jagochalladomandra

Jag och min oklippta Micke.




För ca. ett och ett halvt år sedan avslutade jag ett turbulent förhållande med en man jag varit tillsammans med i ca 11 år.
Jag lovade och svor att aldrig bli tillsammans med en man igen (det är jag nog inte den första som gör i ren bitterhet), inte trodde väl jag att kärleken skulle slå så hårt och fort på min dörr igen!
En vecka därpå stod jag rödmosig, yr och förälskad som en liten tonåring!
Micke och jag kände varandra sedan tidigare och vi träffades av en tillfällighet och plötsligt fann jag mig berusad av den uppvaktning och vackra ord han gav så okonstlat till mig.

Idag ett och ett halvt år senare är jag fortfarande lika förälskad i min älskade, romantiska man och även min dotter och Micke har funnit varandra genom deras liksinnighet, känslighet och humor.

Micke har tillsammans med en underbar kvinna tre små ljuvliga lintottar som fullkomligt har skuttat in i mitt hjärta och borrat in sina små huvuden rätt in i min själ...
Tillsammans har vi fyra stycken hundar och två katter - vi har flyttat samman i ett gammalt 1800-talstorp ute på landet och är mitt upp i att renovera det därför är det rätt kaotiskt och rörigt runt om oss.
När allt till slut ramlar på plats finns det ingen stanns jag hellre vill vara än just här... även om det kommer att ta sin tid.

Att bo mitt ute i skogen är en lisa för min konstnärssjäl och som den lilla naturhäxa jag är.







Min käraste och hela min stora, lilla familj är väldigt förstående ang min muskelvärk, mina magåkommor och min migrän - Micke kräver aldrig mer av mig än vad jag klarar av.

Jag är så tacksam över att min Micke har tagit sig an min underbara dotter som sin egen och han gör allt för att hon ska trivas och ha det så bra som möjligt.
Han vill och försöker lära sig om hennes diabetes (typ 1) som är en svårighet och sorg för både henne och mig.

Micke gör allt för att jag ska känna mig uppskattad, han brukar så gott som varje vecka ge mig blommor eller andra små kärleksgåvor tillsammans med vackra ord som han vet berör mig långt ned i hjärtats rot.

Jag har länge önskat mig en stor familj men har av flera olika skäl inte skaffat fler barn själv - dels pga min sjukdom och dels för att jag inte vill ha barn med olika fädrer därför kändes det som att jag fick en ovärdelig och vacker gåva när jag fick bli bonusmamma till tre helt underbara små kids.

Att vara sjukpensionär, som jag är, blir man självklart inte rik av och hjärtat valde ingen knös till mig heller så visst hankar vi oss fram med knapra medel men med denna man och med den omtanke som han hyser för mig hade jag kunnat bo med vår familj i en skokartong...

Med denna man vill jag dela resten av mitt liv med...

Det är lite sorgligt att vi inte fann varandra tidigare - tänk vad många år av kärlek vi gått miste om...
Men samtidigt... vem trodde att man någonsin skull få känna så här starkt?