Men... visst hoppas man...
Idag skulle jag lika gärna kunna ge upp...
Är det värt all denna dagliga fight?
Kroppen är tung av smärta och varje led, muskel och molekyl i kroppen skriker rakt ut i smärta!
Det känns som någon sliter sönder min kropp innefrån... sliter och drar med långa vassa klor som gräver sig in i mitt kött och i mina muskler och ligament.
Något har bestämt sig för att bränna mina leder med den hetaste av eldar medan vassa spjut gräver sig långt in under märgen och benen, in i mina organ för att spetta och sprätta upp dem systematiskt.
Det känns som om någon har hängt upp mig för beskådan på köttkrokar och jag gör allt i min makt för att försöka förtränga smärtan med positiva och vackra tankar... men de får liksom aldrig fäste då smärtan är så konstant och flammar upp och kväver alla andra tankar och minnen.
Med smärtan flyter de onda minnena fram likt illaluktande, trögflytande olja sprider de sin stank och odör genom min ande.
Min själ skakar och rister under de bilder som drar fram likt en farsot genom mina celler.
Rädslan tar ett järngrepp om mitt hjärta och jag får ingen luft.
Ögonen flackar och letar efter en utväg... en flyktväg... bort från allt det vassa, hårda, hotande.
De säjer att minnen inte kan skada...
Det säjs att bilder är harmlösa och ofarliga...
Men de triggar och ger återfall.
Visst vet jag att jag inte ska leva i vad som en gång var, visst ska jag inte låta de minnesbilder som jag fortfarande bär inom mig påverka mitt liv och vardag.
Det VAR... det ÄR inte...
Men det är inte lätt att förklara det för ens undermedvetna...
men min drivkraft ligger i att just låta det som varit vara och lägga min energi på nuet och vad det kan ge mig.
Kanske kommer kag dit så småning om...
Jag hoppas det.
Jag knappar över tangenterna med mina svullna, överdimentionerade fingertoppar som ömmar vid varje nedslag.
Visst måste det väl någon gång bli bättre?
Inte kan det väl få vara så här?
Jag hoppas att min kropp någon dag kan få vila...
Jag drömmer om att en dag kunna springa!
Att låta kroppen flyta fram över ängen helt obehindrat!
Jag har fortfarande en känsla över hur det var... även om det också då smärtade så hade jag fortfarande kapaciteten att göra det när jag var liten.
Jag drömmer om att kunna cykla!
Vilken frihet!
Att känna vinden i mitt hår och att låta tramporna föra mig framåt utan att behöva slänga sig av cykeln efter 10 meter då det känns som att benet skall slitas av från knäleden.
Jag sörjer... självklart sörjer jag!
Jag hade så mycket drömmar som liten om hur mitt liv skulle se ut och vad jag skulle göra.
Jag har fått lägga all min spontanitet på hyllan för ett evigt planerande och pusslande i mitt redan så begränsade liv och tillvaro.
Jag sörjer över den person jag borde blivit och jag sörjer över de möjligheter som gått mig förbi.
Jag sörjer över det barn inuti mig som ropar efter uppmärksamhet och som vill visa sina färdigheter som aldrig blev av.
Jag sörjer över min dotters situation tillsammans med sin sjuka mamma...
Men...
Jag hoppas!
En dag skall jag resa mig likt fågel Fenix ur askan - pånytt född och ren från alla sorger och krämpor!
Jag ska resa mig och ta mig an livet, jag skall känna omåttlig seger och glädje!
Jag har ett mål just nu som häver sig över allt annat som är viktigt runt omkring mig.
Mitt mål är att heala mig själv...
Och... jag hoppas!
Vid min gud vad jag hoppas!
Är det värt all denna dagliga fight?
Kroppen är tung av smärta och varje led, muskel och molekyl i kroppen skriker rakt ut i smärta!
Det känns som någon sliter sönder min kropp innefrån... sliter och drar med långa vassa klor som gräver sig in i mitt kött och i mina muskler och ligament.
Något har bestämt sig för att bränna mina leder med den hetaste av eldar medan vassa spjut gräver sig långt in under märgen och benen, in i mina organ för att spetta och sprätta upp dem systematiskt.
Det känns som om någon har hängt upp mig för beskådan på köttkrokar och jag gör allt i min makt för att försöka förtränga smärtan med positiva och vackra tankar... men de får liksom aldrig fäste då smärtan är så konstant och flammar upp och kväver alla andra tankar och minnen.
Med smärtan flyter de onda minnena fram likt illaluktande, trögflytande olja sprider de sin stank och odör genom min ande.
Min själ skakar och rister under de bilder som drar fram likt en farsot genom mina celler.
Rädslan tar ett järngrepp om mitt hjärta och jag får ingen luft.
Ögonen flackar och letar efter en utväg... en flyktväg... bort från allt det vassa, hårda, hotande.
De säjer att minnen inte kan skada...
Det säjs att bilder är harmlösa och ofarliga...
Men de triggar och ger återfall.
Visst vet jag att jag inte ska leva i vad som en gång var, visst ska jag inte låta de minnesbilder som jag fortfarande bär inom mig påverka mitt liv och vardag.
Det VAR... det ÄR inte...
Men det är inte lätt att förklara det för ens undermedvetna...
men min drivkraft ligger i att just låta det som varit vara och lägga min energi på nuet och vad det kan ge mig.
Kanske kommer kag dit så småning om...
Jag hoppas det.
Jag knappar över tangenterna med mina svullna, överdimentionerade fingertoppar som ömmar vid varje nedslag.
Visst måste det väl någon gång bli bättre?
Inte kan det väl få vara så här?
Jag hoppas att min kropp någon dag kan få vila...
Jag drömmer om att en dag kunna springa!
Att låta kroppen flyta fram över ängen helt obehindrat!
Jag har fortfarande en känsla över hur det var... även om det också då smärtade så hade jag fortfarande kapaciteten att göra det när jag var liten.
Jag drömmer om att kunna cykla!
Vilken frihet!
Att känna vinden i mitt hår och att låta tramporna föra mig framåt utan att behöva slänga sig av cykeln efter 10 meter då det känns som att benet skall slitas av från knäleden.
Jag sörjer... självklart sörjer jag!
Jag hade så mycket drömmar som liten om hur mitt liv skulle se ut och vad jag skulle göra.
Jag har fått lägga all min spontanitet på hyllan för ett evigt planerande och pusslande i mitt redan så begränsade liv och tillvaro.
Jag sörjer över den person jag borde blivit och jag sörjer över de möjligheter som gått mig förbi.
Jag sörjer över det barn inuti mig som ropar efter uppmärksamhet och som vill visa sina färdigheter som aldrig blev av.
Jag sörjer över min dotters situation tillsammans med sin sjuka mamma...
Men...
Jag hoppas!
En dag skall jag resa mig likt fågel Fenix ur askan - pånytt född och ren från alla sorger och krämpor!
Jag ska resa mig och ta mig an livet, jag skall känna omåttlig seger och glädje!
Jag har ett mål just nu som häver sig över allt annat som är viktigt runt omkring mig.
Mitt mål är att heala mig själv...
Och... jag hoppas!
Vid min gud vad jag hoppas!
