En tid där jag mådde fruktansvärt dåligt - då allt omkring mig bara var mörker och förstörelse.

Jag visste inte bättre... och jag förstod aldrig hur jag skulle ta mig ur det hela utan försökte istället att stå ut.
I detta skede vände en stor grupp människor ryggen åt mig och lämnade mig än mer sorgsen och trött.
Jag kände mig fullkomligt övergiven...

Genom att försvara "elefanten i vardagsrummet" räddade jag även mitt eget ansikte för om jag inte hade gjort det - vem hade då jag varit som tillåtit det hela att fortsegå? Hur skulle jag ha framstått både inför mig själv och andra.
Det var lättare att förneka och försvara hur onda gärningarna än var och hur fruktansvärt det alltid påverkade mig.
Med facit i hand förstår jag inte hur jag kunde stå ut så länge utan att fullkomligt bryta ihop.
Jag famlade så ensam i ett stort tillsynes totalt evig mörker.

Jag undrade vem jag varit för dessa så kallade vänner i alla år om de inte orkade eller hade viljan att stötta mig i den missär som jag just då tyvärr valde att fortsätta leva i...
Om de inte ansåg att de kunde hantera situationen kunde de då inte talat till mig?
Gett mig råd och hjälp?

Jag undrar givetvis än idag hur lite jag måste betytt i alla de år som jag räknat dessa människor som några av mina närmsta och äldsta vänner - att de inte värdesatte min vänskap och kärlek mer än så... då de så lättvindigt helt enkelt slutade att höra av sig.

En del tar sig fram genom livet ganska lättvindigt och får endast smaka på livets goda sidor - detta kan ju verka skönt och positivt på alla sätt och vis men jag värdesätter mycket av mina upplevelser även om de fortfarande gör väldigt ont och än idag är svåra att tänka på och bearbeta.

Men jag värdesätter dem just för att jag anser mig ha väldigt mycket mer förståelse och empati med individer som just har upplevt något traumatiskt.

Jag skulle aldrig nonchalera någon som ligger ner...
Jag skulle räcka fram min hand och om personen i fråga inte ville lyssna till mina råd eller dyligt skulle jag ändå låta denne veta att jag fanns där.

Världen är fylld av egoism men även av väldigt mycket rädsla...
Människor sluter sina ögon och vandrar lallandes förbi om de ser något de ogillar - Gud förbjude, stanna upp och lägga sig i någons liv får man ju absolut inte göra, tänk om man blir involverad i något jobbigt!!

Var tog allt civilkurrage vägen?
Det finns så många som "snackar" - jag är evinnerligt trött på människor som tycker än det ena och andra utan att på något vis ingripa!
Man k a n faktiskt göra verkan genom att göra n å g o t !
Att endast tala om det hjälper inte...

Jag har valt att bidra med det som jag kan och som jag förmår.
Jag har under dryga 15 år hjälpt djur och människor på olika sätt genom livet -det har mestadels varit oerhört arbetssamt, många tårar har trillat utför kinderna och man har stundoms varit fullkomligt utmattad... MEN belöningen man får är oskattbar!
Att se lyckan och tacksamheten i alla blickar samt få bekräftelse genom en varm kram eller ett innerligt "tack" ger en värme så fantastiskt djup och glödande att den känns långt ned i hjärteroten!

Som överskriften lyder; Vem i hela världen kan man lita på???

Jag är tacksam över att det tillslut gick upp för mig att inte ens de man kallat för sina vänner hade stake nog att stå upp för mig - att stå vid min sida...
Det hade behövts så lite...
Jag menar absolut inte att de skulle accepterat min livssituation men de kunde funnits där för mig, för Marina...

Idag väljer jag mina vänner med mer omsorg och har därför också de absolut mest underbara vänner man kan tänka sig - jag är så tacksam över att jag har dem!

Jag försöker även idag att få rätsida på alla mina trauman och alla de känslor som jag undermedvetet har trängt undan för att skydda mitt hjärta och själ.
Då allt detta har påverkat mitt liv så starkt med ihållande mardrömmar, ångestattacker mm måste jag lära mig att hantera och förstå mig själv och mina känslor bättre samt vad det är som utlöser mina rädslor och reaktioner.

Detta kan verka väldigt självutlämnande att beskriva hur illa min själ mår - det är på något vis lite "hysh, hysh" att tala om att man mår dåligt själsligen.
Att berätta om fysiska åkommor är å andra sidan helt okej men själen och kroppen hör ju samman så vart går man när man är sjuk i själen?

Just det, jag går och talar med en psykoterapeut och även en psykolog just för att få hjälp att hela min trasiga själ... och allt vad denne har blivit utsatt för genom alla år.

Var snälla mot varandra och var rädda om varandra - värna om den vänskap och kärlek som ni får av olika individer det är den vackraste gåva någon kan ge.

Ta inte kärlek och vänskap för givet - det är något man gör sig förtjänt av.