jagochalladomandra

...jag är ingen morgonmänniska... men har man barn är man helt enkelt tvungen att gå upp i ottan med ett leende på sina halvt förlamade läppar medan man med en lätt whiskeybetonad stämmar sjunger fram ett "Godmorgon" till små rufsiga, rödmosiga ungar.

Med haltande, skrangliga ben krälar man sig fram till toaletten medan man förundrat lyssnar till kvittrande, höga röster... mina öron värker av alla plötsliga ljud från köksregionen och jag försöker desperat få upp mina ögonlock efter att nästan somnat på toalettstolen villket borde vara helt omöjligt med fyra skrikiga, nödiga barn utanför dörren, två kelsjuka och hungriga katter som propsar på uppmärksamhet.

Jag släpar mig ut i hallen där fem hundar - nej ändra det - fyra hundar ystert väntar på att få komma ut medan mitt huvud skriker efter kaffe. Femte hunden har begravt huvudet under täcket i hopp om att om inte hon ser mig ser heller inte jag henne. "syns inte, finns inte!!!" Med andra ord lika morgontrött som sin ma...tte. Jag får alltså krypa upp för trappan igen för att hämta denna lilla uppenbarelse...

"Kaffe!!!!" skriker kroppen desperat och oroligt. På med stora fuljackan och ned med små frusna fossingar i moonbootsen och bereden väg för kavalleriet. Jag och Foxy släpar oss efter fyra helt rabiat hysteriskt glada muntergökar som helst ska kissa på ett och samma ställe. Foxy vill inte gå märker jag efter ngr steg...... åh!... får gå och hämta henne vid trappan "syns inte, finns inte..."
bär henne ett par meter innan jag sätter ned henne, jag mottar en svart blick som jag besvarar lika entusiastiskt. "kaffe!!!" Väl inne i värmen känner jag en omedelbar längtan efter öronproppar. Det ska packas gymnastikpåsar, leta efter strumpor, borsta hår, "har ni borstat tänderna" , "har ni med er läxorna" munnen ...försöker låta trevlig - det är viktigt att vara trevlig och käck på morgonen... my, god!

Hur många är de? Fyra, okej jag har koll på läget, kroppen har fångat upp en kopp kaffe - tack och lov! - koffeinet börjar sakta göra verkan. Efter mkt stök efter regnkläder, väskor, läxböcker, gympapåse mm trillar barnen ut en efter en och lugnet lägger sig över "Nabben".



                                                      


Ute smyger mörkret sig runt torpväggarna - jag älskar mörkret, kvällen och natten - det är då jag är i mitt rätta element och får lite energi.
Levande ljus bildar vackra skuggor på väggarna och jag smeker lite drömmande min kristall som hänger om halsen.
Det är snart dax att ta på sig och gå ut med hundarna, låta vinden dra fram slingor av mitt hår och blåsa det likt en virvel om mitt ansikte.
Regnet klibbar sig fast på huden och i kläderna... Jag kastra ilskna blickar mot den regntunga skyn och fräser små förbannelser mot den och tänker att ngn natt ska jag bära ut mina kristaller, svarta järngrytan, örter mm och tända stora vårbålet... ja, än sen om det är några månader för tidigt? Ingen kommer att märka ngt ändå!
Jag längtar redan efter våren och ser verkligen inte fram mot snö och slask, jag avskyr att bli våt och kall plus att min muskelvärk blir så mycket värre... jag sneglar optimistiskt mot min spikmatta, tror minsann jag ska lägga mig lite på den ikväll.
Det knakar i väggarna villket påminner mig om att vinden kallar på mig och de små jyckarna och jag får nog stilla mitt nikotinbehov lite samtidigt.

Jag avvundas mig själv ibland när jag står helt ensam ute i trädgården på natten och bara insuper nattens röster och ljud.
Villken ynnest att kunna stå som ett litet rå, barfota och rufsig, helt ensam mitt i livet så underligt nära naturen.
Visst kan jag ibland höra bilars motorljud när vinden ligger på från det hållet men annars är det helt tyst så när på naturens egna ljud - rådjurs skällande. skogsduvornas sorgsna hoande... en kos stilla idisslande *ler*.
På sommaren är vi omgivna av söta små kvigor som går i de vackra hagarna omkring vårat torp, det blir tyst och tomt när bonden tar in dem i ladugården om hösten.

Nu mina vänner ska jag ut och stilla mina och hundarnas begär!
Ta hand om er!